Jobbjakten

Det är någonting med statistik

Jag kan bli som besatt av den. Redan i småskolan förde jag statistik, jag satt och räknade hur många gånger Kalle Anka förekom i varje tidning, eller ännu värre, hur många gånger bokstaven Ä förekom per pratbubbla. Jag vet inte varför det blev just Ä, det kanske bara var lagom stort antal. Eller så hejade jag helt enkelt på Ä. När jag sedan började spela Scrabble var romansen över.

Som nybliven Facebook-sideadministratör översköljs jag av statistik varje minut, och jag sitter och stirrar och anar trender och uppdaterar för att se de senaste siffrorna. Det är nästan så jag glömmer skriva inlägg.

Ni skulle bara veta hur mycket visningsstatistiken förbättras för varenda gång någon gillar eller delar ett inlägg. Ett ogillat inlägg kan ligga på 12 visningar efter 24 timmar, medan ett inlägg som bara en gillat oftast når 75 visningar. Så fungerar alltså Facebooks system med topphändelser, det har jag ju varit inne på förut, det påpekandet är på gränsen till att få tjatstatus snart.

Idag har statistiken skjutit i höjden och det är den näst bästa dagen någonsin för bloggen. I skrivande stund har 240 unika besökare läst. Inlägget ”Att bli far” har delats av flera och min stora tacksamhet går ut till Markus och Lina Lundgren och min älskling Emily som delat det liksom till alla som gillat det på mina och andras sidor. Jag är överväldigad!

Även stort tack till min bloggkollega Annelie Gredander Lado för hennes bidrag till ordskatten. Samarbete över bloggränserna gynnar samtliga inblandade. 😉

Bra statistik betyder fler läsare, så ni förstår ju varför jag uppmanar er till att trycka Gilla om ni tycker nåt är bra. Det sporrar mig till ännu högre kvalitet! Och om ni inte tycker nåt är bra och tycker jag borde ändra detta, så skriv för allt i världen ett inlägg på Facebook-sidan. Jag vill ha så mycket dialog som möjligt med mina läsare!

Ni är min energikälla! Kärlek till er alla!

Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Sprid mig!

Och så tjatspurtar vi med mitt CV! God natt!

Annelies agenda

Idag fick jag ett PM på Facebook från min vän Annelie. Hon bloggar också och hade en liten historia att uppmuntra mig med. Och nog blev jag uppmuntrad allt! En skön och välskriven berättelse som alla arbetssökande behöver läsa!

Gå in och läs på Annelies Agenda! Hon skriver kanske inte så ofta som jag, men det beror säkert på att det tar ett par dagar att fundera ut de fyndiga inläggsrubrikerna.

Tack ska du ha, Annelie!

I elfte timmen

Aktivitetsrapporten för mars inlämnad till Arbetsförmedlingen. Jag hade till 14 april på mig, så jag är bara nästan sen. Av olika anledningar är det inte viktigt för mig att lämna in rapporten varje månad än, men jag behöver få in en disciplin. Jag måste medge att jag har svårt för meningslösheter, men jag ser det så att om jag sköter mig med rapporteringen så får kanske någon tjänsteman på arbetsförmedlingen tid över för att verkligen förmedla ett jobb istället för att påminna mig.

Det gäller att vara så välsmord det bara går när en är kugge i ett ofantligt maskineri. Alla bör bidra med vad de kan.

Jag nämnde den här bloggen som en aktivitet. Jag kan ju alltid hoppas att det renderar lite uppmärksamhet och glädje.

Supportkultur

Välkommen till teknisk apport!

Välkommen till teknisk apport!

