Jobbjakten

Signe och Signe

IMG_3653

Jag har tidigare berättat om min moster Signe, som har fått ge namn åt vår dotter. Stora Signe och lilla Signe fick äntligen träffas i torsdags och trots åldersskillnaden på över 94 år så kom de bra överens. I vilken mån det berodde på att lilla Signe valde att ta siesta under hela besöket låter vi vara osagt. Men en fin bild fick vi i alla fall på dem tillsammans, och det känns väldigt bra.

Vad stora Signe dock inte berättade när vi var där var följande överväldigande historia som min kusin och tillika Signes dotter Boel delgav mig via Facebook igår. Jag kan inte låta bli att återge meddelandet i sin helhet.

Hej Johan,

Vill bara dela en av sommarens mest minnesvärda stunder med dig eftersom du och Signe var i centrum.

Din moster Signe var på besök hos mig på Norregatan, rastlös som hon är tröttnade hon efter en halvtimmes besök och ville gå hem till sin stol på Köpmannagatan. Hur underhåller man sin 95-åriga mamma? Tankarna snurrade och det bästa jag kom på var att visa bilder på Signe d.y.! Sagt och gjort hämtade jag min dator och började visa bilder på din söta dotter.

Text hm, varför inte läsa lite för mamma? Jag började idka högläsning för mamma, ditt ena blogginlägg efter det andra. Det var länge sedan jag och mamma skrattat tillsammans så mycket som den timmen jag läste för henne. Tidvis fick vi ta paus av utmattning, tex när du upptäckte din närmsta stormarknad, eller när du berättar om din bil eller när du försöker komma ihåg Signes välling.

JOHAN du är rolig, dina texter är långt överlägsna det jag läser av andra krönikörer. Varför funderar du inte på att skriva en bok? Signe kommer ge dig en ström av uppslag. Vi behöver roliga böcker.

Mamma blev förvirrad, vem skrev texten ville hon veta!

”Johan, du vet, mamma.”

”Han skriver så bra, är det en bok?” undrar mamma Signe.

”Nej han skriver på internet, i en blogg!”

”I en tidning?” gissar mamma Signe. ”Han måste tjäna bra pengar det här är riktigt roligt!”

”Nej han får inga pengar!”

Signe tvivlar på vad jag säger och vill höra mer och skratta och mysa med mig.

 

Johan du har en fantastisk gåva, mamma Signes absoluta uppmaning är att försöka få din blogg publicerad. Den är så briljant som alla säger. Vi ser också fram emot att träffa er. Att mamma är glad att er fina dotter fått hennes namn har jag redan sagt, men vill bara nämna det igen. Stor kram till dig och din härliga familj / kusin Boel

 

När jag läst färdigt visste jag knappt vad jag skulle svara. Det här var det bästa och mest hjärtvärmande betyg jag någonsin kunde fått. Sällan har jag känt mig så talangfull och motiverad. Jag lovar dig, moster, att jag ska göra allt som står i min makt för att utföra din order!

I den bästa av världar

I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

IMG_3637 IMG_3636 IMG_3635

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….

I Hall of Fame

nörd

En av mina vänner var på Tekniska Muséet i veckan och sprang till sin förvåning på det här portättfotografiet av mig. Hur kommer det sig att jag hänger på museum, undrar kanske någon. Det är naturligtvis en lång historia som jag ska försöka korta ner till läsbart format.

Det var under mitt sista regeringsår i Svenska Scrabbleförbundet som det plötsligt började hända sällsamma ting. Det började som en skakning på nedre däck, där nedre däck utgörs av en fråga på Scrabbleförbundets forum om någon uppmärksammat den där nya mobilappen Wordfeud? Det hade ju någon, och någon blev snart flera. Snart spelade hela Sverige ordspel (igen) men denna gång hängde medierna på. Min telefon började ringa som besatt!

