Vi var och hälsade på Åsa-Nisses mormors mor igår. Hon sitter på ett äldreboende i Malmö och är 77 år gammal.
Efteråt kom jag att tänka på min egen mormors mor. Hon var bondmora i östra Blekinge och dog i barnsäng för mer än 100 år sedan. Olika fort vandra generationerna…
Idag är det helg och jobbjakten tar paus. Istället tänkte jag underhålla er med lite bilder och berättelser från min och Banjo-Faderns resa till Tanzania i januari. Hoppas det ska smaka!
Det är inte speciellt uppmuntrande att läsa platsannonser. För det enklaste jobb krävs eftergymnasial utbildning, fem års arbetslivserfarenhet, fyra språk, hela alfabetet på sitt körkort samt vårdat yttre, låg ålder, och speciellt populärt nu för tiden, goda kunskaper i jonglering. En ska trivas med att jobba i team OCH vara självgående, ha erfarenhet av femtielva olika ärendehanteringssystem samt Office-paketet, vara villig att jobba natt och dag, vara nätverkstekniker, ha världsrekord, gilla broccoli, joddla, spela fem instrument, kunna alla USA:s presidenter, backa med släp och programmera en videobandspelare. Röntgensyn anses meriterande. Gärna nybakad student eftersom det är fokus på ungdomar på arbetsmarknaden nu.
När en läst igenom hela listan är det dags att plocka upp självförtroendet ur golvdammet och lyssna på sin karriärcoach! För det är faktiskt så att tills den här unga, vackra cirkusartistsprofessorsuperhjälten dyker upp så kan ju DU göra hens jobb. Speciellt eftersom den ideala personen inte ens finns, och om hen till äventyrs skulle existera så är hen förmodligen redan anställd någonstans. Eller utbränd.
Malin har sagt flera gånger till mig, och det kommer säkert att behöva sägas igen: ”Diskvalificera inte dig själv!”
Emily har en brorson som vid födelsedagar och jul brukar skriva önskelista genom att helt enkelt pricka för vilka sidor i leksakskatalogen han önskar sig allting på. Sen får han kanske bara en bråkdel, men är strålande glad ändå och utropar för varje öppnad present att just en sån där har han önskat sig!
En ska se jobbannonsernas långa profiler ungefär som en sån önskelista. Ingen uppfyller alla kraven, och viktigast av allt, det är inte DU som ska bestämma att du inte passar för jobbet! Sno inte det jobbet från rekryterarna, då blir ju de arbetslösa och så har du en konkurrent till i jakten efter drömjobbet. Tänk på att de i själva verket för varje grej de faktiskt KAN pricka av på sin lista kommer att hoppa jämfota av glädje och ropa att precis en sån har de önskat sig!
Så hittar du ett jobb som du tycker verkar intressant så sök det! Mycket värre än ett nej kan det inte bli.
Idag har jag tänkt leva som jag lär och söka fem jobb bara för att de verkar intressanta, och ge blanka fasen i att jag inte känner igen alla orden i annonsen.
The only way is up! Always ship!
Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Här är mitt CV.
När jag sa upp mig från Handelsbanken förmedlade de mig en karriärcoach, och det var så jag kom i kontakt med Malin på WISE Consulting.
Jag har fått veta att det är viktigt att skilja på karriärcoach och jobbcoach. Jobbcoacher sitter bakom rapporthögar på Arbetsförmedlingen och har inte tid med mycket mer än att göra en sökning på Platsbanken, karriärcoacher följer en mer komplicerad och ambitiös handlingsplan.
Malin kom farande i full fart in i mitt liv redan i oktober, en månad innan jag skulle stå som arbetssökande. Första steget i handlingsplanen var Reflektion. Jag skulle berätta vem jag trodde jag var, och sedan skulle Malin berätta för mig hur det egentligen låg till. Jag gick in som en lite för gammal, oerfaren, nischad och kainsmärkt kontorsråtta och kom ut som en multikompetent, driven, kreativ, hyperintressant man i sina bästa år.