Just nu är Dagens Vän inne i den period av mitt liv då jag bodde i Bryssel och jobbade på ett callcenter som hette TechTeam Europe. Företaget hade slagit sig ner i Bryssel eftersom där vimlade av kvardröjande EU-praktikanter och respektive till EU-anställda som pratade alla Europas språk i en salig blandning och utgjorde en utmärkt personalbas för internationella kundtjänster. Ett av företagen som anlitat TechTeam var alltså Canon, som beslutat att centrera samtliga västeuropeiska kundtjänster på ett och samma ställe. Etableringen skedde stegvis, och skulle aldrig komma att slutföras. Jag var på en fruktlös intervju för den tysktalande linjen redan i januari 2003, vilket tyder på att mitt självförtroende måste varit betydligt högre än jag minns från den tiden. Lustigt nog fick jag inte under den intervjun visa prov på min talade tyska, utan bara översätta en text skriftligt fån engelska till tyska.

Några månader senare annonserade TechTeam efter folk igen, nu för de skandinaviska linjerna, och jag kom på ny intervju. Nu var det helt annat ljud i skällan. Den äldre tyska damen som intervjuade mig satt och log lyckligt under hela samtalet och sedan gick hon ut och hämtade en personalare som kom studsande som en gummibjörn och tjoade välkommen i firman. Tala om att känna sig behövd!

Inget hade passat mig bättre där och då än att sitta i en paneuropeisk kundtjänst. Konceptet var idealt både intellektuellt, ekonomiskt och framför allt socialt. Jag hade en jobbig tid bakom mig med förlust av arbete och flickvän, strandad utan pengar i ett land där jag inte behärskade språket. Hem till Sverige hade jag inte råd att åka, jag kände mig tvungen att invänta konkursförvaltarens arbete så jag säkert skulle få den lön jag hade innestående från min förra arbetsgivare. Ska en ställa till det så för sig så är det bra att göra det i Bryssel.

Kundtjänsten på Canon gav mig möjlighet att tjäna pengar och försörja mig själv igen, men också, mycket viktigare, att bygga upp självförtroendet genom att syssla med något som jag var bra på! Att prata med folk och vara serviceinriktad och pedagogisk har jag i generna! Båda mina föräldrar har långa lärarkarriärer bakom sig. Systemet med instant gratification som är så centralt inom telefonsupport, många samtal med snabba lösningar och många stunder av tillfredsställelse genom nöjda kunder, passar mig perfekt. Min förmåga att komma ihåg komplicerade samband och detaljer blev ett kraftfullt verktyg. Jag gjorde det till en liten sport att lista ut vad kunden i luren hade för problem innan hen hade förklarat färdigt så att samtalet flöt på utan pauser. Bäst blev det när jag och kunden sa felmeddelandet på kundens skärm i kör. Och det hände ganska ofta.

Sist men inte minst var kundtjänsten ett utmärkt socialt nätverk. Alla hade vi det gemensamt att vi var i främmande land och inte kände så många. Vi tillbringade både arbetstid och fritid tillsammans och svetsades samman på ett sätt jag inte upplevt på någon arbetsplats varken förr eller senare. Min roll i gruppen blev snabbt expertens men också humörhöjaren. Det gick ofta livat till i den skandinaviska hörnan.

Efter en tid fick jag ta över ansvaret för att svara på mailfrågor. Fortfarande i början av 2000-talet var det normala att ringa in för att få support, nuförtiden tror jag det har förändrats. Vi fick kanske in 30-40 mailfrågor på en intensiv dag, de flesta givetvis utanför telefontid. Det kunde handla om allt möjligt, men oftast kunde frågorna besvaras med mallsvar skrivna i förväg. Jag författade en omfattande bas med svar som effektiviserade hanteringen mångdubbelt. Dessa översattes sedan även till andra språk.

När TechTeam kom på den motiverande idén att varje månad utse Employee of the Month inom varje avdelning så vann jag den titeln så många gånger att de ansåg sig tvungna att ändra kriterierna för utmärkelsen till slut.

Naturligtvis föddes och göddes mitt intresse för fotografering under denna tid. Jag testade alla Canon-kameror och köpte även egna. Ända sedan dess har jag varit Canon trogen, men jag har faktiskt hållit mig till kompakta modeller. Min nuvarande är en PowerShot SX270 HS, och det är den som tagit alla bilderna från Afrika-resan t ex. Även skrivare och scannrar jag köpt har alltid varit Canon. De gör bra grejer, helt enkelt, och det säger jag inte bara för att jag är partisk, en fick en bra inblick även  i hur andra märkens produkter funkade eller inte när en satt på Canon-support.