Plötsligt satt jag i P4 hos Lotta Brohmé och pratade Wordfeud och Scrabble, jag fick ge mina bästa tips till Metro, Svenska Dagbladet gjorde ett stort reportage och DN gjorde en intervju som sedan redaktionen rekommenderade så jag inte kunde gå in på dn.se på flera veckor utan att se mig själv le förbindligt tillbaka. Min hemliga och skamliga dröm om att bli kändis började plötsligt verka realistisk. Snart började även tv-kanalerna höra av  sig. Jag stod och fipplade med telefonen i ABC-nyheterna och fick gång på gång komma med nya vilda gissningar om varför detta spel blivit en sådan fluga? Inte visste jag det, men jag var bra på att formulera teorier.

Jag satt på allvar och funderade på när de skulle ringa från Skavlan (Wordfeud är ju en norsk uppfinning) men det samtalet kom naturligtvis aldrig. Däremot ringde de från Tekniska Muséet. På detta etablissemang arrangerades något som kallades Nördkafé. Det gick ut på att en fantast fick komma dit och hålla ett föredrag om sitt särintresse. De hade haft Salem al-Fakir där för att prata musik, men också obskyra typer som exempelvis en de hade hittat i deras hiss i full färd med att filma sin resa upp och ner. Det var hans hobby och intendenten bjöd på stående fot in honom för att hålla ett ”hissnande” föredrag. Nu planerade de en ny säsong, och ville att jag skulle inleda med att prata om Scrabble, hur man spelar och tävlar i språk.

Jag har alltid varit glad för att ställa mig upp inför folk och berätta saker, så jag tackade utan tvekan ja. Sedan började jag tveka. Moderna Muséet är ju inte vilken scen som helst, nu var det ju tvunget att se proffsigt ut! Jag gick hem och fotograferade scrabblebräden i olika grader av beläggning och ställ med möjliga rullningar på, och så kontaktade jag författarna av boken Handbok för Ordnördar, Erika Jonés och Lisa Blohm, så att de kunde få möjlighet att stå och sälja sin bok till massorna före och efter föreställningen.

När så den stora kvällen kom var jag mer förberedd än någonsin, men ändå inte tillräckligt. Det var en snöig vinterdag och Wordfeud-vågen hade väl så smått bedarrat, så publiken utgjordes till största delen av bekanta och museipersonal. Men den skulle streamas över internet, fastslog intendenten stöddigt och pekade på en kamera. Jag fick ta på mig ett headset och körde igång i värsta föreläsarstil. Jag visade bilder, jag bollade med publiken, jag inkluderade, briljerade och lyckades faktiskt prata i hela 45 minuter. (Hisskillen hade blivit klar på en kvart.) Efteråt var publiken mycket positiv och jag kände mig nöjd.

Vad ska jag säga. Man borde varit där. För när jag såg på den inspelade föreläsningen på internet sedan så insåg jag hur lite effektfullt det blir att visa en massa bilder på storbild när kameran ändå är styvnackat riktat och inzoomat på mitt ansikte. Dessutom blir det inte samma känsla framför datorskärmen när det bara är jag och aldrig publikinteraktionen som hörs…

Jag skulle kunna länka till föreläsningen här, men eftersom det här är en blogg som ska marknadsföra mig så låter jag bli. Och jag litar på att ni absolut inte försöker er på att googla. Vi säger så, va?

Men i dealen ingick alltså att jag fick mitt väldigt professionellt tagna porträttfoto upphängt i Tekniska Muséets nörd-Hall of Fame. Och det ÄR sjukt coolt.

Hallå hela pressen!

Jag har länge burit på en idé som vore rolig mest, om inte endast, för mig själv. En blogg som endast skulle innehålla YouTube-klipp med låtar som jag plötsligt fått i huvudet och går och gnolar omedvetet på. Det skulle se ut ungefär så här, och det skulle bli väldigt många inlägg. Men än är jag inte så solipsistisk att jag tycker en sån blogg har en given plats i mediabruset.

Dessutom vore just detta inlägg i så fall fusk, för jag hade inte Chattanoogas gamla falsksång i huvudet förrän jag kom på rubriken till detta inlägg. Detta är nämligen först och främst en öppen fråga till alla mina journalist- och bloggarvänner där ute.

