Vi var och hälsade på Åsa-Nisse i eftermiddag och hörde på hens puls och om hen hade något annat budskap till oss. Det visade sig att hen fått hicka, och därför ställt sig på huvudet. Jag kan bara anta att hen tog några klunkar fostervatten från fel sida livmodern också. Ett ytterst begåvat barn.
I brist på bilder av konststycket ställer vår fotomodell Apan gärna upp och iscensätter.
Fler bilder!
Det är ett råd jag fått för att locka fler läsare, och därför kan jag nu presentera ett tillskott till redaktionen! Bloggens nya officiella fotomodell! Hen heter Apan, och var den klart mest fotogeniska bland kandidaterna, åtminstone fram till i maj.
Sällskapsspel har alltid varit ett av mina stora intressen. Ett tag intensifierades intresset till snudd på missbruk! Men låt oss börja från början.
När jag växte upp fanns det inte så mycket att välja på. På tv fanns det bara två kanaler, tre om jag räknar med DR, dansk tv, som vi skåningar kunde få in vid fint väder och medvind. Ej heller fanns det så många olika speltillverkare som nu. Störst och i princip ensamt på marknaden tronade Alga, med sina platta, stora kartonger med ljusblå bård. Ju större kartong desto vuxnare spel. Risk var störst av alla. Under den bernerska granen brukade flera paket varje jul ha den där härligt platta formen och mellandagarna brukade bli en excess i Dennis, Scooby Doo och monstret, Bro bro breja och andra klassiska barnspelstitlar från glädjespridarna i Vittsjö. I och med att tiden gick höjdes svårighetsgraden, och jag stimulerades till att lära mig läsa och räkna långt före skolåldern. Mitt första parti Alfapet lär jag ha spelat redan 1976.
Spion, en klassiker!
Monopol och andra kapitalistspel blev snabbt favoriter. Fanns det bara chans att tjäna värdelösa papperslappar så kunde en stå ut t o m med urtråkiga Nya Bondespelet, för även om havren frös bort redan i april så kunde ju ens faster testamentera en 120 000 SEK i november. Ens förråd av arvtanter var outtömligt, men det får anses som egendomligt att de alltid dog just före jul. Hade Nya Bondespelet blivit film hade det påmint om Morden i Midsomer.
Något som slog mig som egendomligt redan på den tiden var att det var betydligt högre vinstsumma i en korsordstävling än i en skönhetstävling. Hur ser chanskorten ut i Monopol 2014 egentligen?
Som tidigare berättats innehöll ett av de där platta paketen på julen 1977 ett spel som skulle förändra bröderna Berners liv. Othello blev en omedelbar favorit hos alla utom mig, föräldrarna spelade det när vi gått och lagt oss, och det säger inte lite om hur fascinerande det var. Den kvällstradtionen fick dock ett hastigt slut när Bengt lyckades klura ut en framgångsrik strategi och matcherna slutade vara jämna. Istället blev det Bengt och Nils som spelade och jag som långsamt sällade mig till dem för att få tillhöra och medverka.
Det var oerhört stort att på 80-talet lära känna den som kommit på flera av mina favoritspel. 1980 åkte vi till Vittsjö för att se Nils sopa brädet med allt motstånd, men som konfrencier och arrangör av det hela stod Dan Glimne, skaparen av de flesta av Algas succéer. Othello hade han dock inte kommit på, det hade snarare varit hans inkörsport till Alga genom att han ställde upp i det allra första svenska mästerskapet i Othello 1978 och blev trea. När jag skriver detta inser jag att jag håller på att än en gång göra mig skyldig till historierevision, förmodligen hade Dan sina flesta succéer fortfarande framför sig vid den tiden. Nåja, stort var det i alla fall att få en inblick i spelvärlden och lära känna en som faktiskt livnärde sig på att göra sällskapsspel! Jag var passande starstruck, men hade ändå sinnesnärvaro och fräckhet nog att lyckas fjäska till mig det enda spel på prisbordet som Nils inte vann, Svenska MAD:s spel för dåliga förlorare.
Spelintresset intensifierades och komplicerades. Spelen blev fler och svårare, och snart gjorde frågesportsspelet entré med Masterquiz och Masterquiz 2, Glimne-produkter så klart, och Trivial Pursuit!Dessa fick mig att inse att jag uppenbarligen var rätt mycket mer både allmän- och särskildbildad än genomsnittet.
När jag började spela Scrabble hittade jag horder av likasinnade spelgalningar,och det var då det började gå för långt. Jag fick för mig att börja samla på sällskapsspel och hade snart en ofantlig mängd som fyllde de flesta av mina garderober. Jag dammsög Tradera och Blocket efter begagnade spel och kunde köpa flera om dagen. På något egendomligt sätt hade jag tagit för givet att jag ändå skulle vara singel hela mitt liv så då kunde jag ju lika gärna ha lite kul under tiden.