Men hemlandets toner (nej, inte sådan toner, toner i plural och musikaliskt relaterade) lockade och jag återvände hem efter fyra år och spände fast mig i ett nytt headset i en ny bransch. Handelsbanken Liv blev min nya arbetsgivare och det tog mig faktiskt bara en tio-tolv samtal innan jag slutade säga ”Välkommen till Canon Helpdesk!” till kunderna där. Men faktum är att en som ringer till en kundtjänst är så pass koncentrerad på att framföra sitt eget ärende så vi som svarar skulle nog kunna säga vad som helst som välkomstfras. (Var inte oroliga, jag har ingen intention att bevisa den tesen.)

Nya kunder, nya problem, nya lösningar och nya kollegor. Det finns inget bättre sätt att få in en fot i ett nytt företag än att börja på dess kundtjänst. Nätverkande blir naturligt och en får en jättebra empirisk utbildning i företagets produkter och kultur. Jag satt på kundtjänsten för Handelsbanken i ett och ett halvt år innan jag gick vidare till fondadministration, som vi avhandlar i ett annat inlägg en annan gång.

Vid flytten ner till Malmö hamnade jag till slut på kundtjänst igen, den här gången för Handelsbanken, alltså inte livförsäkringar utan allt annat inom banken. Främst rörde min support internetbanken och jag kände mig som varandes tillbaka i fadershuset. Jag förkovrade mig snabbt och visade framfötterna, men förvånades över hur unga de som jobbar på kundtjänst blivit. Annat var det när jag började jobba, då var alla i min ålder!

Så en dag kom mitt förflutna ifatt mig! En äldre herre ringde in och klagade över att det var något fel på ett dokument han behövde skriva ut från internetbanken. Papperet blev blankt! Det lät mycket egendomligt, tyckte jag och gick in på dokumentet han ville skriva ut. Det var en faktura i gråa nyanser och med en html-länk ungefär på mitten. ”Är utskrifterna helt blanka?” undrade jag. ”Faktiskt inte”, medgav herrn i luren, ”mitt på papperet står det ‘hemsida’ i blått!” Jag log brett.

”Har du en Canon-skrivare?”

Han blev mycket nöjd.

 

Mitt hundrade inlägg

Oj, det gick fort! Efter blott tre veckors bloggande har jag presterat 100 inlägg! Dags att göra nåt som jag inte blivit färdig med på sistone, uppmärksamma några av alla de läsare som gett feedback, beröm och tips!

Först och främst ett stort tack till de 108 personer som gillar min Facebook-sida. Speciellt vill jag uppmärksamma de två som inte är mina vänner på Facebook (mer än i överförd bemärkelse), nämligen Moa Bergsten och Laila Engström!

Än en gång tack till Karin Anderberg, Anders Oscarsson, Ulrica Wiklund, Patrik Nilsson och Annelie Gredander Lado för tips om möjliga arbetsgivare. Alla öppningarna har jag inte utnyttjat, men jag är fortfarande tacksam för dem.

Tack till Maria Jacky som lovat bort sin sambo Per-Eriks tjänster i jakten efter en passande bil. Och styrka till er båda efter den omtumlande ankomsten till Italien!

Tack till alla som delat min blogg med sina vänner. Julia Jacobsson, Maria Jacky igen, Andreas Ohlsson, Leif Jansson, Karin Anderberg, min bror Nils, Mattias Alin och flera till som jag inte kommer på nu och därför förolämpar å det grövsta.

Tack till alla som gratulerade mig på min födelsedag med uppmuntran och glada tillrop. Varje ord värmer!

Och speciellt tack till min medarbetare Apan som går till ytterligheter för att göra illustrationerna i bloggen till något extra. Samt naturligtvis till min älskling, lyckliggörare och musa Emily!

