Äntligen 21!

Polarn och Pyret rockar loss

Polarn och Pyret rockar loss

Idag säger vi grattis till lilla Signe som fyller tre veckor och firar detta i det underbara sommarvädret! Hon vill också hälsa att hon börjat ta emot fler och fler audienser, och är en intresserad av en sådan är det bara att kontakta hennes ceremonimästare, även kallad pappa.

Jäkla moster Cajsa!

Signe har en moster som heter Cajsa och idag var det dags för henne och morbror Daniel att träffa sin systerdotter för första gången. Med var även kusin Gabriel.

Jag har kämpat i snart en vecka, ända sedan vi kom hem med Signe, med att få henne att skratta. Jag vet att det är mycket begärt, farmor påstår att jag själv inte skrattade mitt första sociala skratt förrän vid tre månaders ålder, men jag är ju inte tillnärmelsevis lika framåt och öppen som Signe verkar vara, så jag tänkte att det kunde vara dags att utveckla hennes humor. Det ska medges att Signe ler ofta, men det är inte några sociala leenden. Hon ler helt enkelt varje gång hon har en fis på gång.

Min huvudtaktik vad gäller att få dottern att skratta har hittills varit ganska basal och pavlovskt inriktad. Jag har dragit in luft, böjt mig framåt och magpruttat henne ljudligt, sedan tittat upp och sett glad ut. Reaktionen har varit obefintlig, men det har i alla fall inte misstyckts. Lite förundran är väl det starkaste känslosvallet jag lyckats framkalla.

Vid alla besök hittills har Signe varit i princip omöjlig att väcka. Hör hon dörrklockan knoppar hon in omedelbart, men oftast så känner hon på sig den nalkande långt i förväg och är i djup koma vid dennes ankomst. Så även idag, när Emilys brorfamilj skulle komma på visit. Hon gjorde naturligtvis succé i alla fall bara genom att visa sig, bebisar plägar ju ha den effekten på folk, speciellt släktingar.

Släkten hade med sig fikabröd, eftersom de uppfattat den kanske inte så fina vink vi gett dem om hur mycket ork och ambition vi lägger i ett eventuellt värdskap nuförtiden. När Daniel ringde och undrade om de fick komma svarade jag direkt ja, men om du ville ha någon fika fick de ta med det själv. Jag tillade även snabbt att vi gärna skulle tacka ja till nån sorts fika. Daniel är ju skärpt så därför åtföljdes sällskapet av en smaskig vetelängd. Vi satte oss till bords och pratade väder och karneval och Signe så klart. Regn, skoj och gull om vart annat, tills jag tyckte att det var väl dags för värdinnan att ta emot. Jag tog upp henne ur mjukliften, hon öppnade ögonen precis så mycket som behövdes, scannade sällskapet, alla sa åååååååååh, och sedan somnade hon om. En motiverad publik tål att vänta.

Efter ett tag frågade Gabriel så om han fick hålla sin kusin, och det fick han förstås. Nu bestämde sig Signe för att det var dags att agera! Hon öppnade ögonen och tittade skeptiskt på Gabriel. Alla kameror i hela lägenheten for upp i samlad tropp och historiska bilder togs.

Sedan var det moster Cajsas tur. Och ni har antagligen redan gissat vad det är som händer. Med en van moders hand lyfter Cajsa upp SIgne i sin famn, tittar på henne med lugn blick och börjar massera SIgnes ena fot mjukt. Signe fokuserar moster Cajsa och…

Hon ler brett! Skrattar nästan!

”Nu fiser hon!” konstaterade jag.

”Nej då!” sa Cajsa och fortsatte massera så där bebismysigt.

Jäkla moster Cajsa. Nu har hon förstört en eventuellt hypereffektiv kväll för oss. För naturligtvis har vi suttit och knådat fot och njutit av Signes nöjda minspel. Och vi hade inte kunnat vara lyckligare.

Var dag ett nytt genombrott! Hur levde jag innan Signe kom? Vad fick jag energi från?

Vilken födelsedagsfest!

Någon måste ha skvallrat om att det här är Signes beräknade förlossningsdatum, för hela stan har gått man ur huse och anordnat ett våldsamt halabaloo i Lundagård till hennes ära!

