Jag fortsätter skamlöst att citera läsare som kommit med beröm och hjälp. Jag rodnar, tar åt mig och postar.

 

”Tipsar om en spännande blogg från kompis som söker jobb härnere. Väl värd att läsa. Och är det någon som hör om något intressant jobb hör för allt i världen av er till Johan Berner”

– Leif Jansson, medverkande

 

”Jag läser många CV:n i mitt jobb som rekryterare, och jag har nog aldrig sett ett som har varit så bra skrivet.”

– Gustaf Bergström, rekryterare (tyvärr inte i Skåne och/eller i min bransch)

 

”ditt cv är bra! Personligt och informativt, men framförallt positivt.”

– Johan Sandell, kaxig

 

”Jag vill passa på att tacka för allt du gjort för scrabblespelandet”

– Håkan Nord, kanonhård motståndare

 

”Du kommer greja ett jobb med din überlägsna språkstil! man vill liksom läsa mer…hela tiden!”

– Ulrika Wiklund, blivande granne?

Egentligen skulle en väl inte berätta den här historien, med tanke på att det här är en varumärkesbyggande blogg, men eftersom det finns en sensmoral och en positiv sida till eländet så…

Under mina år på kontor så har jag lagt märke till en fras som används ganska ofta för att ursäkta alla former av misstag och förseningar. Universalmedlet jag tänker på är naturligtvis: ”Jag är ju inte så bra på Excel…”

Säger en så blir en förlåten allt möjligt, från förstörda data och orimliga resultat till uteblivet arbete, inbrott och mord. Nja, kanske inte mord…om det inte vore på Bill Gates, kanske.

Jag å min sida anser mig vara relativt bra på Excel, och om det är något i kalkylprogrammet jag inte kan så är jag även ganska bra på att använda Hjälp-databasen. Detta brukar jag poängtera i jobbansökningar och cv:n. En annan sak jag också brukar göra med mina jobbansökningar och cv:n är att skicka dem till min karriärcoach, den förtjusande Malin. Hon brukar kapa en hel del, kasta om stycken och ta bort de värsta tokerierna och sedan skicka tillbaka dem till mig med de föreslagna ändringarna markerade med Words korrigeringshistorik. Det brukar vara ett virrvarr av röd och blå text och ganska svårläst, men jag, som kan inte bara Excel utan även Word, hittade ganska tidigt hur en fick fram den slutliga versionen. Det var ju bara att gå in på Granska-fliken och i sektionen ”Spåra ändringar” ändra vy från ”Slutversion: Visa markeringar” till ”Slutgiltig” och vips, så såg dokumentet fint ut, alla ändringar var rimliga och det var bara att välja ”Spara som” och sedan skicka iväg ansökan till högintressanta arbetsgivare som Canon, Cerberus och SEB.

Sedan lutade jag mig tillbaka och väntade på svar. Nej, det gjorde jag inte utan jag lutade mig naturligtvis framåt över laptoppen igen och började jaga nästa jobb. Och tiden gick. Inte minsta respons kom på mina ansökningar, så jag bestämde mig för att delvis ändra taktik. Den här bloggen föddes.

Men jag är ju inte så bra på WordPress.com….

…så det tog ett par dagar innan jag insåg att det va ju plättlätt att bara lägga upp sitt CV här på bloggen för alla intresserade att ladda ner! Sagt och gjort! Igår publicerade jag stolt mitt cv, och den här gången lutade jag mig faktiskt tillbaka och väntade på respons. Den kom omedelbart, och den var alarmerande. Patrik undrade vem Anders Andersson var, och Björn undrade vem den här Malin var som gjort en massa ändringar!? Så jag laddade själv ner cv:t och fann ett virrvarr av röd och blå text!?!?

Hur hade det här kunnat hända?

För en massa år sedan gick jag en livsåskådningskurs där det pratades mycket om ”det en inte vet att en inte vet”. Och här hade vi nu en typisk sån sak.

För att bli av med korrigeringshistoriken i ett Word-dokument räcker det inte att ändra vy till ”Slutgiltig”, man måste gå in på ”Granska”-fliken och välja ”Acceptera > Acceptera alla ändringar i dokumentet” också, sedan spara dokumentet! Tack, Patrik Nilsson, för den viktiga lektionen! Nu är det rättat och cv med presentation hittar ni här.

