Främlingen mitt i bland oss

Hela familjen gick ut och handlade. Det var trevligt som omväxling, oftast brukar jag få gå själv. Vid City Gross blev vi tilltalade av en av dem, en av de där som har blivit allt vanligare runt våra köpcenter, speciellt så här års. I sin slitna gula jacka stod han där och sökte kontakt med alla som gick förbi.

Lions-gubben.

Han siktade in sig på mig. ”Vill ni rösta på Staffanstorps lucia?” frågade han fryntligt.

”Nej tack”, svarade jag ärligt och slängde tydligen en blick på Emily och Signe, eftersom han inte gav sig.

”Behöver du be om lov från henne för att få rösta?” frågade han med en smula hån i rösten.

Och här följer nu Banjo-Herrens topp-5 lista över de bästa svaren på den gliringen:

Plats nummer 5) Du har rätt, det är klart jag ska rösta. Vilken av kandidaterna var det du var nu igen?

Plats nummer 4) Lerduveskytte? Nej, jag håller mig till min schnauzer!

Plats nummer 3) Vet din fru om att du är ute så här sent?

Plats nummer 2) Jajemän! Sug på den, du.

Plats nummer 1) På vilket sätt anser du att jag skulle ha något underkuvat behov av att i min ålder rangordna sju unga flickor efter det enda jag vet om dem, d v s deras utseende? Skönhetstävlingar är, oavsett avsikt, en ytlig, fördummande och föråldrad företeelse. Det finns hundratals olika sätt att bedriva välgörenhet på genom ett luciatåg, varför göra det till en popularitetstävling? Är det inte viktigare att helhetsupplevelsen istället optimeras och att en expertjury av exempelvis musiklärare och sångpedagoger sätter ihop det bästa tåget, med var deltagare i sin ultimata roll? Och slutligen, min bäste herre, ja, jag försöker komma ihåg att kommunicera med min livskamrat när det gäller viktiga saker, och det hoppas jag du gör själv också.

Jag är ganska nöjd med att jag åtminstone fick till en kortversion av ettan i skarpt läge.

”Nej, jag försöker undvika skönhetstävlingar.”

Så gick vi därifrån och muttrade alla tre, en av oss för att hon inte kan mycket mer än så, de andra två över Lions-gubbar och deras förstockade syn på kvinnor i olika åldrar och sammanhang.

”Typiskt Lions-gubbar att säga så där de sitter på sina gubbmöten i sina klubblazrar och tycker dom är nåt!”

”Och kvinnorna som aldrig får vara med om de inte är gifta med en Lions-gubbe!”

”N’göj! Harare! Öjöjöj….”

Detta är ett så solklart exempel på de fördomar som styr vår vardag. Alla Lions-gubbar klumpas ihop till ett kollektiv och tillskrivs en massa egenskaper som inte anses passa in i ett modernt samhälle. Jag känner ju flera Lions-gubbar som är hur reko och jämlika som helst och som har helt vanliga jobb och kläder, inte bara gul vindtygsjacka eller blazer, men så finns det en liten klick som bekräftar våra fördomar och förstör för den stora massan. Vi måste lära oss att se varje Lions-gubbe som en individ och medmänniska och inte som något främmande och styrt av andra regler än vi ”vanliga hederliga människor”.

Och ja, jag vet att de vill att vi ska kalla dem Lions-representanter, men jag har alltid kallat dem Lions-gubbar och ingen har någonsin tagit illa upp. Snart får man väl inte säga jordgubbe eller Tiger Woods heller utan att vara ordenssällskapsfientlig?

N’göj!*

162

Hejsan, allihopa!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett gästspel här i bloggen, men efter gårdagens lite tyngre läsning tänkte jag att det kunde vara dags med en liten rapport från lekmattan. För let’s face it, pappa kan söka hur mycket jobb och begära så mycket ord han vill, egentligen sitter de allra flesta av er bara och väntar på fler bilder på mig, eller hur? Jag mår bra och håller precis på att lära mig sitta själv i längre än 10 sekunder. Idag fyller jag 29 veckor, men vem räknar? Inte pappa, i alla fall.