Nej, allvarligt talat så var vi lite oroliga där i vintras när läkarna sa att Signe skulle födas den 17 maj. Mitt under Lundakarnevalen, med allt vad det innebär i dålig framkomlighet i innerstan där vi bor. Karnevalståget passerar just utanför vår port, och vi var måttligt intresserade av att bli en del av det. Vi såg framför oss hur vår taxi kröp fram i snigelfart mellan en jätte-Putin i papier-maché och tjugo studenter dansande vilda danser utklädda till Ruslana. Och alla åskådarna skulle skratta och peka och säga:  ”Kolla där, vilken klassiker, några som låtsas ha förirrat sig in i tåget på väg till BB! Krysta! Krysta!”

Men nu gick det som det gick och igår var vi ute på en promenad i yran med Signe i vagn. Hela stan ar full med glädjespridare så Signe smälte in utmärkt. Men där var två som spridde lite mer än bara glädje.

Vid parkeringsautomaten på Kyrkogatan stod en herre i övre medelåldern och ofredade en person som jag bara förmodar och hoppas var en bekant. Mannen pekade mot Lundagård på andra sidan gatan och spottade och fräste:

”Sånt här ska vi inte behöva ha här i stan! Det ser ju ut som en jävla zigenarmarknad!”

Och detta var inte utflyktens värsta muntergök heller. Vid Glass-Kulturen, som vi kände oss tvungna att stanna vid eftersom vädret var varmt och kön kort stod en annan herre i samma ålder och talade till sin hustru. Jag säger ”till” för någon dialog var det inte frågan om.

”Du är ju något så fruktansvärt ointelligent!” sade han bland annat. ”Jag får ju skämmas hur korkad du är! Jag blir ju galen när du inte svarar på telefonen, varför har du den med dig om du inte svarar? Men svara då!” Jajamän, han fann det alltså rimligt att domdera på sin käraste eftersom hon inte svarade i telefon medan han skällde på henne! Det enda som fick honom att sluta skälla på den stackars kvinnan var när korvförsäljaren, som han mitt i alltihopa anlitade frågade om han ville ha senap på. Det ville han.

Och ingen sa åt honom att lugna ner sig. Min lama ursäkt för passivitet var att jag för tillfället stod ensam med Signe i vagnen och tyckte inte hon skulle behöva höra pappa göra de jämförelser med Hitler och Josef Fritzl som han hade på lut.

Idag kommer farfar och farmor på besök och Signe är så pepp så hon tvärsomnat. Allt är som vanligt, fast helt och hållet annorlunda.

Signes djurpark

Jag växte upp i ett hav av mjukdjur. Alla besjälade, såklart. För en liten grabb med livlig fantasi blev leksakerna levande precis som i Toy Story. Det var både vilda äventyr och vanligt vardagsliv för dem, de bildade familjer och gäng, det fanns onda och goda, och nästan alla var pojkar, utom någon enstaka rosa. Alla hade namn, men jag nöjde mig inte med de vanliga Karo och Misse och sånt. Mina mjukdjur hette Ove och Peter och Hans-Göran och annat präktigt. Ska man antropomorfiera så får man göra det rejält.

Men i dagens mjukdjursamhälle hade mitt hav antagligen bara varit en liten pöl. Signe har på sin korta levnadstid redan lyckats samla ihop ett litet menageri. Tillåt mig presentera:

image

Ja, den här figuren känner ni alla igen, antar jag. Han har sedan Signe föddes inte bara avslöjat att han är en pojkapa, utan att han faktiskt på riktigt heter Åsa-Nisse! Det hade vi inte en aning om när vi namngav prenatala Signe! Han jobbar vidare som fotomodell för den här bloggen samtidigt som han arbetstränar som bästa vän till Signe. Men han har hård konkurrens.

019

Här har vi Lejf. Lejf är ett skallerlejon som tycker om antiloper och sin egen spegelbild. Han är en present från mamma, bor ibland i pappas ficka och var första mjukisen som träffade Signe. Den första mjukisen av tyg, alltså.

017

Är det en björn? Är det en murkla? Är det en hjärna? Nej, det är den fluffiga nallen Frida Kaloo, en present från mormor. Hon är det mjukaste som finns. Frida, alltså. Mormor är det mera riv i.