Som jag skrev på Facebook-sidan i morse är den här bloggen bland det roligaste jag någonsin sysslat med. Det är nästan så jag hoppas på att få fortsätta länge och söka jobb! Men samtidigt är det viktigt för mig att hela tiden nå nya läsare, annars blir det statiskt. Jag lägger upp sajten i länkkataloger för glatta livet, men ser ändå hur antalet läsare stadigt går neråt. Jag misstänker att det har att göra med Facebooks nya urval av s k topphändelser istället för den tidigare kronologiska ordningen av händelser på förstasidan. Ett inlägg på min Facebook-sida som inte får några gilla-markeringar försvinner i mängden, och jag är inte beredd att börja betala Facebook pengar för att marknadsföra min blogg som sponsrad länk. Då terroriserar jag hellre er, mina läsare med uppmaningen:

  • Om ni tycker ett inlägg är bra, roligt och/eller välskrivet, gilla det!
  • Om ni tycker ett inlägg är mycket bra, roligt och/eller välskrivet, dela det!
  • Om ni tycker hela bloggen är bra, rolig och/eller välskriven, gilla och följ min Facebook-sida!
  • Om ni tror andra tycker bloggen är bra, rolig och/eller välskriven, bjud in dessa att gilla och följa min Facebook-sida!

Då hoppas jag att mina inlägg stiger upp som topphändelser, fler börjar läsa, gilla, dela och sprida och så är det hela igång. Och vem vet, bloggen kanske blir mitt jobb? Då har ni mig här i datorn för evigt. Konstigare saker har hänt.

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig!

Nog tiggt och tjatat nu. Nja, nästan nog i alla fall, för här kommer än en gång mitt CV!

Jag har lagt korsord – på bloggen

060

Farmor, som jag avgudade som liten knatte, var väldigt allmänbildad och löste mycket korsord. Jag blev därför snabbt intresserad av den hobbyn och redan på lågstadiet började jag konstruera egna. Det skulle vara spännande att se dessa tidiga alster idag, skulle jag känna igen den lille åttaåringens tankegångar i ledtrådarna, tro. Och hur var det med stavningen på den tiden? Förmodligen inga problem, mig veterligen stavade jag bara fel vid tre tillfällen under hela grundskolan (hägningen, lungt och bibliotikarie). Det kan vara så att några gamla kryss ligger kvar i en låda på vinden. Tur att vi ska flytta snart så jag får anledning att gräva så djupt i förråden!

Efter den intensiva starten la jag ner konstruktörspennan och började koncentrera mig på att lösa korsorden istället. Under studenttiden fick jag ett återfall, inspirerad av Dagens Nyheters mästerlige konstruktör Enar Åkered. Det var lite av en kick när halva studentkorridoren satt och slet sina hår över mina krystade nycklar.

Intåget i Scrabble-världen väckte naturligtvis den gamle knåpskaparen till liv. Inte helt oväntat är folk som spelar Scrabble även hejare på och konnässörer av korsord. Jag började tillverka jättelika kryss som baserades på stora familjeevenemang, som Nils bröllop och det stora släktmötet i Åhus 2004. Det började födas en övermodig tanke att jag faktiskt skulle kunna livnära mig på det här nöjet! En svindlande och oluthersk idé!

I brist på direkt funna snabba inkörsportar i kryssmakarvärlden ebbade min produktivitet ut igen. Jag återgick till att vara lösare. Jag började prenumerera på en massa krysstidningar, och som med de flesta av mina intressen gick det snabbt till överdrift. En sak märkte jag i alla fall, de flesta korsordstidningar som ges ut vänder sig till en alldeles för bred publik och håller en förvånansvärt låg svårighetsgrad. Jag ville ha mer utmaning, och det tror jag fler än jag efterlyser. Fram för fler svårare krysstidningar, jag är övertygad om att det finns både lösar- och konstruktörsunderlag. I båda lägren anmäler jag mig som frivillig.

