Sömnbrits

(Den felskrivningen blev så bra så den behåller vi…)

Minst var fjärde timme ska Signe ha mat, dag som natt. Inget konstigt med det, så är det för alla i början. Längsta sammanhängande sovperioden vi har fått ligger på tvånalv timme eller på sin höjd tre. Efter sex veckor märker vi hur hjärnan börjar ta lite stryk.

Vid frukosten läser Emily något om färdig pasta från ICA och säger: ”Var det inte sån pasta som det visade sig att nepalesiska maffian levererade?” Jag ser framför mig buddhistmunkar med fedoror som står och röker vid sina lyxjakar i Kathmandu, men frågar sedan försynt om hon inte menar napolitanska maffian. Jo, det gör hon.

Efter maten är det matdags för resten av familjen och jag sätter på lite vatten för att tillreda lite Nan Pro 1. Medan vattnet kokar upp går jag till badrummet och plockar upp en body som ligger under skötbordet och sedan tar jag hand om posten, kollar lite Facebook. Ett uppfordrande rop från soffan påminner mig om vattnet som har kokat färdigt. Jag hämtar en nappflaska och ser då att några blommor behöver vattnas. Tänkt och gjort. Då ringer hantverkarna och undrar om vi har valt handdukstork ännu. Det har vi inte. Jag googlar handdukstorkar och går in till vardagsrummet där mor och dotter sitter och undrar unisont var käket tagit vägen? Visst ja, jag skulle ju hämta en nappflaska! Jag går och tar en ny nappflaska och går bort till vattenkokaren, där den redan hämtade nappflaskan står, bredvid vattenkannan som inte fått tjäna sitt syfte ännu. Jag häller kokande vatten i vattenkannan. Jag häller ut och gör om på rätt sätt. Tittar ut genom fönstret och förtrollas av det fina vädret. Nya, mindre glada, tillrop från soffan väcker mig. Jag häller kokande vatten i nappflaskan och låter svalna en stund. Kommer på att jag behöver kolla ett mail och tar upp telefonen. Där ståtar sidan med handdukstorkar! Åh, så intressant! Kanske Emily också vill titta på handdukstorkar? Inte det? Vilken nappflaska? Visst ja!

Jag blandar äntligen till Signes mat och levererar till soffan. Efter att ha fått gå tillbaka för att hämta själva flasknappen….och en gång till för en handduk…och en gång till för flasknappen som jag glömde när jag kom på att ta en handduk….så inser jag att det är hög tid för disk! Och lunch! Har vi nån lunch? Nej. Orkar jag laga nån? Nej.

Den goda idén att gå till charkuteriaffären Widerbergs och köpa tre klassiska Widerbergare, en baguette med sju olika sorters kött, pepparrot och en liten persikoklyfta, föds. Nere på gatan får jag vända för att hämta plånboken. Och sen får jag vända tillbaka för att jag glömde ge familjen sina hejdå-pussar. Halvvägs till Widerbergs inser jag att jag glömt blommorna, disken och handdukstorkarna. Jaja, huvudsaken är ju att Signe är mätt.

På Widerbergs är det kö som vanligt. När det väl blir min tur vill jag inte ta för mycket tid i anspråk utan ger min beställning snabbt och koncist.

”Jag vill ha två Widerbergare på mörkt bröd, tack!”

”Mörkt eller ljust bröd?” undrar expediten.

”Öh….mörkt tror jag visst att jag sa….”

”Det mörka brödet är slut!”

 

Jag undrar hur gammal hennes bebis är.

Dagens vän 20/4: Sharon Sheehy

This text will follow in some kind of english.

Nu har jag suttit i en kvart kanske och försökt komma på vad det var för företag som Sharons projekt jobbade för. Det har helt ramlat ur minnet. Ändå var det det andra stora projektet TechTeam hade.

Sharon var en frejdig amerikanska som kommit till Europa och levde livet. Hon bodde inte så långt från mig och delade en lägenhet med en annan TechTeamare som hette Katrina, i alla fall ett tag. I denna lägenhet hölls det fabulösa fester, den kanske fabulösaste var en Halloween-fest som vi tråkiga svenskar kom outklädda till, medan alla andra hade fantastiska kostymer. Paul kom som Batman. Och nej, det var inte samma kväll som han ramlade från balkongen.

Sharon var alltid intresserad och pratsam, precis som fördomar om amerikaner gör gällande. Det var lätt att anförtro sig till henne när nätterna blev sena och efterfesterna sega.

Numera bor Sharon i Dublin, varifrån hon berättar små fantastiska historier ur livet via Facebook. Alltid en fröjd att läsa, ni får ett exempel längst ner i detta inlägg. Ofta nämner hon en person som heter Karl, men jag har inte klurat ut vad det är för en…

Kram på dig, Sharon!

