Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

Banjo-Herrens Abecedarie-knåp 2

En gång i tiden gjorde jag ett ordkunskapsknåp på Ordspels forum.

Då var det fortfarande en ganska livskraftig mötesplats för ordnördar, nu är det en spökstad. Nåväl, det knåpet hette Banjo-Herrens Abecedarie-knåp 1, och var så populärt att jag stöddigt utlovade uppföljare. Nu är det äntligen dags! Föregående blogginlägg och vad det innebar i form av nedgrävning i gamla upplagor av SAOL gjorde mig sugen. Nedan följer ett ord för varje bokstav i alfabetet. Gemensamt för orden är att de förekommer i en gammal ordbok från 1800-talet, men är numera helt bortglömda, åtminstone av mig. Sedan följer tre alternativa betydelser varav en är den rätta. Ja, ni fattar principen. Försök att inte förstöra spänningen för andra läsare genom att avslöja facit i kommentarer eller liknande, och prova i alla fall att gissa innan ni googlar!

Mycket nöje!

A – APARTEMANG

  1. Lägenhet
  2. Dass
  3. Sovrum

B – BLECKERT

  1. Ett slags vin
  2. Ett slags spik
  3. Ett stränginstrument

C – CHARIVARI

  1. Störande ljud
  2. Sjukdom
  3. Förpackning

D – DUCTILITET

  1. Duglighet
  2. Klistermärke
  3. Töjbarhet

E – EPAKTER

  1. Brevbärare
  2. Elva dagar
  3. Släpkärra

F – FRITTA

  1. Svullnad i tandköttet hos hästar
  2. Triangelformad takprydnad
  3. Välblandad glasmassa

G – GIGELTÄND

  1. Upphetsad, främst av dansbanemusik
  2. Anhängare av upplysningens idéer
  3. Utrustad med stora, oregelbundna tänder

H – HOBOJA

  1. Blåsinstrument
  2. Kätting att låsa fast kreatur vid
  3. Rauk

I – IBÄRE

  1. Handväska
  2. Inslag
  3. Olycka

J – JERG

  1. Ideligt påminnande
  2. Festlig sammankomst
  3. Domare vid mindre tvister

K – KATTREJARE

  1. En till ett block fäst sejsing, som tjänar till att genom rundslag stoppa löparen
  2. En person, som i en liten segelbåt, säljer förfriskningar till sjömän
  3. Fabriksarbetare, som trycker bomullstyg

L – LEZETT

  1. Kärleksdikt
  2. Fåtölj
  3. Bakelse

M – MARDUSA

  1. Skräckupplevelse
  2. Komocka
  3. Tjock tant

N – NAKLING

  1. Blomman tidlösa
  2. Nudist
  3. Skeppsgosse

O – OFÅNG

  1. Tjuvgods
  2. Otur
  3. Såll

P – PILJ

  1. Dansbana
  2. Kommando till jakthund
  3. Vapensmide

Q – QVARTAN

  1. Fjäderprydnad
  2. Fjärilshåv
  3. Fjärdeklassare

R – RINKINKA

  1. Gråta
  2. Sitta löst
  3. Nedsättande för sydamerikan

S – SYNDIKUSS

  1. Pornografi
  2. Optiker
  3. Ombudsman

T – TJÄLLA

  1. Slå upp tält
  2. Urholka
  3. Förfrysa

U – UNDERREGN

  1. Hagel
  2. Regn av annat än vatten
  3. Förmyndarregering

V – VEITSDANS

  1. Förgiftning som endast kan botas med musik
  2. Möhippa
  3. Tidens obönhörliga gång

W – WOLTHÄTER

  1. Den som tar notan vid ett krogbesök
  2. Ockupationsmakt
  3. Pacifist

X – XYLOGLYF

  1. Tandläkare
  2. Skogshuggare
  3. Träsnidare

Y – YMBERDAGAR

  1. Skördetid
  2. Fasteperiod
  3. Ungdom

Z –  ZIERBENGEL

  1. Sprätt
  2. Ögontjänare
  3. Spågumma

Å – ÅDIG

  1. Slö
  2. Högljudd
  3. Sugen

Ä – ÄREDRYG

  1. Högmodig
  2. Världskänd
  3. Ett ogräs

Ö – ÖRKE

  1. Födkrok
  2. Myrmalm
  3. Trassel

 