En gång la jag lite extra manke till mina försök och gjorde en snygg pdf-version av ett kryss. Den kan jag publicera här för utskrift och helgnöje till er läsare, om ni får tid över. Men jag varnar er, det är en svårt ordnördig hjärna som satt ihop ordnätet och en ordvitsskadad spääxhjärna som tänkt ut nycklarna. Lös på egen risk!

Läskkryss i pdf-format för nedladdning.

 

Händige herrn

Jag trodde länge att jag var en renodlad teoretiker. I skolan var de praktiska ämnena alltid mina sämsta, och så här i efterhand får jag tillskriva detta dels min tävlingsinstinkt och dels min försiktighet. Jag har, som berättats i tidigare bloggprojekt, alltid i görligaste mån strävat efter att inte slå ihjäl mig, och detta gjorde mig inte till en motiverad idrottare exempelvis. När de andra pojkarna (och i viss mån flickorna) stångades om en boll så stod jag och luktade på blommorna. Det är faktiskt helt sant, jag har ett speciellt minne från en idrottstimme på lågstadiet då hela klassen skulle ”spela fotboll”. Fröknarna var också med. Allihopa sprang i tät klunga fram och tillbaka över planen med bollen och en av fröknarna i spetsen. Men inte jag, för jag stod och tittade på några blommor som växte på en helt annan del av planen. Hade jag sprungit i den där klungan hade jag ju kunnat bli nertrampad!

Tigger RU BANK, ditt SPÅN?

Tigger RU BANK, ditt SPÅN?

Sedan blev det dags för slöjd. Och om det är någonstans en otränad knatte kan bli ihjälslagen så är det i en slöjdsal, speciellt när Kalle Bergström klipper ut kaststjärnor i plåt. Alla pojkarna gjorde maskingevär i trä, och jag gjorde smörknivar som värsta Jonas Gardell. Och när alla andra var ute och lekte med sina maskingevär så tröttnade läraren, som gick under den smickrande benämningen Trä-Hitler, på mina tafatta tag med ettans sandpapper, tog den arma träbiten till svarven och på en minut hade jag en jättefin smörkniv. Inte konstigt då att jag ansåg det meningslöst att jag skulle kasta bort min tid där, eller hur? En måste ju tänka effektivt.

Varsågod nästa!

Varsågod nästa!

Då var det bättre med syslöjd! Där satt en mest stilla och det otäckaste som kunde hända var att en stack sig på en nål, eller brände sig på ett strykjärn, men för att lyckas med det så behövde en ju vara så urbota klantig, så det hände ju inte oftare än kanske nån gång i veckan. Jag utvecklade ett kortvarigt intresse för brodyr och presterade riktigt skapliga tygkassar och förklän, virkade grytlappar och stickade t o m lite, men sen kom högstadiet och jag blev för tuff. Tyckte jag,

Så kom hemkunskapen och där var det ju synnerligen svårt att slå ihjäl sig. Istället infann sig prestationsångesten. Jag var uppväxt med mästerkockar i flera led åt alla håll, och jag hade dessutom ett väldigt maträttspatos, ingenting fick gå till spillo! Och till spillo var just vad saker gick i mina första tafatta försök vid spisen. Vaniljsåsen blev för tunn, pepparkakorna för brända, potatisen för hård, spaghettin för mjuk. Och ingen uppmuntran fick jag direkt i det hårda tonåringsklimatet. Min matlagningspartner Fidde muttrade nåt om att jag inte ens kunde hyvla ost ordentligt.

Inte konstigt att jag valde den mest teoretiska gymnasielinjen som fanns på den tiden, N. Borta var slöjden, borta var hemkunskapen. Idrotten fanns fortfarande kvar och plågade mig, men där kunde jag alltid trösta mig med att jag ändå var den ende i klassen som just då platsade i ett landslag, nämligen Othello-landslaget.

Men tiden gick och långsamt började jag försona mig med praktiken och insåg att det inte var så farligt. Först ut att knyta vänskapsband med mig var idrotten. I lumpen hamnade jag i en pluton av mestadels slashasar utan kondis och plötsligt var jag en av de bästa och snabbaste, och det var uppmuntrande för tävlingsmänniskan i mig. Skytte lärde jag mig dock aldrig, men det är jag snarare stolt över.

