Dagens vän 14/7: Daniel Domert

Han kallas Gubbi, och det var också under det alias han hade blivit känd på Ordspel. SM 2004 var hans andra turnering, den första var ABC Cup samma år, en turnering som han för övrigt vunnit obesegrad. Det var väl inte så konstigt att han betraktades som favorit till den åtråvärda Vandringsnertzen, som delas ut till bästa nya spelare, d v s spelare som börjat turneringsspela sedan förra SM. Gubbis första SM blev dock inte vad någon förväntat sig. Det gick åt pipan, helt enkelt. Vi möttes i fjärde ronden och det blev min lättaste match det mästerskapet. Jag fick allt, stackars Gubbi fick inget. Jag vill minnas att jag rullade tre gånger, men när jag ser i statistiken att jag tydligen bara rullade sex gånger under hela turneringen så får jag nog omvärdera flytet ett uns.

Sedan har det inte varit lika lätt, snarare tvärtom. På de följande tio mötena har jag avgått med segern en enda gång, i Åbo 2009. Senaste mötet var det dock nära, i SM 2013 hade han bara två poängs marginal.

Gubbi efterträdde mig på posten som ordförande i Scrabbleförbundet och satt på posten 2012-2014. Han har spelat 43 turneringar och vunnit 7, däribland Scrabble Masters 2010. Hade han dock spelat alla turneringar han anmält sig till så hade mitt svenska rekord i spelade turneringar (101 st) varit i fara. Ingen annan har avanmält sig från så många turneringar som han. Sorry, Gubbi, för den lilla gliringen, vi går raskt tillbaka till hyllningen.

Under flera år var det vanligt att vi samlades hemma hos Gubbi i Uppsala och tittade på Melodifestivalen kombinerat med en helnatt sällskapsspel. De som inte gillade schlager började spela tidigare och så satt de två lägren och hyssjade på varandra genom hela sändningen. Utanför schlagersäsongen kunde det hända att vi utnyttjade faciliteterna på skolan Gubbi jobbade på och levde ut vår skolgympanostalgi med en omgång spökboll eller innebandy. Och vi ska för all del inte glömma den legendariska färden till Åland med Ånedinlinjen på vintern 2010! Eftersom historierna om Gubbi ändå räcker till så sparar vi ytterligare anekdoter från den resan till senare inlägg.

Gubbi har, tillsammans med systrarna Ekman, gett mig en av de finaste presenter jag någonsin fått; Ett alldeles eget spel! Det är en Scrabble-variant som helst spelas i lag med dubbla brickuppsättningar och en större spelplan. Dessutom tillkommer ett moment där spelarna vid varje drag lägger ett chanskort som böjer på grundreglerna lite, det kan vara enkla saker som att få dubbel dragpoäng, men även absurda saker som att H-brickan kan betraktas som blank i draget eller att lagen ska byta ställ med varandra. Detta underbara spel tar jättelång tid att spela och har inte trakterats tillräckligt många gånger. Sugna spelare ombeds vallfärda till Staffanstorp, exempelvis nu i augusti, då vi arrangerar Sommar-OSIS i trädgården med lite tur med vädret.

Gubbi gjorde sig ”känd” i TV när han gissade snuskigt tre gånger i rad i Lingo på 90-talet. När Lingo återupplivades för något år sedan anmälde vi oss båda två till programmet, och de oschysta programplanerarna placerade mig och Nils i samma program som Gubbi och hans medspelare Inger Wingård. Det visade sig till min stora lättnad vara mest oschyst mot Gubbi och Inger, men vad vet jag, de kanske vann en förmögenhet på de 500 SEK i tröstpris de fick att spela för på Postkodslotteriets sida?

Gubbi är en av de trevligaste och skärptaste personer jag känner. Han är en strålande pedagog och jobbar väldigt passande som lärare. Jag har aldrig haft tråkigt i Gubbis sällskap (ja, Scrabble är så roligt att det inte ens är tråkigt att förlora!) och han har varit en ovärderlig tillgång för Scrabbleförbundet. Jag hoppas att vi snart ses på och efter en turnering igen!

Kram på dig, Gubbi!

 

I Hall of Fame

nörd

En av mina vänner var på Tekniska Muséet i veckan och sprang till sin förvåning på det här portättfotografiet av mig. Hur kommer det sig att jag hänger på museum, undrar kanske någon. Det är naturligtvis en lång historia som jag ska försöka korta ner till läsbart format.