Plötsligt förstod jag mycket bättre varför ingen hade nappat på mina ansökningar! Det måste ju ha sett helt vansinnigt ut! Och jag förstod också vikten av att ringa upp alla mottagare för återkoppling en tid efter ansökan, något som Malin så noga poängterat och som jag inte varit så bra på, eftersom jag tycker det är så obehagligt med avslag. Gräm, gräm, gräääääm!

Men misstag gör vi alla, och de är till för att lära sig av. Så…

• På senaste tiden har jag förkovrat mig betydligt i Office-paketet!
• Jag har insett vikten av uppföljning och kvalitetskontroll!
• Jag är tränad i krishantering!

Och sist men inte minst, jag är fortfarande ganska bra på Excel.

Vad jag vet.

 

Nu kan du lätt hitta till mina gamla bloggar, ”Banjo-Herren” och ”Banjo söker fru!”. Klicka bara på den röda ringen med tre streck i, uppe i högra hörnet, bredvid den ljusblåa Sök-knappen, så kommer en röd meny att visas med länkar till dem.

Ifall ni inte kan få nog av mitt ordbajsande. 😉

Eftersom den här bloggen är till för att marknadsföra mig själv så tänker jag skamlöst utnyttja allt fint och snällt mina läsare sagt under helgen. Jag citerar:

 

”Analytisk, plikttrogen, humoristisk, strategisk och med en fantastisk problemlösningsförmåga. Alla företag borde ha en Johan Berner!”

– Katja Bengtsson, f d kollega

 

”En helt fantastisk männsika som skriver så fantastiskt! Ibland komiskt och ibland med vardagliga tankar, båda så att tårarna ibland rinner…. det bara måste finnas någon neråt som kan se fördelen med denna trogna trygga person!”

– Anna Ekman, trogen läsare

 

”Min ytterst kompetente bror söker jobb i Skåne. Följ och hjälp honom, och gör den arbetsgivare som får glädjen att anställa honom en tjänst.”

– Nils Berner, broder och förebild

 

”Jag tycker verkligen om din berättarröst, can’t wait for the novel!”

– Caitlin Mooney, PM

 

”Fint skrivet, mycket känsla, bra balans mellan skämt och allvar, som jag är övertygad om att kan inspirera många andra i liknande situationer.”

– Leif Jansson, retorikcoach

 

och så min absoluta favorit:

”Jag blir alltid lite extra kär i dig när du skriver.”

– Emily Grenner, älskling och ständig lyckliggörare

 

Jenny  och Jan Eric kommenterade mitt inledande inlägg i detta projekt i fredags och kastade fram tesen att jag är en typisk ekonom, eller hur? På det kan jag bara svara njae.

I tio år har jag jobbat inom bank och försäkring, men jag har inte någon formell utbildning, varken på gymnasial eller högskolenivå. Min bankkarriär började istället med att en fastighetsmäklare körde lite för fort i Träne utanför Kristianstad. Polisen tog körkortet, och sådant är för mäklare på landsbygden synnerligen opraktiskt. Hans chef ringde sin kontakt på Arbetsförmedlingen och frågade om de hade någon med B-körkort tillgänglig. Kontakten tittade över sitt skrivbord på vilkets andra sida jag råkade sitta i möte med honom, frågade mig om jag hade körkort och så var det klart. Så kunde det gå till på den tiden, 1992. Det var mitt allra första besök på Arbetsförmedlingen, jag var nymuckad och studietrött. En sex månaders praktikplats som chaufför och mäklarassistent var som hittat.

Snabbt förkovrade jag mig inom bolån och kunde även bidra med min egen visdom, exempelvis kommer jag ihåg hur jag lärde kollegorna att det faktiskt inte hette ”korrumperad plåt”. Jag fick utföra allehanda kontorsgöromål och fram mot slutet av tiden på byrån fick jag t o m ibland utföra egna visningar. Men hårda tider var det redan då på det glada 90-talet, så hur mycket de än ville så hade de inte möjligheten att förlänga min praktikplats, än mindre anställa mig på riktigt. Jag gick vidare mot nya, optimistiska mål på våren 1993.

Ett millenieskifte senare återkom jag till bolånebranschen. På våren 2000 var internet hett och möjligheterna oändliga och oprövade. Några riskkapitalister i Bryssel hade fått en lysande idé, att erbjuda bolån över internet! I februari 2000 drog verksamheten igång, och det callcenter som jag för tillfället jobbade på fick uppdraget att administrera kundtjänsten. Jag hade vid anställningen speciellt framfört önskemål om att i första hand få handha ingående telefoni så jag fick erbjudandet att hoppa på projektet.

