Min yngsta kusin Sara föddes in i släkten 1976, och hon höll tidigt på att bli min död. Nyår 1978 skulle firas i Kalmar hemma hos farbror Håkan, faster Gullvi (fast vi sa aldrig farbror eller faster) och kusinerna Andreas och Sara. På kvällen den 30:e december hade jag och Andreas farit runt som skottspolar och lekt en rolig lek där allt vi gjorde gällde livet, och eftersom vi var 5 och 7 år gamla så skojade vi till det genom att kalla det ”pottlivet”. Termen användes helt enkelt rätt friskt. När vi lugnat ner oss lite och satt och chillade där i källaren, jag på en gunga som hängde från taket, så visade Sara prov på sedvanlig ordinlärningsförmåga och utbrast glatt ”Pott, pott!” vilket jag tyckte var så lustigt att jag var tvungen att ramla av gungan och fara i betongen med huvet före. Och så blev det ett litet snopet nyår på lasarett med hjärnskakning istället.

Annars var besöken i Kalmar bland det bästa jag visste. Det hände alltid något, hela släkten var samlad och jag fick vara äldre än någon för en gångs skull. Andreas och Sara var för det mesta i luven på varandra, och jag tog ganska naturligt Andreas parti, så jag vet inte om Sara uppfattade mig som nån vidare god vän på den tiden.

En sommar träffade vi faktiskt kungen! Mina föräldrar reste till hälsohem i Dalarna och lämnade av mig i Kalmar på vägen upp. Den veckan var farbror Håkans arbetsplats Vägverket engagerade i en stor mässa som kallades Calmare Nyckel. Eftersom kungen bara var en bro bort så skulle han komma och inviga hela spektaklet. Jag, som till födelsedagen det året begåvats med min första egna kamera, lekte paparazzi och försökte komma nära Hans Majestät för en bra bild. Det gick förvånansvärt bra, detta var före både tårtningar och statsministermord så säpo gick mest och glassade. Plötsligt gick jag mitt ibland dem och när de stannade till en stund så kastade jag mig fram och tog ett perfekt kort rakt framifrån, helt utan att bli arresterad. Jag var mycket nöjd och tänkte att kungligare kan det nog inte bli för vår lilla familj.

Då hade jag naturligtvis inte räknat med farbror Håkan, som alltid varit en förebild i framåtanda och slängdhet vad gäller käft. När majestätet med följe processionerade förbi Vägverkets monter bröt plötsligt hans bana av en förbindlig farbror som frågade om Ers Majestät möjligen ville se invigningen av Ölandsbron? Kungen blev förvirrad, eftersom han förmodligen tydligt kom ihåg att han själv redan invigt Ölandsbron bara 12-13 år tidigare, men lugnade sig när han insåg att det var fråga om en s k videofilm, ett ganska modernt begrepp på den tiden. Och så stod Håkan och kungen och tittade på film från 1972 en stund, och jag och Sara var också där. Det finns ett foto från händelsen där vi alla fyra figurerar. Ingen tittar på kungen.

När jag senare fick mina bilder framkallade så visade sig bilden på kungen var fullständigt misslyckad och suddig. Det var inte alltid bättre förr.

Sara har inte haft det lätt. Hon träffade en bra karl och skaffade två fina barn, men hennes hälsa har spökat och hindrat henne i karriären. Men så en dag började hon blogga! Och jösses Amalia vilken succé hon gör nu! Hela internet förbluffas av hennes kreativa tårtor och cupcakes, och har ni inte varit inne där än så tycker jag att ni omedelbart ska kika in på http://www.sarascupcakes.se/
Det här lever hon på nu, med eget bageri i Halmstad! Hon är en stor inspirationskälla för mig och detta mitt eget projekt!

Vilken talang du har, kära lilla kusin! Kram på dig!