Som ni kanske vet så skriver jag en hel del. Vissa tycker att det är bra. Vissa av dessa tycker att ja borde kunna försörja mig på det. Jag ska inte sticka under pall (Emily har lånat skrivbordsstolen till amningsfåtölj) med att jag håller med. Men hur gör man? Hur ska en outbildad skribent ta sig in i tidningsredaktionernas korridorer? Går det ens?

Efter nästan 220 inlägg här på Banjo söker jobb! tycker jag mig ha en ganska späckad portfolio som visar min produktivitet och skicklighet. Jag är dock inte så naiv att jag tror det räcker med att skicka en länk till alla Sveriges redaktörer.

På tal om det, om det är någon som undrar vad det här tilltaget mynnade ut i, så kan jag avslöja det nu. Det gick rätt dåligt.

Naturligtvis är kontakter och nätverkande the shit även i den här branschen så nu ber jag er som jag skamlöst taggat på Facebook med anledning av det här inlägget: Kasta mig era bästa ben! Finns det några bättre sätt eller är alla lika dåliga?

Och du som läser det här och känner en journalist eller framgångsrik bloggare; bjud in dem att gilla min Facebook-sida! De kommer märka att det är värt besväret.

Jag är tillbaka. Följ mig! Läs mig! Behöv mig! Och här kommer mitt CV!

Svenska lärare sökes – helst svenskalärare

Under detta mitt tidiga föräldraskap har jobbsökandet gått på sparlåga, för att inte säga tomgång. Det är inte så lätt att bläddra igenom Monster när ens dotter ligger och smårapar gulligt i rummet bredvid. Det enda jobbrelaterade jag utsatt mig för är svar på för länge sedan bortglömda jobbansökningar. Generellt gäller att om jag hittar ett jobb som jag tycker jag borde vara klippt och skuren för så visar det sig efteråt att rekryteraren anser mig överkvalificerad. Det finns säkert en läxa att lära sig där någonstans…

Men nu har jag beslutat mig för att inte låta min blygsamhet sätta tveksamma käppar i min karriärs hjul! Det är dags att tänka stort och sikta mot stjärnorna!

Till denna rymdfärd behöver jag ett okänt antal svenskalärare, helst i klasserna 1-6. Även skolledare för dessa årskurser passar bra. Jag känner massor av lärare, men de allra flesta undervisar äldre barn och unga vuxna. Jag har fått en ganska stor idé (av en kompis) men behöver veta hur de som skulle utsättas för den skulle tänkas reagera. Eftersom jag tänkte försörja mig på det här så väljer jag att vara mystisk och förtegen om detaljer, men så mycket kan jag hinta att det rör sig om ett ”lek-och-lär”-koncept för skolor och fritidsgårdar.

Är du eller känner du en svenskalärare på låg- och mellanstadiet så tveka inte att räcka upp handen och kontakta mig, antingen på Facebook eller i en kommentar till detta inlägg. Både jag och dina elever , nuvarande och framtida, kommer tacka dig!

Att äta kakan och ha den kvar

Hej, har ni saknat mig?

Banjo söker jobb!:s pappaledighet får nu anses som avslutad. Samhället kräver att jag börjar skriva igen, såväl här som på olika ansökningshandlingar.

Min sista dag i pappabubblan firade vi med att köpa en bil. Min första egna bil någonsin faktiskt. Jag har haft körkort i snart 25 år, men alltså aldrig egen bil. För de flesta är första bilen en Ford av gammal, rostig modell, för mig blev det en metallgrå Toyota Avensis Kombi, 2009 års modell med automatisk växellåda. Det stora problemet just nu är att vi dessvärre köpt ett garage av gammal, rostig modell och som sitter lite trångt över stänkskärmarna på Toyotan. Bilarna var mindre förr.