Idag har vi varit och fått julkorten tagna. Slutresultatet får ni vänta på ett tag till, men jag kan avslöja att såväl jag som Åsa-Nisse och Polarn var väldigt julfina.

170

 

* Lite osäkert vad det betyder, men det är det absolut vanligaste ordet i Signes vokabulär, så förmodligen ”Hej!” eller ”Tack för maten!” eller ”Vad glad jag är!” eller nåt sånt. (Blog. anm.)

 

 

Jag ger dig min morgon

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Jag ropar på hjälp. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Hon utstöter läten som jag gärna skulle vilja härma och med min allra tydligaste stämma förklarar jag för henne att min mat och soffan och hela vardagsrummet är borta, och så lägger jag till i lite skarpare ordalag att det verkar som det blivit någon sorts fuktskada i huset, för jag är alldeles blöt om rumpan. Sedan tillägger jag sakligt att det skulle uppskattas om hon tog upp mig nu. Mamma förstår naturligtvis, men jag har fortfarande vissa klagomål. Jag har nämligen insett att jag håller på att dö, eftersom jag känner en stor tomhet inom mig. Mycket egendomligt, det var ju alldeles nyss jag åt…

Mamma bär istället för att genast rädda mitt liv in mig i ett ljust rum där jag får lägga mig på ett bord som jag känner igen och har en lite kluven inställning till. Mitt fokus är just nu på den nära anstående svältdöden och jag påpekar med min sedvanligt sakliga bestämdhet att det är bra synd att jag aldrig kommer få mat igen. Nåja, det har ju varit ett spännande liv…plötsligt märker jag att jag är varm och torr igen! Hur gick det till. På vägen ut ifrån det ljusa rummet går vi förbi en annan mamma som bär på en annan bebis. Det är väldigt förvirrande att alla mammor och bebisar i det här huset ser likadana ut. Jag vinkar med båda händerna och tjoar goddag. Den andra bebisen vinkar tillbaka och säger detsamma.

Vi går tillbaka till det mörka rummet och jag återser mitt fängelse, men bara från utsidan. Mamma lägger ner mig bredvid sig och tar fram nattamat! Jag hugger in och få mig ett ordentligt skrovmål…

IMG_3335

Var är jag? Jag höll ju på att äta, och nu är jag plötsligt här, på en mörk främmande plats alldeles ensam, inspärrad bakom galler vad det verkar? Och som det verkar håller jag än en gång på att dö. En apa och en kanin sitter lite längre bort och tittar på mig. Jag berättar för dem hur förargligt jag tycker det är att jag är här alldeles ensam och att jag aldrig kommer att få någon mat igen. De ger mig stumt medhåll. En vilt främmande människa tittar fram genom spjälorna och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är mamma. Jag lyfts åter upp och läggs ner på ett större mjukt underlag. Bredvid mig ligger det en gubbe och sover och jag blir genast nyfiken. När han öppnar ögonen ser jag att det är pappa. Vad skönt! Vi är alla samlade igen! Och nu dyker det plötsligt upp mat! Glatt överraskad över att livet innehöll ännu en servering hugger jag in och äter mig mätt.

Var är jag? Jag var ju mitt i maten, och nu är jag plötsligt här, på en lite ljusare men helt främmande plats! Pappa och mamma och maten har försvunnit och jag påpekar finkänsligt för apan och kaninen, som jag ser genom gallret till vänster om mig, att om de träffar mina föräldrar så kan de väl hälsa och tacka för den här tiden, för nu är all mat borta och slut och jag ser inget annat öde än döden framför mig. En vilt främmande människa kommer plötsligt inspringande i rummet och jag blir förskräckt, men inser ganska snabbt att det är pappa. Jag frågar honom var han tog vägen och om han kan lära mig att försvinna sådär i tomma luften och så passar jag på att ta farväl av honom innan jag drar till de sälla jaktmarkerna. Pappa plockar upp mig och bär iväg mig på ett äventyr som nästan får mig att glömma min nöd! Det är som vi sjunker ner i marken bit för bit med varje steg vi tar! Häpnadsväckande! Nere i underjorden träffar vi en främmande kvinna, som jag ganska snabbt identifierar som mamma. Hon jollrar något oförståeligt, och det är ju tur att hon ser så lycklig ut att jag trots rotvälskan förstår att hon är glad att se mig. Jag hälsar henne, undrar om hon sovit gott och informerar henne om att maten har försvunnit och tagit slut så därför är det dags för mig att lämna detta jordelivet. Till min stora förvåning och lättnad tar då mamma fram mat ur morgonrocken och jag låter mig väl smaka.