018

Här ståtar musen Tiotusen, döpt efter ramsan med samma slut. Hen hade mystiskt dukit upp i vårt kök när vi kom hem ifrån KK i fredags, insvept i en mysig fleecefilt, Det finns misstankar om att Tiotusen egentligen är en opossum, eftersom hen har randig svans. Hen visade sig vara en present från tant Charlotte, som är särdeles oförtjust i Tiotusens artfränder i verkligheten.

020

Och så har vi då Polarn, en randig kanin från mormors moster Kim och hennes Jan. Med tanke på mönstret så kanske alla kan lista ut varför hon heter Polarn. Signe får i denna duo utgöra Pyret.

Och igår kvitterade vi ut ett paket på posten från pappas farbror Håkan och faster Gullvi. Och med det blev djurparken komplett med djurskötare och allt!

028

Hon heter Beatrice, för det stod det på hennes namnlapp. Men skulle man gått efter lappar som medföljer så skulle ju mina gamla kramdjur heta Tvättbar allihop, så det kanske visar sig att hon får ett nytt namn av Signe när det är så dags.

Och medan Signe jobbar med att bli gammal nog för att uppfatta sin omvärld får väl pappa rycka in och förmänskliga den här horden. Här leker de exempelvis Bremens Stadsmusikanter.

023

God natt!

Mitt Afrika – Epilog: Mitt KLM

Tidigare delar i berättelsen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7

Afrika började kännas avlägset igen. Avokadofläckarna gick ur de flesta plaggen och de överlevande avokadorna blev till åtskilliga läckerheter, den bästa varandes en avokadopizza. För att ge en hint om hur stora de där avokadorna faktiskt var så kan jag säga att en enda frukt i tjockt skivat skick täckte varenda kvadratmillimeter av en ugnsplåt.

Men historien med förseningen på utresan gnagde. Jag hade lovat fadern att kontakta KLM och kräva kompensation, det var ju faktiskt deras datorstrul som hade berövat oss på en hel dags safari om inte två. Rimligt vore att de borde ersätta oss för åtminstone en åttondel av resans kostnad. Förseningen var alltså ingen annans än KLM:s fel. Ingen annan kan på något rimligt vis förskyllas.

Fadern hade god erfarenhet av att få tillbaka pengar av KLM. Hela resan hade han pratat nostalgiskt och beundrande om sin lillebrors, min farbror Håkans, insats när de hade blivit försenade hem från Kenya ett år tidigare. Trogna läsare minns min farbror och hans företagsamhet. Han och fadern hade varit i Afrika ett år tidigare och även då blivit försenade och tvingade att övernatta en extra natt på lyxhotell. Ja, visst är det besvärligt när man pressas till sådana umbäranden? Senare hade Håkan tagit hand om att prata med KLM om kompensation och om jag känner honom rätt blev det nog så att KLM till slut erbjöd honom en summa för att sluta prata.

Nåväl, kan han så kan väl jag, tänkte jag och skickade in ett klagomål via KLM:s hemsida. Som svar fick jag ett automatiskt mail att klagomålet mottagits och att det kunde ta upp till sex veckor tills jag skulle få besked om klagomålet gillades. Det gick mycket fortare än så. Mailet var mångordigt och förklarade att någon ersättning kunde det absolut inte bli tal om, då de utgifter jag redogjorde för inte hade med KLM att göra. Men de beklagade så väldigt mycket och skickade oss var sitt presentkort på €100 som vi kunde använda när vi nästa gång flyger med KLM, förutsatt att vi gör det inom ett år. En snabb blick på Emilys mage gjorde det klart för mig att några resor med KLM inte var aktuella det närmaste året för mig, och sannolikt var det inte på tapeten för fadern heller. En helt värdelös ersättning, således. Vi beslöt mesigt nog att inte gå vidare med ärendet. Resan hade ju trots allt varit riktigt lyckad.

Men skam den storebror som ger sig! För ett par dagar sedan fick jag ett nytt mail från KLM som jag inte förstod vad det betydde, tydligen hade jag skickat in ett nytt klagomål? En telefonkontakt med fadern förklarade allt. Min bror Nils hade en bekant som jobbar med att få kompensation från flygbolag och nu skulle det kortet spelas ut, men först gjorde de ett försök själva att formulera ett klagomål och angav mina kontaktuppgifter. De kunde ju frågat först, men jag tyckte det var skönt att jag sluppit göra åtminstone en del av jobbet. Jag förberedde mig än en gång på att vänta sex veckor.

