Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

You’re my heart, you’re my SAOL

SAOL, Svenska Akademins Ordlista, Bibeln. Kär bok har många namn. För den som till äventyrs inte skulle veta vad jag pratar om (ja, genomsnittlige Banjo-Herren-läsare, sådana människor finns!) kommer här en liten presentation.

Den första upplagan trycktes 1874, i 2 000 exemplar och med 33 000 ord på 334 sidor. Den sålde slut på mindre än två veckor, m a o kunde den ha varit en riktig kioskvältare, om det ordet hade funnits på den tiden.

KIOSKVÄLTARE kom med först i trettonde upplagan, 2006. KIOSK som eget ord togs upp i gemenskapen 1900 i och med SAOL 7. *VÄLTARE är ingenting SAOL vill eller har velat kännas vid. Än.

Eftersom första upplagan sålt så bra så kom andra upplagan, med endast några få ändringar, ut redan samma år. Tredje fjärde och femte upplagan kom även de ut redan under 1880-talet och var i stort sett samma bok som SAOL 1.

SAOL 6 blev den första stora revisionen av listan. Lite drygt 8000 ord hade tillkommit, Stavning med K istället för Q i början av ord (exempelvis KVAL) tillkom som alternativstavning. I nästa upplaga var stavningen med Q borttagen. Enda ordet på q i SAOL 7 är Q-TECKEN, som var ett nytt ord i den upplagan och som fortfarande står med.

Efter SAOL 7 lugnades takten på utgivningen ner något och nya upplagor dök upp i regel var 25:e år. Efter SAOL 10, utgiven 1973, ökades dock takten, med det nya globala informationssamhället tarvades en tätare uppdatering av språket. Elvan kom 1986, Tolvan 1998, Trettonan (den nuvarande) utkom 2006, och nästa år är det dags för den fjortonde upplagan att se tryckeriets mörker och därefter dagens ljus.

För varje ny upplaga läggs det till ett antal ord, men dessutom tas flera bort. SAOL är inte i varje upplaga en historisk förteckning över vårt språk, för sådant finns storebror SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, ett verk under utgivning, arbetet började 1786, och för en månad sedan blev de helt klara med bokstaven T. SAOB är förståeligt nog lite trögare i sin uppdatering än SAOL. I SAOB förekommer t ex inte ordet KIOSKVÄLTARE. I gengäld kan ordnörden konstatera att ordet KIOSK dök upp i svenskan första gången redan 1711, men då i dess ursprungliga betydelse, litet orientaliskt lusthus eller trädgårdspaviljong.

En gång under min tid som ordförande i Svenska Scrabbleförbundet blev jag kontaktad av en echaufferad utlandssvensk, till vars kännedom det kommit att vi i tävlings-Scrabble endast godkände orden i nuvarande upplaga av SAOL. Historielöst var vad hen ville kalla det. Inte för att hen personlig berördes, hen spelade varken Alfapet eller Scrabble, men hen hade hört att i den engelska ordlistan togs ord minsann aldrig bort! Hen föreslog å det bestämdaste att vi skulle ta alla våra förnuft till fånga och börja använda antingen SAOB eller allra helst en union av samtliga upplagor av SAOL som rättesnöre! Vid en första åtanke kändes förslaget inte helt fel, jag skulle inte ha något emot att kunna lägga korta ord som NYO (ut fr o m SAOL10), CELT  (ut SAOL11) och PÖ (ut SAOL12) igen, men sedan kom jag att tänka på HVILKEN (ut SAOL8), HAFVA (ut SAOL8) och DRÄGT (ut SAOL6) och andra föråldrade stavningar som därmed också skulle bli acceptabla. I viss mån ska det ju vara möjligt för även icke-språkhistoriker att bli bra på Alfapet.

Så SAOL13 är det som gäller för tävlings-Scrabble (och eventuellt dito-Alfapet), varken mer eller mindre. För enkelhetens och konsekvensens skull så har vi bestämt att dra gränsen vid ord i fetstil på större turneringar. Och det i sin tur är faktiskt bara mitt fel.