Plötsligt hörs det ett märkligt ljud och jag blir mysigt varm om ryggslutet. En vilt främmande människa rycker mig från min måltid, och bär iväg mig längs en korridor. I korridoren ser jag en annan bebis bli ivägburen av sin pappa. Även papporna här i huset är alla likadana. Kanske de är släkt? Jag märker att mannen som bär mig är en av dem, och jag blir glad, då är jag förmodligen inte i fara.  Vi går in i ett rutigt rum av blank sten där jag blir kränkt till kropp och själ, men vad hjälper invändningar? Efteråt konstaterar jag att den andra bebisen rönt samma öde. Jag frågar den andra bebisen om den kan numret till BRIS, men den bara pratar i munnen på mig. Varför lär sig inte folk att lyssna? Jag märker att jag bytt färg. Jag undrar försynt hur andra människor ska kunna veta att jag är flicka när jag kläs i gröna kläder?

Dags att gå på gymmet! Det blir det vanliga träningspasset, några armhävningar, några försök att rulla runt, ett par sit-ups och sedan till relaxavdelningen där jag språkar med mina träningskompisar Zebrina och Affe.

010

Sen blir det dans! Jag älskar att dansa! Ibland dansar vi både vals och mazurka, men bäst tycker jag nog om tango. Både mamma och pappa dansar bra, och sjunger sånger där jag lyckats urskilja några lösryckta fraser, ”styrm Ann Karlsson” och ”här gurkha”, vad det nu kan betyda. Åh, vilken härlig rytm…

Var är jag?

 

Grannsamverkan mot privatliv

IMG_3786

Jag växte upp i ett hus som låg mitt i ett kvarter. En egen väg ledde  in till gårdsplanen och någon insyn var det inte tal om. Vi tyckte att det var ett fantastiskt lugnt läge och när huset gick ut till försäljning i början av 2000-talet så trodde vi att folk skulle slåss om att få bo så skyddat. Men vad tji vi fick! Mäklaren skakade skeptiskt på sitt huvud och sa att numera vill folk bo vid hus utmed gatan, för den här byn består till största delen av patetiska show-offs. Han klädde kanske in det i lite mer diplomatisk språkdräkt, men andemeningen var sådan.

Senare, när han framgångsrikt bevisat sin tes genom att inte hitta några köpare och lämna ifrån sig uppdraget, dök han upp och avslöjade att han egentligen ville ha huset själv. Han fick ungefär lika mycket tji.

Hur som helst så får vi hoppas att det kommer några utflyttade åhusbor med feta bankkonton när vi nån gång i framtiden ska flytta från vårt hus, för det ligger verkligen längs en genomfartsled! (Det kunde en inte tro när en såg den lilla återvändsgränden med sex hus, varav vårt var det fjärde.) Av någon anledning är det tydligen populärt att gina över en gräsmatta och svänga in på vår lilla gatstump på sin morgonpromenad, joggingtur, mopedrepa och/eller sitt sparkcykelakrobatiknummer.

Min favorit hittills är grannpågen på cirka 8-9 år som långsamt kom glidande stående i givakt på en skateboard, tittade dödsföraktande i färdriktningen och lugnt och samlat drog upp två knallpulverpickadoller ur shortsen. Skateboardwestern är en alldeles för oprövad mash-up.