När vi tog ut bilen, som jag funderar på att döpa till Storebil som en hyllning till min moster Lillebil (uttalas med korta i:n både fram som bak), på en provtur före köpet så upptäckte både jag och Emily hur inkapslade vi har varit sedan den 29:e april. Vi diskuterade körduglighet, kurvtagning, motorljud, vägde för- och nackdelar (alternativet vi jämförde med var en bullrig, ful Saab av samma årsmodell och storlek) och förälskade oss mer och mer i Storebil. Just när vi skulle svänga in på parkeringsplatsen på Toyota Center föreslog Emily att vi skulle ta ett varv till, eftersom detta varit den första längre konversationen på två månader som inte handlat om Signe.

Min första dag utanför pappabubblan har jag firat med att gulla med Signe, byta blöja, värma bröstmjölk, baka chokladbollar och bistå vid amning. Ja, ni vet, typiskt jobbrelaterade grejer. Skönt att vara på banan igen.

Efterspel

OBS! Följande inlägg innehåller en försvarlig dos ironi. Ironi är svårt, så det gör inget om ni inte förstår. Fråga gärna om något är oklart.

Igår förlorade jag tre av mina äldsta vänner. Jag känner på mig att flera kommer att mistas när det här är läst.

Allt är mitt eget fel, har jag fått förklarat för mig. Jag förstod ju inte att det är humor att spela på fördomar som gör att en hel folkgrupp, i vilken bl a min egen brorsdotter ingår, inte ska kunna gå oantastade på stan. Jag ska ju bara skratta åt, eller i värsta fall om ingen humor innehas titta bort, skämt och fördomar som kommer att ge mina närstående obehag under många år, eller i alla fall så länge de är dumma nog att inte ta sig en make som kan valla runt dem och försvara dem.

Den som drabbades först av mitt missförstånd är världens snällaste person, visste jag sedan tidigare och borde ha förstått nu också. Han har faktiskt varit ihop med en mörkhyad och hans svåger är tillsammans med en tvättäkta asiat, och därifrån kan man dra slutsatsen att hans gillningar av grova anspelningar på asiater som prostituerade bara var ett uttryck av humor. Detsamma gäller naturligtvis hans benämning av Conchita Wurst som ”skäggapan” samt alla länkar till sanningsmegafoner som Exponerat och Fria Tider. Bara skoj, alltihopa. Det var tjugo år sedan han var ihop med den mörkhyade. Eftersom ingenting kan ha förändrats sedan dess så antar jag att Sverigedemokraterna fortfarande går omkring i uniform, har bokbål och gör Hitlerhälsning när vi inte tittar åt deras håll. För människor förändras aldrig.

Eftersom människor aldrig förändras blir jag också tvungen att medge att jag själv naturligtvis är en uslig rasist. På gymnasiet skrev jag i en skoluppsats att ”negrer är kriminellare än vi” (utan att få minsta anmärkning från den rättande läraren) och på 70-talet bakade jag negerbollar. Och vi vet ju alla att negerboll heter det fortfarande och i evig tid. På 90-talet sjöng även jag sången ”Olof Palme gick på bio”, känd från SD:s trivselkryssningars sångbok, och det kan jag ju inte ha ångrat sedan dess.En gång på fyllan för sexton år sedan lär jag ha pekat ut ett ”invandrargäng” som gärningsmän i en misshandel med mig själv som offer. Jag minns p g a berusningen ingenting längre av kvällen och på senare tid har jag börjat tvivla på att misshandeln ens ägde rum, jag kan faktiskt lika gärna ha trillat alldeles själv. Där och då var jag däremot övertygad om vad som hade hänt och vilka som gjort det, och detta kan naturligtvis användas mot mig i en trovärdighetsanalys. Det är ytterst rasistiskt att påstå att några specifika personer som mycket väl har kunnat ge en på moppe gjort just det, OM dom råkar vara invandrare. (Nej, här gick ironin för långt. Att anklaga enskilda personer på goda grunder är inte rasistiskt, hade jag däremot sagt att jag hade blivit misshandlad, det måste ha varit invandrare som gjorde det, då hade jag varit ett fä. TIllbaka till ironin.) Betydligt senare, när jag börjat umgås med och bli mycket god vän med flera svenskar med utländskt påbrå uppe i Stockholm men gärna ville rättfärdiga mina gamla vänners invandrarkritiska inställning så lanserade jag en ovetenskaplig, halvbakad teori om att de ambitiösa och duktiga invandrarna flyttade vidare uppåt landet, medan slashasarna och rötäggen blev kvar nere i Skåne. Eftersom inget någonsin kan förändras och ingen någonsin kan ändra åsikt så tror jag fortfarande att detta stämmer och skäms inte alls ögonen ur mig för att någonsin ha yppat sådant dravel. Jag är naturligtvis den störste stenkastaren i glashus i den här historien och jag rullar mig i stoftet och ber om ursäkt.