Vi gjorde många olika personlighetstester och övningar. Bl a så fick jag en dag i uppdrag att på 10 minuter skriva upp trettio saker jag anser mig ha lätt för att göra. Först trodde jag att detta skulle bli svårt, så ”skriva listor” kom inte med. Men när jag väl kom igång så flödade sakerna ur mig så att det till slut blev några fler än trettio. Här är min lista:
Ja, den fick ju slinka med på slutet, insåg jag med pennan fortfarande glödande i handen.
Sedan tittade Malin och jag tillsammans på denna lista och plockade ut vad de här sakerna sa om mig som person. Jag visade mig till min stora glädje vara:
Och om inte en sådan person skulle behövas på vilken arbetsplats som helst, då vore det något fel på samhället, eller hur? Och på tal om just ingenting, här är än en gång mitt CV!
God förmiddag! Kärlek till alla!
Oj, den rubriken lät lite desperat. Men det är faktiskt inte jag som skapat terminologin på Facebook så jag skyller på det.
Idag har ”Banjo söker jobb!”:s officiella Facebook-sida premiär! Varför gör jag ju något så högmodigt? Jo, förklaringen är enkel: För att nå ut till alla lättare!
Nu kan vem som helst, inte bara mina vänner, hålla koll på nya inlägg och andra ändringar, och jag får ännu en möjlighet att smidigt fiska upp feedback och frågor från läsekretsen. Så gå in och tryck på Gilla, så kommer du aldrig mer att missa något inlägg från den spännande jakten efter jobb runtomkring i Skåne!
God förmiddag!
Idag tänkte jag fokusera på min självbild. Som det kanske skymtat fram i tidigare inlägg så har den inte alltid varit på topp. Det har kunnat gå dagar, månader och år då jag inte riktigt sett det unika med mig, och mest koncentrerat mig på svagheterna. Det blev som allra tydligast för mig hur fel det synsättet är igår när jag var i bowlinghallen med goda vännen och träningskamraten Charlotte.
Jag är en ganska hyfsad bowlare, efter många års regelbunden träning så snittar jag 150 poäng per serie en bra dag. Jag har två egna klot, ett helt vanligt och ett med en liten skruv som gör att klotet inte går rakt mot kägelpyramiden och på så sätt ökar möjligheten att slå en strike, d v s alla tio käglorna i ett försök. Mitt personliga rekord är 211.
Igår inledde jag min sista serie med tre strikes, en nio-spärr (nio i första kastet och sedan den sista i andra försöket), sedan en ny strike följt av en ny nio-spärr. Halvvägs genom serien hade jag redan 119 poäng och rekordet var inom klart räckhåll. Ruta sju och åtta blev tyvärr inte så bra, så mitt slutresultat slutade på fantastiska 190, en av mina fem bästa serier någonsin. Jag tyckte det var jättedåligt! Jag hade ju bara fått ner 8 käglor i ruta åtta! Hur kunde jag tillåta mig att misslyckas så fullständigt?
Av 110 möjliga käglor i serien hade jag vält 107 och jag var missnöööööjd!
Min ambition att alltid sträva mot stjärnorna både hjälper och stjälper, men det har jag med tiden blivit medveten om. Från att ha sett en arbetsgivare som en välgörare vars gunst jag alltid måste kämpa för, har jag med hjälp av mina närmaste insett att det är jag som är en tillgång och resurs som vilken vettig arbetsgivare som helst lätt bör inse att de behöver! De jag i första hand har att tacka för den insikten är naturligtvis min älskade Emily, min bror Nils och min karriärcoach Malin, men även alla ni som genom åren läst, gillat och kommenterat mina bloggar och Facebook-uppdateringar ska ha ett stort tack! Ni vet vilka ni är, och ni ska också veta att ni själva är minst lika kapabla och behövda och eftertraktade som jag.
Våren är här, blommor slår ut och energin flödar! Världen är allas vårt ostron!
Sådär, då var min självbild tillräckligt uppbyggd för att genomföra dagens storvulna idé! Framåt kvällen kommer jag att presentera en nyhet i detta projekt.
Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Här kommer än en gång mitt CV!
God lunch! Äntligen ny vecka med nya möjligheter till karriär, som min gamle vän och kollega Mats Söderlund brukar säga. Veckan är späckad av spännande aktiviteter och blogguppslag efter det revitaliserande mötet med Scrabble-gänget i helgen. Tack alla deltagare och speciellt tack till arrangörerna Roland och Pia!
