Pappan

Grannsamverkan mot privatliv

IMG_3786

Jag växte upp i ett hus som låg mitt i ett kvarter. En egen väg ledde  in till gårdsplanen och någon insyn var det inte tal om. Vi tyckte att det var ett fantastiskt lugnt läge och när huset gick ut till försäljning i början av 2000-talet så trodde vi att folk skulle slåss om att få bo så skyddat. Men vad tji vi fick! Mäklaren skakade skeptiskt på sitt huvud och sa att numera vill folk bo vid hus utmed gatan, för den här byn består till största delen av patetiska show-offs. Han klädde kanske in det i lite mer diplomatisk språkdräkt, men andemeningen var sådan.

Senare, när han framgångsrikt bevisat sin tes genom att inte hitta några köpare och lämna ifrån sig uppdraget, dök han upp och avslöjade att han egentligen ville ha huset själv. Han fick ungefär lika mycket tji.

Hur som helst så får vi hoppas att det kommer några utflyttade åhusbor med feta bankkonton när vi nån gång i framtiden ska flytta från vårt hus, för det ligger verkligen längs en genomfartsled! (Det kunde en inte tro när en såg den lilla återvändsgränden med sex hus, varav vårt var det fjärde.) Av någon anledning är det tydligen populärt att gina över en gräsmatta och svänga in på vår lilla gatstump på sin morgonpromenad, joggingtur, mopedrepa och/eller sitt sparkcykelakrobatiknummer.

Min favorit hittills är grannpågen på cirka 8-9 år som långsamt kom glidande stående i givakt på en skateboard, tittade dödsföraktande i färdriktningen och lugnt och samlat drog upp två knallpulverpickadoller ur shortsen. Skateboardwestern är en alldeles för oprövad mash-up.

Skönt att det bara är en gångbana, i alla fall. Jag har fått acceptera att frukost tillreds helst i mer kläder än kalsipperna, och dessutom har jag lärt mig att det är helt omöjligt att inte titta in genom ett fönster man går förbi! Och där tänker jag inte kasta sten i glashus, jag gör det tyvärr själv också.

Men vi vänjer oss och har nu börjat hälsa glatt på dem vi får ögonkontakt med. Vi antar att de helt enkelt har hört ryktet om den supersöta bebisen på 4:an och bara måste ta risken att bli upptäckt för att få sig en titt.

Men vad har jag då själv för ursäkt???

Banjo-Herren blir av med sin packning – två gånger

Att se ett litet barn växa upp är en välsignelse, men vissa moment i processen kommer åtminstone inte vi att böla över när de försvinner. Ett av dessa är alla bröstmjölksattiraljer! Flaskor och nappar som måste sköljas kallt och diskas varmt och sköljas kallt igen och en gång om dagen kokas för att inte bakterierna ska trivas! Och så den värsta av dem alla, bröstpumpen! Den används inte så ofta längre, men ibland åker den fram när Signe somnar mitt i maten.

Bröstpumpen ska tas isär ner till minsta möjliga beståndsdel och även den sköljas kallt, diskas varmt och sedan sköljas kallt igen efter varje användning. Sedan en tid tillbaka använder vi pumpen så sällan att vi bara har en liten manuell pump kvar, och den har ännu mindre beståndsdelar än den eldrivna vi använde förut. Uppenbarligen har jag haft turen (jag hävdar envist att det inte är någon ”skicklighet” inblandad) att slippa göra rent denna. Förrän nu!

Emily hade redan sköljt kallt en gång, men fick ett ärende och bad mig ta över. Det sista hon sa innan hon lämnade mig med ansvaret var att jag skulle vara försiktig för i skålen vi speciellt använder för att diska pump låg en liten packning som tillhörde pumpen. Jag tittade ner i skålen och mycket riktigt fick jag se en liten, liten väska med några extra pumpmembran i….

Nej, jag såg naturligtvis en liten, liten plastring på 4 mm i diameter och 1 mm i tjocklek ligga på bottnen och se bortdiskningsbar ut. Jag startade mitt arbete med full koncentration. Här skulle inget få mig att glömma bort den lilla ringen och dess farofyllda badsemester!

Plötsligt ropade någon namnet på Zimbabwes huvudstad från vardagsrummet!

”Harrrrrarrrrrreee!” Det var Signe som låg i babygymmet och anklagade mig för försumlighet. Jag försvarade mig genom att ta en liten paus i diskningen för att höra om hon kunde fler huvudstäder. Efter några misslyckade försök att få henne att säga ”Antananarivo” återvände jag till diskbänken och diskade varmt färdigt och sköljde kallt och la alla delarna utom den lilla packningen på tork. Den var försvunnen! Hade jag haft något hår så hade jag slitit det. Jag insåg snart att packningen spolats ner i avloppet.

En sak har jag lärt mig under mina år som hobbyklant, och det är att moka rör. Jag hämtade hink och trasa och började genast moka lös vattenlåset. Det var, med avseende på packningar, tomt. Jag kunde dock konstatera att de tidigare ägarna hållit Sarah Dawn Finer-klass på flyttstädningen av avloppet. Jag suckade djupt och mokade tillbaka röret så gott det gick.

Det visade sig vara inte så särskilt gott. Framåt kvällen hade vi översvämning i köket! Välkommen till villalivet, tänkte jag och skred än en gång till mokningsverket.