Nu är ju inte det här en tävling, men om du vill veta hur många du klarade utan att googla, så går det bra att skicka in svaren i PM till Banjo begär ordet:s Facebooksida. Inget pris, men oändlig ära kanske väntar den bäste gissaren, vem vet?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

You’re my heart, you’re my SAOL

SAOL, Svenska Akademins Ordlista, Bibeln. Kär bok har många namn. För den som till äventyrs inte skulle veta vad jag pratar om (ja, genomsnittlige Banjo-Herren-läsare, sådana människor finns!) kommer här en liten presentation.

Den första upplagan trycktes 1874, i 2 000 exemplar och med 33 000 ord på 334 sidor. Den sålde slut på mindre än två veckor, m a o kunde den ha varit en riktig kioskvältare, om det ordet hade funnits på den tiden.

KIOSKVÄLTARE kom med först i trettonde upplagan, 2006. KIOSK som eget ord togs upp i gemenskapen 1900 i och med SAOL 7. *VÄLTARE är ingenting SAOL vill eller har velat kännas vid. Än.

Eftersom första upplagan sålt så bra så kom andra upplagan, med endast några få ändringar, ut redan samma år. Tredje fjärde och femte upplagan kom även de ut redan under 1880-talet och var i stort sett samma bok som SAOL 1.

SAOL 6 blev den första stora revisionen av listan. Lite drygt 8000 ord hade tillkommit, Stavning med K istället för Q i början av ord (exempelvis KVAL) tillkom som alternativstavning. I nästa upplaga var stavningen med Q borttagen. Enda ordet på q i SAOL 7 är Q-TECKEN, som var ett nytt ord i den upplagan och som fortfarande står med.

Efter SAOL 7 lugnades takten på utgivningen ner något och nya upplagor dök upp i regel var 25:e år. Efter SAOL 10, utgiven 1973, ökades dock takten, med det nya globala informationssamhället tarvades en tätare uppdatering av språket. Elvan kom 1986, Tolvan 1998, Trettonan (den nuvarande) utkom 2006, och nästa år är det dags för den fjortonde upplagan att se tryckeriets mörker och därefter dagens ljus.

För varje ny upplaga läggs det till ett antal ord, men dessutom tas flera bort. SAOL är inte i varje upplaga en historisk förteckning över vårt språk, för sådant finns storebror SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, ett verk under utgivning, arbetet började 1786, och för en månad sedan blev de helt klara med bokstaven T. SAOB är förståeligt nog lite trögare i sin uppdatering än SAOL. I SAOB förekommer t ex inte ordet KIOSKVÄLTARE. I gengäld kan ordnörden konstatera att ordet KIOSK dök upp i svenskan första gången redan 1711, men då i dess ursprungliga betydelse, litet orientaliskt lusthus eller trädgårdspaviljong.

En gång under min tid som ordförande i Svenska Scrabbleförbundet blev jag kontaktad av en echaufferad utlandssvensk, till vars kännedom det kommit att vi i tävlings-Scrabble endast godkände orden i nuvarande upplaga av SAOL. Historielöst var vad hen ville kalla det. Inte för att hen personlig berördes, hen spelade varken Alfapet eller Scrabble, men hen hade hört att i den engelska ordlistan togs ord minsann aldrig bort! Hen föreslog å det bestämdaste att vi skulle ta alla våra förnuft till fånga och börja använda antingen SAOB eller allra helst en union av samtliga upplagor av SAOL som rättesnöre! Vid en första åtanke kändes förslaget inte helt fel, jag skulle inte ha något emot att kunna lägga korta ord som NYO (ut fr o m SAOL10), CELT  (ut SAOL11) och PÖ (ut SAOL12) igen, men sedan kom jag att tänka på HVILKEN (ut SAOL8), HAFVA (ut SAOL8) och DRÄGT (ut SAOL6) och andra föråldrade stavningar som därmed också skulle bli acceptabla. I viss mån ska det ju vara möjligt för även icke-språkhistoriker att bli bra på Alfapet.