Nu kändes det som jag hittat rätt! Sitta i kundtjänst är den bästa skola som finns. På tre månader hade jag visat framfötterna så tydligt att jag, när jag anmälde intresse för att börja jobba direkt för EuropeLoan Bank, blev anställd nästan innan vi hade genomfört intervjun. En omtumlande och rolig tid följde. Min förmåga att se strukturer och sammanhang kom väl till pass. All denna statistik, bolånekalkyl och siffertrixande (i ordets allra positivaste bemärkelse) talade ett språk som jag förstod. Jag reste till Åbo och Kalix och Bryssel och föreläste och undervisade och konfererade, och ibland stod jag på bomässor och träffade kunder. De allra flesta var nöjda, eftersom vår affärsidé var att alltid erbjuda marknadens lägsta ränta, vilket ju var ganska lätt när vi inte hade en massa kontorshyra och andra omkostnader att släpa på. Jag minns speciellt den äldre herre som helt oförhappandes ringde på vår porttelefon en dag och bad att få komma upp och bjuda mig på glass! Jag hoppas inte att jag framstår som fal bara för att jag var sugen på Magnum….i dagens läge hade jag nog tänkt efter en extra gång.

Men ganska snart visade sig sprickor i den gyllene fasaden. Finansiärerna svek och i december 2002 gick tyvärr banken omkull. Då hade jag med sedvanligt dålig tajming just accepterat ett erbjudande om att flytta ner till Bryssel och börjat jobba på huvudkontoret. I Bryssel blev jag kvar i väntan på konkursförvaltarens utbetalning och påbörjade en ny karriär inom teknisk support. Mer om den i kommande inlägg.

2006 hade hemlängtan växt sig för stor. Det är lustigt med Bryssel, hela stan är uppbyggd på treårscykler. Eller var i alla fall i början på 2000-talet. Alla anställningskontrakt på EU-högkvarteret var på tre år, och alla lägenhetshyreskontrakt löpe på tre år på följande sätt; En betalade vid kontraktsskrivning tre månadshyror i förväg som deposition. Om en fullföljde treårsperioden så fick en tillbaka alla tre månadshyrorna (minus eventuellt avdrag för onaturligt slitage), om en flyttade redan efter två år så fick en bara tillbaka två månadshyror och om en flyttade redan efter ett år så fick en bara tillbaka en. Om en INTE flyttade efter tre år så började cyklen om igen på samma sätt. En förväntades helt enkelt ha tröttnat på stan efter tre år. Jag höll ut fyra. Men min hyresvärd, den oerhört belgiske monsieur Boogaertz, tyckte det var så skönt att bli av med svensken som han inte kunde prata med eftersom han inte kunde någon engelska, så han lät mig få tillbaka alltihopa ändå. Och så flyttade jag tillbaka hem till Stockholm igen och ett nytt jobb inom ekonomi, som kundtjänstarbetare på Handelsbanken Liv.

Historien upprepade sig, med hög ambition, snabb läraktighet och framför allt ett naturligt och trevligt sätt att bemöta människor blev jag snabbt väl sedd i banken och avancerade till kapitalförsäkringsadministration, men först hade jag sett till att gå en utbildning som certifierade mig som placeringsrådgivare, en certifiering som jag sedan höll aktuell under hela tiden på Handelsbanken.

Statistiken och bankstrukturen är mina goda vänner. Jag förstår dem lätt och jag kan sätta mig in i dem. Jag har en omfattande erfarenhet inom branschen, främst lån och försäkring, men den sista tiden på Handelsbanken satt jag i kundtjänst för den vanliga kontorsrörelsen också och fick där en djupare inblick i all sorts kapitalförvaltning. Så nog är jag ekonom alltid, även om det inte syns i skolbetyget. Jag skulle passa utmärkt och trivas ypperligt på bankkontor eller försäkringsbolag även i framtiden.

Men det är långt ifrån den enda fack du kan stoppa mig i. Jag har massvis med strängar på min lyra, vilket jag tänker visa med denna blogg. Fortsätt sprid mitt budskap: ”Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig!”

 

Vilket första dygn min blogg fick! Det är alltid en kick att följa besöksstatistiken, kommentarer och delningar på Facebook, Twitter och LinkedIn. Speciellt stort tack till Nils, Emily, Helén, Andreas, Kerstin och Patrik som delade min länk med sina vänner och kontakter!

Nettan ska ha ett stort tack för sitt visade engagemang och vilja att sprida vidare ordet.