När det var som värst…
Så kom Emily in i mitt liv och att hon inte vände och sprang när hon fick se samlingen kan endast bero på genuin kärlek. Jag började avyttra spelen stegvis och vissa sålde jag till min häpnad med en liten vinst! Jag behöll alldeles för många och vid flytten till Skåne skänkte jag ännu en laddning till Myrorna.
Nu är det dags för flytt igen och jag har gallrat ännu lite hårdare. Under några veckor kommer jag att lägga ut olika spel här på bloggen och på bytessidor på Facebook för att om möjligt byta till mig lite passande bebissaker för dem. Alla lundabor, ta er en titt i den nya kategorin ”Bytes mot bebissaker”. Kanske ni har nåt liggande hemma som ni hellre skulle ha ett sällskapsspel istället för? In och kika, och kom med förslag om bytesaffärer i kommentarerna! Mycket nöje, det kan jag lova!
För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I.
På morgonen vankades en präktig frukost på Hotel Arusha. Jag trodde inte mina smaklökar när jag tog en mun kaffe! Den koppen var så fabulöst utsökt att den förstörde mig för alla andra kaffekoppar för evig tid. Det var härligt att två dagar efter att en huttrat i skåneblåsten nu sitta på en veranda i sommarvärme och äta nyplockad frukt och dricka den där himmelska drycken. Det hade i och för sig varit ännu härligare att göra det EN dag efter skåneblåsten, men vi släppte den nesliga starten på färden och såg istället fram emot att förenas med resten av gruppen. Personalen var väldigt nitisk och dukade av både porslin och otagna hjärtmediciner när vi gick för påfyllning, men piller hade vi ju i reserv.
Klockan halv åtta mötte Lasaros oss i lobbyn och vi gav oss av. Det var en resa på en och en halv timme till Tarangire och på vägen konverserade Lasaros friskt om politik, religion och familjebildning. Han beklagade sig över att Tanzania var ett så korrupt land, han undrade varför svenska missionärer inte brydde sig om att sprida det kristna budskapet utan bara byggde skolor och sjukhus och annat viktigt, och han fascinerades över att jag inte ansåg mig redan gift med Emily. I Tanzania är att göra en kvinna gravid i princip samma sak som att gifta sig, menade han, det var ett ansvar som en inte kunde avsäga sig. Tiden flög fram och bilen med den, ömsom på vänster sida av vägen, ömsom på höger. Det är vänstertrafik i Tanzania, men samtidigt får en ju passa på att köra på den farbara delen av vägen. Vid ett tillfälle stannade vi för att ta ut lite tanzanisk valuta från en bankomat. Vi tänkte att lite kan ju vara bra att ha, så Bengt räknade ut hur många shilling vi skulle få för 400 SEK och så tog vi ut den summan. När vi senare under resan skulle använda sedeln med fantasisiffran 10000 på insåg vi dock att det blivit fel på en tiopotens. Vi hade för 40 SEK shilling med oss! Som tur var är den gångbara valutan på sådana här resor amerikanska dollar, och det hade vi med oss båda två i riklig mängd.
Så kom vi då fram till Tarangire och Lasaros fällde upp taket på den täckta jeepen så vi kunde stå upp och fotografera. På parkeringsplatsen fick vi se det första vilddjuret, en liten markatta som utgjorde välkomstkommitté och påminnelse om att inte lämna fönstren öppna när en lämnar bilen.
Välkommen till Tarangire! Låt mig få ta hand om era bananer och värdesaker!
Inne i parken öppnade sig savannen för oss. Vilken syn! Det stod inte långt på förrän vi råkade på både elefanter och zebror och ett helt strutsdagis. Lasaros tittade mot horisonten och ropade ”Örn!” eller ”Vårtsvin!” eller ”Termit!” och det visade sig att om vi zoomade maximalt med våra kameror så kunde vi kanske också urskilja varelsen med lite tur. Sådana där guider har en otrolig syn! Men inte alla djur höll sig på avstånd förstås.
Tänk att springa på skådespelaren Sten Ljunggren så här på savannen!
Efter en stund så stannade vi i ett vägskäl och inväntande de övriga i gruppen. Det kändes inte helt säkert att gå ut ur bilen med tanke på alla djuren, men vi lärde oss snabbt att det inte var någon fara eftersom guiden alltid hade örnkoll. Och lejonkoll.
Lasaros dricksades rikligt (i dollar) och vi hälsade på vår nya guide Daniel. Därtill kom den svenske reseledaren Anders och övriga medresenärer. De berättade entusiastiskt att ett lejon hade gått omkring och rutit utanför tälten natten före, vi grämde oss och jag formulerade osande klagomålsbrev till KLM i huvudet. Vi skulle dock få vårt lystmäte av både lejon och störd nattsömn vad det led.