Samtidigt har mina f d vänner avkrävt Emily en ursäkt för diverse påhopp. Naturligtvis ska de få sin ursäkt. Detta är vad de anser Emily ska be om ursäkt för:

  1. Ett påpekande om att Ultima Thule förknippas med vitmakt-rörelsen.
  2. Sitt försvar av en kvinna som hade fräckheten att gå ut och visa sig i tv på bästa sändningstid med orakade armhålor!
  3. En vädjan till besinning vad gäller vinklad kritik av islam.
  4. Ett stöd för Disneys beslut att plocka bort pickaninny-dockan från Kalle Anka på julafton.
  5. Hennes beslut att ta bort dem från sin vänlista på Facebook.

Alla dessa ställningstaganden är naturligtvis helt orimliga, speciellt den sista är ett hårt straff som kan gränsa till hets mot folkgrupp eftersom borttagningen inte berodde direkt på dem utan på den dos av näthat Emily fick ta emot från deras andra vänner när hon dristade sig till 1, 2, 3 och 4.

Sådär, det var väl allt jag hade att lätta mitt samvete med. Jag hoppas att vi alla är vänner igen, för allting är ju ändå bara skoj och inga motsättningar finns i samhället. Alla har rätt att tycka precis vad de vill och alla andra är tvungna att lyssna och hålla med, eftersom vi har inte bara yttrandefrihet utan även samtyckesplikt i det här landet. Men det får man väl inte säga längre, antar jag?

(Jag är faktiskt uppriktigt jätteledsen för att det gick så här illa. Jag borde sagt ifrån mycket tidigare. Vi har haft fantastiskt roligt tillsammans i många år och det finns inte många ställen jag känt mig mer välkommen än hemma hos dem! De har alltid tagit emot mig med öppna armar, och jag kommer att minnas deras lojala vänskap för evigt. Men vi har glidit isär och jag är så upprörd över att de inte medger ett enda litet fel i sitt agerande att jag är tvungen att låta det pysa över på det här viset. Jag försäkrar att jag är betydligt mer professionell i en arbetssituation, om det krävs av mig.)

Skamliga förslag

Det här är mitt 200:e inlägg på Banjo söker jobb!

Vid ett sånt här tillfälle kan det ju vara passande med en återgång till bloggens (tidigare) huvudämne. Hur går jobbsökandet egentligen?

Ganska naturligt så har sökandet gått i stå de senaste veckorna. Den lilla tar nästan all tid och allt annat får stå tillbaka. Det är ju så det ska vara.

Men några intressanta saker har hänt. Jag har t ex fått mitt första meddelande till Facebook-sidan Banjo söker jobb!, sidan som ni ska gilla för att vara säkra på att inte missa några inlägg från det här tangentbordet. Det var en norsk ung dam som stod på en äng någonstans och undrade hur det gick.

Hei!
Jag så du sökte jobb, har du fortfarande inte fått något enda? isåfall har jag et tillbud till dej håppas på svar!

