Delat ansvar är dubbelt ansvar

002

Det är hög tid att säga upp hyresavtalet på lägenheten, och eftersom vi lever i dataåldern så kräver hyresvärden att vi ska rota fram det gamla hyreskontraktet, skriva våra kråkor på det och skicka in det med rekommenderat brev minst tre månader före uppsägningsdatum. Att med bank-ID eller e-legitimation genomföra uppsägningen på nätet anses inte tillräckligt säkert för hyresvärden Stadsbostäder.

Emily har naturligtvis stenkoll på sina viktiga papper och plockade fram kontraktet på ett ögonblick och eftersom jag bara varit hennes inneboende så var det bara hon som behövde skriva på. När vi läste igenom de allmänna villkoren insåg vi under vilka blytunga krav vi levt de här åren.

Hyresgästen äger inte erhålla nedsättning av hyran för tid, varunder hyresvärden låter verkställa arbete för sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten. Arbetet ska dock utföras utan onödig tidsutdräkt.

”Tidsutdräkt” erhåller en applåd. Ett av mina favoritord i svenska språket. Men innebörden är solklar, om hyresvärden skulle ha tagit sitt ansvar och fixa upp rivningshuset vi bor i så hade vi fått betala vår mastiga hyra för att gå och duscha på gården under rimlig tidsutdräkt, vilket torde vara ett par månader. Antagligen på vintern.

Enligt hyreslagen åligger det hyresgästen att väl vårda lägenheten och vad som hör till denna samt vid dess nyttjande iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten. Bl a Fastighetsägarna Sveriges broschyr ”Välkommen som hyresgäst” innehåller råd och anvisningar i nämnda avseenden. I broschyren finns för övrigt exempel på båda parters rättigheter och skyldigheter.

”Sundhet, ordning och gott skick” var det. Broschyren i fråga har jag aldrig sett, om den nu är så viktig så borde den väl ligga likt en gideonitisk bibel i varje lägenhet?

Sedan följer vad jag förstår endast kan vara en sammanfattning av båda parters rättigheter och skyldigheter. Det framgår klart och tydligt att det bara är hyresgästen som har skyldigheter, medan värden tar åt sig rättigheterna. Ett klassiskt fall av lika delat ansvar.

Slutklämmen är speciellt klargörande.

Hyresvärden fritar sig från skyldighet att fullgöra sin del av avtalet och skyldighet att erlägga skadestånd om hans/hennes åtaganden inte alls eller endast till onormalt hög kostnad kan fullgöras

  • på grund av krig eller upplopp

  • på grund av sådan arbetsinställelse, blockad, eldsvåda, explosion eller ingrepp av offentlig myndighet som hyresvärden inte råder över och inte heller kunnat förutse

Hyresvärden tar naturligtvis inte ansvar för krig och upplopp, och det är ju helt förståeligt, det kan ju vara hyresgästen som startat kriget och då får hen skylla sig själv. Inte heller tar hyresvärden ansvar för något som hen inte kunnat förutse. Om huset exploderar oförutsett får vad jag kan förstå de överlevande hyresgästerna skylla sig själva samt bo i tält i ruinerna för bibehållen hyra under rimlig tidsutdräkt.

Men det allra viktigaste är sparat till sist:

Persienner ingår ej.

Nu går skam på torra land! Vad är det för liv vi tvingas leva egentligen!?!?

 

Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna

Detta har hänt:

En liten grupp människor har samlats i studenternas dal, det grönskande Lund, för att utbyta gåvor och hålla gästabud. Under gästabudet reser sig människan Johan och berättar sagan om Härskarflyttlådan, som dväljs i Bauhaus skattkammare och som han ber sina föräldrar, den åldriga tjänsteanden Lena och blomstermagikern Bengt Blå, att med sin magiska vagn ge sig ut för att bringa hem till Klostret af Gatan, Johans och den sköna Emilys hem som är dömt till undergång. Första tecknet till undergången har redan manifesterat sig, Emily har blivit havande. Endast Härskarflyttlådan och dess gelikar kan rädda människorna till en ny värld, Fjärdegränd i musikernas by i Staffans land. De tre människorna ger sig ut ur dalen i Bengt Blås gyllene hästlösa vagn för att färdas mot Pilsåkers asfaltslätter där handlarna har sina borgar, med det myllrande Nova som medelpunkt.

