Jag växte upp i ett hav av mjukdjur. Alla besjälade, såklart. För en liten grabb med livlig fantasi blev leksakerna levande precis som i Toy Story. Det var både vilda äventyr och vanligt vardagsliv för dem, de bildade familjer och gäng, det fanns onda och goda, och nästan alla var pojkar, utom någon enstaka rosa. Alla hade namn, men jag nöjde mig inte med de vanliga Karo och Misse och sånt. Mina mjukdjur hette Ove och Peter och Hans-Göran och annat präktigt. Ska man antropomorfiera så får man göra det rejält.

Men i dagens mjukdjursamhälle hade mitt hav antagligen bara varit en liten pöl. Signe har på sin korta levnadstid redan lyckats samla ihop ett litet menageri. Tillåt mig presentera:

Ja, den här figuren känner ni alla igen, antar jag. Han har sedan Signe föddes inte bara avslöjat att han är en pojkapa, utan att han faktiskt på riktigt heter Åsa-Nisse! Det hade vi inte en aning om när vi namngav prenatala Signe! Han jobbar vidare som fotomodell för den här bloggen samtidigt som han arbetstränar som bästa vän till Signe. Men han har hård konkurrens.

Här har vi Lejf. Lejf är ett skallerlejon som tycker om antiloper och sin egen spegelbild. Han är en present från mamma, bor ibland i pappas ficka och var första mjukisen som träffade Signe. Den första mjukisen av tyg, alltså.

Är det en björn? Är det en murkla? Är det en hjärna? Nej, det är den fluffiga nallen Frida Kaloo, en present från mormor. Hon är det mjukaste som finns. Frida, alltså. Mormor är det mera riv i.

Här ståtar musen Tiotusen, döpt efter ramsan med samma slut. Hen hade mystiskt dukit upp i vårt kök när vi kom hem ifrån KK i fredags, insvept i en mysig fleecefilt, Det finns misstankar om att Tiotusen egentligen är en opossum, eftersom hen har randig svans. Hen visade sig vara en present från tant Charlotte, som är särdeles oförtjust i Tiotusens artfränder i verkligheten.

Och så har vi då Polarn, en randig kanin från mormors moster Kim och hennes Jan. Med tanke på mönstret så kanske alla kan lista ut varför hon heter Polarn. Signe får i denna duo utgöra Pyret.

Och igår kvitterade vi ut ett paket på posten från pappas farbror Håkan och faster Gullvi. Och med det blev djurparken komplett med djurskötare och allt!

Hon heter Beatrice, för det stod det på hennes namnlapp. Men skulle man gått efter lappar som medföljer så skulle ju mina gamla kramdjur heta Tvättbar allihop, så det kanske visar sig att hon får ett nytt namn av Signe när det är så dags.

Och medan Signe jobbar med att bli gammal nog för att uppfatta sin omvärld får väl pappa rycka in och förmänskliga den här horden. Här leker de exempelvis Bremens Stadsmusikanter.

God natt!

Idag fyllde lilla Signe 14 dagar. När jag själv fyllde 14 dagar 9 april 1971 togs det första fotot av mig, en liten skrynklig, tvärarg klump på en urblekt filt. Så många bilder som tagits av Signe under hennes första fjorton dagar kom jag inte upp i på mina första 2 levnadsår vågar jag påstå.

Och där tog dessvärre kreativiteten slut för idag. I morgon ska jag berätta om min senaste dust med det sopiga flygbolaget KLM, det blir säkert betydligt roligare och längre.

God natt!

*slockn*

Jag får ofta höra hur olika rester från förlossningen brukar sparas och användas på något sätt. Internet flödar över av olika recept på rätter som innehåller moderkaka, exempelvis. Men finns det någon användning för den där lilla navelsträngsstumpen som föll av Signe igår? Jag funderar på om jag kan

– bronsera den och bära den som amulett?

– mala den och krydda min moderkakepizza med?

– stoppa in den under överläppen och låta den lösas upp där?

– spara den till jul och lägga den i gröten? Den som får navelsträngsstumpen blir gravid under nästa år.

– lägga den i en Kinderegg-bubbla och ge Signe som skallra, för det sägs föra tur med sig?

– smula ner den och röka den i en vägkorsning vid nästa fullmåne för att Signe ska få ett långt och friskt liv?

– fotografera den och lägga upp den på Instagram?

Nej, självklart ska jag slänga den! Vad tror ni om mig egentligen? (Instagram….inte skulle väl jag…) Men då uppenbarar sig nästa fråga i denna moderna tidsålder:

Är den brännbar, kompost eller vanlig hushållssopa?

–

Stolt fader är ute på premiärtur med barnvagnen. Redan i vintras var vi proaktiva och plöjde Blocket efter begagnade fordon. Ganska snabbt kom vi över en lindrigt begagnad Emmaljunga, marin, endast en ägare tidigare och hon hade bara använt den till att lasta tvätt i eftersom båda de charmerande sönerna visat sig vara kolikbarn och därför vägrade åka vagn. Ett riktigt kap, med både ligg- och sittdel, mjuklift, regn- och solskydd, värmefilt, skötväska och kolijox av allehanda slag, plus en ingående kurs i hur vagnen sätts ihop och tas isär fick vi för ett ganska facilt pris.

