Det annonserades att vi snart skulle få förstärkning i teamet av en person som jobbat på Canon Helpdesk när den fortfarande låg i Stockholm. Ovärderlig erfarenhet för ett splitternytt team. Ett par dagar senare infann sig Pedram på kontoret. Han hade tagit chansen till lite internationell erfarenhet, sökt jobbet på Canon från Sverige och när han fick det packat väskan och dragit ner. Det här var en riktig go-getter! Pedram visade sig vara en utmärkt pedagog och speciellt behärskade han konsten att bekräfta kunden så att den kände sig sedd, hörd och duktig.

I början bodde Pedram på ett lägenhetshotell som TechTeam fixat, men snart så var han tvungen att hitta något eget. Det är inte speciellt svårt att hitta lediga lägenheter i Bryssel, det är i princip bara att ta en promenad och titta efter brandgula skyltar med texten A LOUER, att hyra. Det brukar gå flera på varje kvarter. Dock hade jag upptäckt den ekonomiska framsidan med att ha en inneboende och föreslog Pedram att han skulle flytta in, vilket han gärna gjorde. Det blev att vi bodde ihop i tre månader, jag på loftet och Pedram bakom köket. När jag väl klargjort att det inte var okay att springa omkring spritt språngande naken i lägenheten så gick sambolivet som en dans.

Pedram var helt makalös på att knyta kontakter. Han gick ut på stan och varenda gång lärde han känna någon ny som han och vi andra började umgås med. Sämre var han på att lära sig franska, men det glashuset ska jag inte kasta för stora stenar i. Vi lärde oss i alla fall ett par glosor: concombre, baguette, cassé, de sucre. Ytterst sällan fick vi anledning att använda meningar där gurksmörgåsen låg i bärkassen tillsammans med sockret, så vi använde glosorna i första hand som invektiv och kraftuttryck.

Kraftuttrycken kom väl till pass när vi började lära oss spela bowling. Mången belgare höjde nog på ögonbrynen när de där svenskarna började skrika efter franskbröd så fort klotet gick i rännan, men kul var det.

Pedram är ingen jätte, och jag och övriga kollegor kunde ofta inte låta bli att skoja med honom om detta faktum. Alla skämten var inte lika roliga, men Pedram tog allt med ett skratt. Ingenting kom åt den säkre, lille iraniern med det vinnande sättet. Jag antar att man är van vid skämt om ens ringa längd när man jobbar extra som basketdomare.

Jag glömmer aldrig den kvällen då vi var ute i Bryssels centrum och gick rakt in i Helmut Lotti och Cliff Richard. De båda väloljade smörsångarna gav gratiskonserter på Grand Place i rena Rhapsody in Rock-stilen, mitt i natten. En häftig överraskning.

Pedram försökte få andra tidigare kollegor att också flytta ner, men det slutade inte så väl och dessa kollegor blev ganska illa behandlade av TechTeam. Pedram själv var också lite missnöjd med sitt nya liv och bestämde sig för att återvända till Sverige. Vi vinkade av honom en vinterdag i januari 2004. Väl hemma träffade han ganska snart sin blivande fru Jessica och ett, tu, tre var han flerbarnsfar. Vi har träffats en del gånger sedan jag också flyttade hem och en gång försökte jag hjälpa honom till en plats på Handelsbanken. Det blev dock inget av det, och nu jobbar han som IT-tekniker på Håbo kommun av alla platser. Det låter lantligt och mysigt.

Kram på dig, Paddy! Hoppas allt är väl där i Håbo.