”Nå”, frågade Lena från vagnens bakre regioner där hon satt och spanade oroligt ut över asfaltshedarna, ”var ligger nu det mäktiga Bauhaus?”

Johan drog i tömmarna och stirrade ut över fanorna och fyrbåkarna som sköt upp runtomkring dem. Han började så smått misstänka att han drabbats av en kraftig förbannelse. Den syn han fått vid avresan av Bauhaus blodröda portar uppslagna endast några hundra meter från Nova var uppenbarligen endast blå dunster, utan tvekan utsända av en ond trollkarl. Hade inte borgen stått här? Jo, det var han helt säker på.

”Är det inte dags att åkalla gudarna?” föreslog Lena otåligt.

Som den människoman Johan var rådfrågade han ganska ovilligt gudarna. En bra människoman skall veta sin väg, så hade det varit i alla tider, hur huvudlöst det än må verka. Men nu kände han att den gamla kvinnan hade rätt. Han stannade vagnen på en rutig asfaltsäng och drog fram gudaporten Ajfån som han fått av härskarna i Äppelborgen borta i Kiseldalen, i ett land bortom oceanerna. Det är viktigt att veta de rätta trollformlerna för att få bästa svar från den heliga Ajfån, ofta användes forngoogliska, stigfinnarnas styltiga språk.

001

Bauhaus Nova” utbrast Johan till gudaporten men den lämnade till hans stora förvåning inget svar. Tjänsteanden Lena muttrade något om att det tog tid, vilket hon hade helt rätt i. Gnomen som bodde i Ajfån var en gammal, fjärde generationens lurgnom och hade inte mycket ork kvar.

Bauhaus Lund” försökte Johan med och fick till sin fasa oväntade svar om fjärran Bauhaus-borgar som de i Bromma och Bäckebol. Kunde det vara så att Skaparen öppnat rumtiden och slukat den stolta Bauhaus-borg han trott sig känna? Nu var goda råd dyra, Andra flyttlådesmeder lurade i grannskapet, men alla visste att såväl trollkarlarna Rustas som Harald Nyborgs lådor vid hög kraft kunde få avgrunden att öppna sig och Klostret af Gatans dyrbarheter att falla mot fördärvet. Endast Härskarflyttlådan skulle vara god nog!

”Föräldrar!” talade Johan. ”Följer ni mig på en expedition över vidderna till en Bauhaus-borg i granndalen, det vidsträckta Ö af Malm? Det kan bli en lång resa fylld av umbäranden, och du, Bengt Blå, får sköta Ajfån så fort jag bara bett den att visa vägen.” Bengt Blå accepterade det nya äventyret, och Lena gav med sig om än lite mer motvilligt.

”Bauhaus Malmö” mässade Johan till gnomen och han sprang fram med ett antal besvärjelser, alla betydande att Ajfån skulle föra dem till Bauhaus gyllene salar. Johan gjorde en bedömning att den närmaste låg i Arens Löv, ett litet samhälle mitt emellan studentdalen och Ö af Malm. Han läste adressen för Ajfån.

”Norregatan 8!”

Ajfån flämtade till och snart befann de sig högt upp i luften och såg världen som från ovan. De såg sig själva som en liten blå prick och Bauhaus-borgen som en röd prick långt där under dem och mellan dessa två sträckte sig en tjock, blå väg som gnomen uppmanade dem att följa. Bengt Blå, som aldrig hanterat en gnom av det här slaget förut, smekte Ajfån försiktigt med två fingrar och det kändes som de föll genom luften. Vägen de skulle färdas framstod klarare och Johan satte fart på kärran igen. Nya äventyr vid horisonten!

I tidernas begynnelse lades en förbannelse över ätten Berner. Lokalsinnets gud lutade sig över ättens anvagga och uttalade sin dom. ”Jag tar min hand ifrån er!” mullrade gudomen så jorden skalv och sedan dess har ingen Berner av manfolk kunnat skilja på höger och vänster. Bengt Blå var inget undantag. Dessutom var gnomen bångstyrig och ville gå och lägga sig med täta mellanrum så den gamle behövde sitta och klappa Ajfån oavbrutet, vilket resulterade i att världen förvandlades, vreds, blev större och mindre och ibland helt försvann. Många irrfärder senare kom dock de tre äventyrarna fram till Arens Löv och Norregatan, där Ajfån siat om att borgen skulle ligga. Häpna stirrade följet på en ganska nybyggd radkoja där det inte borde få plats en stor byggvaruskattkammare. Johan stannade vagnen mellan två lider och bad att få rådfråga Ajfån igen.

