Kultursidan rekommenderar

Jag har sett Lampan, en ny produkt från den mindre kände tillverkaren Derungs.

Jag har förstått att den här genren är väldigt populär i min målgrupp och jag har redan sett ett antal verk. Jag kan tycka att många lampor är lite in-your-face och direkta för min smak. Inget lämnas till fantasin, ljuset flödar rakt mot åskådaren och skriver hen budskapet på näsan. Tillåt mig att fryna på densamma och knipa ihop ögonen demonstrativt inför sådan ljusbuskis!

Men med Derungs alster är det annorlunda. Kanske är det stämningen i salongen, det råder en sällsam frid och jag har det varmt och gott och mat nära till muns, men jag blir som förtrollad av Derungs bildspråk. Skenet flödar milt bort från betraktaren och strålen som bildar trolska figurer på väggen bakom lämnar betraktaren med en ny tanke och gnagande känsla av att något stort och ogripbart håller på att hända.
Jag sitter trollbunden kvar och tittar och tittar. Äventyret verkar aldrig ta slut. Derungs har omvänt en ljusskeptiker och skapat en ny tillbedjare av denna märkliga konstform. När jag blir större lär mitt första ord bli ”lampa”, som så många före mig

Derungs mästerverk Lampan får maximala 5 av 5 blöjor. Världsklass till sista ljusglimten!

Signe, 6 dagar

Ett tvättat datum

Ibland kan jag vara lite vidskeplig. När det stod klart för mig att vår lilla Åsa-Nisse skulle födas den tjugonionde april av alla dagar blev jag inte överentusiastisk till en början. Datumet har inte associerats till nån större glädje i vår familj.

29/4 1977 var jag sex år och hade inte börjat skolan än. Mor och jag var ensamma hemma och jag satt i vardagsrummet, eller Stora Rummet som vi kallade det och tittade ut genom panoramafönstret, eller Stora Fönstret som vår påhittiga och fantasifulla familj kallade det, och väntade på att min bror skulle komma hem från skolan. Istället ringde telefonen.

Snart fick jag för första och sista gången se min mor springa för allt vad tygen höll. Kappan hängde som en mantel runt henne när hon satte av nerför infarten och jag förstod ingenting. Ute på Köpmannagatan möttes hon av alla föräldrars värsta mardröm. Hennes äldste son, min bror Nils låg livlös på gatan framför en bil. Grannfrun Carlsson, som var den som ringt och dessutom var sjuksköterska var där och viskade till mamma att han hade puls men att den var svag.

Fortfarande helt ovetande slussades jag över till min moster i grannhuset och fick till min stora glädje dyka ner i deras flätade korg full med Kalle Anka & C:o, det bästa jag visste. Läskunnig var jag sedan två år tillbaka.

Efter ett par timmar ringde mor och berättade för moster att Nils flyttats till Lunds lasarett och det var väl först då jag började förstå att något riktigt allvarligt hänt.

Sen kom min kusin Boel hem och vi gick ut i trädgården och spelade lite fotboll, något jag inte brukade göra eftersom jag inte fick låna Nils läderkula. Men när katten är borta…

Nils var medvetslös i en vecka, och på sjukhus ända till den 3/6. Det var en mycket märkvärdig och otrygg tid för vår lilla familj.

Var det verkligen ett gott omen att Åsa-Nisse skulle födas på detta svarta datum? Men så skakade jag av mig tvivlen, och tänkte att det var dags för den dagen att revanschera sig! Och var skulle en sådan revansch tas bäst om inte på Lunds lasarett där allt började?

Och nu är Åsa-Nisse här och har visat sig vara en underbar liten flicka. Cirkeln känns sluten och det kändes nästan symboliskt att döpa henne efter två av den där räliga dagens huvudpersoner, fru Carlsson och i första hand min moster Signe, idag 94 år gammal och vid för åldern god vigör.

En har inte roligare än en gör sig

När en bor på ett sjukhus flödar inte livet över av nöjen direkt. Ett som jag dock unnar mig är att, när jag går genom sjukhuset med en kylväska full med lunchmat, istället låtsas att jag fraktar organ. En uppmärksam lyssnare kan höra mig mumla repliker som ”Gangway!” och ”Hold that elevator!”

Mina superhjältedrömmar

Dag 5 på neonatalavdelningen och jag börjar misstänka att min listiga plan att vara superpappan som aldrig gör ett enda fel inte kommer gå i lås.

Men först, varför är vi då kvar här? Jo, trots sin storlek var Signe ett par veckor för tidig och det har lett till problem med andningen. Tant doktorn har bundit fast henne i ett knippe maskiner som ingen riktigt vet när hon får komma loss ifrån, men hon blir starkare för varje dag, så jag räknar med att hon får komma hem i nästa vecka. Tack vare tillmötesgående personal får vi bo här båda föräldrarna, annars brukar bara en få stanna.