När jag kom upp till Göteborg i fredags kväll inbillade jag mig två saker: 1) att det var en bra bit att gå till hotellet, och 2) att jag hade bråttom. Därför frångick jag min ursprungliga plan att promenera och ställde mig i kön till taxi istället. Jag var inledningsvis högeligen imponerad av kölösningen på Göteborg C. En taxivärd bad mig att välja bolag på en pekskärm, om det inte var viktigt för mig att åka med ett speciellt bolag så fanns det en ”första-bästa”-knapp, och sedan fick jag en kölapp där numret på min taxi stod för mig att leta upp bland de väntande fordonen. Strukturerat, smidigt och genialt.
Jag hade således lyckats inbilla mig två saker till: 1) folk förstår sådana tydliga instruktioner, samt 2) chaufförerna lägger sig vinn om att systemet efterlevs. Jag såg bara bakluckan på den taxi jag blivit tilldelad när den svängde ut från parkeringen med en hänsynslös bilnappare i passagerarsätet. Taxivärden såg ledsen ut, men nästa chaufför i raden beslöt snabbt att fucka upp systemet ännu mer genom att erbjuda sin, helt oauktoriserade, skjuts, i och för sig med samma välrenommerade bolag som min ursprungliga taxi tillhörde, men ändå helt utanför rådande system och nästan lite spännande anarkistiskt. Walk on the wild side, viskade Lou Reed i sin himmel och jag accepterade erbjudandet.
Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag upplyste om vad mitt hotell hette och att det låg på Kungsportsavenyn 6. Mitt på Göteborgs och kanske Sveriges mest kända väg, med andra ord.
” Vet du var det ligger?” undrade chauffören, och jag tänkte att nu får jag ju inte verka helt imbecill för då lär han väl snurra runt med mig i hela stan tills taxametern går i taket.
”Ja, ungefär!” sa jag.
”Bra, för jag har bara bott i Göteborg i två dagar och inte lärt mig stan ännu”, sa chauffören lättat och körde sta. Dags för en ny dubbelinbillning: 1) jag hade säkert hört fel, och 2) han har väl hjälpmedel som GPS eller dylikt. Min världsbild mosades än en gång brutalt när hans nästa fråga var:
”Ska vi svänga här?”
Från den här punkten inser jag att jag egentligen får skylla mig själv som inte sa att ja, det ska vi, vi ska svänga in till kanten och så ska jag gå av, men det skulle ännu ta några minuter innan jag blev så desperat. Jag lät honom svänga, för det var faktiskt rätt. Vi började, möjligen av ren tur, närma oss Avenyn.
”Jag vet inte i vilken ände av Avenyn hotellet ligger”, erkände jag dumt. ”Om numreringen börjar uppe vid Poseidon eller i andra ändan.”
”Poseidon?”
Taxichaffisen svängde upp på Avenyn, tog ett varv förbi en staty som han inte visste vem den föreställde och saktade ner framför ett riktigt flådigt lyxhotell.
”Är det det här?” Det var det tyvärr inte.
”Nej, men jag kan stiga av här och gå resten av biten, det är säkert inte långt”, försökte jag men det örat ville chaffisen inte höra på. Han krypkörde längs Avenyn och agerade plötsligt turistvärd. ”Här har vi 7-Eleven och Burger King, är det något du känner igen?” konverserade han som för att hjälpa mig att minnas var hotellet låg.
”Ja, nog känner jag igen dom kedjorna”, svarade jag, ”men hotellet ligger nog en bra bit längre ner på gatan, jag är ledsen att jag inte vet exakt…”
”Nej, du kanske är lite trött också?” föreslog han som för att ursäkta mig för att jag inte kunde göra hans jobb åt honom.
”Stanna här, så går jag resten av vägen!” sa jag så bestämt jag förmådde i mitt förbluffade tillstånd. Och han stannade faktiskt, men inte förrän han kört runt ett kvarter ett varv för att hitta en bra parkeringsplats. Taxametern var uppe på 189 SEK. Jag kom fram något senare än jag skulle kommit fram om jag hade promenerat hela vägen. Han fick ingen dricks.