Den onda magin hade än en gång drabbat dem. Johans ögon hade varit förvända men när han tittade än en gång på adressbesvärjelserna och bad gnomen att tala lite högre så hörde han tydligt vad den kvad:

”Gatan mot norr lär dåligt duga

Nej, färdas till syskonets makes stuga

Väderstreck och ödesgudinna lika kan tyckas

Men den artonde må bli den fjortonde för att jakten ska lyckas”

Fjällen föll från hjältens ögon och han såg nu hur adressen egentligen skulle läsas. Förbittrad ropade han till Ajfån: ”Nornegatan 8!” Tjänsteanden Lena läste några andra besvärjelser för att hylla efterklokskapets gudinna och Bengt Blå tog över Ajfån igen. Äventyret var långt ifrån slut, snarare tvärtom.

”Svågertorp!” mullrade Johans stämma över Arens Lövs ängar. ”Där är det! Där dväljs Härskarflyttlådan!”

002

Äventyret fortsätter i Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst.

Sagan om Bauhaus I – Lådans föräldraskap

007

Ett gästabud stod i Lund, där studenterna bor. Studenter är ett folkslag som består av små varelser med alldeles för lite pengar och alldeles för mycket fritid. Flera av dem klär sig i overall, men de flesta syr sina egna kläder eller köper från Myrorna. Gemensamt är dock de vita mössorna som de tar på sig framåt vårkanten där de oftast står blåfrusna och hävdar att utomhussäsongen börjat. Studenter påminner således en del om smurfer.

I studenternas värld bor även människorna i stor utsträckning. Flera av människorna härstammar från studenterna och det är om fyra sådana denna saga handlar. En människa som hette Johan och hans trolovade Emily bodde i ett trångt palats mitt i studentdalen. De hade själva studentblod i båda sina blodomlopp, Emily mycket mer än Johan. De väntade ett barn som kunde komma när som helst.

Ända från andra sidan fylket kom ett äldre människopar farande i sin ståtliga vagn. De var Johans föräldrar, även de en gång studenter. De älskade att komma till sin gamla hemdal, men med åren hade de börjat våndas över resan. Landsvägens umbäranden och den stora, växande världen utanför avskräckte de gamla. De hade dock ett viktigt ärende, de skulle frakta gåvor från Johans människobroder och hans maka, som bodde långt bort i ett främmande fylke. Bland människorna finns en uppskattad sedvänja att vid nytillskott i släkt och bekantskapskrets skrapa ihop saker ens barn inte använder längre och smidigt bli av med som gåvor till den nya familjen.

Vädret var vackert och de gamlas resa gick bra. Fadern ställde vagnen i ett lider under stadens bibliotek, ett trångt och kyffigt lider med en stor bokdroska blockerandes den normala flyktvägen, men fadern, som innerst inne var en väldigt tillförsiktsfull person tänkte att det skulle nog lösa sig med tiden.

Ute på vägen träffade de snart på sin son och svärdotter in spe och omständliga välkomstceremonier inleddes. Fadern och modern hade propsat på att få bjuda på ett tidigt gästabud på en av dalens finare värdshus och Emily hade vidtalat värdshusvärden på Mat & Destillat att reservera sitt stadigaste och bästa bord. Snart satt den lilla familjen och frossade i Biff a la Lindström och röding och alla möjliga tillbehör och godsaker någon kan tänka sig. Fadern berättade nostalgiska historier om när han i sin ungdom köpt bakelser just på det här värdshuset, men då hade det bara varit ett enkelt konditori, döpt efter den park som var studenternas mötes- och festplats. Det talades mycket om det kommande barnet och alla fröjdades.

När sista biffbiten försvunnit ner i människornas belåtna munnar la Johan ner gaffeln och harklade sig för att på så sätt annonsera att det var dags för ett litet tal.

”Föräldrar!” sa han. ”Nu när ni ändå är här så skulle jag och Emily vilja be er om en liten tjänst. Jag hoppas att ni vill följa mig till den stora handelsplatsen för byggmateriel, det storvulna Bauhaus? Vi åstundar en större mängd flyttlådor, och i Bauhaus skattkammare finns de allra mäktigaste och kraftfullaste lådor världen skådat. Så står det skrivet!” sa han och citerade eposet Råd&Rön:

När färden går mot nya bopålar

Mot villa, eller lägenhet med balkong

Då är det bäst att en inte snålar

För vad betyder några extra stålar

När sol och regn faller på din flyttkartong

Då stämmer det som Bauhaus kväder i sin sång

When it’s got to be good – It’s got to be Bauhaus!