 

I’ve been sitting here for a quarter of an hour know, trying to remember the name of the company which owned the project Sharon worked for. Was it a phone company, or electricity or was it a travel agency. It has totally slipped my mind. TechTeam had two big projects in my time, one being Canon, the other being….something else…

Sharon was a happy, out-going american who had come to Europe to live life. Her flat was not long from mine, she shared it with a co-worker called Katrina for a while. The two flatmates threw fabulous parties, the most memorable being a Halloween party to which the borin Swedes came without costumes while everybody else outdid themselves. Paul came as Batman. And no, that wasn’t the night he fell from his balcony.

Sharon was always interested and talkative, just like all prejudice about americans state, and it was easy to confide in her when the nights grew late and the nachspiels got slow.

Nowadays Sharon lives in Dublin and tells lovely stories from her life on Facebook, one of them you can see below. Always a pleasure to read them. She often mentions a guy called Karl, but I haven’t understood who he is.

Hugs, Sharon! Thanks for the peptalks!

005

 

Den stora dagen efter

Vilken födelsedag det blev!

Facebook har verkligen höjt glädjenivån även för oss lite äldre på födelsedagar. Varenda år är gratulationsmängden på ens tidslinje lika överväldigande, och alla ni som skrivit och gratulerat får härmed mitt innerliga tack! Jag skulle vilja sitta och skriva personliga svar till samtliga, men det har jag helt enkelt inte tid till! Hoppas allt är bra med er. Kärlek och värme till alla!

Gårdagens höjdpunkt var naturligtvis besöket på ultraljudet och de nya bilderna på Åsa-Nisse. Hen lever och frodas och mår tydligen väldigt bra. Hen har sin navelsträng att leka med och pussa på och vinkade frejdigt till kameran. Vi ses i maj, älskade barn.

Idag är det Emilys tur att fylla år. Jajamän, vi fyller år dagarna efter varandra. Mycket praktiskt! Igår fick jag sitta och mysa och pilla med bloggen medan hon skötte all markservice, idag är det ombytta roller. Därför kommer det nog ”bara” bli Dagens Vän-inlägg idag. Men vem vet, jag har en sådan otrolig inspiration just nu, så kanske känner jag mig tvungen att utnyttja den.

Och vad fick jag i födelsedagspresent, undrar säkert några. Massor av fantastiska saker! Av mina föräldrar fick jag en ny bowlingväska (ja, Matz Nilsson, jag har haft kvar din gamla ända till nu, men den har i princip förvandlats till byggsats med åren) så jag kan transportera mig till Bollhuset ståndsmässigt . Nåt annat jag kan göra ståndsmässigt men i en mer privat miljö är numera att raka mig, eftersom Emily gav mig en riktigt professionell rakborste med gammaldags raktvål till. Dessutom fick jag ett inspirerande sällskapsspel vid namn Story och så sist och minst 5 grattispoäng från Linas Matkasse! Allt som jag önskat mig och lite till, alltså.

Och ni läsare gjorde verkligen också ert allra bästa. Bloggen slog överlägset besöksrekord igår! 281 personer läste 498 artiklar! Och mitt cv laddades ner inte mindre än 20 gånger! För mig är det rena fantasisiffrorna. Oerhört uppmuntrande, nu gäller det för mig att hålla ert intresse uppe.

Men nu är det dags att vända uppmärksamheten åt dagens huvudperson igen. Ha en fin torsdag, allesammans, och än en gång tack för igår! Ännu mer kärlek till alla!

Ja, må jag leva!

Idag fyller jag år!

Dagen firas i stillhet, den största begivenheten är naturligtvis att jag och Emily ska gå på ultraljud och hälsa på Åsa-Nisse. Ja, vi kallar den kommande bebisen Åsa-Nisse, eftersom vi inte vet eller vill veta i förväg vilket kön hen har.

Jag tar inte paus från bloggen, förstås. Under dagen planerar jag att skriva mer om det kommande faderskapet, samt självklart Dagens vän. Vem får äran att vara vän på min egen födelsedag, tro? Dessutom har jag beslutat att återpublicera och redigera tidigare inslag i projektet för att samla dem på ett och samma ställe.

Om ni inte ännu kommit på vad ni ska ge mig i födelsedagspresent så kommer här min önskelista:

  • Ett jobb
  • Delningar på Facebook
  • Retweets
  • Läsare

Tycker ni om den här bloggen och vill göra mig jätteglad på min födelsedag så sprid mig!

Här kommer mitt CV igen: CV-Johan-Berner 2