Väl framme vid lodgen insåg jag att definitionen av ”tält” är något annorlunda i Tanzania än vad jag var van vid från lägerskolorna på mellanstadiet. Tälten i Tanzania är murade och har både vattenklosett och dusch, samt ordentliga sängar. Ytterst komfortabelt. Dessutom står tälten oftast på ställen med fabulös utsikt. Lodgen i Tarangire hade utsikt över ett stort vattenhål där det kryllade av djur och växter. Bengt förvandlades till Mattias Klum och riggade upp stativ i bar överkropp. Jag kontrollerade om det fanns wifi, och det fanns det minsann! Alla har vi våra egna prioriteringar.
Bengt Klum
Vi blev kvar i Tarangire en natt till, och den natten hade lejonen en annan rutt. Någon mer större dramatik, bortsett från ett mysterium med en borttappad ficklampa blev det inte där, så jag avslutar med några av mina bästa bilder.
God morgon!
”Jag hör ett lejon, min son! Göm dig i närmaste mörka hål!”
”Okidoki!”
Syskongnabb
Baobabträd
Finbesök vid lodgegränsen
Kasedans till Zebraz
Resan fortsätter i Del III – Mitt Serengeti
Hej Bonniers!
Behöver ni en ny redigerare? Eller en ny sudokukonstruktör, kanske? Hör av er!
Vårt nya hem
Tillåt mig presentera Huset! Hit flyttar vi i juli och jag kan knappt bärga mig. Nu på förmiddagen har jag varit ute och hälsat på det och dessutom visat runt några hantverkare, som ska komma med offerter på den renovering som behövs.
Sådana där totalentreprenörer kan verkligen åta sig allsköns uppgifter. Ingen av de jag visade runt idag sa nej till något av delprojekten, vilka var:
De kan verkligen allt, de där. Undrar om det är OK att få gå bredvid och snappa upp yrkeshemligheter för en vetgirig Banjo-Herre utan annat bättre för sig?
När det stod klart att vi skulle bli föräldrar var det en sak vi insåg allra först, och det var att kvar i lägenheten i centrala Lund utan hiss och balkong kan vi åtminstone inte bo. Jakten efter ny bostad intensifierades. Vi hade sneglat lite på Hemnet tidigare men nu fick vi en deadline, eller vi kanske ska kalla det birthline i det här fallet? VI hade fokuserat på lägenheter i första hand, men insåg att ett riktigt hus med trädgård skulle ju vara både mysigt och praktiskt. Vi hade båda växt upp i villa med stor trädgård, men fram till nu hade tanken på trädgård mest gett mig prestationsångest. Nu kändes det som tiden för prestationsångest var för länge sedan förbi! Hade jag kommit så här långt, skaffat en underbar sambo, avlat barn och lärt mig samverka i familjeliv, så ska väl en trädgård vara en enkel sak? Mitt nya, kapabla jag såg utmaningen och berusades av alla de grönsaker, frukter, bär och vuxenpoäng som skulle odlas i vår lilla täppa! Dags för villa, alltså!
Redan samma helg bokade vi tre visningar, fick låna svärföräldrarnas bil och gav oss ut på turné. Vi hade siktet inställt på några speciella områden som vi fann extra intressanta, Gunnesbo, Stångby, Åkarp, Hjärup, ja i princip alla samhällen med en pågatågstation. Vi skaffade oss snabbt en uppfattning om hur vi ville att planlösningen skulle se ut, och på så vis sållade vi bort de allra flesta husen i vår prisklass. Tre sovrum i samma plan är mindre vanligt än en kan tro.
Vi var i hus som luktade konstigt, hus som var inredda som en nattklubb, hus vars övervåningar jag inte kunde gå rak i, Vi var långt gångna spekulanter på ett objekt i Gunnesbo, men säljaren ville inte avträda huset förrän i oktober, så det rann ut i sanden. Vi hann bli bundis med halva Skånes mäklarkår, men till slut insåg vi att vi fick frångå det tidigt satta pågatågskriteriet. I stället siktade vi in oss på Staffanstorp och Dalby.
Och plötsligt vände det! Varenda hus vi tittade på var alldeles förtjusande, och vi såg Åsa-Nisses vagga stå på uteplatsen i sommarsolen med oss ystert påtande i squaschrabatterna. Vi kastade oss in i varenda budgivning som fanns och slogs med näbbar och klor, men alltid fanns det nån mer solvent typ som knep våra drömhus framför våra snopna, prematurt jordstänkta näsor.
Därför var vi något desillusionerade när vi la ett försiktigt bud på Huset. Vi förberedde oss för en ny hård budgivningsrond när mäklaren ringde tillbaka en dag senare och sa till vår häpnad och glädje att köparen accepterat budet rakt av. Huset var vårt!
Det ska bli spännande att läsa offerterna! Vad tror ni det kommer kosta?
Banjo-Herren söker jobb igen! 