Huvuduppslagsorden i SAOL står i fetstil, och utgörs i huvudsak av ord i grundform, men inte konsekvent. I och med SAOL13 upphöjdes (nästan) alla omljudda böjningar  (KRÖP, NÖP, SÖD m m) till huvuduppslagsord, vilket startade en hätsk debatt på landets Scrabble-sidor. Hade då inte Akademien tänkt på att deras alster användes som rättesnöre i våra ystra lekar? Var SAOL ens lämplig som etalong längre? Det bildades två läger, grundformisterna, som förespråkade en utrensning av alla ord som inte var grundform, och fetstilisterna, som tyckte för enkelhetens skull att det inte gjorde något att den grammatiska stringensen i ordstocken saknades, utan såg ett värde i att det skulle vara lätt att konstatera om ett ord var godkänt eller inte. Uppenbarligen är det ju lättare för gemene hen att se om ett ord är skrivet i fetare stil, än om det i sin grammatik kännetecknas av grundform, eller hur? När krutröken och poströsterna lagt sig på årsmötet insåg rösträknarna att valet slutat oavgjort(!) och att ordförandens utslagsröst skulle avgöra. Och där satt jag med klubban i hand och röstade till fetstilisternas fördel. Varken förr eller senare har jag haft så mycket makt.

Och nästa år är det dags igen, alltså. Redan nu vet vi att SAOL14 kommer innehålla nya, användbara ord som BURKINI, BARISTA och SITSKATE, men ett envist rykte säger att exempelvis alla länders namn kommer att stå med. Helt logiskt, tycker jag, eftersom exempelvis RUMÄNIEN (med anagrammet URINÄMNE) inte heter så i något annat land och därför kan anses som ett helt svenskt ord. Men ni kan ju lita på att vi står framför en blåsig vår i förbundet.

 

Ordspel i Skolan

Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!

Scrabble och/eller Alfapet?

Jag inser med glädje att min sociala sfär och läsekrets utgörs av mer än bara Scrabble-spelare, så därför får jag väl förklara än en gång skillnaden mellan Scrabble och Alfapet.

För de allra flesta i min ålder, plusminus 10 år, så är det ingen skillnad alls. Deras Alfapet-bräde från barndomen ser precis likadant ut som ett Scrabble-bräde gör idag. Sånär som på en liten detalj ser även brickorna ut precis likadant. Den lilla skillnaden är att i gamla Alfapet-spel är C-brickan värd 10 poäng och Z 8. I dagens Scrabble är det tvärt om, och så har det varit i ca 10 år nu. Bytet av brickvärdet var ett beslut tillverkarna fattade i samförstånd med oss i Scrabbleförbundet och var helt rimligt.

Hur som haver, om du skulle köpa ett Alfapet-spel i handeln idag så skulle du inte få samma spel som för 30 år sedan. När Scrabble kom till Sverige på 50-talet rönte det samma öde som Batman, Superman och Spiderman m fl, namnet försvenskades till det geniala namnet Alfapet. Hur det namnet valdes vet säkert någon men inte jag. Kanske var det för att få det att låta lite lekfullare, eller för att inkludera finlandssvenskar, vad vet jag? Namnet fastnade i alla fall med oväntad envishet.

I början av 90-talet köpte Mattel rättigheterna till Scrabble utanför Nordamerika och hade nog hemskt gärna övertagit namnet Alfapet, men se, det hade Alga varit smarta nog att varumärkesskydda! Så nu stod Alga där med ett spelnamn utan spel. Vad göra? Jag misstänker att det var ett visst juridiskt krypande genom olika hål för att komma fram till exakt hur lite de behövde ändra på Scrabble för att det inte skulle anklagas för att vara plagiat, men till slut stod de där med Nya Alfapet! (”Nya” har med tiden glömts bort, såsom nyheter plägar.) Nya Alfapet hade 120 brickor med lite annorlunda poängsättning, planen var lite större, och bonusrutmönstret var något förändrat och utökat med 4-multipler av såväl ord- som bokstavspoäng. Alla dessa ändringar var fullt rimliga och på sätt och vis till det bättre.

