Den här texten följer i svensk översättning.

Torben, Henrik‘s brother, yet another unbeatable Dane. He was also there in June 1984 but I never played him in that tourney. He ended up in 10th place, right behind his good friend Erik.

He also grew better alarmingly fast. But once in the early years he and his friend Erik needed a little extra effort. This story will sound very strange for the modern Othello player, so I start with some explanation. And before I start I will firmly point out that nowadays I don’t think the young boys did anything wrong. If a system is at fault, it’s part of the game to use that.

It happened now and again in the 80s that we didn’t use the Monrad pairing system. Instead we were divided into round-robins and qualified for play-offs and finals. This was the times before the advanced computer programs. No WZebra, no Thor base. No opening libraries and not even a fraction of the statistic material you youngsters is served today. We hardly had boards! And the tourneys took place in small cardboard boxes on the motorway! Well,you get my drift….
Once upon a time in Malmö, we played such a round-robin tourney, and Torben, Erik and Nils was in the same ”heat”. I don’t remember if Nils played fast or if he had a bye in the last round, but the young Danes played each other and they had calculated exactly what the result had to be for

1) they were both to advance to the finals
2) the loser in the game shouldn’t lose too much precious rating points

The result had to be 47-17 to one of them (I’ve forgot who) absolutely not smaller, and preferrably not bigger either. And how they thought, and counted! Calculators up! We were furious! Our young idealistic (and envious) minds had never seen such blatant cheating! We left the tourney in protest.
In retrospective I must admit that their tactic of course was both elegant and impressive. It wasn’t their fault we had a crappy tournament system.
And as a small consoliation they miscounted by one disc, so the loser lost two unnecessary rating points. Those two points still counts to this day, thanks to another crappy system, the Nordic Othello Rating List. 😉

Torben played to WOCs, 1989 and 1993 and ended up on 11th place both times. Not bad at all!

Torben has also left the Othello scene, his last tournament was in December 2007. He lives in Århus on Jutland, and has a wife and two kids. And he works for Danske Bank, a very interesting employer! *hint hint*

Thanks for the games, Torben!

Torben, Henriks bror, ännu en oslagbar dansk. Han var också där i Greve i juni 1984, även om vi aldrig möttes. Han slutade 10:a just efter sin gode vän Erik.

Han blev också mycket bättre alarmerande fort. Men en gång under de tidiga åren behövde han och Erik lite extra ansträngning. Följande historia lär låta egendomlig för dagens Othelloturneringsspelare, så jag börjar med en förklaring. Jag vill också tydligt påpeka att jag nuförtiden inte tycker att de två pojkarna gjorde något fel. Är ett system uppåt väggarna är det en del av spelet att utnyttja det.

Det hände sig på den tiden att inte alla turneringar spelades enligt Monrad-systemet. Allt som oftast delades vi in i grupper och kvalspelade till finaler och play-off. Det här var tiden före avancerade datorprogram. Det fanns inget WZebra, ingen Thor-databas. Det fanns inga öppningsbibliotek och inte bråkdelen av allt det statistiska material ungdomarna nuförtiden har att röra sig med. Vi hade knappt bräden! Och hade vi bräden så var de små och rangliga! Och turneringarna spelades i små skokartonger på motorvägen….ja, ni fattar principen….

Det var en gång i Malmö. Torben, Erik och Nils hade hamnat i samma grupp. Jag minns inte om Nils spelade fort eller om han stod över sista omgången, sånt kan ju hända vid udda antal spelare, De båda danskarna spelade mot varandra och hade avgörandet helt i sina unga händer. De hade räknat ut det exakta resultatet som krävdes för att

1. de skulle gå vidare båda två,
2. förloraren i matchen inte skulle förlora för många värdefulla rankingpoäng

Resultatet var tvunget att bli 47-17 till nån av dem (jag har glömt vem), absolut inte mindre och allra helst inte större heller. Och som de tänkte, och räknade! Miniräknare fram! Familjen Berner var rasande! Våra unga, idealistiska (och avundsjuka) sinnen kokade inför detta uppenbara ”fusk”! Vi lämnade turneringen i protest!

I efterhand måste jag medge att deras taktik naturligtvis både var elegant och imponerande. Det kan inte varit lätt att hålla alla siffrorna och dragen i huvudet så pass bra. De kunde ju inte rå för att vi hade ett sugigt tävlingssystem. Och som en liten tröst visade det sig att de räknade fel på en bricka och resultatet blev 48-16 istället, vilket innebar att förloraren straffades med två extra rankingpoängs förlust, ett avdrag som lever kvar till samma storlek än i denna dag, tack vare ett annat sugigt system, den nordiska Othello-rankinglistan.

Torben spelade två VM, 1989 och 1993 och slutade 11:a  i båda. Det är inte illa alls!

Torben har också lämnat Othello-scenen, hans sista turnering var i december 2007. Han bor i Århus på Jylland med fru och två barn. Och han jobbar på Danske Bank, en mycket intressant arbetsgivare! *hint hint*

Tack för matcherna, Torben!