(Den felskrivningen blev så bra så den behåller vi…)

Minst var fjärde timme ska Signe ha mat, dag som natt. Inget konstigt med det, så är det för alla i början. Längsta sammanhängande sovperioden vi har fått ligger på tvånalv timme eller på sin höjd tre. Efter sex veckor märker vi hur hjärnan börjar ta lite stryk.

Vid frukosten läser Emily något om färdig pasta från ICA och säger: ”Var det inte sån pasta som det visade sig att nepalesiska maffian levererade?” Jag ser framför mig buddhistmunkar med fedoror som står och röker vid sina lyxjakar i Kathmandu, men frågar sedan försynt om hon inte menar napolitanska maffian. Jo, det gör hon.

Efter maten är det matdags för resten av familjen och jag sätter på lite vatten för att tillreda lite Nan Pro 1. Medan vattnet kokar upp går jag till badrummet och plockar upp en body som ligger under skötbordet och sedan tar jag hand om posten, kollar lite Facebook. Ett uppfordrande rop från soffan påminner mig om vattnet som har kokat färdigt. Jag hämtar en nappflaska och ser då att några blommor behöver vattnas. Tänkt och gjort. Då ringer hantverkarna och undrar om vi har valt handdukstork ännu. Det har vi inte. Jag googlar handdukstorkar och går in till vardagsrummet där mor och dotter sitter och undrar unisont var käket tagit vägen? Visst ja, jag skulle ju hämta en nappflaska! Jag går och tar en ny nappflaska och går bort till vattenkokaren, där den redan hämtade nappflaskan står, bredvid vattenkannan som inte fått tjäna sitt syfte ännu. Jag häller kokande vatten i vattenkannan. Jag häller ut och gör om på rätt sätt. Tittar ut genom fönstret och förtrollas av det fina vädret. Nya, mindre glada, tillrop från soffan väcker mig. Jag häller kokande vatten i nappflaskan och låter svalna en stund. Kommer på att jag behöver kolla ett mail och tar upp telefonen. Där ståtar sidan med handdukstorkar! Åh, så intressant! Kanske Emily också vill titta på handdukstorkar? Inte det? Vilken nappflaska? Visst ja!

Jag blandar äntligen till Signes mat och levererar till soffan. Efter att ha fått gå tillbaka för att hämta själva flasknappen….och en gång till för en handduk…och en gång till för flasknappen som jag glömde när jag kom på att ta en handduk….så inser jag att det är hög tid för disk! Och lunch! Har vi nån lunch? Nej. Orkar jag laga nån? Nej.

Den goda idén att gå till charkuteriaffären Widerbergs och köpa tre klassiska Widerbergare, en baguette med sju olika sorters kött, pepparrot och en liten persikoklyfta, föds. Nere på gatan får jag vända för att hämta plånboken. Och sen får jag vända tillbaka för att jag glömde ge familjen sina hejdå-pussar. Halvvägs till Widerbergs inser jag att jag glömt blommorna, disken och handdukstorkarna. Jaja, huvudsaken är ju att Signe är mätt.

På Widerbergs är det kö som vanligt. När det väl blir min tur vill jag inte ta för mycket tid i anspråk utan ger min beställning snabbt och koncist.

”Jag vill ha två Widerbergare på mörkt bröd, tack!”

”Mörkt eller ljust bröd?” undrar expediten.

”Öh….mörkt tror jag visst att jag sa….”

”Det mörka brödet är slut!”

Jag undrar hur gammal hennes bebis är.