Emily har gått iväg på brunch med några dambekanta och jag sattes att vakta ett fat med kladdkakemuffins som hon bakat. Men nu var jag bara ute ett ärende och när jag kom tillbaka var muffinsen borta!
Som tur var hade jag monterat en bevakningskamera och fick snart mina misstankar bekräftade!
Hur får man förresten lättast bort chokladfläckar från ett tangentbord?
18:e februari 1984 var dagen när jag tog steget ner i tävlingsträsket. Avundsjukt hade jag sett broder och fader mäta krafterna i hjärnornas kamp och det var ju oundvikligt att jag också skulle börja. Första öppna Othello-turneringen på svensk mark (SM var på den tiden endast öppen för dem som klarade ett par kvalificeringsfrågor via post först) gick av stapeln i Malmö och hela 26 spelare mötte upp från tre olika länder, Sverige, Danmark och, lite oväntat kanske, Schweiz.
I en av mina första tävlingsmatcher nånsin fick jag möta Ingerun. Eller t o m i två av mina första tävlingsmatcher. Jag fick stryk i bägge. Ingerun blev 17:e och jag 18:e i turneringen. Karsten och Nils vann respektive blev tvåa. Pappa Bengt var i storform och blev 8:a.
Några månader senare ringde Ingerun upp oss och undrade om hon fick åka med oss till nästa turnering i Eskilstuna. Hon fick både följa med och sitt genombrott med ett silver. På den resan var min mamma Lena med, och jag tror Ingerun också minns hur Lena kom på att Ingerun var släkt med en av hennes studentkamrater. Världen är bra liten ibland!
Ingerun var länge en av Europas bästa kvinnliga Othello-spelare, men jag tror bara det blev ett VM, i Barcelona 1992, där hon slutade på delad 18:e plats, som ni kan se via länken.
Vi har väl aldrig varit speciellt nära vänner, jag och Ingerun, men hon har alltid haft en sagolik förmåga att dyka upp överallt, som överdomare i bordshockeyturneringar, i bridgesammanhang, i andra helt Othello-oberoende Facebook-vänners vänlistor och nu även som barnboksförfattare. Hennes blogg Boktjuven rekommenderas.
Kram på dig, Ingekung!
Oj, det gick fort! Efter blott tre veckors bloggande har jag presterat 100 inlägg! Dags att göra nåt som jag inte blivit färdig med på sistone, uppmärksamma några av alla de läsare som gett feedback, beröm och tips!
Först och främst ett stort tack till de 108 personer som gillar min Facebook-sida. Speciellt vill jag uppmärksamma de två som inte är mina vänner på Facebook (mer än i överförd bemärkelse), nämligen Moa Bergsten och Laila Engström!
Än en gång tack till Karin Anderberg, Anders Oscarsson, Ulrica Wiklund, Patrik Nilsson och Annelie Gredander Lado för tips om möjliga arbetsgivare. Alla öppningarna har jag inte utnyttjat, men jag är fortfarande tacksam för dem.
Tack till Maria Jacky som lovat bort sin sambo Per-Eriks tjänster i jakten efter en passande bil. Och styrka till er båda efter den omtumlande ankomsten till Italien!
Tack till alla som delat min blogg med sina vänner. Julia Jacobsson, Maria Jacky igen, Andreas Ohlsson, Leif Jansson, Karin Anderberg, min bror Nils, Mattias Alin och flera till som jag inte kommer på nu och därför förolämpar å det grövsta.
Tack till alla som gratulerade mig på min födelsedag med uppmuntran och glada tillrop. Varje ord värmer!
Och speciellt tack till min medarbetare Apan som går till ytterligheter för att göra illustrationerna i bloggen till något extra. Samt naturligtvis till min älskling, lyckliggörare och musa Emily!
Som jag skrev på Facebook-sidan i morse är den här bloggen bland det roligaste jag någonsin sysslat med. Det är nästan så jag hoppas på att få fortsätta länge och söka jobb! Men samtidigt är det viktigt för mig att hela tiden nå nya läsare, annars blir det statiskt. Jag lägger upp sajten i länkkataloger för glatta livet, men ser ändå hur antalet läsare stadigt går neråt. Jag misstänker att det har att göra med Facebooks nya urval av s k topphändelser istället för den tidigare kronologiska ordningen av händelser på förstasidan. Ett inlägg på min Facebook-sida som inte får några gilla-markeringar försvinner i mängden, och jag är inte beredd att börja betala Facebook pengar för att marknadsföra min blogg som sponsrad länk. Då terroriserar jag hellre er, mina läsare med uppmaningen:
Då hoppas jag att mina inlägg stiger upp som topphändelser, fler börjar läsa, gilla, dela och sprida och så är det hela igång. Och vem vet, bloggen kanske blir mitt jobb? Då har ni mig här i datorn för evigt. Konstigare saker har hänt.
Läs mig! Sprid mig! Behöv mig!
Nog tiggt och tjatat nu. Nja, nästan nog i alla fall, för här kommer än en gång mitt CV!
Farmor, som jag avgudade som liten knatte, var väldigt allmänbildad och löste mycket korsord. Jag blev därför snabbt intresserad av den hobbyn och redan på lågstadiet började jag konstruera egna. Det skulle vara spännande att se dessa tidiga alster idag, skulle jag känna igen den lille åttaåringens tankegångar i ledtrådarna, tro. Och hur var det med stavningen på den tiden? Förmodligen inga problem, mig veterligen stavade jag bara fel vid tre tillfällen under hela grundskolan (hägningen, lungt och bibliotikarie). Det kan vara så att några gamla kryss ligger kvar i en låda på vinden. Tur att vi ska flytta snart så jag får anledning att gräva så djupt i förråden!