Meeeeeeeen….

Brickorna vars kanter skavde allra värst på Scrabble-entusiasternas acceptanspåse var de nya specialbrickorna. Det fanns fyra brickor som möjliggjorde böjningar av ord (och då menar jag alltså inte grammatiska böjningar utan geografiska, det blev möjligt att spela i vinkel helt enkelt) och två brickor som var svarta och kallades stoppbrickor. Dessutom dök det upp en ny sorts ”bonus”-ruta på brädet, nämligen dubbel NEGATIV bokstavspoäng, d v s om du la en bricka på den rutan så var du tvungen att räkna brickpoängen för just den brickan som minuspoäng! I värsta och dummaste fall kunde en illa placerad ZON med hakningen (FE)Z innebära en poängsumma på -32 poäng.

En annan aningen besvärlig sak med brickuppsättningen i Alfapet är att både Q och W förekommer.

Dessa skillnader sammantaget gör att det generellt förekommer ett visst frynande på scrabblares näsor när någon kallar deras spel för Alfapet.

För det var just det som var det så kallade problemet. De bokstavstroende ansåg Alfapet vara en blek kopia av originalet och vägrade ge det en chans. Allmänheten däremot fattade inte att förändringar skett och fortsatte kalla Scrabble för Alfapet. Och vad händer med en minoritet när de känner att samhället motarbetar dem? Jo, de blir än mer sammansvetsade och övertygade om att de har rätt och alla andra har fel. Paralleller kan dras överallt i världen.

Jag var ordentligt styvnackad länge och rättade alla som undrade om jag spelade Alfapet fortfarande. Det kändes som Jan-Ove Waldner säkert känner när någon frågar honom om han håller på med pingpong ännu. Men så kom Wordfeud! Wordfeud var lite mer likt Scrabble än Alfapet, och det gick inte att värja sig. Plötsligt spelade alla Wordfeud, och det gick ju bra det med! Kunde det t o m vara så att…?

Och när jag så stod med min fantastiska ordspelsidé klar (jaja, lugn, jag ska berätta snart, kan ni vänta till i morgon?) och insåg att Scrabble på svenska tyvärr var en återvändsgränd så bröt jag naturligtvis ihop, men inte överdrivet länge, för om man nu ska försöka livnära sig på en produkt, så är det ju naturligtvis bättre att använda ett namn som de allra flesta känner till?

Så jag konverterar. Fr o m nu spelar jag Alfapet! Och jag gör ingen skillnad mellan Alfapet från 1977 och från 2014, jag spelar alla spel som heter eller har hetat Alfapet. Jag kommer fortsätta vara aktiv inom Svenska Scrabbleförbundet och min önskedröm vore naturligtvis att Alga och Mattel tog sina respektive förnuft till fånga och insåg att spelet Alfapet, med den lilla tilläggstexten under loggan ”- även känt som Scrabble”, skulle vara en veritabel spelbutiksvältare som alla skulle tjäna på.

Scrabble är ett roligt spel. Wordfeud är ett roligt spel. Och Alfapet är ett roligt spel! Alla ska med, då blir det godast.

Fråga chans

Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….

 

 

Dagens vän 1/9: Rasmus Möllby

SM 2004 var en för den tiden stor turnering och jag var minst sagt utanför bubblan, utlänning som jag var. När jag skulle kronologisera mina vänner inför det här projektet hade jag ingen aning om att Rasmus var med i Uppsala det året. Jag hade velat placera vårt första möte till SM 2006, då han kom och hälsade på i Schacksalongerna utan att själv deltaga i spelandet.