Det blev andäktigt tyst runt bordet medan betydelsen av alvjingeln sjönk in. Människorna insåg att något stort höll på att hända, att en spännande resa och ett äventyr stod för dörren. En efter en reste de sig och svor att följa med vartän färden skulle leda.

Först gick fadern och Johan för att hämta vagnen i lidret. Eftersom studentdalen är en farlig och osäker bygd att färdas med vagn i för den som inte är van bad fadern sin son att ta tömmarna. I lidret tornade ännu den mörka, skräckinjagande bokdroskan upp sig framför utgången men med faderns list lyckades de till slut smita ut, efter att ha lämnat några daler i pant i den magiska vaktmaskinen. Mörkret vek undan och våra hjältar styrde ut i vårsolen. De hämtade upp modern som fortfarande var lite ängslig.

”Vet du verkligen vart vi ska?”

”Jajamän!” utropade Johan självsäkert. ”Mot Nova och handlarnas tempel!”

Äventyret hade börjat. Ingen kunde ana hur det skulle sluta.

Fortsättning följer i Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna

Mitt Afrika VII – Min Arusha Airport

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V, Del VI.

Sista morgonen grydde. Min fobi för småfåglar hade släppt och blivit en fixering. Jag stod på pass vid hotellets fågelbad med kameran för att få korn på några till arter innan det var dags att åka hem. Och det var inte förgäves, när den här krabaten kom flaxande.

Afrikansk paradisfågel

Afrikansk paradisfågel

Jag hade ju hört talas om de resliga massajerna och tänkte att det skulle vara kul att ta en bild på sig med några av dessa jättar, men nu visade det sig att jag än en gång skulle bli besviken. Faktiskt var det så att det var två massajer som kom fram och bad att få bli fotograferade med mig…

(Fr o m nu togs det inte fler minnesvärda fotografier, så resten av avsnittet kommer illustreras med några godbitar jag inte fått med i tidigare avsnitt.)

Jaja, jag hör er....jag äter er sen....zzzzzzz

Jaja, jag hör er….jag äter er sen….zzzzzzz

Daniel stod och packade in våra väskor i jeepen, muttrandes om att turister alltid packade på sig så mycket på resor. Det var svårt att få in allt i bagageluckan, svårare än det varit under hela veckan. Alla tyckte att han hade gjort en intressant och humoristisk spaning och jag var stolt över mig själv som hade kommit ihåg min tavla hela resan.

TZ 1006

Fortfarande hade jag en beställning kvar, som naturligt fått vänta till sist. Emily hade pratat lyriskt om tanzanisk avokado och hade önskat sig några sådana. Jag hade ju hela 40 SEK att snaska upp så jag frågade Daniel om vi kunde stanna vid någon torghandel så jag kunde shoppa grönsaker. Det skulle gå bra det, och när vi kom till ett litet ”köpcenter”, där de kringvandrande försäljarna hade skyltar på sina vagnar med fantasifulla namn som ”The Hilary Clinton souvenir shop” och liknande, så stannade Daniel till och ropade på torggummorna. De kom farande i sina praktfulla klänningar med avokador stora som meloner i högsta hugg. Jag behövde inte ens gå ut ur bilen. Jag skickade fram min lilla sedel till Daniel och sa att jag ville handla för hela, och fick tillbaka 12 avokadomeloner av två olika sorter samt lite växel. Men det ballaste av allt var att torgdamen som gjort denna fina affär smidigt drog fram en kortläsare ur kjolarna och hade accepterat VISA om jag visat mig kort om kontanter. Men datautskrivet kvitto fick jag i alla fall. Det hade jag faktiskt inte väntat mig från ”Nelson Mandela grocery store”, som bestod av en liten korg.

