Mina Othello-år började gå mot sitt slut, men jag visste nog inte i maj 2004 att Stockholms EGP skulle bli min sista någonsin. Jag öppnade i stor stil med fem raka segrar och ledning i ensamt majestät, men sedan var det roliga slut. En EGP går i elva ronder, och jag förlorade de sista sex. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

En som spelade sin första EGP på samma gång var Henry…

Men vad fan?! Nu har jag gjort det igen! Litat så på mitt minne att jag inte gjort en ordentlig faktakoll. Tråkigt med tanke på att jag tänkt ut en så bra infallsvinkel på berättelsen. Vi får börja om från början.

Den här historien skulle egentligen berättats långt tidigare, men eftersom Henry är mer finkänslig än sin sambo Veronica och låter sig bli överhoppad i kronologin utan protest så får jag bita i faktamissens sura äpple idag. Det var alltså redan på första Stockholm EGP någonsin, våren 2003, som jag stiftade första bekantskapen med Henry. Sverige var en starkt växande Othello-nation vid den tiden och det brukar betyda att landet får en EGP.

Det oerhört nördigt laddade antalet 42 spelare hade samlats i Stockholms Schacksalonger, och jag började turneringen starkt med fyra raka segrar, sedan gick det lite knaggligare men jag presterade väl. Dock inte bäst i familjen för när allt brickdammet lade sig så stod broder Nils namn i historieböckerna som den första vinnaren av Stockholm EGP. Henry gjorde sin första turnering någonsin och presterade en minst sagt hyfsad debut med sex segrar av elva i det tuffa fältet. Hans första tävlingsmatch någonsin var för övrigt mot turneringssegraren, så mycket djupare kunde han inte ha kastats i.

Mitt och Henrys första möte över ett bräde kom först ett år senare i näst sista ronden av min sista EGP någonsin. Den uppmärksamme läsaren kan nu utläsa hur det gick utan att jag berättar det i klartext.

Henry blev snabbt en viktig kugge i det svenska Othello-maskineriet. Naturligtvis fann han även kärleken bland brickorna, en äkta nörd plägar göra det. Henry har representerat Sverige i VM fem år i rad 2006-2010 och hans bästa placering är 20:e från Oslo 2008. Hans och mitt öde i SM överensstämmer på så vis att vi aldrig vunnit, men varit bra nära ett par gånger. Henry har 2 silver och 4 brons på prishyllan hemma.

Kram på dig, Henry! Well played!