Så SAOL13 är det som gäller för tävlings-Scrabble (och eventuellt dito-Alfapet), varken mer eller mindre. För enkelhetens och konsekvensens skull så har vi bestämt att dra gränsen vid ord i fetstil på större turneringar. Och det i sin tur är faktiskt bara mitt fel.

Huvuduppslagsorden i SAOL står i fetstil, och utgörs i huvudsak av ord i grundform, men inte konsekvent. I och med SAOL13 upphöjdes (nästan) alla omljudda böjningar  (KRÖP, NÖP, SÖD m m) till huvuduppslagsord, vilket startade en hätsk debatt på landets Scrabble-sidor. Hade då inte Akademien tänkt på att deras alster användes som rättesnöre i våra ystra lekar? Var SAOL ens lämplig som etalong längre? Det bildades två läger, grundformisterna, som förespråkade en utrensning av alla ord som inte var grundform, och fetstilisterna, som tyckte för enkelhetens skull att det inte gjorde något att den grammatiska stringensen i ordstocken saknades, utan såg ett värde i att det skulle vara lätt att konstatera om ett ord var godkänt eller inte. Uppenbarligen är det ju lättare för gemene hen att se om ett ord är skrivet i fetare stil, än om det i sin grammatik kännetecknas av grundform, eller hur? När krutröken och poströsterna lagt sig på årsmötet insåg rösträknarna att valet slutat oavgjort(!) och att ordförandens utslagsröst skulle avgöra. Och där satt jag med klubban i hand och röstade till fetstilisternas fördel. Varken förr eller senare har jag haft så mycket makt.

Och nästa år är det dags igen, alltså. Redan nu vet vi att SAOL14 kommer innehålla nya, användbara ord som BURKINI, BARISTA och SITSKATE, men ett envist rykte säger att exempelvis alla länders namn kommer att stå med. Helt logiskt, tycker jag, eftersom exempelvis RUMÄNIEN (med anagrammet URINÄMNE) inte heter så i något annat land och därför kan anses som ett helt svenskt ord. Men ni kan ju lita på att vi står framför en blåsig vår i förbundet.

 

Pluraler (eller När ordet blev kötten)

Här nere i sydvästra Skåne pratar vi inte riktigt som i resten av landet. Ser man ett par främmande örhängen ligga på ett bord så frågar man:

”Vau ä dä for öronhänge där ligger?”

Ett örhänge, flera öronhänge. Skånsk plural är fascinerande, och öronhänge är dess okrönta drottning. Annars brukar den gängse metoden vara att helt enkelt strunta i pluralisering.

”Ja var ute nonna ärende.”

”På jobbet hade jag tre olika möte.”

”Jaha, träffade du nonna roliga folk?”

(Okej, det sista exemplet var kanske varken ett fall av slopad pluralisering eller speciellt skånskt. Men ändå, ”nonna folk”??? Var det toltekerna och ujgurerna eller?)

Under min nu avslutade tjänst som språkpolis gjorde dessa språkliga egenheter att jag i det närmaste betraktade skånskan som en sociolekt snarare än en diadito. Jag tyckte att alla skånsktalande sa fel, och att det var ett tecken på ointelligens att tala bred malmöitiska. Kanske hade detta lite att göra med den rivalitet som fanns (och förmodligen fortfarande finns) mellan Kristianstad och Malmö. I Kristianstadtrakten, och speciellt i Öhus, prötar vij jo heela tidön söm Göud övsög. Inga sprökliga steenar i glöshöus här inte.