Det var under mitt sista regeringsår i Svenska Scrabbleförbundet som det plötsligt började hända sällsamma ting. Det började som en skakning på nedre däck, där nedre däck utgörs av en fråga på Scrabbleförbundets forum om någon uppmärksammat den där nya mobilappen Wordfeud? Det hade ju någon, och någon blev snart flera. Snart spelade hela Sverige ordspel (igen) men denna gång hängde medierna på. Min telefon började ringa som besatt!

Plötsligt satt jag i P4 hos Lotta Brohmé och pratade Wordfeud och Scrabble, jag fick ge mina bästa tips till Metro, Svenska Dagbladet gjorde ett stort reportage och DN gjorde en intervju som sedan redaktionen rekommenderade så jag inte kunde gå in på dn.se på flera veckor utan att se mig själv le förbindligt tillbaka. Min hemliga och skamliga dröm om att bli kändis började plötsligt verka realistisk. Snart började även tv-kanalerna höra av  sig. Jag stod och fipplade med telefonen i ABC-nyheterna och fick gång på gång komma med nya vilda gissningar om varför detta spel blivit en sådan fluga? Inte visste jag det, men jag var bra på att formulera teorier.

Jag satt på allvar och funderade på när de skulle ringa från Skavlan (Wordfeud är ju en norsk uppfinning) men det samtalet kom naturligtvis aldrig. Däremot ringde de från Tekniska Muséet. På detta etablissemang arrangerades något som kallades Nördkafé. Det gick ut på att en fantast fick komma dit och hålla ett föredrag om sitt särintresse. De hade haft Salem al-Fakir där för att prata musik, men också obskyra typer som exempelvis en de hade hittat i deras hiss i full färd med att filma sin resa upp och ner. Det var hans hobby och intendenten bjöd på stående fot in honom för att hålla ett ”hissnande” föredrag. Nu planerade de en ny säsong, och ville att jag skulle inleda med att prata om Scrabble, hur man spelar och tävlar i språk.

Jag har alltid varit glad för att ställa mig upp inför folk och berätta saker, så jag tackade utan tvekan ja. Sedan började jag tveka. Moderna Muséet är ju inte vilken scen som helst, nu var det ju tvunget att se proffsigt ut! Jag gick hem och fotograferade scrabblebräden i olika grader av beläggning och ställ med möjliga rullningar på, och så kontaktade jag författarna av boken Handbok för Ordnördar, Erika Jonés och Lisa Blohm, så att de kunde få möjlighet att stå och sälja sin bok till massorna före och efter föreställningen.

När så den stora kvällen kom var jag mer förberedd än någonsin, men ändå inte tillräckligt. Det var en snöig vinterdag och Wordfeud-vågen hade väl så smått bedarrat, så publiken utgjordes till största delen av bekanta och museipersonal. Men den skulle streamas över internet, fastslog intendenten stöddigt och pekade på en kamera. Jag fick ta på mig ett headset och körde igång i värsta föreläsarstil. Jag visade bilder, jag bollade med publiken, jag inkluderade, briljerade och lyckades faktiskt prata i hela 45 minuter. (Hisskillen hade blivit klar på en kvart.) Efteråt var publiken mycket positiv och jag kände mig nöjd.

Vad ska jag säga. Man borde varit där. För när jag såg på den inspelade föreläsningen på internet sedan så insåg jag hur lite effektfullt det blir att visa en massa bilder på storbild när kameran ändå är styvnackat riktat och inzoomat på mitt ansikte. Dessutom blir det inte samma känsla framför datorskärmen när det bara är jag och aldrig publikinteraktionen som hörs…

Jag skulle kunna länka till föreläsningen här, men eftersom det här är en blogg som ska marknadsföra mig så låter jag bli. Och jag litar på att ni absolut inte försöker er på att googla. Vi säger så, va?

Men i dealen ingick alltså att jag fick mitt väldigt professionellt tagna porträttfoto upphängt i Tekniska Muséets nörd-Hall of Fame. Och det ÄR sjukt coolt.

Dagens vän 3/7: Johan Sandell

Nu kommer bloggens läsarsiffror att gå upp igen, för vi ger oss in i ännu ett sjok med scrabblare i Dagens Vän-projektet. Vi har nu nått SM 2004. Det spelades i Uppsala och drog 60 deltagare. Det spelades på en skola som jag nu glömt namnet på. Skolor är utmärkta lokaler för scrabbleturneringar. Det här var det första tredagarsmästerskapet i Scrabble-historien och förmodligen avskräckte det en del från att delta. Annat är det nuförtiden.