Skönt att det bara är en gångbana, i alla fall. Jag har fått acceptera att frukost tillreds helst i mer kläder än kalsipperna, och dessutom har jag lärt mig att det är helt omöjligt att inte titta in genom ett fönster man går förbi! Och där tänker jag inte kasta sten i glashus, jag gör det tyvärr själv också.

Men vi vänjer oss och har nu börjat hälsa glatt på dem vi får ögonkontakt med. Vi antar att de helt enkelt har hört ryktet om den supersöta bebisen på 4:an och bara måste ta risken att bli upptäckt för att få sig en titt.

Men vad har jag då själv för ursäkt???

Banjo-Herren blir av med sin packning – två gånger

Att se ett litet barn växa upp är en välsignelse, men vissa moment i processen kommer åtminstone inte vi att böla över när de försvinner. Ett av dessa är alla bröstmjölksattiraljer! Flaskor och nappar som måste sköljas kallt och diskas varmt och sköljas kallt igen och en gång om dagen kokas för att inte bakterierna ska trivas! Och så den värsta av dem alla, bröstpumpen! Den används inte så ofta längre, men ibland åker den fram när Signe somnar mitt i maten.

Bröstpumpen ska tas isär ner till minsta möjliga beståndsdel och även den sköljas kallt, diskas varmt och sedan sköljas kallt igen efter varje användning. Sedan en tid tillbaka använder vi pumpen så sällan att vi bara har en liten manuell pump kvar, och den har ännu mindre beståndsdelar än den eldrivna vi använde förut. Uppenbarligen har jag haft turen (jag hävdar envist att det inte är någon ”skicklighet” inblandad) att slippa göra rent denna. Förrän nu!

Emily hade redan sköljt kallt en gång, men fick ett ärende och bad mig ta över. Det sista hon sa innan hon lämnade mig med ansvaret var att jag skulle vara försiktig för i skålen vi speciellt använder för att diska pump låg en liten packning som tillhörde pumpen. Jag tittade ner i skålen och mycket riktigt fick jag se en liten, liten väska med några extra pumpmembran i….

Nej, jag såg naturligtvis en liten, liten plastring på 4 mm i diameter och 1 mm i tjocklek ligga på bottnen och se bortdiskningsbar ut. Jag startade mitt arbete med full koncentration. Här skulle inget få mig att glömma bort den lilla ringen och dess farofyllda badsemester!

Plötsligt ropade någon namnet på Zimbabwes huvudstad från vardagsrummet!

”Harrrrrarrrrrreee!” Det var Signe som låg i babygymmet och anklagade mig för försumlighet. Jag försvarade mig genom att ta en liten paus i diskningen för att höra om hon kunde fler huvudstäder. Efter några misslyckade försök att få henne att säga ”Antananarivo” återvände jag till diskbänken och diskade varmt färdigt och sköljde kallt och la alla delarna utom den lilla packningen på tork. Den var försvunnen! Hade jag haft något hår så hade jag slitit det. Jag insåg snart att packningen spolats ner i avloppet.

En sak har jag lärt mig under mina år som hobbyklant, och det är att moka rör. Jag hämtade hink och trasa och började genast moka lös vattenlåset. Det var, med avseende på packningar, tomt. Jag kunde dock konstatera att de tidigare ägarna hållit Sarah Dawn Finer-klass på flyttstädningen av avloppet. Jag suckade djupt och mokade tillbaka röret så gott det gick.

Det visade sig vara inte så särskilt gott. Framåt kvällen hade vi översvämning i köket! Välkommen till villalivet, tänkte jag och skred än en gång till mokningsverket.

042

Det var inte min packningsdag, helt enkelt. Vattenlåsets ena sådana återfanns i sönderbrutet skick i rörgängan och det var bara att packa sig iväg (fniss!) till vattenlåsaffären.

Jag gick in i en affär (Rör Montören i Syd AB) och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?”. Dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt inte alls en affär! Inget alls är det enda man kan köpa här!”