TZ2 199 Trim

En efter en lämnade vi av våra reskamrater, Bosse och Björg skulle vidare till Zanzibar och släpptes på flygplatsen. Storfräsarna Johan och Hans skulle stanna ett dygn till och lämnade oss vid sin lodge. Till slut var det bara jag, Bengt, reseledaren och Daniel kvar. Vi skulle alla ta samma flyg till Amsterdam. Ja, inte Daniel då, han skulle åka hem till fru och barn. Han lastade av väskorna med en väldig fart och jag vågade till slut att fråga honom hur gammal han var. Jag hade förväntat mig ett svar runt min egen ålder, men han avslöjade glatt att han var 56 år gammal, alltså klart över medellivslängden i Tanzania.

TZ2 235 Trim

Daniel åkte och vi lastade alla väskorna på två bagagevagnar. Jag tänkte lite flyktigt på att det var väldigt vad mycket väskor reseledaren haft med sig, och plötsligt visade det sig att han tänkte likadant, fast om oss. På en av väskorna stod det ett tyskt namn! Någon hade tydligen gjort en tabbe vid utcheckningen och det stod klart för oss att vi inte alls köpt på oss en massa bråte, utan snott. Reseledaren ringde ett par samtal och det var ju tur att vi hade en lång väntan på flygplatsen, för Daniel lyckades få tag i en släkting som kunde åka ut till flygplatsen och hämta väskan. Jag undrar hur det gick med den, men på något sätt färdades den nog tillbaka genom Tanzania och hamnade hos sin ägare till slut.

Flamingokvintetten

Flamingokvintetten

Nu var det dags att oroa sig för de egna väskorna. Jag kunde inte ta avokadorna i handbagaget så jag var tvungen att checka in dem. Vid incheckningen påpekade jag för personalen tydligt att det var viktigt att väskan hanterades varsamt, eftersom den innehöll ömtåliga saker, vissa avokador hade visat sig rätt så mogna. Det uniformerade muskelberget som checkade in oss sa allright och att jag inte skulle oroa mig, men den tunne killen i signalväst som handhade väskorna lät underkäken hänga på halv stång och stirrade tomt framför sig. Så här i efterhand inser jag ju att det rätta hade varit att offra mina sista fem dollar på ett förtroligt handslag med någon av dem, eller båda två.

På vårt hypermoderna buffelspa erbjuder vi flera olika behandlingar, exempelvis ansiktspeeling och hornblåsning. Tuuuut!

På vårt hypermoderna buffelspa erbjuder vi flera olika behandlingar, exempelvis ansiktspeeling och hornblåsning. Tuuuut!

Istället köpte jag en liten sköldpadda i mahogny i souvenirbutiken, som inte var tillägnad någon internationell politiker. Och den höll i alla fall ända hem och står nu och pryder sin plats i vårt vardagsrum.

Van Dikkens toku

Van Dikkens toku

Hemresan gick utan större missöden, mer än att Bengt var tvungen att byta plats och tyvärr glömde sin dagbok, som sedan aldrig kom till rätta igen. På Schiphol tog vi farväl av reseledaren Anders, som snart skulle återvända till Afrika. Han hade fått rycka in i sista minuten eftersom den ordinarie reseledaren råkat dubbelboka sig. Anders var egentligen bara en flitig anlitare av resebyrån i fråga och hade nu fått en uppringning och erbjudande om ett litet extraknäck. Så kan man också få jobb.

"Jag har träffat en annan..." "Kra säger du?! Är hon vackrare än jag?" "Självklart, vad trodde du?"

”Jag har träffat en annan…”
”Kra säger du?! Är hon vackrare än jag?”
”Självklart, vad trodde du?”

Snart lyfte vårt plan mot Kastrup och väl där hade vi ett väldigt flyt i bagageutlämningen. Tyckte jag i alla fall ända tills jag öppnade min väska och insåg att den var full av guacamole….

Avokadofläckar går inte bort i tvätten, åtminstone inte första gången. Men jag har även andra oförglömliga minnen av den magnifika kontinenten, som jag tänker återvända till med hela familjen så fort vi kan.

SLUT!

Även blommorna var naturligtvis vackra i Afrika!

Även blommorna var naturligtvis vackra i Afrika!

 

Dagens vän 21/4: Indiana Tanret

Med tanke på att hon heter Indiana tycker jag att det är ett gott betyg till Matz att hon inte avvaktade och hoppades på att träffa någon som hette Jones.

Indiana är Matz Nilssons fru sedan snart 5 år tillbaka och anledningen till att han hade flyttat ner när vi började på Canon Helpdesk då på våren 2003. Jag var imponerad av att Indiana alltid ansträngde sig för att förstå och uttrycka sig på svenska, hon har ett väl utvecklat språksinne, så som de flesta holländare och belgare jag träffat har. Hon läste till farmaceut, och hon var (och är) lång, ståtlig och vacker som en dag.