Sedan Signe börjat amma på allvar är Emily den stora favoriten, medan jag på sin höjd accepteras som liggunderlag. Annat jag kan och gör är inte lika populärt, som att byta blöja, lyfta henne från mamma, sondmata och väga henne.

Men jag är beredd att offra liv och lem för henne, för rätt som det är så ser det ut som hon ler i sömnen, eller så tittar hon upp in i mina ögon och jag känner det som att jag står inför mig själv som bebis. Hon är så otroligt lik mig, bara lite sötare. Och det ska ni veta att jag var en ruggigt gullig bebis en gång i tiden!

Jag kan bara hoppas att hon står ut med mitt fummel och lär sig älska mig ändå, fastän jag inte har skafferier mitt på kroppen.

Den ironiska vårdgenerationen

Trots att jag insett att jag har läsare bland personalen här på avdelningen kan jag inte låta bli att göra mig lite lustig över den här skylten som hänger i föräldraköket:

imageVi befinner oss alltså på en avdelning där det inte är tillåtet att ta emot besök.

En annan putslustig figur är bröstpumpen, som nyblivna mammor tvingas använda för att få igång amningen. Likt en tvättmaskin går den på program och pumpar i varierande takt och 15 minuter. När den är klar med programmet ger den ifrån sig en signal som är till förvillelse lik Mission Impossible-jingeln, och det är kanske inte vad en kämpande moder vill höra. Men vi fick sista ordet till slut!

 

Bror Duktig

Här på neonatalavdelningens samvårdsenhet delar alla föräldrar ett s k kök. Köket innehåller en bryggare med rolig text, en mikro och en diskmaskin. Ingen spis, och endast rudimentära husgeråd. Alla delar på ansvaret att fylla, starta och tömma diskmaskinen. Alla.

Och som alltid smiter alla utom en. Jag.

Ja, gott folk, det är jag som är den där ansvarstagande typen som finns på varje arbetsplats, som sätter ett värde i allmän trevnad och som städar upp och plockar bort ända till den dag då det brister och hen sätter upp en lapp i köket som upplyser läsaren om var hens mamma inte jobbar, en lapp som någon osnuten sommarvikarie alltid tycker det är roligt att skriva ”Jo, det gör hon faktiskt! :)” på.

Men en får ju förstå dem som inte tar sitt ansvar också. Anslaget om var och ens ansvar sitter i en lurig höjd, ungefär samma som ögonen, och är väldigt luddigt formulerad:

TILL ALLA FÖRÄLDRAR

Här hjälps vi år i föräldraköket!

Vänligen skölj disken väl, sätt sedan in den i diskmaskinen och starta när det är lagom fullt!

Töm och ställ in i skåpen när disken är färdig. Tack för hjälpen!

Och för att försvåra det ännu mer har någon även prytt samma skåpsdörr med en hela FEM punkter lång beskrivning hur man startar maskinen! Inte konstigt att det blir fel och man ger upp!

För inte ska en behöva göra tråkiga saker bara för att ens mamma inte råkade välja vårdyrket?

God morgon världen!

imageHej, jag heter Signe Ingela och jag bor på en plats som kryllar av tanter, och en och annan farbror, i vita kläder och så är där två vuxna till som är lite färggrannare och mina favoriter. Den ena är en tant som jag känner igen på hjärtslagen, och den andra en farbror som sjunger så tråkiga visor att jag genast somnar när han börjar.

Jag tycker om att sova och gosa och titta på rutiga skjortor. Sen vet jag inte mer.

Gäsp! Vilken lång dag, dags att knyta sig. Pappa får ta över bloggandet igen.

 

Har ni sagt det så…

I neonatalavdelningens föräldrakök

I neonatalavdelningens föräldrakök

Javan vår som är i bryggaren

Classic vare ditt namn

Tillkomme din hurra

Ske din böna

Såsom på arbetet så ock i hemmet

Vår dagliga kopp giv oss idag

Och förlåt oss våra raster

Såsom ock vi förlåta dem som oss rastlösa lämnat

Och inled oss icke på snabbkaffe

Fräls oss ifrån teblask

Ty fikat är ditt

Och styrkan

Och fylligheten

I evighet!

Ah men ska vi ta oss en kopp kaffe på det här?

Bokomaten

Just nu gör jag lite reklam på Facebook för en blogg som heter Bokomaten.

http://bokomaten.blogspot.se

Varför gör jag nu det? Dels för att jag tycker den är läsvärd och för att den skrivs av en god vän till mig, men även för att Bokomaten bjudit in mig att gästblogga! Det är inte så lite stort för mig, det!

Jag har fått en väldigt fin bok som jag ska recensera, och jag tänker inte avslöja vilken det är utom att den är känd från TV och handlar om ett av mina stora intressen, än så länge helt utelämnat från den här bloggen.

Hoppas många av er går in på Bokomaten, läser och gillar på Facebook!

Upp till kamp!

imageApan, som får gå ut och demonstrera själv idag eftersom vi är upptagna, vill uppmärksamma och protestera mot att många i dagens samhälle fortfarande tycker att vissa djurarter är lite finare än andra.