Christian och jag delade intresset för scenframställning under gymnasietiden, men eftersom Christian var mer intresserad av musikteater så deltog han inte i teaterföreningens uppsättning av Socker-Conny. När sedan jag och Andreas Ohlsson sjösatte vårt första musikalprojekt var Christian en självklar deltagare. Han fick rollen som bagaren/rövaren Jonatan i ”Nya folk och rövare” och där blev han mitt första, och absolut sista, sminkoffer. Det såg helt enkelt för jävligt ut och jag insåg att make-up-artist, det ska nog någon annan bli.

Christian var en riktig entusiast och nästa projekt var hans (och Andreas) initiativ. Vi skulle sätta upp Rocky Horror Show på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad. Trogna läsare vet hur det gick, men ersättningen The Forbidden Show blev en mycket habil uppsättning med Christian i en bärande roll. Samarbetet mellan Andreas och Christian fortsatte med ett dansband, ett (eller ett par?) reklamlåtar och ett större scifi-musikalprojekt som jag tyvärr glömt namnet på och som tyvärr aldrig blev realiserat. Synd, för det var väldigt bra vad jag kunde se på repetitioner.

Jag, Andreas och Christian åkte till London två gånger för att titta på diverse musikaler och från de resorna måste jag ju bara få berätta om Pyjamasmannen! Vi hade precis kommit till vårt hotell (ett loppdito i Bayswater) och installerat oss i våra rum. Andreas hade med sig en apparat som var rätt vanlig på den tiden och kallades kassettradio. I kassettradion kunde man stoppa i en otymplig plastbehållare som innehöll rullar av magnetremsa på vilken man kunde lagra musik. Det tog en evig tid att spola remsan fram och tillbaka för att växla till nästa låt. Kanske någon kommer ihåg den här anordningen? Lite vagt? Nåväl, denna koloss hade vi släpat med oss ända till London och nu sattes den igång på ganska modest volym.
Det tog kanske 5 minuter så slets vår rumsdörr upp och in stormade en herre i marinblå pyjamas och högröd ansiktsfärg och började skälla ut oss på ren svenska. Nu hade vi hållit på och spela vår musik i två hela veckor och måttet var rågat, han skulle klaga hos personalen och det ena med det tredje och gorm och skäll och spott och fräs och adjö! Vi försökte förklara för honom att vi just kommit och att vi var ledsna för att vi stört men då hade han redan lämnat rummet.
På morgonen fick vi våra fiskar varma igen, men tyvärr inte som en del av frukostbuffén utan från hotellets chef som inte heller ville höra på några helt rimliga invändningar om att vi inte gärna kunnat prestera två veckors oväsen på bara 5 minuter utan vi fick ett ultimatum, vara lugna eller packa!
Om jag inte minns helt fel var vi tvungna att be resebyrån att kontakta hotellchefen och förklara för honom att vi rimligtvis måste vara oskyldiga, och vi fick fullständig upprättelse, personalen krälade för oss resten av veckan och Pyjamasmannen fick blodstörtning och reste hem.

Christian var (och är säkert) en stor filmentusiast, och hade en imponerande samling videofilmer som fyllde två hela väggar med bokhyllor. På den tiden lagrades filmer på en slags magnetband som rullats upp i otympliga plastbehåll…ja ni fattar principen. Skrymmande men dekorativt. Hela samlingen får antagligen rum på en iPod nuförtiden, men hur kul är det?

Vi har inte setts på nästan femton år, men för ett par dar sen la Christian plötsligt till mig här. En port till en svunnen och lycklig tid öppnades. Vilka minnen!

Kram på dig, Christian! Hoppas livet lever väl med dig.