Mitt SM ramades in av Johan Sandell. Jag och Nils närmade oss skolan när Nils kände igen Johan lite längre fram. Turneringsspelandet hade verkligen tagit fart under mina år i Belgien och även till SM 2004 kom det många debutanter som åtminstone jag aldrig träffat.

Vi gick ifatt Johan och jag lärde känna en herre med en speciell humor och tydliga nördkvaliteter. (Jag vet att du tar det som en komplimang, Johan.) En typisk scrabblare, med andra ord.

SM 2004 var speciellt på många sätt, ett av dem var kanske inte så lyckat. För att vara säkra på att få toppmöten i de sista ronderna spelades de tre sista matcherna i play-off-form. De som låg på plats 1-4 möttes i en alla-mot-alla, de som belade platserna 5-8 likaså, et cetera. Nere i grupp 13-16 hamnade både jag och Johan och så blev det att vi fick spela sista matchen mot varandra i detta SM. Vi har inte mötts varken förr eller senare i tävling. Det blev en riktig plattmatch som Johan ledde länge, men som jag på något tråkigt sätt lyckades trycka mig förbi och vinna i slutdragen. 331-308 talar sitt tydliga språk. Vinsten hjälpte mig dock föga i placeringsstriden och jag slutade på 16:e plats, en placering som jag då såg som en katastrof, men som idag skulle vara värt frivolter av glädje.

Johans Scrabble-karriär blev kort, konstaterar jag när jag kollar statistiken. Före SM hade han bara spelat en turnering, och efter SM blev det bara en till. Han höll sig kvar på forumet på Ordspel längre, och när Facebook kom så höll vi kontakten på det sättet. i har träffats en del på senare år, bl a har vi gått och sett commedia dell’arte-gruppen 1-2-3-Schtunks föreställningar på Scala-teatern vid ett par tillfällen. Någon gång efter det och ett nästa möte på Gröna Lund hände det dock något med Johan. Det var faktiskt så att jag inte kände igen honom. Vad jag kunde avgöra gick han ner åtskilligt i vikt och ändrade klädstil markant.Han hade helt enkelt gått och blivit en ny människa! Men inuti var han sig lik. Han har varit med på ett par spelkvällar ute i Norsborg när det begav sig och speciellt minns jag en maträd till den lokala pizzerian som vi företog oss en mörk höstkväll. Det är ju synd att säga att vi smälte in som två herrar i rock och hatt bland alla jeansjackor och täckjackor på Norsborgs Pizzeria, för övrigt en av de bästa pizzerior jag haft glädjen att frekventera.

Kram på dig, Johan! Och tack för den tekniska supporten med denna blogg.

Jubbe – Banjotoppen, plats 10-6

Igår fyllde den här bloggen en månad! Tiden rusar verkligen iväg! Jag har fortfarande jätteroligt, och hoppas och tror att bloggandet kommer överleva den lyckliga tilldragelsen som bör vara nära förestående. Ja, jag talar alltså om när jag skriver på ett anställningskontrakt av något slag.

Som en jubileumsspecial tänkte jag bjuda på en liten clipshow, och därefter en kortare kurs i enkel marknadsföringsteknik. Har alla papper och penna redo? Det är i så fall onödigt eftersom det här inlägget redan antecknat sig självt. Eftersom jag insett att långa inlägg inte orkas läsas, så delar vi upp detta beting på tre inlägg.

Då kör vi!

Som den statistiknörd jag är så älskar jag naturligtvis topplistor! Så därför presenterar jag nu ”Banjo söker jobb”:s topp-tio mest lästa inlägg! Vi börjar i sann Tracks-anda från botten. Scrolla, klicka, läs. Har ni kanske missat något som ”alla andra” läst?

På tionde plats: Dagens vän 25/3: Alexander Forslund

Berättelsen om den norrländske scrabblaren resulterade inte bara i många läsare, utan även i en av bloggens mest minnesvärda kommentarer.

Nionde plats: Insikt i tvättstugan

Detta mitt mest poetiska inlägg var kort och föll många på läppen. Det räckte till en niondeplats.

Åttonde plats: Dagens vän 22/3: Claes Gejrot

Inget illa sagt om Claes, men den här topplaceringen förvånar mig lite. Det var dock i regel fler läsare i början, och när scrabblare är Dagens Vän går läsarsiffrorna automatiskt upp.

