Tidigare delar i berättelsen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7

Afrika började kännas avlägset igen. Avokadofläckarna gick ur de flesta plaggen och de överlevande avokadorna blev till åtskilliga läckerheter, den bästa varandes en avokadopizza. För att ge en hint om hur stora de där avokadorna faktiskt var så kan jag säga att en enda frukt i tjockt skivat skick täckte varenda kvadratmillimeter av en ugnsplåt.

Men historien med förseningen på utresan gnagde. Jag hade lovat fadern att kontakta KLM och kräva kompensation, det var ju faktiskt deras datorstrul som hade berövat oss på en hel dags safari om inte två. Rimligt vore att de borde ersätta oss för åtminstone en åttondel av resans kostnad. Förseningen var alltså ingen annans än KLM:s fel. Ingen annan kan på något rimligt vis förskyllas.

Fadern hade god erfarenhet av att få tillbaka pengar av KLM. Hela resan hade han pratat nostalgiskt och beundrande om sin lillebrors, min farbror Håkans, insats när de hade blivit försenade hem från Kenya ett år tidigare. Trogna läsare minns min farbror och hans företagsamhet. Han och fadern hade varit i Afrika ett år tidigare och även då blivit försenade och tvingade att övernatta en extra natt på lyxhotell. Ja, visst är det besvärligt när man pressas till sådana umbäranden? Senare hade Håkan tagit hand om att prata med KLM om kompensation och om jag känner honom rätt blev det nog så att KLM till slut erbjöd honom en summa för att sluta prata.

Nåväl, kan han så kan väl jag, tänkte jag och skickade in ett klagomål via KLM:s hemsida. Som svar fick jag ett automatiskt mail att klagomålet mottagits och att det kunde ta upp till sex veckor tills jag skulle få besked om klagomålet gillades. Det gick mycket fortare än så. Mailet var mångordigt och förklarade att någon ersättning kunde det absolut inte bli tal om, då de utgifter jag redogjorde för inte hade med KLM att göra. Men de beklagade så väldigt mycket och skickade oss var sitt presentkort på €100 som vi kunde använda när vi nästa gång flyger med KLM, förutsatt att vi gör det inom ett år. En snabb blick på Emilys mage gjorde det klart för mig att några resor med KLM inte var aktuella det närmaste året för mig, och sannolikt var det inte på tapeten för fadern heller. En helt värdelös ersättning, således. Vi beslöt mesigt nog att inte gå vidare med ärendet. Resan hade ju trots allt varit riktigt lyckad.

Men skam den storebror som ger sig! För ett par dagar sedan fick jag ett nytt mail från KLM som jag inte förstod vad det betydde, tydligen hade jag skickat in ett nytt klagomål? En telefonkontakt med fadern förklarade allt. Min bror Nils hade en bekant som jobbar med att få kompensation från flygbolag och nu skulle det kortet spelas ut, men först gjorde de ett försök själva att formulera ett klagomål och angav mina kontaktuppgifter. De kunde ju frågat först, men jag tyckte det var skönt att jag sluppit göra åtminstone en del av jobbet. Jag förberedde mig än en gång på att vänta sex veckor.

Dagen efter ringde det från okänt nummer. Jag förstår inte varför jag svarade, jag vet ju att det aldrig är något bra som kommer från okända nummer.

”Johan Berner!”

”Mummel mummel KLM pidgin pidgin pidgin request, yada yada mr Berner?”

För att illustrera hur dålig engelska damen i andra änden av tråden talade så översätter jag den till lika dålig svenska.

”Det här vara Astrid Edklint från kundsupporten i KLM. Jag avhör mig med grund av din frågan om ersättelse. Är det Mr Berner med vilken jag pratar?”

”Ja, det är det. Det var snabbt!”

”Många tack! Ni frågar och berättar om ert flygresa (flightnummer flightnummer) från Köpenhamn i januari och blev försening varför?”

”Det var på grund av en strulande dator på ert flygplan. Vi blev försenade så mycket att vi inte hann med vidareflyget till Kilimanjaro, nej fel! Till Nairobi var det. Tack vare förseningen gick vi miste om nästan en fjärdedel av vår dyra resa.”

”Och med er fru reste ni?”

”Nej, med min far…”

”Jahaså? I vanliga fallen vi brukade inte ansvariga för den här typ utgifter, men i det här fallet är det extraordinärt, så KLM är glatt att bjuda er varsitt presentkort på 1000 SEK använda att göra när som helst inom månader tolv.”

”Det är inte alls OK”, härsknade jag till. ”Den typen av kompensation är helt värdelös för både mig och min far, jag har just blivit pappa och min far har flugit färdigt vad jag vet.”

”Jamen, om det bara är inom sex månader vän eller släkt också kan använda presentkorterna!” sa damen chevalereskt.

”Det är blott och endast KLM:s fel att vår resa blev försenad!”

”THIS IS THE LAW!”

Jag hade visst hamnat i Judge Dredd-supporten.

”Det här är lagen att vi behöver inte sätta er er med mera.”

”Nej du, det är inte lagen! Det är er sunkiga policy, är vad det är! Men visst, du kan skicka oss presentkort om de nu går att sälja vidare.”

”Tack dig väldigt mycket! De kommer mailen. Have a nice day!”

Så jag säger bara buss på, skumraskadvokater, eller vad det nu är Nils känner för hejdukar. (Jag hoppas verkligen det är skumraskadvokater, det är min favoritavokado…jag menar advokatsort.) Ingen ska komma och försöka skrämma en erfaren kundsupportagent med den gamla klyschan att det är Lagen som stoppar ett världsföretag att utföra goodwill. Det var ju för tusan jag som kom på det tricket!