Något enda jobb hade jag ju inte hittat, så jag blev lite intresserad av tillbudet. Jag har en lång historia av att bli nyfiken på främmande tillbud,

På lågstadiet gick trenderna i vågor. Någon månad skulle alla ha luktsuddgummi, nästa månad lekte alla med jojo:ar, men det var tvunget att vara en jojo med CocaCola-motiv, inte en mesig Sprite-jojo som jag köpte i ren trots. När jojon blev trist (det gick fort) började Kalle Bergström vika pappersplan istället och så höll alla på med det några veckor. Men så en dag dök det istället upp en affärsidé i form av ett brev. Brevet var av standardutförande och längst ner fanns en lista på fem namn med adresser. Längst upp stod någon man vagt visste vem det var och längst ner stod Kalle Bergström. Det var han som hade gett mig brevet, och dessutom skrivit av det för hand, då det inte fanns några skrivare på den tiden. Brevet hälsade mig välkommen till Tuggummiklubben och jag skulle ge ett paket tuggummi till den som stod överst på listan, skriva av brevet i fem exemplar, ta bort den översta och istället lägga till mitt eget namn och min adress längst ner på listan och ge breven vidare till fem kamrater. Inom några veckor skulle jag översköljas av tuggummi.

Jag hade dittills nästan aldrig tuggat tuggummi. Men denna möjlighet till fantastisk utdelning kunde jag inte stå emot. Jag gick och köpte ett paket Smajl med tuttifruttismak och gav till en kille i B-klassen, han blev måttligt tacksam kommer jag ihåg, och delade ut brev till fem s k kamrater. Utdelning: 0 paket tuggummi. Naturligtvis.

Norskan fick ett snabbt svar. Jag sa att jag inte hade något jobb och att prioritet just nu var min nyfödda dotter, och så undrade vad det var för ett erbjudande. Nästa meddelande lät inte vänta på sig:

Gratulerer så mycket! dom är så underbara när dom är små. Da är denna jobbetperfekt for dig.

Men för at du skal få et proffessionell besiktning i vad vi driver med, föreslor jag et skype samtal med min buisness partner Erik Nilsson, När det passar dig.

Hon undvek skickligt att nämna vad det var för ett jobb, men jag kände lite i öronen hur de pockade på åtdragning.

På Älvsjömässan var det bomässa på hösten 2001. I en monter stod jag iförd en tenniströja med den hopplösa färgkombinationen terrakotta och kornblått och delade frejdigt ut foldrar om EuropeLoan Bank. Affärerna gick sådär, för att uttrycka det snällt. Faktiskt pratade jag bara med två personer under dagen, den ene var en befintlig kund som inte var helt nöjd, och den andra var en frodig dam som hade ett affärsförslag till mig. Min frejdighet hade gjort henne intresserad av att lura mig att börja jobba för Amway.

Likt halva Albaniens befolkning nappade jag på det feta betet och vi bokade ett möte i lobbyn på Royal Viking vid Centralen. Väl där fick jag broschyrer och kalkyler som visade exakt hur rik jag skulle bli för exakt hur lite ansträngning. Ansträngningen var ytterst ringa och rikedomen ohemul. Nytt möte bokades, nu ett säljmöte som hölls i en aula någonstans i förorterna. På detta möte predikade folk om hur rika och lyckliga de blivit på att lura med folk i pyramiden. De använde naturligtvis ett annat ord än just lura, men i efterhand inser jag ju att det var vad de menade. Jag hade lätt för att ryckas med på den tiden så jag lämnade mötet tämligen entusiastisk.

Väl hemma i den lugna, sansade vrån igen mindes jag barndomens tuggummiklubbar och andra liknande historier. Hade jag haft internet på den tiden hade jag googlat, men nu följde jag bara magkänslan. Var jag typen som kunde gå fram till vilt främmande människor på mässor och dylikt och bara övertala dem att profitera på sin bekantskapskrets. Svaret blev otvetydigt nej. Den frodiga damen blev inte glad när jag meddelade henne mitt beslut. Hon krävde tillbaka sina broschyrer och dyrbara fotostatkopior per omgående post och hela affären blev en blygsam förlust för mig, porto inräknat.

Erik NIlsson heter naturligtvis något annat, nämligen Fredrik Axelsson. Men namnet var i alla fall så vanligt så det inte var lätt att hitta på Skype. Därför fortsatte jag att pressa norskan på vad hennes buisness handlade om. Och det var som jag anade.

