Linda spelade om inte Lilldunk så i vart fall en av de många trollungar som förekom i Kungen som bytte bort minnet. Hon hängde sen med i teatergrupperna i flera år och var en av de allra mest talangfulla och roliga av oss. Hon var en mycket övertygande dvärg Kloker i mitt förstlingsverk Snövit II, och det var inte bara för att hon var och är något kortvuxen. Efter det tvekade jag inte utan tilldelade henne rollen som tant Sofia i ”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad”.

Vi har varit i Göteborg tillsammans och spelat en egendomlig dragshow-variant av Molières Den Girige där nästan alla mansroller spelades av kvinnor och flera kvinnoroller spelades av män. Linda fick hålla sig till sitt kön i rollen som den väna Marianne medan jag iklädde mig rollen som kopplerskan Frosine. Och greve Anselme, i cykelbyxor, ledartröja och hårdrocksperuk.

Och så har vi ju den där gången på Åhus bibliotek, när vi spelade en pjäs som hette I Kong Christians nattmössa av Annmari Asker. Jag var själve kongen (igen!) och i en scen skulle jag öppna ett tomt dokument och låtsas läsa det och sedan upprört säga att det var en förfalskning och riva sönder det mycket dramatiskt. På sista föreställningen hade dock en sammansvärjning ägt rum i kulisserna. Linda och några andra i ensemblen hade gjort vissa tillägg i dokumentet, små kommentarer om folk i publiken, en karikatyr av mig, en liten hälsning, för att jag skulle bryta ihop på scenen. Och det hade säkert lyckats utmärkt om det inte varit för att jag också hade mina sammansvurna. Jag befann mig på scen hela föreställningen, men just innan scenen där jag skulle läsa dokumentet hör jag en teaterviskning från byxorna (nej, inte mina byxor, det heter så, draperierna vid sidan av scenen) ”De har skrivit på dokumentet!”
Jag kunde alltså förbereda mig lite innan Linda kom in på scenen i rollen som bondmora anklagad för stöld (eller nåt liknande) åtföljd av Jenny Månström (vars inlägg snart kommer i repris) i rollen som den anklagande adelsmannen, jag fick dokumentet i min hand, öppnade det och fann det mycket lustigt och humoristiskt. Damen på första bänk hade faktiskt väldigt stora bröst, exempelvis. Men karikatyren var inte speciellt lik. Jag fick behärska mig till det yttersta för att upprört säga det var en förfalskning och sedan….vika ihop det snyggt och prydligt och sticka ner det i ena stöveln.
Enligt manus skulle sedan den bondmoran benådas av kongen och därför kasta sig tacksamt ner på marken. Så skedde men efteråt verkade hon inte vilja resa på sig. Linda hade brutit ihop och låg i en liten hög på golvet och skakade av skratt.

Varför jag stoppade ner brevet i stöveln, undrar kanske en hel hög? Jo, i nästa scen skulle de två ”hjärnorna” bakom sabotaget komma in i rollerna av blivande drottning Kirsten Munck (nej, alla spääxare, hon kom INTE ut ur ett paket!) och dennes hagalna moder Ellen Marsvin. En hård förhandling skulle äga rum om Kirstens hemgift och när den var över improviserade jag genom att fråga om vi var överens. Fru Marsvin såg nervös ut och försökte med ett ”ja….” varvid jag böjde mig ner, drog fram dokumentet ur stöveln och krävde skriftligt. Man såg koncepterna ramla ur hennes händer för ett ögonblick och sedan samlade hon ihop rösten så mycket så att hon i alla fall kunde väsa ”Odjur!” (utanför manus) och storma ut. Hade vi gett föreställningen fler gånger hade vi nog behållit den scenen.

Kram på dig, Linda! Det var en härlig tid, och tack för alla politiska diskussioner, även om det verkar som det skett någon sorts rockad mellan oss på äldre dar.