Numera har jag mer inställningen att varför ändra på ett system som funkar? Språket är ju användarnas egendom, man får faktiskt göra vad man vill med det, och om andra tar efter något tok du säger, så har du väl helt enkelt gjort ett bidrag till språket.

En önskedröm jag har är att komma på ett ord som blir så antaget att det kommer in i SAOL, men det räcker för mig om ordet bara blir allmänt accepterat i min bekantskapskrets. Min brorson Eskil behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att leva min dröm, redan innan han lärde sig prata rent hade han fått hela släkten att använda ordet ”wåla” för att hålla på med sin mobiltelefon eller läsplatta. Underbart uttryck, sprid gärna.

Men jag får medge att jag fortfarande har en aningen svårt för ändelselösa plural. (Pluraler? Jag har bott i Skåne så länge nu att jag blir osäker….) När någon säger ”nonna ärende” kan jag inte alltid låta bli att ljuda ett litet ”nnn” som en markering.

Men ibland blir jag lurad. Så är ju vårt språk sinnrikt byggt att det alltid finns undantag. Som i morse när Emily vid frukosten sa att någon hade gjort några test.

”Örrrr”, sa jag av gammal vana.

Emily såg frågande ut, fastän hon förstod vad jag menade. Och jag förstod varför hon såg frågande ut. För båda är ju rätt, eller hur? Eller hade jag till slut blivit sydvästskåning ut i pluraländelserna?

Det här tarvade en ordentlig tillbottengång! (Bra ord, va? Sprid gärna.) Varför heter det ibland ”flera test” och ibland ”flera tester”? (Ibland heter det t o m ”flera testar”, men sådana hårklyverier ägnar jag mig inte åt här.)

Naturligtvis vände jag mig först och främst till facit, d v s SAOL. (Det där med SAOL som facit kräver sitt alldeles egna inlägg.) Där kan man läsa att den ordinarie böjningsformen i plural för ”test” är ”tester”, men pluralformen ”test” står också med som en alternativ form. Dessutom anser SAOL att man kan säga både ”en test” och ”ett test”, utan att byta betydelse på ordet, alltså, men att ”ett test” är det vanligaste.  Inget rakt enkelt svar, med andra ord.

Nästa steg blir logiskt att googla. Det går ju inte att göra en ren kontroll av vilket ord som är vanligast förekommande, eftersom Google svårligen gör skillnad på numerus. Men kanske har någon mer i världen ställt sig just den frågan?

Det har någon. I Finland. Och nu blir det intressant. Den finlandssvenske experten hävdar nämligen att ordet ”test” böjs ”ett test, det testet, flera test, de testen”. En tanke slår mig att det kanske är en skillnad på finlandssvenska och svensksvenska? Det är i och för sig mycket troligt. Forskningen behöver bedrivas djupare ner mot botten.

Ytterligare googling ger föga hjälp. Istället börjar jag skåda in i min egen språkliga navel. Vad säger jag själv? När skulle jag säga ”en test” respektive ”ett test”. Det är då jag kommer att tänka på ”prov”. Det är ju nästan samma, även om man inte kan säga ”en prov”. Men visst går det att säga såväl ”flera prover” som ”flera prov”? Och plötsligt kan jag fortsätta min frukost i grammatisk jämvikt igen!

”Prover” är konkreta, ”prov” är abstrakta. En lärare rättar aldrig matteprover, och en tapetserare har aldrig tapetprov med sig.(Förutom i Skåne då.) Prover kan man ta på, prov kan man uppleva. (Nu opponerar sig säkert någon och säger att när hen hade matteprov i skolan så gick det papperet att både ta på, knyckla ihop och rita snoppar på, och det kan jag inte argumentera mot, men likväl så är matteprov i huvudsak en intellektuell utmaning, även om den )

Samma sak bör  således gälla även för ”test”, synonymt som det är. Ett test är konkret, men en test är abstrakt. Jag provar mig fram i min nyformulerade tankemodul och känner mig ganska bekväm (”Vi gör nu en test av ljudet, etta, tvåa…) men plötsligt springer jag rakt in i den filosofiska väggen. Men gör ju inte en test i en tidning eller på Facebook? Eller gör man? Och går det över huvud taget att ta på ett test? Ett smakprov kan ju ligga framme i exempelvis en mässmonter, men ett smaktest är ju inte alls samma sak.