Efter den intensiva starten la jag ner konstruktörspennan och började koncentrera mig på att lösa korsorden istället. Under studenttiden fick jag ett återfall, inspirerad av Dagens Nyheters mästerlige konstruktör Enar Åkered. Det var lite av en kick när halva studentkorridoren satt och slet sina hår över mina krystade nycklar.
Intåget i Scrabble-världen väckte naturligtvis den gamle knåpskaparen till liv. Inte helt oväntat är folk som spelar Scrabble även hejare på och konnässörer av korsord. Jag började tillverka jättelika kryss som baserades på stora familjeevenemang, som Nils bröllop och det stora släktmötet i Åhus 2004. Det började födas en övermodig tanke att jag faktiskt skulle kunna livnära mig på det här nöjet! En svindlande och oluthersk idé!
I brist på direkt funna snabba inkörsportar i kryssmakarvärlden ebbade min produktivitet ut igen. Jag återgick till att vara lösare. Jag började prenumerera på en massa krysstidningar, och som med de flesta av mina intressen gick det snabbt till överdrift. En sak märkte jag i alla fall, de flesta korsordstidningar som ges ut vänder sig till en alldeles för bred publik och håller en förvånansvärt låg svårighetsgrad. Jag ville ha mer utmaning, och det tror jag fler än jag efterlyser. Fram för fler svårare krysstidningar, jag är övertygad om att det finns både lösar- och konstruktörsunderlag. I båda lägren anmäler jag mig som frivillig.
En gång la jag lite extra manke till mina försök och gjorde en snygg pdf-version av ett kryss. Den kan jag publicera här för utskrift och helgnöje till er läsare, om ni får tid över. Men jag varnar er, det är en svårt ordnördig hjärna som satt ihop ordnätet och en ordvitsskadad spääxhjärna som tänkt ut nycklarna. Lös på egen risk!
Läskkryss i pdf-format för nedladdning.
.This text will follow in english.
Så kommer vi till den sista i raden av finskor den där första dagen på jobbet våren 2003. Henna Välikangas hade ilsket rött hår och mindre ilsket humör. Hon satt snett bakom mig i kontorslandskapet och när jag tänker tillbaka på den tiden är det ett ord som återkommer. ”Aivan!” Jag reserverar mig för eventuella felstavningar. Det var det enda finska ord jag lärde mig under hela tiden, och det betyder ungefär ”jag förstår”, eller möjligtvis ”just det”. Tack för den språkkursen, Henna. Förstående och/eller bekräftande, sådan är du i mitt, i och för sig dåliga, minne.
Henna och Kirsi var i det närmaste oskiljaktliga, och de gick även vidare till Generali i princip samtidigt. Vi fortsatte dock att ses regelbundet, och jag lärde även känna hennes dåvarande sambo. Och jag vill passa på att be om ursäkt för att jag gick alldeles för tidigt från hennes 25-årsfest (eller var det bara 20?) om jag inte gjort det förut. Vi har ju träffats igen, senast sommaren 2009.
Numera bor Henna nästgårds, bara en bro bort i Köpenhamn. Kram ´på dig, Henna!
We have reached the finish line of the Finnish line of ladies I met that spring morning in 2003. Henna Välikangas had sharp red hair, a sharp mind and an everything but sharp way around people. She sat right behind me in the office landscape. One single word springs to mind when I think of those times: ”Aivan!”
I am aware of the imminent possibility of spelling mistakes.
It was the only finnish word I learned during all this time, and it means ”I understand”. Or ”that’s correct”. Thanks for the language class, Henna! Understanding and confirming, that’s how you come out in my, by all means not that sharp, memory.
Henna and Kirsi were almost inseperable at work and left it for Generali at the same time. But we still met regularly for a beer or two. What was the name of our favorite joint again, close to Bourse? I also came to know her room mate/boyfriend back then.
And I want to take this opportunity to ask you to forgive me for leaving your 25th birthday party (or maybe it was the 20th?) way too fast, if I haven’t said that earlier. We have met since, last time in the summer of 2009.
Nowadays Henna lives nearby, only a bridge away in Copenhagen. A big swedish hug to you, Henna!
Ett klassiskt spel i klassiskt utförande. Komplett i träask och fint skick. Bytes mot skallra.
Två klassiska kortspel, som jag växte upp med, dock inte de här versionerna. I fint skick och kompletta, just de här exemplaren är faktiskt aldrig använda annat än att bläddra lite i. Bytes mot mot nåt svart och gärna löjligt.
En kär reskamrat som blivit av med sin originalkartong, annars komplett. Scrabble är världens roligaste spel, men jag har redan tillräckligt många. Bytes mot nåt fint.
Musikfrågesport med sånginslag och en dvd där Idol-juryn antas förnedra sig. Utgånget ur sortimentet så får väl ses som ett samlarobjekt. Aldrig spelat. Bortskänkes mot skiva med barnvisor.
Obskyrt spel vars gimmick är att det innehåller absurt mycket leksakspengar! Aldrig spelat, vet ej vad det går ut på. Lådan lite sliten, men innehållet fint. Bortskänkes.
Banjo-Herren söker jobb igen! 