Sjunde plats: Åsa-Nisse

Mitt första inlägg om det förestående faderskapet drog många läsare. Det här är också ett av mina personliga favoritinlägg, förstås.

Sjätte plats: Ja, må jag leva!

Min födelsedag 26/3 kommer nog länge att vara min rekorddag vad gäller läsare. Som enskilt inlägg räcker dess resultat till en sjätteplats.

Det gamla spelet om en far

Sällskapsspel har alltid varit ett av mina stora intressen. Ett tag intensifierades intresset till snudd på missbruk! Men låt oss börja från början.

När jag växte upp fanns det inte så mycket att välja på. På tv fanns det bara två kanaler, tre om jag räknar med DR, dansk tv, som vi skåningar kunde få in vid fint väder och medvind. Ej heller fanns det så många olika speltillverkare som nu. Störst och i princip ensamt på marknaden tronade Alga, med sina platta, stora kartonger med ljusblå bård. Ju större kartong desto vuxnare spel. Risk var störst av alla. Under den bernerska granen brukade flera paket varje jul ha den där härligt platta formen och mellandagarna brukade bli en excess i Dennis, Scooby Doo och monstret, Bro bro breja och andra klassiska barnspelstitlar från glädjespridarna i Vittsjö. I och med att tiden gick höjdes svårighetsgraden, och jag stimulerades till att lära mig läsa och räkna långt före skolåldern. Mitt första parti Alfapet lär jag ha spelat redan 1976.

Spion, en klassiker!

Spion, en klassiker!

Monopol och andra kapitalistspel blev snabbt favoriter. Fanns det bara chans att tjäna värdelösa papperslappar så kunde en stå ut t o m med urtråkiga Nya Bondespelet, för även om havren frös bort redan i april så kunde ju ens faster testamentera en 120 000 SEK i november. Ens förråd av arvtanter var outtömligt, men det får anses som egendomligt att de alltid dog just före jul. Hade Nya Bondespelet blivit film hade det påmint om Morden i Midsomer.

Något som slog mig som egendomligt redan på den tiden var att det var betydligt högre vinstsumma i en korsordstävling än i en skönhetstävling. Hur ser chanskorten ut i Monopol 2014 egentligen?

Som tidigare berättats innehöll ett av de där platta paketen på julen 1977 ett spel som skulle förändra bröderna Berners liv. Othello blev en omedelbar favorit hos alla utom mig, föräldrarna spelade det när vi gått och lagt oss, och det säger inte lite om hur fascinerande det var. Den kvällstradtionen fick dock ett hastigt slut när Bengt lyckades klura ut en framgångsrik strategi och matcherna slutade vara jämna. Istället blev det Bengt och Nils som spelade och jag som långsamt sällade mig till dem för att få tillhöra och medverka.

Det var oerhört stort att på 80-talet lära känna den som kommit på flera av mina favoritspel. 1980 åkte vi till Vittsjö för att se Nils sopa brädet med allt motstånd, men som konfrencier och arrangör av det hela stod Dan Glimne, skaparen av de flesta av Algas succéer. Othello hade han dock inte kommit på, det hade snarare varit hans inkörsport till Alga genom att han ställde upp i det allra första svenska mästerskapet i Othello 1978 och blev trea. När jag skriver detta inser jag att jag håller på att än en gång göra mig skyldig till historierevision, förmodligen hade Dan sina flesta succéer fortfarande framför sig vid den tiden. Nåja, stort var det i alla fall att få en inblick i spelvärlden och lära känna en som faktiskt livnärde sig på att göra sällskapsspel! Jag var passande starstruck, men hade ändå sinnesnärvaro och fräckhet nog att lyckas fjäska till mig det enda spel på prisbordet som Nils inte vann, Svenska MAD:s spel för dåliga förlorare.

Spelintresset intensifierades och komplicerades. Spelen blev fler och svårare, och snart gjorde frågesportsspelet entré med Masterquiz och Masterquiz 2, Glimne-produkter så klart, och Trivial Pursuit!Dessa fick mig att inse att jag uppenbarligen var rätt mycket mer både allmän- och särskildbildad än genomsnittet.