Frågan får helt enkelt kvarstå obesvarad. Och här har vi anledningen till att jag till slut la ner min språkpolisbricka och började älska språket. Det går aldrig att fullständigt bemästra, och tittar man bort det minsta så ändrar det sig. Regelboken är ett levande demokratiskt dokument utan övre kapacitetsgräns. Och även om SAOL hävdar att man inte kan säga ”de nesorna” om flera snöpliga händelser, eller ”de där kötten” om två olika sorters kött, så betyder det inte att man inte kan säga så, om man nödvändigtvis vill.

Ordspel i Skolan

Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!

Scrabble och/eller Alfapet?

Jag inser med glädje att min sociala sfär och läsekrets utgörs av mer än bara Scrabble-spelare, så därför får jag väl förklara än en gång skillnaden mellan Scrabble och Alfapet.

För de allra flesta i min ålder, plusminus 10 år, så är det ingen skillnad alls. Deras Alfapet-bräde från barndomen ser precis likadant ut som ett Scrabble-bräde gör idag. Sånär som på en liten detalj ser även brickorna ut precis likadant. Den lilla skillnaden är att i gamla Alfapet-spel är C-brickan värd 10 poäng och Z 8. I dagens Scrabble är det tvärt om, och så har det varit i ca 10 år nu. Bytet av brickvärdet var ett beslut tillverkarna fattade i samförstånd med oss i Scrabbleförbundet och var helt rimligt.

Hur som haver, om du skulle köpa ett Alfapet-spel i handeln idag så skulle du inte få samma spel som för 30 år sedan. När Scrabble kom till Sverige på 50-talet rönte det samma öde som Batman, Superman och Spiderman m fl, namnet försvenskades till det geniala namnet Alfapet. Hur det namnet valdes vet säkert någon men inte jag. Kanske var det för att få det att låta lite lekfullare, eller för att inkludera finlandssvenskar, vad vet jag? Namnet fastnade i alla fall med oväntad envishet.

I början av 90-talet köpte Mattel rättigheterna till Scrabble utanför Nordamerika och hade nog hemskt gärna övertagit namnet Alfapet, men se, det hade Alga varit smarta nog att varumärkesskydda! Så nu stod Alga där med ett spelnamn utan spel. Vad göra? Jag misstänker att det var ett visst juridiskt krypande genom olika hål för att komma fram till exakt hur lite de behövde ändra på Scrabble för att det inte skulle anklagas för att vara plagiat, men till slut stod de där med Nya Alfapet! (”Nya” har med tiden glömts bort, såsom nyheter plägar.) Nya Alfapet hade 120 brickor med lite annorlunda poängsättning, planen var lite större, och bonusrutmönstret var något förändrat och utökat med 4-multipler av såväl ord- som bokstavspoäng. Alla dessa ändringar var fullt rimliga och på sätt och vis till det bättre.

Meeeeeeeen….

Brickorna vars kanter skavde allra värst på Scrabble-entusiasternas acceptanspåse var de nya specialbrickorna. Det fanns fyra brickor som möjliggjorde böjningar av ord (och då menar jag alltså inte grammatiska böjningar utan geografiska, det blev möjligt att spela i vinkel helt enkelt) och två brickor som var svarta och kallades stoppbrickor. Dessutom dök det upp en ny sorts ”bonus”-ruta på brädet, nämligen dubbel NEGATIV bokstavspoäng, d v s om du la en bricka på den rutan så var du tvungen att räkna brickpoängen för just den brickan som minuspoäng! I värsta och dummaste fall kunde en illa placerad ZON med hakningen (FE)Z innebära en poängsumma på -32 poäng.