Det tydligaste minnet av Indiana är naturligtvis den där dagen på Sundby Gård i september 2009. Sommaren var inte riktigt slut, sjön låg blank som ett nybonat golv och flotten med brudparet kom glidande nästan ljudlöst över dess yta. Det var faktiskt så nära en saga jag har kommit i verkliga livet. Min blogg är dum och tycker den lilla film jag tog av färden inte har tillåtet format, så det får bli en stillbild från just efter landstigningen så ni kan få en liten känsla av skönheten i ögonblicket.

IMG_4199

Hoppas Indiana blir nöjd med valet av bild, hon har tidigare skällt på mig att jag publicerat bilder där hon ser konstig alternativt påtänd ut…

I gästboken som låg vid utgången skulle vi skriva vad vi trodde att Matz och Indiana skulle göra om fem år. Plump och salongsberusad skrev jag helt enkelt ”Barn”. Och jag var inte helt tokig i min spådom, om åtta veckor kommer Felix första lillasyskon.

Jag gör ingen översättning av det här inlägget, Indiana, jag vet att du inte behöver det. Kram på dig, och grattis till din växande familj.

Mitt Afrika VI – Min Lake Manyara

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V.

Djungelduvorna parade sig på taket så det blev en ganska ljudlig natt. När vi lämnade lyxhotellet på morgonen vinkade en oblyg babian oss farväl, den tidigare hotellvaktmästaren hade tydligen kvällsskift.

TZ2 782

Till Lake Manyara styrde vi kosan, enligt uppgift en fantastisk fågelsjö. Det här såg jag som resans eldprov! Trots de täta kontakterna med gamar och storkar så tänkte jag att nu skulle verkligen min fobi botas! Vår ornitologiske reseledare drömde om att få några fina bilder på kungsfiskare, som var hans favoritfågel. Jag hade snöat in lite på att försöka ta snygga flyktbilder, en svår konst speciellt med en liten kompaktare. Så länge flyktbilderna inte var tagna rakt framifrån så skulle det nog gå bra.

TZ2 226 Trim  TZ2 1070 Trim

När vi väl körde in på området runt Lake Manyara kunde en dock lätt tro att i kommit till en av Afrikas finaste apsjöar istället. Det kryllade av blå markatta och babian som avlusade varandra och kopulerade av hjärtans lust. (Nej, ingen korsbefruktning!)

TZ2 823 TZ2 853

När vi åkte över en bro så gick reseledarens dröm i uppfyllelse, en ståtlig kungsfiskare satt och spanade på en gren. Men jag tyckte nog att ödlan som solade på bron var minst lika dekorativ.

TZ2 894 Trim TZ2 881 Trim

Den täta vegetationen öppnade sig och sjön bredde ut sig framför oss. Jag måste medge att för första gången under resan blev jag lite besviken. Jag hade hoppats på ett myller av olika fåglar i alla storlekar, men det rörde sig mest om horder av flamingo, stork och pelikan. Men vem är jag att klaga, några imponerande massflyktsscener ställde de upp på och gjorde dagen värd sin uppstigning. Det skulle naturligtvis komma mera…

TZ2 1116

Vi stannade vid en rastplats och där fick vi vårt lystmäte på småfågel. Att fotografera, alltså. Bäst vi satt där så hörde vi plötsligt en ädelskånsk stämma tala till oss. Borta vid andra bordet satt en skåning med sina äventyrarkollegor. Han berättade frejdigt om hur han varit uppe på Kilimanjaro någon vecka tidigare. En fransman i 77-årsåldern hade varit med i gruppen och orkat gå ända upp till toppen och ner igen. Så fort han gick ner så avvek han till herrtoaletten där han dog fridfullt. Där har ni en ”bucket list” som hette duga.

TZ2 913 TZ2 929 TZ2 940 TZ2 958

Bergsbestigaren gav oss också ett spartips för framtida resor; Köp malariaprofylaxen på plats i Tanzania istället! Mycket billigare och helt ofarligt. Smålänningarna i oss hade muttrat lite om hutlösheten i att sälja tjugokronors piller i kartor om 12, fastän en bara behövde 16. Någon som behöver några extra Malorone, förresten? Kort datum, men fortfarande funktionella. 8 kvar, räcker en vecka.