Så Taxi Kurir: Jag vill bara meddela att jag uppfyller samtliga av era kompetenskrav! Jag är förbindlig, jag har B-körkort och jag har ytterst begränsat lokalsinne. Dessutom har jag endast rudimentär kunskap om Göteborgs geografi. Om denna min öppna ansökan är intressant för er så hoppas jag att ni laddar ner mitt CV och att vi snart har vidare kontakt. Jag antar att det är OK för er att jag pendlar från Staffanstorp?
Sådär, det var veckans första jobbansökan. Idag ska jag följa upp ett par heta tips jag fått ifrån er läsare, bl a ett som jag betraktar som lite av ett drömjobb för mig. Tack Patrik Nilsson, Annelie Gredander Ladó och Karin Anderberg för dessa.
Håll tummarna och häng med. Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig!
Hört i frukostmatsalen på Stravaganza Mornington Hotel i Göteborg:
Gäst: ”Ursäkta, har ni något fruset bröd?”
Personal: ”Eeeeh….ja…?”
G: ”Skulle jag kunna få en skiva av det?”
P: ”Javisst, jag ska bara tina det i mikron!”
G: ”Nej, gör inte det. Ni förstår, er brödrost är inställd på så varmt att brödet blir alldeles för hårt, men om brödet är fruset från början så tror jag att det skulle bli bättre.”
Jag sneglade mot brödrosten. Jo, den hade ett värmereglage. Det var förvisso ställt ganska högt. Det verkade inte vara fastsvetsat.
Well well, det var ju ett exempel på kreativ problemlösning. Kanske inte min typ, men dock ett exempel. God morgon!
Den här helgen är jag ute och reser mer än vanligt, som mitt självförringande tidigare jag skulle lägga orden. Ni som vill följa mig på färden via bloggen kommer att få inblick i allt vad min största hobby, Scrabble-turneringar, innebär. Tvådagarsturneringen Göteborg Open står för dörren, och 28 personer ska drabba samman i tolv ronder. Om de nu kommer fram, två stackars stockholmare verkar ha vuxit fast med tåget i Flen.
Nu ska ni som inte känner till den här subkulturen få en djup inblick! Jag förklarar regler, protokollföring, vett och etikett och tradition vid brädet m m. Detta är en viktig del av mitt liv och säger mycket om vad jag är för en person både privat och i arbetslivet. Häng med, och håll framför allt tummarna för mig.
Dagens vän tar en paus över helgen, det blir Scrabble för hela slanten.
Vi hörs igen i morgon, ha en trevlig fredagkväll, allesammans, var ni än är, t o m i Flen.
Om det är någon i läsekretsen som undrar hur effektivt det här med att blogga efter jobb är, exempelvis hur lång tid det tar från att en börjar till en har sin första intervju relaterad till bloggen så kan jag nu berätta att det tar lite mindre än en vecka.
Även om det visade sig att jag inte var direkt vad den här konsultfirman sökte, de var ute efter testare med lite mer erfarenhet än vad jag har, så var samtalet en enorm uppmuntran och ett tecken på att den här metoden faktiskt funkar! Speciellt på det sätt som firman i fråga hade fått nys om mig, genom en bekants bekants bekant! Informationen har alltså gått via tre mellanhänder och ändå hållit sig fräsch och intressant.
Det är en fantastisk känsla att få bevis på att ens idé funkar. Bara en sån sak gör mig direkt än mer energisk och anställningsbar. Det här äventyret har bara börjat!
Stort tack till min bror, hans kompis Anders och dennes kompis Magnus som bildade kedja!
Läs mig! Lär mig! Behöv mig!
Här är mitt CV!
Säkerligen har du hört massvis med skräckhistorier om hur folk blivit behandlade av Arbetsförmedlingen. Min enda egna erfarenhet fram till i höstas var ett par korta besök på AF i Kristianstad tidigt 90-tal, som alla resulterat i ganska omgående fixande av praktikplats. Min bild var alltså både obsolet och rosenskimrande.