Under min andra spääxperiod blev jag plötsligt dekorchef, och det verkade bero på att jag gjorde nåt rätt och kunde nånting inom det gebitet. När jag tänkte efter så insåg jag att så faktiskt var fallet. Teorin var avklarad, nu visste jag hur man gjorde och vågade prova ordentligt! Där lärde jag mig också att medarbetare är en bra grej, om du kommer på att du vill ha ett dinosaurieskelett i papier-maché på scen så behöver du inte nödvändigtvis göra det själv, i en spääxensemble finns det alltid nån som är ännu lite galnare.

Efter det åkte jag till  USA ett tag för att jobba i min kusins datafirma, men när firman gick i stå p g a datavirus blev jag satt på andra sysslor. Jag upptäckte att jag faktiskt kunde måla en hel övervåning utan att förstöra nåt, samt slipa utemöbler, montera kontorsdito och tömma en långtradare på bara ett par timmar (ok, vi var tre personer som hjälptes åt). Jag började förstå att jag gått och blivit duglig.

Och sist men inte minst så omfamnade jag matlagningens ädla konst! Och jisses, vad jag ångrar mig att jag inte övervann den ångesten tidigare! Jag har visat mig vara en riktigt skicklig kock, jag kastar mig dödsföraktande ner i kokboken och numera går sällan något till spillo. Och om det gör det nån gång, så är det ju inte hela världen.

Och nu är jag som ett litet barn på julafton inför hantverkarnas ankomst till Staffanstorp. Jag vill moka ett rör! Jag vill borra i betong! Jag vill fälla ett träd!

Jag kommer att bli skitjobbig. Ge mig ett jobb så de slipper mig. Här är mitt CV.

Profiler

Hur en passar in i ett team är naturligtvis viktigt för den som ska anställa en, så dagens epistel handlar om detta.

Två gånger i mitt liv har jag gjort personlighetstester med avsikten att ge mig en professionell personlighetsprofil. Första gången var under mitt första år i kundtjänsten på Handelsbanken Liv. Vi åkte ut till en kursgård på Lidingö och skulle lära oss effektivare kundkontakter. Syftet var att placera oss i ett tvåaxlat koordinatsystem där den ena axelns ”skala” gick från ingen önskan om medbestämmande till stor önskan om medbestämmande, och den andras från människoinriktad till resultatinriktad, d v s om en tyckte det var viktigt att alla mådde bra eller att arbetet blev gjort till varje pris. Beroende på var en hamnade på skalan blev en kategoriserad som Vänskaplig (människoinriktad), Analytisk (resultatinriktad), Uttrycksfull (människoinriktad med medbestämmandebehov) eller Pådrivande (resultatinriktad med medbestämmandebehov). Sedan kunde en även ha inslag av någon annan egenskap i sin huvudprofil. Om en kanske inte var resultatinriktad till varje pris, men ändå oftast, så kunde en få ”diagnosen” Vänskapligt Analytisk.

Hur bestämdes då detta? Jo, på tvenne sätt. Dels fick jag göra ett test med umptisjutton frågor av typen ”hur bra passar det här in på dig?”, det kunde vara allt från var jag helst äter lunch till hur jag beter mig på mingel, dels fick ett antal bekanta göra samma test, gärna bekanta som kom från skilda kretsar och kände mig på olika sätt, men de skulle inte göra testet med avseende på sig själva utan på mig. Idén var att jag skulle få reda på hur stor skillnad det är på min självbild och på hur omvärlden uppfattar mig. Jag blev positivt överraskad hur lätt det var att hitta vänner som kunde tänka sig att ställa upp för ett sånt test.