När jag började spela Scrabble hittade jag horder av likasinnade spelgalningar,och det var då det började gå för långt. Jag fick för mig att börja samla på sällskapsspel och hade snart en ofantlig mängd som fyllde de flesta av mina garderober. Jag dammsög Tradera och Blocket efter begagnade spel och kunde köpa flera om dagen. På något egendomligt sätt hade jag tagit för givet att jag ändå skulle vara singel hela mitt liv så då kunde jag ju lika gärna ha lite kul under tiden.

När det var som värst...

När det var som värst…

Så kom Emily in i mitt liv och att hon inte vände och sprang när hon fick se samlingen kan endast bero på genuin kärlek. Jag började avyttra spelen stegvis och vissa sålde jag till min häpnad med en liten vinst! Jag behöll alldeles för många och vid flytten till Skåne skänkte jag ännu en laddning till Myrorna.

Nu är det dags för flytt igen och jag har gallrat ännu lite hårdare. Under några veckor kommer jag att lägga ut olika spel här på bloggen och på bytessidor på Facebook för att om möjligt byta till mig lite passande bebissaker för dem. Alla lundabor, ta er en titt i den nya kategorin ”Bytes mot bebissaker”. Kanske ni har nåt liggande hemma som ni hellre skulle ha ett sällskapsspel istället för? In och kika, och kom med förslag om bytesaffärer i kommentarerna! Mycket nöje, det kan jag lova!

Mission

När jag flyttade ner till Lund kände jag att det var dags att sätta lite fart på Scrabble-spelandet i Skåne. Jag visste att det fanns flera spelare men att de saknade organisation och regelbundna träningar. Likt Ansgar kom jag med den heliga skrift, alltså SAOL, och de heliga relikerna, med andra ord bräden, brickpåsar och klockor, och föresatte mig att bygga en församling. HaLL(EL)UJA, 86 poäng!

Efter lite rekognosceringsverksamhet insåg jag att det fanns en betydande grupp i scrabblismens DIAS(P)ORa (74 p) som behövde en ledande hand. Väckelsemöten hade tidigare ägt rum hemma hos tROENDE (82) men också på ett café i Lunds CENTRUM (79) som heter Ariman. Där hade schackspelare synts utöva sin RELi(G)ION (86) så därför antog jag att personalen skulle vara TOLERAN(t) (77). Det visade den sig också vara, det var värre med oss tillbedjare. Ariman var en allt annat än StIL(L)SAm (64) miljö, speciellt efter att höstterminen börjat. Hög musik och stora folkmassor jagade oss omedvetet på flykten. Vi hade dock format en ganska LIVAKT(I)G (74) skara och dessutom startat en Facebook-grupp för att locka fler deltagare.

Träningarna flyttades till Espresso House MIT(T)EMOt (70) Lunds centralstation, och det var en bra lokal sånär som på att borden var lite små och vi tvingades sitta med protokollen i knät. Vår tappra lilla skara hade en kärntrupp bestående av mig, Anita Marmell, Caitlin Mooney, Jonathan Ljungberg och Erik Johansson, och vi beslutade oss för att arrangera en nybörjarturnering på hösten 2012. Den blev efter omständigheterna en braksuccé och avhölls på LTH i M-huset. Sex personer ställde upp varav två stycken var debutanter, med nutidens mått mätt en fantastisk uppslutning. En av debutanterna var den entusiastiska Lena Sohlberg-Wagner som snabbt blev en fantastisk (T)ILLGÅNG (80).

Det började röra på sig för Skåne-scrabblarna och fler och fler anslöt sig till vår Facebook-grupp. Allra ivrigast får jag hävda att den alltid spelsugna Julia Jacobsson varit. När hon kom in i bilden insåg jag att ett SM i Skåne inom en snar FrAMTiD (62) inte var en total omöjlighet. Jag bespetsade mig på att det skulle ske hösten 2014. I samma veva hittade vi också en ny lokal, den optimistiskt öppnade krogen Schack Mat som, precis som man kunde vänta sig av namnet, riktade in sig på god mat och schackturneringar. Krögaren var inte främmande för att även ta in scrabblare i lokalen, och vi blev lite av affischnamn på restaurangens Facebook-sida EF(T)eRSOM (76) vi var ett stort sällskap som lät oss både väl smaka och plåtas.

