En dag kom Pedram hem från en av sina promenader och berättade att han gjort en ny bekantskap ute på stan. Det hörde till undantagen att detta inte hände. Bekantskapen hette Camilla och på detta korta möte hade Pedram värvat henne till vår lilla grupp av bowlingspelare som träffades en gång i veckan. Någon dag senare fick jag också träffa Camilla, på McDonalds vid Börshuset i Bryssel av alla ställen.

Vi började således spela bowling tillsammans regelbundet och Camilla gjorde snabbt framsteg. Att spela bowling i Belgien var mycket smidigare och billigare än vad det är i Sverige. I Sverige bokar man en bana i en timme, men det är ju väldigt sällan som antalet hela serier och spelade timmar går jämnt upp. Dessutom är timhyran löjligt hög för den som inte är medlem i en klubb eller har klippkort. (Undantaget är Bollhuset i Lund, där har de faktiskt riktigt rimliga priser.) I Belgien betalar du i efterhand för de serier du spelat, och som billigast kostade en serie 2 EUR, men det normala priset var 3 EUR.  Dessutom finns det alltid servering av rusdrycker i belgiska bowlinghallar, och man spelar aldrig bättre bowling än efter en öl när musklerna slappnar av lite och självförtroendet går upp ett snäpp.

Världen är liten, och i Bryssel är den ännu mindre. Naturligtvis visade det sig att Camilla även var vän med Anders och Anna-Carin och på så sätt fortsatte vi träffas med jämna mellanrum även efter att bowlingträffarna var till ända.

Camilla längtade efter barn och så en dag träffade hon sin Pierre. Efter det var det slut med bowlandet. Efter många umbäranden föddes Noah för fyra år sedan, och sedan kom de bedårande tvillingdöttrarna Sara och Emma. Nu bor den stora familjen ömsom i Stockholm ömsom i Belgien och förgyller mitt Facebook-flöde med allsköns bilder.

Kram på dig, Camilla!