Jag var ju en ganska besvärlig kund från början så undra på att det gick lite snett. Min sista arbetsdag på Handelsbanken var sista oktober, och för att inte riskera att förlora min sjukpenningsgrundade inkomst, som är väldigt viktig speciellt för blivande föräldrar hade jag fått order om att infinna mig på Arbetsförmedlingen och skriva in mig 1 november för att ha en obruten tidslinje, s a s. Problemet var bara att Scrabble-SM började den dagen, och det gick av stapeln (eller ”i stöpet” som en skolledare jag jobbade för en gång brukade säga) i Uppsala. Jag skulle alltså inte vara hemma den viktiga dagen! Inga större problem, tänkte jag hoppfullt, jag tog ut semester min sista arbetsdag och spankulerade in på AF:s kontor i Lund på morgonen redan dagen innan jag behövde vara där. En sådan framförhållning kunde väl inte annat än imponera på statsapparaten?
Förbryllad betraktade jag de djupa veck arbetsförmedlarens panna lagts i. Att någon skulle vara så villig och proaktiv hade tydligen inte systemet tänkt sig, och jag fick reda på att det inte alls gick för sig att komma så här i förväg och skriva in sig. Nej, det var tvunget att ske på första arbetslöshetsdagen, varken förr eller senare! Att jag inte var hemma den aktuella dagen sågs inte som något av Arbetsförmedlingens större problem. Det gick lika bra att skriva in sig på annan ort! Tack för besöket, ha en trevlig dag, varsågod nästa!
Nöden har ingen lag, förutom den lagen som säger att man måste infinna sig på Arbetsförmedlingen, så därför kunde den förmiddagshurtige uppsaliensaren dagen därpå skåda en medtrafikant som hen sannolikt aldrig sett förr. Turligt nog låg AF:s kontor i Uppsala inte alltför långt från mitt hotell och vädret var vackert. På Uppsala-kontoret var det mesta sig likt från Lund, inklusive de djupa vecken i pannan på förmedlaren. Att skriva in sig på distans var naturligtvis inget standardförfarande, men de förstod ju varför och hjälpte mig på ett mycket bra sätt. Och snabbt gick det också, eftersom jag i princip var tvungen att på måndagsmorgonen den fjärde november än en gång återvända till lundakontoret för en definitiv registrering så att jag kunde få ta del av alla välkomstkurser och informationsträffar som ska komma alla nya arbetssökande till del.
Så jag gick tillbaka till hotellet, blev tia i SM och åkte hem. På måndagen stod jag åter på Arbetsförmedlingen i Lund. Vecken var fortfarande där, även om förmedlaren var ny. Nej, i Lund hade de inga informationsträffar eller välkomstkurser, här hade de bara en hemsida som med lite tur uppdaterades då och då. Aktivitetsrapport skulle lämnas på denna hemsida en gång i månaden. Hade det någon betydelse att jag redan gick ett karriärcoachprogram med en strukturerad plan för mitt jobbsökande? Det fick jag skriva in i rapporten så fick vi se. Jag fick en mapp och en handlingsplan och blanketter för att söka A-kassa och sedan var det klart.
Tre månader gick. Varje månad, just efter att jag lämnat in aktivitetsrapporten, ringde en förmedlare som satt uppåt landet och hade utvecklingssamtal. Jag hörde vecken lägga sig i hens panna när jag berättade att Lund inte erbjöd samma service som Uppsala vad gäller informationsträffar. Vid tredje samtalet påminde hen mig påpassligt att det var dags att kontakta det lokala kontoret igen för framtagande av ny handlingsplan.
Efter att ha försökt ringa ett par gånger författade jag ett mail till min lokala kontaktperson och föreslog ett möte. Dagen därpå svarade hen att hen inte hade tid att träffas, men hen föreslog att hen skulle skriva ihop min handlingsplan själv och posta till mig för synpunkter.
Arbetsförmedlingen, om ni har så förfärligt mycket att göra så har jag ett konstruktivt förslag: Anställ mig! Jag är effektiv, plikttrogen och erfaren. Här är mitt CV!
Nu låter jag kanske bitter, och det är inte alls meningen. Jag ger er i första hand ett prov på min berättarkonst. Jag vet att det inte är själva förmedlarnas fel att de arbetssökande försvunnit bakom högar av rapporter. De gör ett makalöst jobb. Därför vill jag som avslutning på denna jeremiad dela med mig av den här sången som florerar på nätet just nu. Karin, du är helt fantastisk!
Banjo-Herren söker jobb igen! 