Tyvärr var det inte så många fler stora sällskap som frekventerade restaurangen och ganska snart fick den slå igen. Ett kort tag fick jag en galen vision att ta över verksamheten, men som tur är tog jag mitt FÖRNUFT (104) till fånga. Vi flyttade tillbaka till Espresso House, men Jonathan, som varit en centralgestalt inom gruppen, tog flyttandet ett steg längre och försvann ända till Göteborg. Det visade sig bli ett svårt AVBRÄcK (71) för verksamheten, även om vi hann med att arrangera den största Scrabble-turneringen NÅGONsI(N) (92) på skånsk mark, ROLIG Cup i fjol höstas. Jag tappade sugen lite och fick andra intressen, Åsa-Nisse kom in i ultraljudsbilden och fick mig att inse att SM i Skåne 2014 i så fall skulle få reda sig utan mig. SJäLVG(O)d (82) som jag är tog jag för givet att jag var livsviktig för ett så stort projekt. Julia tog över det löst hållna ledarskapet och ordnade både träningskvällar och en turnering i januari, men sen ebbade verksamheten så smått ut.

Sedan ett par veckor har vi dock tagit nya tag. Idag träffades vi för tredje veckan i rad, och den nya kärntruppen består av mig, Julia och Frida Ulfves. Ikväll hade vi LÅNGVÄ(G)a (92) besök av Tea från Kristianstad, och de andra gångerna har den entusiastiska nykomlingen Ulrika deltagit. Till sommaren ryktas det om ny turnering i Malmö, och nästa sommar så planerar jag att anordna en skånsk variant av Kattfot Cup i Staffanstorp. Och kanske, kanske så blir det SM i Skåne 2015!? Skåne är fortfarande på gång!

Läser du detta, sitter i Skåne och skulle vilja ha lite gott Scrabble-motstånd så rekommenderar jag att du går med i gruppen Scrabble i Skåne på Facebook för att inte missa några träningar, tävlingar eller annat skoj! Vi vill gärna bli fler! VÄL(K)oM(M)EN (65)!

Inbillning i fredagsnatten

God lunch! Äntligen ny vecka med nya möjligheter till karriär, som min gamle vän och kollega Mats Söderlund brukar säga. Veckan är späckad av spännande aktiviteter och blogguppslag efter det revitaliserande mötet med Scrabble-gänget i helgen. Tack alla deltagare och speciellt tack till arrangörerna Roland och Pia!

När jag kom upp till Göteborg i fredags kväll inbillade jag mig två saker: 1) att det var en bra bit att gå till hotellet, och 2) att jag hade bråttom. Därför frångick jag min ursprungliga plan att promenera och ställde mig i kön till taxi istället. Jag var inledningsvis högeligen imponerad av kölösningen på Göteborg C. En taxivärd bad mig att välja bolag på en pekskärm, om det inte var viktigt för mig att åka med ett speciellt bolag så fanns det en ”första-bästa”-knapp, och sedan fick jag en kölapp där numret på min taxi stod för mig att leta upp bland de väntande fordonen. Strukturerat, smidigt och genialt.

Jag hade således lyckats inbilla mig två saker till: 1) folk förstår sådana tydliga instruktioner, samt 2) chaufförerna lägger sig vinn om att systemet efterlevs. Jag såg bara bakluckan på den taxi jag blivit tilldelad när den svängde ut från parkeringen med en hänsynslös bilnappare i passagerarsätet. Taxivärden såg ledsen ut, men nästa chaufför i raden beslöt snabbt att fucka upp systemet ännu mer genom att erbjuda sin, helt oauktoriserade, skjuts, i och för sig med samma välrenommerade bolag som min ursprungliga taxi tillhörde, men ändå helt utanför rådande system och nästan lite spännande anarkistiskt. Walk on the wild side, viskade Lou Reed i sin himmel och jag accepterade erbjudandet.

Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag upplyste om vad mitt hotell hette och att det låg på Kungsportsavenyn 6. Mitt på Göteborgs och kanske Sveriges mest kända väg, med andra ord.

” Vet du var det ligger?” undrade chauffören, och jag tänkte att nu får jag ju inte verka helt imbecill för då lär han väl snurra runt med mig i hela stan tills taxametern går i taket.

”Ja, ungefär!” sa jag.

”Bra, för jag har bara bott i Göteborg i två dagar och inte lärt mig stan ännu”, sa chauffören lättat och körde sta. Dags för en ny dubbelinbillning: 1) jag hade säkert hört fel, och 2) han har väl hjälpmedel som GPS eller dylikt. Min världsbild mosades än en gång brutalt när hans nästa fråga var:

”Ska vi svänga här?”