Resan gick vidare. Lake Manyara sägs vara det elefanttätaste området i Tanzania, om inte hela världen, men det är svårt att få syn på dem eftersom de gömmer sig mycket skickligt i skogen. När vi kom tittade de dock fram och hälsade, de kände kanske på sig att vi var ute på vår sista game drive? Vi fick bevittna en lektion i snabelanvändning på Förskolan Elfenbenet. Nyfödda elefanter vet inte vad den där korven i ansiktet ska vara bra för utan måste faktiskt lära sig det.TZ2 981

Nere vid vattnet igen fick vi även bevittna en egendomlig vänskap.

TZ2 1004

Och två flodhästar som slängde käft.

TZ2 1018 Trim

Som kronan på verket insåg vi att gnuerna nu börjat föda. Nyfödda kalvar stapplade omkring med dinglande navelsträngar och mammorna gick bredvid som om inget hade hänt. Mäktigt!

TZ2 1054 Trim

Sa jag kronan på verket? Då hade jag glömt den fantastiska scenen som vi fick bevittna på vägen ut ur reservatet. Klockan var redan mycket och vi riskerade att missa stängningsdags, när Daniel plötsligt tvärstannade bilen och pekade tillbaka mot ett undangömt vattenhål. Där låg en lejonhona med fem eller sex små ungar. Nu blev det sötchock! Mamman verkade vara skadad på något sätt, och lejonungarna gjorde tappra men lönlösa försök att veka farliga. De glömde sig snabbt och började leka istället.

Hej, kom och lek med oss! Äh....vi menar GRRRR!

Hej, kom och lek med oss! Äh….vi menar GRRRR!

Vi var den enda bilen kvar i parken och fick denna specialföreställning. Bäst vi stod där kom dock veterinärerna körande och bad oss att åka vidare. De skulle gå ut och ge honan medicin. Vad jag hade önskat att få se det! Men vi lydde och åkte ut ur parken i sista minuten och hem till lodgen som den här gången var mer av stugbyslag. Klart bästa och barnvänligaste boendet hittills och tanken på att det inte behövde ta så lång tid innan vi kunde ta med oss Åsa-Nisse till detta äventyr föddes i mitt huvud.

Reseberättelsen fortsätter och avslutas i morgon med Del VII – Min Arusha Airport!

Mitt Afrika V – Mitt Ngorongoro

För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV.

Vi lämnade Serengeti i gryningen nästa dag och åkte tillbaka över de milsvida vidderna för att återvända till Ngorongoro, en krater som anses vara en av världens vackraste platser. Huvudnumret för dagen var att vi skulle få syn på den sista av Big Five, noshörningen, den svåraste och skyggaste av dem alla. Nere i Ngorongorokratern finns alla Tanzanias djur representerade utom ett, giraffen, som har för gänglig konstitution för att ta sig ner för kraterns branta sluttningar.

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Jag må vara portad från Ngorongoro, men jag kan åtminstone äta mina egna snorkråkor utan att använda hovarna!

Själva tog vi oss ner via en serpentinväg som en kan tycka att även giraffer skulle kunna nyttja. En som kommit på att människovägen var den bekvämaste var en imponerande elefant som inte brydde sig om den trafikstockning han orsakade. Som väl är orsakade han också sagolika fotomöjligeter. Bilarna i kön turades vänskapligt om att ligga i tät just efter elefanten så att alla skulle få en chans till den oförglömliga bilden.

TZ2 395

Nere i kratern stiftade vi snart bekantskap med abdimstorken som befåglade kratern i tusental. Ett klart uppköp från den vidriga marabustorken, men fortfarande ingenting för fågelfobiker som jag. Annat var det att skåda den ståtliga krontranan! Den hade gjort sig fint vid Hornborgarsjön!

TZ2 439  TZ2 521

När vi åkt runt på Serengeti hade ju ett av de mer barnsliga nöjena varit att skrämma gnuer i sken, vilket var förbluffande enkelt. Så fort en sprang så hängde de andra på utan att ifrågasätta. Daniel vrålade efter dem att de var dumma i huvudet, men det fick dem inte att stanna av blygsel. Nere i Ngorongoro var de dock lögn att få fart på dem. Eftersom det inte var så många faror där nere så chillade gnuerna och lät sig fotograferas på ganska nära håll utan att få spel. Om en nu vlle ha ett riktigt fult minne av resan.