Matilda, din kommentar om att jag skulle passa som skribent på Språktidningen värmde speciellt en gammal språknörds hjärta! Tack för den. Alla andra, ta efter hennes goda exempel. Det allra roligaste är att få kommentarer och glada tillrop såväl som konstruktiv kritik.

Jan Eric, Anna och Jenny ska ha tack för bra feedback och frågor via Facebook. Era frågor ska bli besvarade, men idag har jag inte mer tid.

Och sist men inte minst, tack till alla 183 unika besökare under gårdagen. Varenda klick värmer. Jag är en sån attention junkie….

Kärlek till alla!

 

På en brunch för ett par veckor sedan nämnde vapendragarna Leif och Andreas att de varit på en afterwork arrangerad av Anagram Studios på AF-borgen. Jag började genast spotta och fräsa, för givetvis borde de ha förstått att jag var intresserad av att mingla med en massa mediafolk, fastän jag aldrig någonsin förut berättat det för dem. Naturligtvis borde de känna till att min karriärcoach gett mig rådet att knyta kontakter via just såna evenemang för att kunna hitta intressenter för mina idéer inom branschen? Kunde dom inte se det på mig? Läser dom inte den subtila fysiska blogg som är mitt ansikte och kroppsspråk? Hade de inte tittat in i min hjärna och snappat upp dessa outtalade mål? Hur hårt ska man behöva anstränga sig? Alls, eller? Det hela slutade med att de lovade att vidtala mig nästa gång.

Så fem i sex i går tog jag kärestan vid handen och släpade ut henne i hällregnet. Den korta promenaden slutade vid AF-borgen och Tegnérs matsalar. Vid ingången anslöt snart Leif och vi tre banade oss väg in i vimlet för att starta minglandet. Här skulle knytas kontakter. Andreas dök upp några minuter senare och snart stod vi och pratade med varandra alla fyra i vår lilla grupp. Inget vidare mingel, således. Jag påmindes om hur dåligt jag passar in i de här miljöerna med hög musik och dämpad belysning där en varken ser eller hör ordentligt. En bit bort reste sig Johan Westers imposanta gestalt över mängden och jag tänkte att där har vi pudelns kärna. Om nån vet hur man ska pitcha en idé så är det han.Tänk den som ändå vågade gå fram och bara fånga hans uppmärksamhet och köra igång värsta idésäljsnacket, och han skulle titta imponerande på en och dra fram det där kontraktet som han alltid går omkring med i sin bakficka och så är saken biff. Med lök.

En skulle kanske förberett sig lite, tänkt ut några strategier? Vi diskuterade i gruppen en stund bästa sättet att skapa kontakt, och Leif kom med ett lysande förslag, att helt enkelt gå fram till honom och säga ”Hej, jag behöver komma i kontakt med dig, vet du hur jag lättast gör det?” Det krävde dock en sturskhet från min sida som vanligtvis inte infinner sig förrän ett par stora stark senare, och då skulle det nog i allt väsentligt vara för sent och kontraproduktivt att ragla fram och starta karriär.

Då gjorde en räddande ängel entré i historien. Den här fantastiska damen behöver en speciell presentation. Du kan få se det som ett litet förskott på din ”Dagens vän”-berättelse, Caitlin.

Caitlin Mooney äger alla rum hon går in i. Hon har inga spärrar vad gäller att ta kontakt med allsköns personer, och hennes tröskel för att lära känna en person går oftast vid ”sagt hej till i förbifarten”. Missförstå mig rätt, det är en helt fantastisk egenskap. Damen borde marknadsföra sig som Personal Mingler, en tjänst som naturligt blyga personer skulle kunna utnyttja för att skapa kontakter på partyn, i snabbköpet, på resan, ja var som helst. Du redogör kortfattat för din avsikt med dagen/kvällen, och sedan scannar din PM omgivningen, pinpointar mål och etablerar kontakt, lätt som en plätt.

För Caitlin var det där med att få Johan Westers uppmärksamhet nästan ett icke-problem. När hon hörde vad jag tänkte mig sa hon glatt att ”honom har jag hälsat på tidigare, jag kan introducera er!” och sen for hon iväg så snabbt att jag knappt fattade att jag skulle följa efter. Småspringandes följde jag henne i spåren och några sekunder senare knackade hon Johan på axeln och undrade om hon fick låna honom ett par sekunder för hon hade någon hon tyckte att han skulle träffa. Mig.