En annan aningen besvärlig sak med brickuppsättningen i Alfapet är att både Q och W förekommer.

Dessa skillnader sammantaget gör att det generellt förekommer ett visst frynande på scrabblares näsor när någon kallar deras spel för Alfapet.

För det var just det som var det så kallade problemet. De bokstavstroende ansåg Alfapet vara en blek kopia av originalet och vägrade ge det en chans. Allmänheten däremot fattade inte att förändringar skett och fortsatte kalla Scrabble för Alfapet. Och vad händer med en minoritet när de känner att samhället motarbetar dem? Jo, de blir än mer sammansvetsade och övertygade om att de har rätt och alla andra har fel. Paralleller kan dras överallt i världen.

Jag var ordentligt styvnackad länge och rättade alla som undrade om jag spelade Alfapet fortfarande. Det kändes som Jan-Ove Waldner säkert känner när någon frågar honom om han håller på med pingpong ännu. Men så kom Wordfeud! Wordfeud var lite mer likt Scrabble än Alfapet, och det gick inte att värja sig. Plötsligt spelade alla Wordfeud, och det gick ju bra det med! Kunde det t o m vara så att…?

Och när jag så stod med min fantastiska ordspelsidé klar (jaja, lugn, jag ska berätta snart, kan ni vänta till i morgon?) och insåg att Scrabble på svenska tyvärr var en återvändsgränd så bröt jag naturligtvis ihop, men inte överdrivet länge, för om man nu ska försöka livnära sig på en produkt, så är det ju naturligtvis bättre att använda ett namn som de allra flesta känner till?

Så jag konverterar. Fr o m nu spelar jag Alfapet! Och jag gör ingen skillnad mellan Alfapet från 1977 och från 2014, jag spelar alla spel som heter eller har hetat Alfapet. Jag kommer fortsätta vara aktiv inom Svenska Scrabbleförbundet och min önskedröm vore naturligtvis att Alga och Mattel tog sina respektive förnuft till fånga och insåg att spelet Alfapet, med den lilla tilläggstexten under loggan ”- även känt som Scrabble”, skulle vara en veritabel spelbutiksvältare som alla skulle tjäna på.

Scrabble är ett roligt spel. Wordfeud är ett roligt spel. Och Alfapet är ett roligt spel! Alla ska med, då blir det godast.

Fråga chans

Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….

 

 

Dagens vän 16/10: Peggy Oskarsson

Efter detta inlägg lägger lägger jag tyvärr ner projektet Dagens Vän tillfälligt. Dels känner jag att andra uppgifter behöver prioriteras, dels har jag märkt att jag med tiden glidit från min ursprungsintention med projektet. Och då inte bara den uppenbara, att göra dagliga uppdateringar, utan också min intention att hela tiden skriva snälla saker. Dagens Vän kommer tillbaka, men förmodligen inte förrän någon gång nästa år. Förr eller senare ska jag bli färdig, det ska bli intressant att se om mina vänner eller Facebook tar slut först.

Nåväl, den sista vänberättelsen före uppehållet blir även berättelsen om mitt nya jobb! För tro det eller ej, den här bloggen fungerade! Låt oss dock börja från början.

Peggy från USA var på semester i Europa när hon träffade en lång, mörk främling från Sverige som hon fattade sånt tycke för att det inte stod långt på förrän hon åkte över Atlanten igen och bosatte sig i den snöiga nord. I en liten idyllisk kyrka på skånska stäppen blev Peggy fru Anders Oscarsson en sommar 1994 och best man var Anders barndomsbästis Nils Berner.