Jo absolut, det är et jobb innan network marketing, det är perfekt for dig nu när du stanna hemma med din dotter, men også viss du ska ut och arbeta igjen! eller du kan ha det som din fulltids jobb. Jobbet e veldig enkel, vi vervar folk och selger produkt, men hür mycke du vil selja bestemmer du selv, man kan også ha en meget god proffit bara ved at verva folk, det hörs innviklat ut, men är et veldig enkelt jobb när man kommer inn i det.
När har du tid och ha et møte?

Ja du…Aldrig? Passar det för dig? Jag bokar in mig i dina drömmar hela 2014, 2015 och 2016 och sen får vi se hur det utvecklat sig, Bra, då säger vi så.

Jag tog sambon i handen och dottern i vagnen och gick mig ut på stan. Vid Bantorget blev vi upphunna av en bekant, som än så länge tillåts vara anonym. Hen frågade om jag fortfarande sökte jobb. Jag bekräftade att så var fallet.

”Jag har en liten idé som jag skulle vilja prata med dig om!” avslöjade hen och med en mycket större beredvillighet än min norska bekantskap redogjorde hen i korta drag för denna. Ett fullkomligt vansinnigt projekt som vid framgång skulle göra min och många andras värld otroligt mycket roligare. En galenskap helt i min smak. Fortsättning följer.

 

 

Mitt Afrika – Epilog: Mitt KLM

Tidigare delar i berättelsen: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7

Afrika började kännas avlägset igen. Avokadofläckarna gick ur de flesta plaggen och de överlevande avokadorna blev till åtskilliga läckerheter, den bästa varandes en avokadopizza. För att ge en hint om hur stora de där avokadorna faktiskt var så kan jag säga att en enda frukt i tjockt skivat skick täckte varenda kvadratmillimeter av en ugnsplåt.

Men historien med förseningen på utresan gnagde. Jag hade lovat fadern att kontakta KLM och kräva kompensation, det var ju faktiskt deras datorstrul som hade berövat oss på en hel dags safari om inte två. Rimligt vore att de borde ersätta oss för åtminstone en åttondel av resans kostnad. Förseningen var alltså ingen annans än KLM:s fel. Ingen annan kan på något rimligt vis förskyllas.

Fadern hade god erfarenhet av att få tillbaka pengar av KLM. Hela resan hade han pratat nostalgiskt och beundrande om sin lillebrors, min farbror Håkans, insats när de hade blivit försenade hem från Kenya ett år tidigare. Trogna läsare minns min farbror och hans företagsamhet. Han och fadern hade varit i Afrika ett år tidigare och även då blivit försenade och tvingade att övernatta en extra natt på lyxhotell. Ja, visst är det besvärligt när man pressas till sådana umbäranden? Senare hade Håkan tagit hand om att prata med KLM om kompensation och om jag känner honom rätt blev det nog så att KLM till slut erbjöd honom en summa för att sluta prata.

Nåväl, kan han så kan väl jag, tänkte jag och skickade in ett klagomål via KLM:s hemsida. Som svar fick jag ett automatiskt mail att klagomålet mottagits och att det kunde ta upp till sex veckor tills jag skulle få besked om klagomålet gillades. Det gick mycket fortare än så. Mailet var mångordigt och förklarade att någon ersättning kunde det absolut inte bli tal om, då de utgifter jag redogjorde för inte hade med KLM att göra. Men de beklagade så väldigt mycket och skickade oss var sitt presentkort på €100 som vi kunde använda när vi nästa gång flyger med KLM, förutsatt att vi gör det inom ett år. En snabb blick på Emilys mage gjorde det klart för mig att några resor med KLM inte var aktuella det närmaste året för mig, och sannolikt var det inte på tapeten för fadern heller. En helt värdelös ersättning, således. Vi beslöt mesigt nog att inte gå vidare med ärendet. Resan hade ju trots allt varit riktigt lyckad.

Men skam den storebror som ger sig! För ett par dagar sedan fick jag ett nytt mail från KLM som jag inte förstod vad det betydde, tydligen hade jag skickat in ett nytt klagomål? En telefonkontakt med fadern förklarade allt. Min bror Nils hade en bekant som jobbar med att få kompensation från flygbolag och nu skulle det kortet spelas ut, men först gjorde de ett försök själva att formulera ett klagomål och angav mina kontaktuppgifter. De kunde ju frågat först, men jag tyckte det var skönt att jag sluppit göra åtminstone en del av jobbet. Jag förberedde mig än en gång på att vänta sex veckor.

