Jag får ofta höra hur olika rester från förlossningen brukar sparas och användas på något sätt. Internet flödar över av olika recept på rätter som innehåller moderkaka, exempelvis. Men finns det någon användning för den där lilla navelsträngsstumpen som föll av Signe igår? Jag funderar på om jag kan

– bronsera den och bära den som amulett?

– mala den och krydda min moderkakepizza med?

– stoppa in den under överläppen och låta den lösas upp där?

– spara den till jul och lägga den i gröten? Den som får navelsträngsstumpen blir gravid under nästa år.

– lägga den i en Kinderegg-bubbla och ge Signe som skallra, för det sägs föra tur med sig?

– smula ner den och röka den i en vägkorsning vid nästa fullmåne för att Signe ska få ett långt och friskt liv?

– fotografera den och lägga upp den på Instagram?

Nej, självklart ska jag slänga den! Vad tror ni om mig egentligen? (Instagram….inte skulle väl jag…) Men då uppenbarar sig nästa fråga i denna moderna tidsålder:

Är den brännbar, kompost eller vanlig hushållssopa?

–

Stolt fader är ute på premiärtur med barnvagnen. Redan i vintras var vi proaktiva och plöjde Blocket efter begagnade fordon. Ganska snabbt kom vi över en lindrigt begagnad Emmaljunga, marin, endast en ägare tidigare och hon hade bara använt den till att lasta tvätt i eftersom båda de charmerande sönerna visat sig vara kolikbarn och därför vägrade åka vagn. Ett riktigt kap, med både ligg- och sittdel, mjuklift, regn- och solskydd, värmefilt, skötväska och kolijox av allehanda slag, plus en ingående kurs i hur vagnen sätts ihop och tas isär fick vi för ett ganska facilt pris.

Sedan dess har den stått där, tagit upp abnormt mycket plats i vår lilla lägenhet och bidat sin tid. Nu var det dags för första repan.

Stolt fader hade fått höra upprepade gånger av stolt moder att stolt fader var slarvig med hur han gick på gator, torg och inrättningar. Detta påpekades med viss fog, kunde stolt fader motvilligt medge. Bland annat hade han fått viss kritik för att inte vara uppmärksam på mötande barnvagnar. I teorin kände stolt fader naturligtvis till att det råder oskriven väjningsplikt vid möte med barnvagn, men det var inte alltid så lätt att hålla koll på omvärlden när diskussioner eller skyltfönster blev för fängslande. Stolt fader var dock ganska övertygad om att han var relativt ensam om att gå runt i sin egen lilla värld ibland.

Nu när han stod på andra sidan styrstången insåg han att han var helt ensam. Alltså helt ensam om att i detta ögonblick vara uppmärksam på omvärlden! Folk går ju omkring helt utan att se sig för! Här kommer stolt fader med något av det dyrbaraste han någonsin haft, en marinblå Emmaljunga, och ingen verkar bry sig. Folk går gatan fram med öronen täckta av lurar och ögonen i läsplattor och mobiler och verkar förvänta sig att alla andra ska rätta sig efter deras lilla bubbla. Stolt fader försökte vara tuff och obeveklig men förlorade ofta chicken racen mot studenterna som bara såg så långt skärmen räckte. Och när de till slut törnade in i barnvagnens sufflett var det inte en enda som hade vett att säga ursäkta. Istället blev det stolt faders lott att blängas till döds om det varit möjligt. Det verkade som de undrade hur en stolt fader ens kunde våga visa sig ute på stan utan att se sig för. Med en marinblå Emmaljunga och allt!

Stolt fader väjde oskickligt undan för två blinda och döva flickor i övre tonåren och körde rakt in i en trafikkon. Emmaljungan vinglade till men stolt och smått panikslagen fader parerade och lyckades hålla ekipaget upprätt! Och inte ett pip från lilla Signe, detta under av tålighet.

För Signe var ju kvar på sjukhuset. (Det här var ett par dagar sedan, jag har inte hunnit skriva inlägget förrän nu.) Ni tror väl inte jag var galen nog att ta med mig dottern på min första tur med barnvagn, så disträ som jag vet med mig att jag kan vara i trafiken?

Men nu är det ingen konst, vi kom just hem från en härlig kortpromenad till Stadsparken, där änderna bor, och det var precis vad vi alla tre behövde.

Som många kanske såg på Facebok så fick vi lämna SUSi går kväll. Regnet öste ner när marmor och morfar hämtade vår lilla familj och bar oss upp vår gamla invanda soffa, som för visa av oss var en helt ny, intressant och första soffa, där de hälle ner oss, packade in alla våra grejor i lägenheteten, satte igång att laga ma och sedan gick och lämnade oss i ro och stillhet. En fantastisk upplevelse och känslsa och Signe blev så exaklterad att hon sov sig ignom hela alltet.

sÅ NU börjar livet, och vi har redan märkt att det är hårt. Var tredje timme måste SIgne gå upp och mata oss och det tar tid och energi. Trötta och lyckliga och alldeles kärleksbubbliga inför vår nya lilla familjemedlem går vi omkring som zombier på uppåtjack. Snabbt insåg jag snabbt att mycket skulle bli bortprioriterat för en längre tid framöver.

Så ni får ursäkta om det inte kommer bli några Dagens Vnä på ett tag, Banjo söker jobb! har fortfarande pappapagar att ta ut så förvänta er inte mer än något enstaka inlägg om dagen. Och förlåt mig om det blir fet ibland, jag är inte riktigt karl i knopen.