Från den här punkten inser jag att jag egentligen får skylla mig själv som inte sa att ja, det ska vi, vi ska svänga in till kanten och så ska jag gå av, men det skulle ännu ta några minuter innan jag blev så desperat. Jag lät honom svänga, för det var faktiskt rätt. Vi började, möjligen av ren tur, närma oss Avenyn.

”Jag vet inte i vilken ände av Avenyn hotellet ligger”, erkände jag dumt. ”Om numreringen börjar uppe vid Poseidon eller i andra ändan.”

”Poseidon?”

Taxichaffisen svängde upp på Avenyn, tog ett varv förbi en staty som han inte visste vem den föreställde och saktade ner framför ett riktigt flådigt lyxhotell.

”Är det det här?” Det var det tyvärr inte.

”Nej, men jag kan stiga av här och gå resten av biten, det är säkert inte långt”, försökte jag men det örat ville chaffisen inte höra på. Han krypkörde längs Avenyn och agerade plötsligt turistvärd. ”Här har vi 7-Eleven och Burger King, är det något du känner igen?” konverserade han som för att hjälpa mig att minnas var hotellet låg.

”Ja, nog känner jag igen dom kedjorna”, svarade jag, ”men hotellet ligger nog en bra bit längre ner på gatan, jag är ledsen att jag inte vet exakt…”

”Nej, du kanske är lite trött också?” föreslog han som för att ursäkta mig för att jag inte kunde göra hans jobb åt honom.

”Stanna här, så går jag resten av vägen!” sa jag så bestämt jag förmådde i mitt förbluffade tillstånd. Och han stannade faktiskt, men inte förrän han kört runt ett kvarter ett varv för att hitta en bra parkeringsplats. Taxametern var uppe på 189 SEK. Jag kom fram något senare än jag skulle kommit fram om jag hade promenerat hela vägen. Han fick ingen dricks.

Så Taxi Kurir: Jag vill bara meddela att jag uppfyller samtliga av era kompetenskrav! Jag är förbindlig, jag har B-körkort och jag har ytterst begränsat lokalsinne. Dessutom har jag endast rudimentär kunskap om Göteborgs geografi. Om denna min öppna ansökan är intressant för er så hoppas jag att ni laddar ner mitt CV och att vi snart har vidare kontakt. Jag antar att det är OK för er att jag pendlar från Staffanstorp?

Sådär, det var veckans första jobbansökan. Idag ska jag följa upp ett par heta tips jag fått ifrån er läsare, bl a ett som jag betraktar som lite av ett drömjobb för mig. Tack Patrik Nilsson, Annelie Gredander Ladó och Karin Anderberg för dessa.

Håll tummarna och häng med. Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig!

Tävlingsspel for dummies 5: Resultat

Dags för sista lektionen i dagens tävlingsspelskola!

När matchen är slut och ni är överens om poängen ska resultatet bokföras. Det gör spelarna gemensamt. Ni går bort till sekretariatet, som kan utgöras av en eller flera inmatningsdatorer. I den nya versionen av Manfred ska spelarna lägga in både slutpoäng och rullningar i matchen, samt poäng för varje rullning. Tidigare har rullningar skrivits in för hand på listor som tejpats upp på väggen, och detta system ställde höga krav på arrangörerna, för att inte tala om den enskilde deltagarens disciplin, minne och handstil.

Efter varje rond blir det en liten paus. Pauserna varierar i längd beroende på hur luftigt arrangörerna lagt schema, men det är brukligt med ett minimum på fem minuter efter att den sista matchen i ronden är avslutad. Detta kallas populärt för Lex Rita efter en spelare som var speciellt mån om att få en rimlig paus mellan varje rond. Detta kan betyda att snabba spelare upplever tempot under dagen som lågt, medan analytikerna tänker så hjärnan glöder i timmavis på en och samma dag, med bara fem minuters korta pauser. Under pausen fikar du, bloggar kanske men framför allt ojar du dig. Du har haft dåliga brickor, motståndaren är en turknutte, du missade en rullning, du vann inte stort nog, kaffet är slut, du är trött på alla som ojar sig hela tiden, ja anledningarna till ojning är oändliga och uppskattade av alla runt dig eftersom de då känner att det är fritt fram att övertrumfoja sig. Så får du vänner för livet!