Dagen efter ringde det från okänt nummer. Jag förstår inte varför jag svarade, jag vet ju att det aldrig är något bra som kommer från okända nummer.

”Johan Berner!”

”Mummel mummel KLM pidgin pidgin pidgin request, yada yada mr Berner?”

För att illustrera hur dålig engelska damen i andra änden av tråden talade så översätter jag den till lika dålig svenska.

”Det här vara Astrid Edklint från kundsupporten i KLM. Jag avhör mig med grund av din frågan om ersättelse. Är det Mr Berner med vilken jag pratar?”

”Ja, det är det. Det var snabbt!”

”Många tack! Ni frågar och berättar om ert flygresa (flightnummer flightnummer) från Köpenhamn i januari och blev försening varför?”

”Det var på grund av en strulande dator på ert flygplan. Vi blev försenade så mycket att vi inte hann med vidareflyget till Kilimanjaro, nej fel! Till Nairobi var det. Tack vare förseningen gick vi miste om nästan en fjärdedel av vår dyra resa.”

”Och med er fru reste ni?”

”Nej, med min far…”

”Jahaså? I vanliga fallen vi brukade inte ansvariga för den här typ utgifter, men i det här fallet är det extraordinärt, så KLM är glatt att bjuda er varsitt presentkort på 1000 SEK använda att göra när som helst inom månader tolv.”

”Det är inte alls OK”, härsknade jag till. ”Den typen av kompensation är helt värdelös för både mig och min far, jag har just blivit pappa och min far har flugit färdigt vad jag vet.”

”Jamen, om det bara är inom sex månader vän eller släkt också kan använda presentkorterna!” sa damen chevalereskt.

”Det är blott och endast KLM:s fel att vår resa blev försenad!”

”THIS IS THE LAW!”

Jag hade visst hamnat i Judge Dredd-supporten.

”Det här är lagen att vi behöver inte sätta er er med mera.”

”Nej du, det är inte lagen! Det är er sunkiga policy, är vad det är! Men visst, du kan skicka oss presentkort om de nu går att sälja vidare.”

”Tack dig väldigt mycket! De kommer mailen. Have a nice day!”

Så jag säger bara buss på, skumraskadvokater, eller vad det nu är Nils känner för hejdukar. (Jag hoppas verkligen det är skumraskadvokater, det är min favoritavokado…jag menar advokatsort.) Ingen ska komma och försöka skrämma en erfaren kundsupportagent med den gamla klyschan att det är Lagen som stoppar ett världsföretag att utföra goodwill. Det var ju för tusan jag som kom på det tricket!

Supernatural

imageIdag fyller Signe en vecka, faktiskt precis i samma minut som detta börjar skrivas! Vi får se när jag hinner publicera. (Två timmar tog det, effektiviteten är inte på topp med en enveckas guldklimp i sällskap.)

Det börjar verkligen sjunka in nu. Jag, Johan Berner från Åhus, som för fem år sen bestämde mig för att börja samla på sällskapsspel istället för att stirra mig blind efter partner och familj, har lyckats med det makalösa konststycket att sätta en alldeles underbar liten människa till världen! Snart flyttar jag till radhus, börjar odla squash och figurklippa häckar och gifta mig. Ett liv jag inte ens såg i min vildaste fantasi kommer att bli verklighet!

Och till på köpet har jag en massa sällskapsspel för att hålla liv i barnet inom mig. Jag har kakan och äter den samtidigt, precis som det ska vara!
Jag har presterat det omöjliga redan, så det här med att hitta ett jobb kan ju inte bli annat än en smal sak!

Läs mig! Sprid mig! Gilla min Facebook-sida! Eftersom jag bloggar från min slöa lurgnom kan jag inte länka, men jag tror ni grejar att hitta den, ni är ju skärpta!

Kärlek till alla från oss!