Jag har i hela mitt liv varit lite av en slarver i vardagen. När jag bodde ensam kunde det hända att jag inte diskade på flera dagar och dammsugning och städning var det väl minst sagt sisådär med. Tvättade gjorde jag bara när det var absolut nödvändigt. Jag tyckte väl att det var bara jag själv som led av det, och den jäveln tyckte jag ju ändå inte särskilt mycket om.

När Emily kom in i mitt liv blev allt annorlunda och det snabbt. Rutiner i vardagen infördes på löpande band, och alla har kanske inte varit lika lätta att lära sig, men det har gått.

När man bor på ett sjukhus och är småbarnsförälder är rutiner allt! Var har du haft de där händerna sist? Har du tvättat, spritat, skrubbat och fernissat? Hamnade den där strumpan på golvet? In i autoklaven med den! Har någon spritat autoklaven, förresten! Bajsa inte med öppen dörr! Bajsa direkt i autoklaven i stället! Har någon googlat ”autoklav” än? Sprita tangentbordet efteråt!

Efter en vecka har t o m jag fattat och tvättar, tvålar och spritar som en kung. Stolt säkerhetsspritar jag kranarna på handfatet och säger i triumf till Emily:
”Om vi har fått ut något positivt av det här besöket så är det att jag lärt mig vikten av noggrann hygien!”
Och där sitter hon med vår nyfödda dotter i famnen och tittar förbryllad på det klaver jag just trampat i.

Jag har sett Lampan, en ny produkt från den mindre kände tillverkaren Derungs.

Jag har förstått att den här genren är väldigt populär i min målgrupp och jag har redan sett ett antal verk. Jag kan tycka att många lampor är lite in-your-face och direkta för min smak. Inget lämnas till fantasin, ljuset flödar rakt mot åskådaren och skriver hen budskapet på näsan. Tillåt mig att fryna på densamma och knipa ihop ögonen demonstrativt inför sådan ljusbuskis!

Men med Derungs alster är det annorlunda. Kanske är det stämningen i salongen, det råder en sällsam frid och jag har det varmt och gott och mat nära till muns, men jag blir som förtrollad av Derungs bildspråk. Skenet flödar milt bort från betraktaren och strålen som bildar trolska figurer på väggen bakom lämnar betraktaren med en ny tanke och gnagande känsla av att något stort och ogripbart håller på att hända.
Jag sitter trollbunden kvar och tittar och tittar. Äventyret verkar aldrig ta slut. Derungs har omvänt en ljusskeptiker och skapat en ny tillbedjare av denna märkliga konstform. När jag blir större lär mitt första ord bli ”lampa”, som så många före mig

Derungs mästerverk Lampan får maximala 5 av 5 blöjor. Världsklass till sista ljusglimten!

Signe, 6 dagar

Ibland kan jag vara lite vidskeplig. När det stod klart för mig att vår lilla Åsa-Nisse skulle födas den tjugonionde april av alla dagar blev jag inte överentusiastisk till en början. Datumet har inte associerats till nån större glädje i vår familj.

29/4 1977 var jag sex år och hade inte börjat skolan än. Mor och jag var ensamma hemma och jag satt i vardagsrummet, eller Stora Rummet som vi kallade det och tittade ut genom panoramafönstret, eller Stora Fönstret som vår påhittiga och fantasifulla familj kallade det, och väntade på att min bror skulle komma hem från skolan. Istället ringde telefonen.

Snart fick jag för första och sista gången se min mor springa för allt vad tygen höll. Kappan hängde som en mantel runt henne när hon satte av nerför infarten och jag förstod ingenting. Ute på Köpmannagatan möttes hon av alla föräldrars värsta mardröm. Hennes äldste son, min bror Nils låg livlös på gatan framför en bil. Grannfrun Carlsson, som var den som ringt och dessutom var sjuksköterska var där och viskade till mamma att han hade puls men att den var svag.

Fortfarande helt ovetande slussades jag över till min moster i grannhuset och fick till min stora glädje dyka ner i deras flätade korg full med Kalle Anka & C:o, det bästa jag visste. Läskunnig var jag sedan två år tillbaka.

Efter ett par timmar ringde mor och berättade för moster att Nils flyttats till Lunds lasarett och det var väl först då jag började förstå att något riktigt allvarligt hänt.

Sen kom min kusin Boel hem och vi gick ut i trädgården och spelade lite fotboll, något jag inte brukade göra eftersom jag inte fick låna Nils läderkula. Men när katten är borta…

Nils var medvetslös i en vecka, och på sjukhus ända till den 3/6. Det var en mycket märkvärdig och otrygg tid för vår lilla familj.

Var det verkligen ett gott omen att Åsa-Nisse skulle födas på detta svarta datum? Men så skakade jag av mig tvivlen, och tänkte att det var dags för den dagen att revanschera sig! Och var skulle en sådan revansch tas bäst om inte på Lunds lasarett där allt började?

Och nu är Åsa-Nisse här och har visat sig vara en underbar liten flicka. Cirkeln känns sluten och det kändes nästan symboliskt att döpa henne efter två av den där räliga dagens huvudpersoner, fru Carlsson och i första hand min moster Signe, idag 94 år gammal och vid för åldern god vigör.

När en bor på ett sjukhus flödar inte livet över av nöjen direkt. Ett som jag dock unnar mig är att, när jag går genom sjukhuset med en kylväska full med lunchmat, istället låtsas att jag fraktar organ. En uppmärksam lyssnare kan höra mig mumla repliker som ”Gangway!” och ”Hold that elevator!”