Vårt första och sista möte på ett turneringsbräde skedde i Örebro Open 2007, och då gick han och vann på ett oerhört nesligt vis, nämligen genom att rulla i vad jag tror var hans allra sista drag. Var det månne i den matchen jag blev så besviken att jag inte kom ihåg väggen som någon missdådare och ogärningsperson murat upp precis bakom min nacke och som stod perfekt placerad för att träffa mitt bakhuvud med full kraft?

Hur som helst har jag fortfarande revansch att utkräva, men det känns lönlöst. Rasmus har hållit sig borta från turneringsbrädena i 6 år, och på den vägen verkar det vara.

Vi har, eller i alla fall hade, ett stort intresse gemensamt, nämligen Melodifestivalen. Vid flera tillfällen har vi suttit och fröjdats tillsammans i tv-sofforna åt så skilda saker som Lili & Susies comeback och Dolph Lundgrens dansnummer, och diskussionerna har gått höga på Ordspels forum. Vi pratade länge om att fixa en Scrabble-utgång på Golden Hits på Kungsgatan, men det blev aldrig av.

Och fick vi egentligen någonsin tillfälle att diskutera varför Terry Goodkind blivit oläsbar? Hade vi den diskussionen idag så skulle den bli kort, numera håller jag nämligen med dig, Rasmus.

Rasmus jobbar som st-läkare och tidigare i år blev han pappa till en dotter. Än har vi saker gemensamma, Rasmus. Kram på dig!

Referensföretag sökes för eventexperiment

Går du i kickoff-tankar men saknar uppslag? Då har jag ett måhända intressant förslag!

I mitt senaste visionära projekt att bli ordspelskonsult tänkte jag prova en idé:

Scrabbleturnering som företagsevent!

DSC_0034

Konceptet är enkelt, jag kommer till ditt företags kickoff och pratar Scrabble, spelets historia och regler och några initiala taktiktips. Sedan blir det utslagsturnering och vinnaren får ett pris. Hur fint pris får företagsledningen bestämma, det lägger jag mig inte i, om ni inte vill.

Hur lång tid en sån här tillställning skulle ta beror naturligtvis på antalet deltagare, men jag har en mängd olika koncept, allt från hela matcher till någon sorts ”först-till-en-viss-poäng”-varianter. Turneringarna ska i övrigt följa Svenska Scrabbleförbundets turneringsregler och naturligtvis kan du och ditt företag få spela med den ordlista ni önskar, även om jag alltid kommer förespråka SAOL, med eller utan böjningar tillåtna.

Vem är då jag att erbjuda en sån här tjänst? Är jag kompetent och erfaren?

Jag vågar påstå det. Jag är den som spelat flest Scrabble-turneringar i landet (jag får passa på att säga det nu, för snart blir jag förmodligen omsprungen i den statistiken) och jag har arrangerat massvis med turneringar, små som stora. Bl a har jag varit involverad i ett par SM-arrangemang. Det är näst intill tradition att det är jag som sköter ”inskolningen” av nya spelare på SM, d v s ger dem en grundkurs i tävlingsvett och -etikett samt viktig information för att kunna genomföra turneringen. Jag har hållit föredrag om Scrabble på Tekniska Muséet i Stockholm och var ordförande för Svenska Scrabbleförbundet i fem år, 2007-2012. Jag tog SM-silver 2007. Kort sagt, jag vet vad jag sysslar med.

Tro mig när jag säger detta; Scrabble är det roligaste jag någonsin sysslat med, det är ett av de enklaste, svåraste, mest kreativa spelen som finns. Varje företag har något att vinna på att anlita mig. Jag är en idéspruta, så kontakta mig så har jag säkert något uppslag om hur just ditt företags turnering bör utformas. Möjligheterna är oändliga! Geografiskt är jag placerad i Skåne, men om viljan finns kan jag göra nedslag var som helst i landet.

Läs och sprid för glatta livet! Det är en ny festfixare i stan! Mina kontaktuppgifter kan ni hitta i mitt CV, som ni laddar ner här!