Några år tidigare hade Peggy blivit presenterad för Nils bror som förklarat uttalet av sitt namn med att det var ”the same as Joan Collins”. Peggy och Jag träffades då och då men fram till för någon månad sedan hade det gått 10 år sedan sist, när det var Nils tur att ingå det heliga äktenskapet. Peggy höll ett fint tal på perfekt svenska, det hade hon lärt sig fort.

Peggy är textilingenjör, makeup-artist och översättare och har ett eget bolag som heter Letrix AB, med säte i Malmö. Hon översätter i huvudsak från svenska till engelska, men en dag i augusti i år hade hon åtagit sig en översättning från andra hållet. Trots 24 år som svensktalande var hon självkritisk nog att inte lita på sin grammatik och insåg behovet av en textgranskare. Det var då hon kom att tänka på mig! Hon hade läst min blogg och visste vad jag gick för så hon skickade ett PM till mig på Facebook och frågade om jag kunde hjälpa henne snabbt. Och det kunde jag! Tre timmar senare var jag klar och hon nöjd och så föddes idén om att jag skulle börja jobba för henne.

Så nuförtiden jobbar jag 40% på Letrix AB, som översättare, textgranskare och it-konsult. Just nu jobbar jag högvarv för att få Peggys makeup-artist-blogg på banan, den ska vara redo för öppning om en vecka när Peggy och Anders kommer hem från sin semester i Valencia. Därför hinner jag inte skriva mer nu.

Kram på dig, Peggy!

Sjöhästen och gorillapingvinen

Min karriärcoach kom tillbaka in i rummet och hällde helt sonika ut innehållet i en påse över bordet. Jag skådade ut över ett myller av små plastfigurer föreställande olika vilda och tama djur.

”Välj vilken du är!” uppmanade coachen mig.

Det verkade vara en lätt uppgift. Min blick föll nästan direkt på en ståtlig gorilla, med silverrygg och allt, och jag tänkte storvulet att det där är väl jag, en auktoritet som går sin egen väg och skämtar med allt och alla, men är nöjd med att få vara i fred och göra det han är bäst på. Jag slutade tänka i liknelser innan jag kom till det faktum att det gorillor är bra på är exempelvis att äta sitt eget bajs, och plockade till mig den lille primaten.

Coachen lyssnade till min förklaring och så bad hon mig ta ut två djur till, nämligen de som jag skulle vilja vara! Det blev svårare. Fick man ta en gorilla till, eller skulle det kännas som att jag inte tog övningen på allvar? Jag började få insikt om vilken insikt det är menat att man skulle få av övningen i fråga.

Jag var ju ingen gorilla. Men jag ville bli, så jag bad om att få ändra mig och det fick jag. Nog såg coachen ut som att det var precis vad hon förväntat sig? Jag började återigen att leta efter djuret jag var.

Drake? Nej, jag finns ju i verkligheten, och sprutar sällan eld.

Ko? Nej, jag ältar varken förrätter eller oförrätter.

Stridshingst, kanske? Nej tack, varken är eller vill bli…

Där, under ett lejon, stack en liten, krokig svans fram. Jag drog fram en liten sjöhäst och insåg att jag hittat mig. Min fördomsfulla uppfattning om sjöhästens vardag är att den kämpar febrilt för sin och sin arts överlevnad och gör sitt bästa under besvärliga omständigheter. Kommer det en ordentlig ström så kan den ha tur och få fatt i någon fast punkt med svansen, men annars flyger den iväg och tappar kontrollen och får börja om från början igen. Den ser rolig ut och väcker munterhet men den är för gammal för att få ett jobb i en bransch där arbetslösheten rakat i höjden p g a nedskärningar och den har en massa förutfattade meningar om hur man ska vara en duktig och framgångsrik sjöhäst, de flesta förutfattade på ett sätt som gör att den själv aldrig kommer att kunna uppfylla dem. Och så bor den i kedjehus och har en dotter på snart ett halvår.

Nej, tänker sjöhästen där den sitter och plockar med plastdjur, den som ändå vore en gorilla ändå! Eller en….