Dagen efter ringde det från okänt nummer. Jag förstår inte varför jag svarade, jag vet ju att det aldrig är något bra som kommer från okända nummer.

”Johan Berner!”

”Mummel mummel KLM pidgin pidgin pidgin request, yada yada mr Berner?”

För att illustrera hur dålig engelska damen i andra änden av tråden talade så översätter jag den till lika dålig svenska.

”Det här vara Astrid Edklint från kundsupporten i KLM. Jag avhör mig med grund av din frågan om ersättelse. Är det Mr Berner med vilken jag pratar?”

”Ja, det är det. Det var snabbt!”

”Många tack! Ni frågar och berättar om ert flygresa (flightnummer flightnummer) från Köpenhamn i januari och blev försening varför?”

”Det var på grund av en strulande dator på ert flygplan. Vi blev försenade så mycket att vi inte hann med vidareflyget till Kilimanjaro, nej fel! Till Nairobi var det. Tack vare förseningen gick vi miste om nästan en fjärdedel av vår dyra resa.”

”Och med er fru reste ni?”

”Nej, med min far…”

”Jahaså? I vanliga fallen vi brukade inte ansvariga för den här typ utgifter, men i det här fallet är det extraordinärt, så KLM är glatt att bjuda er varsitt presentkort på 1000 SEK använda att göra när som helst inom månader tolv.”

”Det är inte alls OK”, härsknade jag till. ”Den typen av kompensation är helt värdelös för både mig och min far, jag har just blivit pappa och min far har flugit färdigt vad jag vet.”

”Jamen, om det bara är inom sex månader vän eller släkt också kan använda presentkorterna!” sa damen chevalereskt.

”Det är blott och endast KLM:s fel att vår resa blev försenad!”

”THIS IS THE LAW!”

Jag hade visst hamnat i Judge Dredd-supporten.

”Det här är lagen att vi behöver inte sätta er er med mera.”

”Nej du, det är inte lagen! Det är er sunkiga policy, är vad det är! Men visst, du kan skicka oss presentkort om de nu går att sälja vidare.”

”Tack dig väldigt mycket! De kommer mailen. Have a nice day!”

Så jag säger bara buss på, skumraskadvokater, eller vad det nu är Nils känner för hejdukar. (Jag hoppas verkligen det är skumraskadvokater, det är min favoritavokado…jag menar advokatsort.) Ingen ska komma och försöka skrämma en erfaren kundsupportagent med den gamla klyschan att det är Lagen som stoppar ett världsföretag att utföra goodwill. Det var ju för tusan jag som kom på det tricket!

Fjorton dagar, en evighet

Idag fyllde lilla Signe 14 dagar. När jag själv fyllde 14 dagar 9 april 1971 togs det första fotot av mig, en liten skrynklig, tvärarg klump på en urblekt filt. Så många bilder som tagits av Signe under hennes första fjorton dagar kom jag inte upp i på mina första 2 levnadsår vågar jag påstå.

Och där tog dessvärre kreativiteten slut för idag. I morgon ska jag berätta om min senaste dust med det sopiga flygbolaget KLM, det blir säkert betydligt roligare och längre.

God natt!

*slockn*

Stumpans stump

Jag får ofta höra hur olika rester från förlossningen brukar sparas och användas på något sätt. Internet flödar över av olika recept på rätter som innehåller moderkaka, exempelvis. Men finns det någon användning för den där lilla navelsträngsstumpen som föll av Signe igår? Jag funderar på om jag kan

– bronsera den och bära den som amulett?

– mala den och krydda min moderkakepizza med?

– stoppa in den under överläppen och låta den lösas upp där?

– spara den till jul och lägga den i gröten? Den som får navelsträngsstumpen blir gravid under nästa år.

– lägga den i en Kinderegg-bubbla och ge Signe som skallra, för det sägs föra tur med sig?

– smula ner den och röka den i en vägkorsning vid nästa fullmåne för att Signe ska få ett långt och friskt liv?

– fotografera den och lägga upp den på Instagram?

Nej, självklart ska jag slänga den! Vad tror ni om mig egentligen? (Instagram….inte skulle väl jag…) Men då uppenbarar sig nästa fråga i denna moderna tidsålder:

Är den brännbar, kompost eller vanlig hushållssopa?