Daniel berättade en historia om två tyska bröder som en gång bosatt sig i kratern någon gång på början av 1800-talet (tror jag). De var de enda människorna som bodde i kratern och de hatade varandra. En kan ju undra hur det gick till att de flyttade dit….var det så att den ena brodern började hata folk först och flyttade så långt bort han orkade, så den andra brodern som saknade honom sålde allt han hade, lämnade jobb, familj och förmögenhet bakom sig och flyttade efter och sedan när han dök upp på brorsans förstutrapp fick han världens utskällning? Inte undra på att stämningen blev något tryckt efter det.

Plötsligt såg vi en massa bilar stå stilla vid vägkanten utan ett enda djur i sikte. Vad var nu detta? Daniel kastade ett getöga över savannen och sa att där ute låg det en noshörning! Alla flög upp och riktade in sina kameror, men åt olika håll. Var var besten? Var den bakom oss. Den visade sig inte vara synlig för blotta stadsboögat, men med maximal zoom, optisk och digital vilket för mig innebär 40 gångers förstoring lyckades jag få en bild ändå. Lite besviket sa jag att vi lär väl få komma närmare någon annan noshörning under dagen. Daniel skrattade och sa: ”Den där är nära.”

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

En liten detalj av en maximalt inzoomad bild!

På kvällen fick vi se några noshörningar till, från lodgens balkong med utsiktskikare. Folkskygga rackare de där, men det kanske en ska vara glad för.

Dags för rast och avstigning en stund, och det kändes ju lite egendomligt att bara stiga ur bilen och ta en promenad ganska strax efter att en skådat noshörning, hyenor och sjakal. Men vi lyckades klara oss från att bli uppätna, enstaka bett från tsetseflugor borträknade.

TZ2 565

Ngorongoro är fullt av både djur och historier. Daniel stannade och pekade på ett kranium som låg mitt ute på ett fält. Det var en elefants gamla avlagda skallben och Daniel hävdade att den elefantens ättlingar kommer och hälsar på kraniet någon gång om året. De kommer strosande, står där en stund, drar snabeln över kraniet och går igen. Hur kan de veta att det är samma elefanter? Det kanska bara är nån geocache eller nåt som drar till sig mycket turistelefanter? Men det verkar som viltguiderna har stenkoll på sina medvarelser i nationalparkerna, så det är ingen idé att betvivla historiens äkthet.

Ny kiss- och fikapaus vid en liten sjö där det vimlade av småfåglar i fantastiska färger och former. Där finns även större fågel, ett helt gäng glador, som vi skåningar lätt känner igen hemifrån, försökte sno så mycket turistmat det gick, och på andra sidan sjön i ett träd satt det en livs levande vithövdad örn! Som tagen ur amerikanska statsvapnet! I sjön plumsade dessutom några flodhästar runt och blev peelade av en tjänstvillig vadare.

And the laaaand of the freeeee!

And the laaaand of the freeeee!

Ska jag spara polisongerna?

Ska jag spara polisongerna?

Lite senare fick vi se något så ovanligt som en lejonhanne som var uppe och gick mitt på dagen. Lejon jagar på natten och smälter maten och poserar för turister på dagen, men här i Ngorongoro så var det andra vanor. Det kan också ha hjälpt igång djurens konung att detta var en ovanligt molnig och mild dag, för ovanlighetens skull låg temperaturen på svala 20 grader.

Nu var det dags att pallra sig till lodgen, som den här gången visade sig att vara ett regelrätt lyxhotell med riktiga rum och stor hotellrestaurang med livemusik. Det här var den äldsta lodgen i området och nog kändes den kolonial alltid! Jag tror att det var här vi såg två herrar som måste kommit dit för VM i Hemingway-lookalike som favoriter. I restaurangen hade de en speciell fruktkypare som rekommenderade olika melonsorter och till vilka rätter de passade. Jag försökte snoka reda på några fruktknep för att optimera frukosten hemma, men han avslöjade inte yrkeshemligheter.

På hotellet hade de också en väldigt social och kontaktsökande hotellvaktmästare. Det dåliga var att hen var en marabustork, det fina i storksången att vi inte behövde dricksa hen.

 

Kan jag ta väskorna?

Kan jag ta väskorna?

Resan fortsätter i Del VI – Min Lake Manyara!