En pingvin! En ståtlig kejsarpingvin, som står pall när det blåser kallt, skyddar sin familj och klarar livhanken med lika delar rutiner och fiffiga knep. Och som har stil och klär i frack.

Så nu ska förvandlingen börja! Jag måste byta fokus från att försöka föreställa någon som jag inte är och istället ta en banan (eller sill), luta mig tillbaka och erbjuda den unika person som redan är jag på ett förträffligt vis. Jag ska sluta stressa ihjäl mig för att göra mig anställningsbar i skrift och istället presentera mina idéer och projekt i from förvissning om att alla kommer att falla som furor. Jag ska sluta låta blockera mig i min kreativa gärning i den här bloggen för att jag är rädd för hur det ska få mig att framstå. För saken är den att jag fungerar vanligtvis alldeles utmärkt i en jobbsituation, medan min fritid kan bli mer än lovligt kaotisk, eftersom jag på senaste tiden gått upp flera storlekar i social kostym, och fortfarande håller på att växa in i densamma. Det tar tid att vänja sig, och den här hunden är ju dessutom lite extra gammal, så än sitter den kanske inte jättefint i sin nya korg.

Jag är, rent ut sagt, ganska jäkla dålig på att vara arbetssökande. Jag får ångest av Arbetsförmedlingens aktivitetsrapporter, jag får ångest av att fylla i ansökningsblanketter om A-kassa, och jag får ångest av att tvingas söka jobb som jag varken kan eller vill få. Vet ni att en stor del av de ansökningar rekryterare får som svar på platsannonser utgörs av brev med en ursäkt från den sökande om att hen egentligen inte vill ha eller är lämplig för det sökta jobbet, men hen är tvungen att skicka ett visst antal ansökningar i månaden för att vara en god, anställningsbar medborgare.

Anställningsbar. Jävla ord. Ett av svenskans fulaste, näst efter ”vårtgård”.

Nej, nu ska jag sköta det här som en kejsargorillapingvin och ta plats på ett ansvarsfullt vis. Jag har en fantastisk affärsidé med stor samhällsnytta och stort underhållningsvärde, ett projekt som ingen skulle kunna genomföra bättre än jag. Blir det som jag tänkt blir resultatet ett uppsving inom de tre områden som ligger mig allra varmast om hjärtat, nämligen språk, integration och Scrabble.

Nu blev säkert alla mina ordnördiga vänner (det är många) oerhört nyfikna. Fortsättning följer i morgon. Och den här gången menar jag det!

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Banjo-Herren begär ordet!

Fr o m måndag heter den här bloggen inte längre ”Banjo söker jobb!”. Detta skall inte missförstås, jag söker i allt väsentligt fortfarande jobb, men eftersom det planlösa jobbsökandet har kommit till sitt slut och ett målinriktat letande, som för övrigt hindrat mig från att skriva så mycket på senaste tiden, vidtagit, så kommer bloggen hädanefter att heta ”Banjo-Herren begär ordet!”

Fr o m nästa vecka jobbar jag som ordkonsult! Jag åtar mig alla jobb som har tydlig ordinriktning. Speciellt inriktar jag mig på textgranskning och översättning till svenska, men tar mig gärna an korsordskonstruktion, verssmide, rena reportage. Parallellt med detta rullar mitt projekt med att skapa ett eventformat för Scrabble-turneringar vidare. Det har fått en minst sagt flygande start och flera har visat intresse. En spännande tid ligger framför mig. Nu lämnar jag siffrorna bakom mig och ger mig in att verkligen lära mig bokstäverna!

Jag älskar svenska språket och dess ord. Det är nästan på gränsen till erotiskt ibland, så det är helt logiskt och språkligt förföriskt att döpa om bloggen till just ”Banjo-Herren begär ordet!”

I övrigt kommer bloggen att vara sig lik och handla om samma saker, så ingen behöver oroa sig. 😉