Jag var ju ganska övertygad om att jag skulle hamna i det analytiska facket, kanske med ett litet inslag av uttrycksfullhet, så därför blev överraskningen stor när mitt kryss i koordinatsystemet visade sig hamna nästan högst upp i Vänskaplig-hörnet. Mina egna svar hade alltså placerat mig som Vänskapligt Vänskaplig, jag bryr mig väldigt mycket om mina medarbetare och vill inte vara med och bestämma om det inte är nödvändigt. Jag tänkte att mina vänners svar nog skulle korrigera min änglalika självbild, men då klickade kursledaren på Nästa i PowerPoint-presentationen och avslöjade att min omgivnings uppfattning placerade mig ännu lite högre upp i vänskapliga hörnet! En renodlad mysfarbroder, således!

Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna, så det var med stor spänning som jag i WISE:s regi gick att genomgå en ny planering. Jag antar att många har hört talas om MBTI (Myers-Briggs Type Indicator). I MBTI existerar fyra skalor:

  • Energi/Uppmärksamhet, där en kan gå från Extraversion (E) till Introversion (I)
  • Perception, där en kan gå från Sinnesförnimmelse (S) till Intuition (N, i var ju redan upptaget från förra skalan)
  • Bedömning, där skalan går från Tanke (T) till Känsla (F, för Feeling)
  • Livsstil, där skalan går från Bedömning (J, Judgement) till Perception (P)

Testet bestämmer vilken av bokstäverna i varje kategori en använder helst och så sätts en preferensprofil ihop av detta. Den här gången räckte det med att bara jag fyllde i de umptisjutton frågorna, som i princip såg likadana ut som på testet sju år tidigare.

Antingen hade jag lärt känna mig själv bättre på dessa sju år, eller så hade jag mer tur i gissandet, för den här gången blev resultatet betydligt mindre överraskande. Jag hade faktiskt bara ”fel” på den tredje kategorin, jag trodde jag skulle vara en känslomänniska snarare än en logiskt tänkande varelse. Min MBTI-profil visade sig vara INTP, en introvert, intuitiv, perceptiv, tänkande person.

Hur är då en sådan?

Jo, jag är en självständig problemlösare som är mästerlig på att tillhandahålla en opartisk, kärnfull analys av en idé eller en situation. Jag ställer de besvärliga frågorna – utmanar både mig själv och andra att finna nya logiska angreppspunkter.

Jag är logisk, analytisk och objektivt kritisk. Jag är opartisk och eftertänksam, snabbtänkt, insiktsfull och uppfinningsrik, och även intensivt nyfiken på nya idéer och teorier. Jag tycker om att plocka isär och omarbeta idéer.

Jag kan lägga ner min själ i att utforska och analysera ett intressant problem.

Jag är mer intresserad av att hitta lösningar än att faktiskt utföra dem. Jag ser helst att jag slipper organisera människor eller situationer. (Där måste jag opponera mig lite mot testets utfall, jag tycker jättemycket om att organisera saker, bara de är intressanta och folk gillar dem.)

Jag föredrar en precis kommunikation och ogillar överflödigt prat om självklarheter. Jag vill formulera den exakta sanningen, men uttrycker mig ibland så komplicerat att min omgivning kan ha svårt att förstå den. (Lite som just nu, alltså!)

Andra kan uppfatta mig som tystlåten, behärskad, lugn och opartiskt observerande, och som en person som värderar sitt oberoende högt.

I ett team tillhandahåller jag både realistiska visioner och intellektuell insikt, jag löser problem relaterade till begrepp och innehåll, jag skissar grundläggande principer för hur arbetet ska utföras och jag klargör information och tar opartisk inställning till data. Jag påverkar teammedlemmar mest genom att vara insatt i det som ska göras och vara en resurs för andra.

Jag leder genom att ge alla teammedlemmar möjlighet att använda sina färdigheter, och så är jag en hejare på att sätta dagordningar och ge klara alternativ så majoritetsbeslut kan fattas.

Med mera, med mera. Inte låter det så Vänskapligt Vänskapligt, eller hur? Jag är med andra ord en ytterst mångfasetterad person. Eller så har jag hårdnat på äldre dagar.

Visst är jag precis vad just du behöver? Varsågod, här är mitt CV!