Jag blev kallad till möte i min egenskap av husägare, och det kändes så nykommet och tufft att jag bara var tvungen att gå. Mötet skulle äga rum på Kometen i Staffanstorp och det skulle handla om det planerade stadsfibernätet i kommunen.
Naturligtvis är det bara gamla gubbar som kommer till sådana där möten nuförtiden när all information kan hittas på internet. Alla hette Rolf och Göran och Jan-Åke och sånt och medelåldern var väl runt 70. Nyfiket undrade de vad jag var för en främling och jag berättade att jag var på väg in i området. Jag blev glatt välkommen och kände mig som en i gemenskapen. Så kom de som skulle hålla i presentationen och när de skulle presentera sig sa en av dem: ”Först skulle jag vilja säga ett speciellt hej till Johan!”
Jag hann tänka att det kanske var för att jag var ny i sällskapet och att jag nu skulle resa mig upp och hålla mitt ”elevator speech”, som jag skam till sägandes inte var riktigt klar med, innan fjällen föll från mina ögon och jag kände igen min gamle gymnasiekompis Daniel! Vi hade inte setts på 24 år, och han hade inte förändrats så förfärligt mycket.
På hösten 1987 började vi på Österängskolan i Kristianstad. Inriktningen var naturvetenskaplig och Daniel drömde om att bli arkeolog. Han bodde i det lilla samhället Träne utanför Vä, ett samhälle mest känt för att ha bränts upp i tid och otid. Det var länge sedan sist, dock.
Gymnasietiden var en rolig tid, och vi hade en bra sammanhållning i klassen. Jag minns Daniel som en av dem som bidrog till den sammanhållningen mest. Dessutom minns jag hans civilkurage från följande incident:
Vi som läste Tyska B hade en lite excentrisk lärare. Vi kan kalla honom magister Eckerberg, eftersom det var vad han kallades i Kristianstadsbladet en gång när han figurerade i ett kundvagnsrace. Magister Eckerberg ledde en årlig resa till Berlin för andraårselever. Det var på den tiden då Berlin fortfarande var en delad stad, och en dag av resan skulle tillbringas i Öst-Berlin. Öst-Berlin var extremt fult! Det jag minns bäst var de tvådimensionella skyltdockorna med sprattelgubbekonstruktion och det faktum att alla som surt utförde ett ämbete hade en lite surare kontrollant sittande bredvid sig, t o m på de offentliga toaletterna! Magister Eckerberg var i sitt esse och hängde på några av oss när vi bestämde oss för att gå på en av stadens finare krogar. Den var helt tom, men hovmästaren hävdade fullbokat ända tills någon visade honom lite västvaluta. Vi fick ett fint bord mitt i lokalen och började anstränga oss för att göra av med de östmark vi tvingats växla till oss för att få komma in i Öst-Berlin, och som vi för allt smör i Småland inte fick föra ut igen. Det blev en braklunch och vi satt där och blev lite i hatten. Magistern blev euforisk över hur trevligt det här var och föreslog att han och vår klass tillsammans skulle göra en ny resa nästa år, denna gång till London. Vi var ju unga och glada och ville inte stänga några dörrar, så vi sa att det lät ju trevligt,. Skål!
Föga anade vi att vi nu ingått ett bindande avtal.
Ett år senare hade vi insett att om vi skulle åka till London med någon lärare så skulle det ju vara med någon som vi alla hade i åtminstone ett ämne, och vår klassföreståndare var därför självskriven. London-resan var dock en bra idé, så några i klassen styrde upp en påsk på lopphotell i Bayswater. Magister Eckerberg blev totalt vansinnig! Det här var ett så stort svek så han krävde ett speciellt möte med samtliga i klassen! Vi gick dit lydigt, även Daniel som inte hade magister Eckerberg, då han läste Tyska C. På mötet började Eckerberg läsa lusen av oss, och framkastade den ena konspirationsteorin efter den andra. Bl a var han övertygad om att detta hat mot honom som person inte kan ha genererats av så unga individer som vi, och att det därför måste ha skett påverkan från VUXENVÄRLDEN! Plötsligt avbröt Daniel från sin plats längst bak.
”Jag har ingen skyldighet att sitta och lyssna på det här! Tack och hej!”
Och så reste han sig helt sonika och lämnade klassrummet med magistern pekande och skrikande ”Titta! Pöbelfasoner! PÖBELFASONER!!!” efter sig.
Om ni nånsin kommer över fotokatalogen från Österängskolan för 1989-1990 och försöker hitta Daniel i N3A så ska ni titta efter han som hänger från taket med en huva över ansiktet. Själv sitter jag och tar en överdos i främre raden. Vi var väldigt konceptuella i vår klass.
Och nu är han alltså ansvarig för fiberdragningen i Staffanstorp. Från att ha mest varit intresserad av att gräva upp har han bytt till att gräva ner. För några år sedan startade han en Facebook-grupp för vår gamla klass, men den är fortfarande under utfyllnad, s a s. Och nästa år är det 25-årsjubileum. Jag nominerar Daniel till jubileumsgeneral!
Kram på dig, Daniel! Vi ses i fiberdiket!
Banjo-Herren söker jobb igen! 