När turneringen är slut så redovisas resultatet. Hela resultatlistan läses upp och alla applåderar varje deltagare, för oavsett hur det har gått är alla glada och stolta, de i toppen är glada och stolta för att det har gått bra, och de längre ner är glada och stolta för att det är slut och de har klarat av att fullfölja, fastän det rör sig om ett sånt skitspel. Och alla har presterat något drag eller någon match de är nöjda med.

Vid det här laget är du förmodligen biten och fast för livet. De flesta kommer tillbaka.

Och med det avslutar vi den här utbildningen med en övningsuppgift. Gå till kalendariet på Scrabbleförbundets hemsida och anmäl dig till en turnering. Du vet att du vill!

Tävlingsspel for dummies 4: Tidtagning

För att mäta betänketiden under ett Scrabble-parti används schackklockor. Varje spelare har 30 minuter på sig, samt möjlighet att utnyttja 5 minuters övertid. Använder du övertiden får du dock plikta med tio minuspoäng för varje påbörjad övertidsminut. Om du har en sekunds övertid får du alltså 10 minus, om du har 1 minut och 2 sekunders övertid så blir det avdrag med 20 poäng. Det är här som de digitala klockorna kommer extra väl till pass.

Tiden sätts igång för den som börjar när hen tittar på sin första bricka. Brickorna plockas ur en påse som gärna ska hållas ovanför ögonhöjd vid plock så att en inte kan kika ner i den. Detta är dock inte någon regel utan mer en rekommendation. Personligen tycker jag det räcker med att påsen befinner sig ovanför bordsskivan och plockaren uppenbart inte sneglar ner i den. Motståndaren har dock rätt att kräva att påsen hålls ovanför ögonhöjd. De flesta tar sina första sju brickor, gömmer dem i handen utan att titta på dem och sätter sedan upp dem på stället. Det sparar betänketid till skillnad från metoden att plocka upp och titta på brickorna en efter en.

När du gjort ett drag räknar du efter hur många poäng du vill ha, säger detta högt och slår direkt på klockan. Det ligger nu på motståndarens tid och ansvar att godkänna draget. Vill hen det så skriver hen upp poängen i protokollet. Har hen invändningar stoppas tiden och dispyten reds ut. Invändningar kan vara både av språklig eller matematisk art. Motståndaren kan ifrågasätta både ordets existens och poängsummans storlek. Det hör till fair play att även påpeka om poängberäkningen blivit för låg, men det är inte ett regelbrott att utnyttja en felräknande motståndare. Osäkra huvudräknare rekommenderas medtaga miniräknare. Är invändningen av språklig natur går spelarna gemensamt bort till ordkollsdatorn och ser om ordet är godkänt.

Nåväl, dispyten löses, i värsta fall får huvuddomare tillkallas, men oftast klarar spelarna av det själva. Glöm inte att sätta igång tiden igen! Att tiden står stilla kännetecknas på de digitala klockorna att alla siffror på displayerna blinkar. Har ni analoga klockor löser sig problemet förmodligen av sig själv nästa gång någon gör ett drag. Digitala klockor måste startas med startknappen!

Det kan vara svårt att i början komma ihåg att trycka på klockan så att betänketiden börjar ticka för motståndaren istället. Sådant kan bli ödesdigert mot slutet av partiet, och du får hoppas att din ”fadder” är just och påminner dig. Oftast är hen det. Vill du veta vilka som inte är så justa så kan vi kanske ta det i ett mer privat forum?

Det är inte alla turneringsformer som tillämpar 30 minuter per person. När engelska turneringar spelas är betänketiden 25 minuter per person, och på internet är betänketiderna betydligt kortare. På internet kan ingen höra dig skrika, inte heller behöver du räkna ut din dragpoäng själv eller tänka på att utmana ogiltiga ord (utom på Ordspels spelvariant med utmaningsmöjlighet) så då blir det t o m lite segt att spela med så lång betänketid.

Du får disponera din tid hur du vill, snart kommer du att hitta en lämplig nivå. Det finns snabba spelare som går på instinkt och det finns mer analytiska som väger varje bricka på guldvåg. Det är bara du som vet vilken metod som passar bäst för dig. Bara du blir klar på minst 35 minuter så är allt frid och fröjd. Klarar du inte det förlorar du med minst 150 poängs marginal, beräknat så att din poäng blir satt till 150 mindre än motspelarens poäng när din tid går ut, eller mindre om du redan ligger efter med mer än så.

Sån är tidsandan i Scrabble-världen. Hård men rättvis.