Och så kom det sig att jag stod och skakade hand med Johan Wester och han frågade, med ett faktiskt intresserat tonfall vad jag hade för erfarenheter, och jag insåg snopet att jag inte hade tänkt igenom scenariot så långt som till vad jag själv skulle säga. Så jag började från slutet och berättade den helt i sammanhanget ointressanta historien om att jag jobbat på bank i sju år. Johan såg förbryllad ut men lyssnade artigt en stund och ställde lite följdfrågor som ett riktigt proffs. Så blev det en naturlig paus eftersom nån annan minglade fram och skulle säga hejdå till honom och jag kunde ta ett steg tillbaka och omgruppera tankarna. När Johan sedan (lite överraskande) åter vände uppmärksamheten mot mig så siktade jag in mig på det vi hade gemensamt, nämligen studentspex. Nu började samtalet flyta på lite bättre. Men en så uppassad person måste naturligtvis rotera, så efter en stund lämnade han mig med ett gott råd för att få in en fot och en skrivande hand i branschen: Det räcker inte att bara ha en idé, när man presenterar den så måste man redan ha klart med finansieringen också.

Under denna tid hade min PM Caitlin redan hittat en ny samtalspartner till mig, nämligen Johans bror Jakob. Broder Jakob jobbar som rekryterare och sprudlade av energi och råd. Jag berättade lite om det här nya bloggprojektet, och Caitlin flikade in med översvallande beröm över ”Dagens vän”, det var nästan så jag rodnade. Jakob berättade anekdotiskt om Ingmar Bergmans rigida arbets- och umgängesschema och gav mig en portion hårdhänt coaching. Det är viktigt att ha struktur i det man gör och så spände han ögonen i mig och sa allvarligt:

”Always shit!”

Öh——ok——

Och så förstod jag att jag hört fel. ”Always ship!” sa han ju. Leverera alltid. Som bloggare är det viktigt att mata ut text och leverera varje dag. Sedan får man se efteråt vad det blir. Sedan kan man sätta ihop sitt bloggande till det det visar sig bli. En pjäs, en debattartikel, en bok, memoarer eller whatever. Det är en senare fråga, huvudsaken är att man publicerar regelbundet. Ett oerhört inspirerande samtal. Tack, Jakob! Och tack, Caitlin!

Sedan minglade jag tillbaka till Leif och Emily och Leif frågade mig nyfiket hur det hade gått och undrade om jag hade haft nåt bra ”elevator speech”. Prata i hissen, är det tillåtet? Tydligen är det meningen att man ska ha förberett ett anförande på 30 sekunder som ska sammanfatta hela ens ambition för att alltid ha på lut om man skulle hamna i samma hiss som nån viktig person. Än en gång hade vår telepatiska förbindelse klickat och min blottor inom retorikområdet hade inte varit så pinsamt uppenbara som jag trodde.

Nåväl, det kommer fler mingel. Detta får ändå ses som ett ganska stort fall framåt. Dags att publicera. Always ship!

Nu ska denna arbetssökaren förbereda sig inför att mingla på Anagram Studios after work på Tegnérs matsalar i AF-borgen. Håll tummarna allesammans! Eller kom dit om ni är i krokarna! Jag ska hänga där mellan 18 och 20 åtminstone, är det tänkt. Alla är välkomna!

Rapport från begivenheten, samt svar på de två väl formulerade frågor jag redan fått kommer i morgon.

Hej allihopa,
Välkommen till mitt nya projekt! Fr o m idag är jag bloggare på heltid, med huvudsyftet att marknadsföra mig själv!

Vem döljer sig då bakom pseudonymen Banjo-Herren?

Jag heter Johan Berner, jag fyller 43 år på onsdag, jag bor i Lund med min fästmö Emily. Vi har nyligen köpt radhus i Staffanstorp och flyttlasset går i sommar. Om två månader föds vårt första barn. Livet är helt underbart och jag har alla möjligheter! Det är bara en liten bit som saknas i livspusslet. Jag är arbetslös sedan fem månader tillbaka. Men förutom dålig tajming är jag en väl fungerande person.

De senaste sju åren innan dess arbetade jag för Handelsbanken Liv i Stockholm, men när det blev aktuellt för mig att flytta ner till lyckan och kärleken i Skåne så kunde inte Handelsbanken erbjuda mig någon ny tjänst där. Ingen skugga ska falla över dem, det är hårda tider nu. De har hjälpt mig oerhört, speciellt den sista tiden.