Sedan dess har den stått där, tagit upp abnormt mycket plats i vår lilla lägenhet och bidat sin tid. Nu var det dags för första repan.

Stolt fader hade fått höra upprepade gånger av stolt moder att stolt fader var slarvig med hur han gick på gator, torg och inrättningar. Detta påpekades med viss fog, kunde stolt fader motvilligt medge. Bland annat hade han fått viss kritik för att inte vara uppmärksam på mötande barnvagnar. I teorin kände stolt fader naturligtvis till att det råder oskriven väjningsplikt vid möte med barnvagn, men det var inte alltid så lätt att hålla koll på omvärlden när diskussioner eller skyltfönster blev för fängslande. Stolt fader var dock ganska övertygad om att han var relativt ensam om att gå runt i sin egen lilla värld ibland.

Nu när han stod på andra sidan styrstången insåg han att han var helt ensam. Alltså helt ensam om att i detta ögonblick vara uppmärksam på omvärlden! Folk går ju omkring helt utan att se sig för! Här kommer stolt fader med något av det dyrbaraste han någonsin haft, en marinblå Emmaljunga, och ingen verkar bry sig. Folk går gatan fram med öronen täckta av lurar och ögonen i läsplattor och mobiler och verkar förvänta sig att alla andra ska rätta sig efter deras lilla bubbla. Stolt fader försökte vara tuff och obeveklig men förlorade ofta chicken racen mot studenterna som bara såg så långt skärmen räckte. Och när de till slut törnade in i barnvagnens sufflett var det inte en enda som hade vett att säga ursäkta. Istället blev det stolt faders lott att blängas till döds om det varit möjligt. Det verkade som de undrade hur en stolt fader ens kunde våga visa sig ute på stan utan att se sig för. Med en marinblå Emmaljunga och allt!

Stolt fader väjde oskickligt undan för två blinda och döva flickor i övre tonåren och körde rakt in i en trafikkon. Emmaljungan vinglade till men stolt och smått panikslagen fader parerade och lyckades hålla ekipaget upprätt! Och inte ett pip från lilla Signe, detta under av tålighet.

För Signe var ju kvar på sjukhuset. (Det här var ett par dagar sedan, jag har inte hunnit skriva inlägget förrän nu.) Ni tror väl inte jag var galen nog att ta med mig dottern på min första tur med barnvagn, så disträ som jag vet med mig att jag kan vara i trafiken?

Men nu är det ingen konst, vi kom just hem från en härlig kortpromenad till Stadsparken, där änderna bor, och det var precis vad vi alla tre behövde.

Som många kanske såg på Facebok så fick vi lämna SUSi går kväll. Regnet öste ner när marmor och morfar hämtade vår lilla familj och bar oss upp vår gamla invanda soffa, som för visa av oss var en helt ny, intressant och första soffa, där de hälle ner oss, packade in alla våra grejor i lägenheteten, satte igång att laga ma och sedan gick och lämnade oss i ro och stillhet. En fantastisk upplevelse och känslsa och Signe blev så exaklterad att hon sov sig ignom hela alltet.

sÅ NU börjar livet, och vi har redan märkt att det är hårt. Var tredje timme måste SIgne gå upp och mata oss och det tar tid och energi. Trötta och lyckliga och alldeles kärleksbubbliga inför vår nya lilla familjemedlem går vi omkring som zombier på uppåtjack. Snabbt insåg jag snabbt att mycket skulle bli bortprioriterat för en längre tid framöver.

Så ni får ursäkta om det inte kommer bli några Dagens Vnä på ett tag, Banjo söker jobb! har fortfarande pappapagar att ta ut så förvänta er inte mer än något enstaka inlägg om dagen. Och förlåt mig om det blir fet ibland, jag är inte riktigt karl i knopen.

Jag har i hela mitt liv varit lite av en slarver i vardagen. När jag bodde ensam kunde det hända att jag inte diskade på flera dagar och dammsugning och städning var det väl minst sagt sisådär med. Tvättade gjorde jag bara när det var absolut nödvändigt. Jag tyckte väl att det var bara jag själv som led av det, och den jäveln tyckte jag ju ändå inte särskilt mycket om.

När Emily kom in i mitt liv blev allt annorlunda och det snabbt. Rutiner i vardagen infördes på löpande band, och alla har kanske inte varit lika lätta att lära sig, men det har gått.

När man bor på ett sjukhus och är småbarnsförälder är rutiner allt! Var har du haft de där händerna sist? Har du tvättat, spritat, skrubbat och fernissat? Hamnade den där strumpan på golvet? In i autoklaven med den! Har någon spritat autoklaven, förresten! Bajsa inte med öppen dörr! Bajsa direkt i autoklaven i stället! Har någon googlat ”autoklav” än? Sprita tangentbordet efteråt!

Efter en vecka har t o m jag fattat och tvättar, tvålar och spritar som en kung. Stolt säkerhetsspritar jag kranarna på handfatet och säger i triumf till Emily:
”Om vi har fått ut något positivt av det här besöket så är det att jag lärt mig vikten av noggrann hygien!”
Och där sitter hon med vår nyfödda dotter i famnen och tittar förbryllad på det klaver jag just trampat i.