Dag 5 på neonatalavdelningen och jag börjar misstänka att min listiga plan att vara superpappan som aldrig gör ett enda fel inte kommer gå i lås.
Men först, varför är vi då kvar här? Jo, trots sin storlek var Signe ett par veckor för tidig och det har lett till problem med andningen. Tant doktorn har bundit fast henne i ett knippe maskiner som ingen riktigt vet när hon får komma loss ifrån, men hon blir starkare för varje dag, så jag räknar med att hon får komma hem i nästa vecka. Tack vare tillmötesgående personal får vi bo här båda föräldrarna, annars brukar bara en få stanna.
Sedan Signe börjat amma på allvar är Emily den stora favoriten, medan jag på sin höjd accepteras som liggunderlag. Annat jag kan och gör är inte lika populärt, som att byta blöja, lyfta henne från mamma, sondmata och väga henne.
Men jag är beredd att offra liv och lem för henne, för rätt som det är så ser det ut som hon ler i sömnen, eller så tittar hon upp in i mina ögon och jag känner det som att jag står inför mig själv som bebis. Hon är så otroligt lik mig, bara lite sötare. Och det ska ni veta att jag var en ruggigt gullig bebis en gång i tiden!
Jag kan bara hoppas att hon står ut med mitt fummel och lär sig älska mig ändå, fastän jag inte har skafferier mitt på kroppen.
Banjo-Herren söker jobb igen! 