Varför framgår det inte tydligt på Gula Sidorna att vissa vvs-företag bara är kontor och inte har någon försäljning? Jag frågade var närmaste vattenlåsaffär kunde ligga och fick tipset ByggMax. Ny vers.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt en jätterörsaffär. Jätterör är det enda man kan köpa här!”

Jätterörförsäljaren tipsade dock mer initierat om Hornbach. Ny vers igen.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nja, nu har du ju bara kommit till parkeringsplatsen än så länge. Entrén ligger där borta!”

Jag tittade i den riktningen utan framgång. Jag såg bara parkeringsplats. Mannen i snickarbyxorna, som jag frågat om vägen pekade igen och frågade:

”Ser du den där linjen långt bort i fjärran där himmel och jord ser ut att mötas? Det är just bortom den.”

Ja, det är klart jag överdriver. Men Hornbach i Stora Bernstorp är verkligen ofantligt stort, och det är lätt för den ovane att parkera bilen för tidigt i tron att hen är framme. Eftersom jag är ung och rask beslöt jag mig för att vandra sträckan till fots. Långt senare var jag framme. Väl inne i affären såg jag hyllor som sträckte sig mot skyn och högst upp försvann i molnen. Mycket högre och svindlande än på City Gross. Långt bort vid nästa horisont skymtade jag en skylt som det stod bl a ”Rördelar” på. Jag anträdde en ny långvandring. Jag insåg att jag var den ende på Hornbach som var klädd i kavaj. Runt omkring mig gick pannveckade hobbybyggare och diskuterade grovlek på bult och trallbredd och annat händigt. Jag kände mig minst sagt bortkommen. Här samlades de som hade haft sina hus betydligt längre än bara enonalv månad.

Jag hittade min sökta del förvånansvärt snabbt och billigt och återvände i triumf hem, där resten av familjen väntade på ovanvåningen. Jag dök ner och mokade snabbt ihop rören till igenkännlighet igen och nu höll det tätt! Seger och viktiga husägarvuxenpoäng inkasserade!

Och tror ni inte att jag någon minut senare hittade den andra packningen på undersidan av en nappflaska!?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Där går ändå gränsen för hur klyschig en verklighet får vara!

048

PS. Jag har som den uppmärksamme telefonnörden antagligen observerat, skaffat en Sony Xperia Z2. Mitt liv blir än en gång aldrig sig likt. DS.

Tavlor på en utställning – Banjo-Herren gör bort sig på vernissage

DSC_0016Vi beslöt oss för att frottera oss med kultureliten och gå på vernissage i går eftermiddag. Serietecknaren och konstnären Sara Granér ställer ut på Staffanstorps Konsthall och eftersom vi vid flera tillfällen haft teckningar av henne uppsatta på kylen hemma så bestämde vi oss alla tre för att bli kulturella. Signe har ju fått vänta bra länge med sin debutantutställning, men det här tyckte vi kunde vara en lagom start.

DSC_0014

Medelåldern på begivenhetens besökare var oväntat hög. Staffanstorps kulturelit hade tagit på sig sina bästa bokmässekläder och stod nu och mumsade praliner och småfnissade åt teckningarna och målningarna. Någon ondgjorde sig över att det förekom svordomar i vissa verk, och någon annan sekunderade, men la in en brasklapp om att det kanske hade sitt konstnärliga alibi i den här konstformen. Jag hade odlat ett litet vernissageskägg, så jag kunde stå och ta mig om det och säga djupa saker med armbågen lutad i den andra handflatan, precis som en riktig konstkännare. Jag hade stått framför spegeln och övat in den rätta bakåtlutade kroppshållningen och den där cirkulära handrörelsen en ska ha när en ska säga något taskigt om en målning precis när konstnären råkar stå bakom en.

För konstnären var där och pratade artigt med alla som ville och sa ”åååååh” när hon fick se Signe, precis som man ska. Och vi var ärliga och överöste henne med beröm för hennes knivskarpa satir och fantasieggande bilder. Alla som bor rimligt nära borde gå och titta på utställningen, men om du råkar vara gubbe, nazist, rörsångare eller Tobias Billström så kan det hända att du kommer känna dig lite påhoppad.