Efter att ha suttit och läst hundratals platsannonser, sökt massvis med jobb utan att få mer än en kall hand och ett vänligt avvisande som respons har jag lite långsamt insett att sådana jobb som jag skulle passa bäst för väldigt sällan växer på Arbetsförmedlingens, Monsters eller Stepstones annonsträd. Min karriärcoach Malin har förklarat för mig att det allra kraftfullaste vapnet i jakten på Jobbet är att nätverka. Glad i hågen registrerade jag mig därför på LinkedIn och kastade mig ut i det digitala minglet. Skorna jag valde klämde bara på en liten men väsentlig punkt; Jag är helt enkelt urusel på att nätverka!

Jag uppmanades att lägga till folk jag redan känner till mitt nätverk, och sedan fick jag upp en lång lista på personer som jag antogs veta vilka de var. Överraskad konstaterade jag att flera personer jag trodde knappt hade dator verkade registrerade på LinkedIn, däribland min 76-årige far. Frejdigt klickade jag i allsköns släktingar och vänner och kände att jag var verkligen sist på bollen. Igen! Någon tid senare insåg jag att jag skickat ut inbjudningar till LinkedIn baserade på min kontaktlista i Gmail. Samma misstag gjorde sedan vissa av de jag bjöd in och plötsligt var en jättestor, pinsam, snöboll av inbjudningsmail på väg nedrullandes längs internets bredpistade Åreskuta, och högst upp stod jag med min digitala fot fortfarande höjd efter att ha råkat sparka till ett litet gruskorn som nu manglade ner mailserver efter mailserver utan att jag något kunde göra. Kändes det som.

Så någon expert på sociala medier är jag inte. Men bloggar gör jag gärna, och när jag tänkte efter så insåg jag att jag kunde använda den kanalen. Speciellt eftersom jag redan använt tekniken för att nå sociala mål! Många trogna läsare och vänner kommer säkert ihåg mitt bloggprojekt från 2010, Banjo söker fru! Och som ni märker av inledningen på detta inlägg (och föregående poster i denna blogg) så gick det ju rätt bra.

Så nu går jag ut på den där bergssluttningen igen, kramar en liten snöboll och kastar denna gång ut den med vett och vilja! Här är jag! Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Dela den här länken! Retweeta mig! Berätta om mig för vänner ni tror behöver mig! Ställ frågor i kommentarsfälten! Gärna frågor som ni tror en arbetsgivare skulle vilja veta svaret på. Jag svarar på allt där moral, etik och banksekretess inte hindrar mig.
Jag är en idéspruta av Guds nåde! Jag har massvis med app-idéer i huvudet, men inte kunskapen och resurserna att förverkliga dem! Speciellt har jag en spännande idé för Weibulls eller annan fröhandel, men också för Q-Park och Svenska Kyrkan, bara för att nämna några. Jag hanterar svenska och engelska ytterst väl i tal och skrift, och jag är en arbetsmyra. Jag innehar B-körkort och snart egen (eller i alla fall famlijens egen) bil.

Jag är en underhållare. Jag har skrivit ett par pjäser och spelat både seriös teater och studentspex. Jag har hundratals idéer till sketcher, sånger, tv-lekar, you name it! På samma gång håller jag på att designa ett eller två sällskapsspel (som dessutom skulle göra sig väldigt bra som appar!) samt konstruerar korsord om andan faller på eller någon ber snällt.

Så det är det som den här bloggen kommer gå ut på. Jag ska visa världen vad jag går för som skribent. Det blir en kombinerad förstagångspappa/husägar/jobbsökar-blogg, men samtidigt ska jag också passa på att blåsa liv i ett projekt som har legat i träda lite för länge.

Förra året inledde jag jätteäventyret ”Dagens vän” på Facebook. Idén var att jag varje dag skulle skriva en berättelse om en av mina Facebook-vänner. För att göra det svårt för mig så bestämde jag mig för att avverka dem i kronologisk ordning också. På så vis började projektet dessutom likna ett memoarverk. Vid starten hade jag drygt 350 Facebook-vänner. Det skulle alltså ta cirka ett år. Men jag hade inte räknat med allt liv som skulle komma emellan. Det var fruktansvärt roligt, men skrivandet bortprioriterades, och en dag insåg jag att jag i princip glömt bort mina ädla mål. Många har kanske känt sig blåsta för att de inte fått sitt kåseri skrivet, men nu ska det bli ändring på det! Fr o m idag är jag heltidsskribent! Och fr o m idag återupplivas Dagens vän som ett stående inslag på denna blogg. Det är min goda och välbakande vän Elisabet Claezon som står på tur, inlägget kommer under eftermiddagen. Mycket nöje!