DSC_0015

Eftersom jag senare på kvällen fastnade i ordvitsläge så följer här listan på andra sorters utställningar en kan gå på.

  • Utställning som sker redan innan tavlorna hängts upp, just efter att väggarna målats – FERNISSAGE
  • En populär utställning – GÄRNISSAGE
  • Utställning av armékonst – HÄRNISSAGE
  • Utställning av metallskulpturer – JÄRNISSAGE
  • En utställning av centrala verk – KÄRNISSAGE
  • En utställning på Konstskolan – LÄRNISSAGE
  • En kändisutställning – STJÄRNISSAGE
  • En motvillig utställning – SPJÄRNISSAGE
  • Att gå på utställning via länk -. FJÄRRNISSAGE
  • En utställning av ens lite sämre verk – VÄRRNISSAGE
  • Ursäkta, var är utställningen? – DÄRNISSAGE
  • En portabel utställning – BÄRNISSAGE
  • En kass utställning – VÄRDOSSAGE
  • En utställning i ett hönshus – VÄRPISSAGE
  • En utställning endast för män – HERRNISSAGE
  • En utställning i ett stall – MÄRRNISSAGE
  • En utställning av ordkonst – VERBISSAGE
  • Och så till slut, en som bara mina läsare i södra Staffanstorp kommer förstå. En utställning på Hagtornsvägen: PERNILSAGE

Tack, det var skönt att få ut det ur systemet….

DSC_0017(Alla bilder är naturligtvis från utställningen, ritade och målade av den fantastiska Sara Granér.)

Banjo-Herren sliter för brödfödan

Vi brukar säga halvt på skoj att det sämsta med att ha flyttat till Staffanstorp är att det är så långt till närmaste surdegsbageri. På Klostergatan där vi bodde förut var vi bortskämda med inte mindre än två bara utanför porten. Det var Lunds Stenugnsbageri och Stora Jakobs dito.

Nu antar jag att vissa har invändningar och vill hävda att det heter Sankt Jakobs Stenugnsbageri, men i så fall hade det väl stått ”S:t Jakobs” och inte ”St. Jakobs” på deras egen skylt, eller hur?

På Stora Jakobs köper man jättestora bröd för jättestora summor, och sedan går man hem (om man har nära) och skivar upp det i jättemånga skivor som man lägger i jättemånga påsar och stoppar in i frysen. Att skiva ett mer än alnslångt och kompakt pumpabröd i tunna, tunna skivor tar på krafterna. Ungefär halvvägs brukar jag få ta paus och göra stretchövningar och få massage.

Jag har väl berättat om min mönstring? (Va ba? säger nu kanske gemene man och kvinna av lägre ålder, och för dem förklarar jag att mönstring var något som hörde ihop med värnplikten när era pappor, och vissa mammor, var unga. Unga pojkar gick och klädde av sig i grupp för att besiktigas och placeras på rätt kugge i försvarsapparaten.) Vi skulle testa handstyrka och fick därför ett handtag i handen och ombads trycka det hårdaste vi kunde. När malajen sa åt mig att börja nån gång hade jag redan hållit på i flera sekunder. Mätaren gav inte mycket mer utslag än normalt lufttryck. Sann historia.

Nåväl, jag fick ju ändå göra lumpen och det ena gav det andra och nu sitter jag här. Och igår hade vi ärenden in till Lund, så vi passade på att hälsa på Stora Jakob och köpa ett par jättebrön. Väl hemma igen drog jag kniv och slog mig lös. Skivorna blev tunnare än någonsin och kniven var liksom sin användare inte den vassaste i lådan, men hux flux var det bara en liten skalk oskuren kvar, men orken fanns kvar och massagen fick dessvärre utebli p g a onödvändighet.

Ordet babygym kan uppenbarligen ha flera betydelser.