042

Det var inte min packningsdag, helt enkelt. Vattenlåsets ena sådana återfanns i sönderbrutet skick i rörgängan och det var bara att packa sig iväg (fniss!) till vattenlåsaffären.

Jag gick in i en affär (Rör Montören i Syd AB) och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?”. Dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt inte alls en affär! Inget alls är det enda man kan köpa här!”

Varför framgår det inte tydligt på Gula Sidorna att vissa vvs-företag bara är kontor och inte har någon försäljning? Jag frågade var närmaste vattenlåsaffär kunde ligga och fick tipset ByggMax. Ny vers.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nä tyvärr, nä tyvärr, för det här är faktiskt en jätterörsaffär. Jätterör är det enda man kan köpa här!”

Jätterörförsäljaren tipsade dock mer initierat om Hornbach. Ny vers igen.

Jag gick in i en affär och jag sade som så här: ”Kan man möjligen köpa ett vattenlås här?” Och dom svarade: ”Nja, nu har du ju bara kommit till parkeringsplatsen än så länge. Entrén ligger där borta!”

Jag tittade i den riktningen utan framgång. Jag såg bara parkeringsplats. Mannen i snickarbyxorna, som jag frågat om vägen pekade igen och frågade:

”Ser du den där linjen långt bort i fjärran där himmel och jord ser ut att mötas? Det är just bortom den.”

Ja, det är klart jag överdriver. Men Hornbach i Stora Bernstorp är verkligen ofantligt stort, och det är lätt för den ovane att parkera bilen för tidigt i tron att hen är framme. Eftersom jag är ung och rask beslöt jag mig för att vandra sträckan till fots. Långt senare var jag framme. Väl inne i affären såg jag hyllor som sträckte sig mot skyn och högst upp försvann i molnen. Mycket högre och svindlande än på City Gross. Långt bort vid nästa horisont skymtade jag en skylt som det stod bl a ”Rördelar” på. Jag anträdde en ny långvandring. Jag insåg att jag var den ende på Hornbach som var klädd i kavaj. Runt omkring mig gick pannveckade hobbybyggare och diskuterade grovlek på bult och trallbredd och annat händigt. Jag kände mig minst sagt bortkommen. Här samlades de som hade haft sina hus betydligt längre än bara enonalv månad.

Jag hittade min sökta del förvånansvärt snabbt och billigt och återvände i triumf hem, där resten av familjen väntade på ovanvåningen. Jag dök ner och mokade snabbt ihop rören till igenkännlighet igen och nu höll det tätt! Seger och viktiga husägarvuxenpoäng inkasserade!

Och tror ni inte att jag någon minut senare hittade den andra packningen på undersidan av en nappflaska!?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Där går ändå gränsen för hur klyschig en verklighet får vara!

048

PS. Jag har som den uppmärksamme telefonnörden antagligen observerat, skaffat en Sony Xperia Z2. Mitt liv blir än en gång aldrig sig likt. DS.

Tavlor på en utställning – Banjo-Herren gör bort sig på vernissage

DSC_0016Vi beslöt oss för att frottera oss med kultureliten och gå på vernissage i går eftermiddag. Serietecknaren och konstnären Sara Granér ställer ut på Staffanstorps Konsthall och eftersom vi vid flera tillfällen haft teckningar av henne uppsatta på kylen hemma så bestämde vi oss alla tre för att bli kulturella. Signe har ju fått vänta bra länge med sin debutantutställning, men det här tyckte vi kunde vara en lagom start.

DSC_0014

Medelåldern på begivenhetens besökare var oväntat hög. Staffanstorps kulturelit hade tagit på sig sina bästa bokmässekläder och stod nu och mumsade praliner och småfnissade åt teckningarna och målningarna. Någon ondgjorde sig över att det förekom svordomar i vissa verk, och någon annan sekunderade, men la in en brasklapp om att det kanske hade sitt konstnärliga alibi i den här konstformen. Jag hade odlat ett litet vernissageskägg, så jag kunde stå och ta mig om det och säga djupa saker med armbågen lutad i den andra handflatan, precis som en riktig konstkännare. Jag hade stått framför spegeln och övat in den rätta bakåtlutade kroppshållningen och den där cirkulära handrörelsen en ska ha när en ska säga något taskigt om en målning precis när konstnären råkar stå bakom en.

För konstnären var där och pratade artigt med alla som ville och sa ”åååååh” när hon fick se Signe, precis som man ska. Och vi var ärliga och överöste henne med beröm för hennes knivskarpa satir och fantasieggande bilder. Alla som bor rimligt nära borde gå och titta på utställningen, men om du råkar vara gubbe, nazist, rörsångare eller Tobias Billström så kan det hända att du kommer känna dig lite påhoppad.

DSC_0015

Eftersom jag senare på kvällen fastnade i ordvitsläge så följer här listan på andra sorters utställningar en kan gå på.

  • Utställning som sker redan innan tavlorna hängts upp, just efter att väggarna målats – FERNISSAGE
  • En populär utställning – GÄRNISSAGE
  • Utställning av armékonst – HÄRNISSAGE
  • Utställning av metallskulpturer – JÄRNISSAGE
  • En utställning av centrala verk – KÄRNISSAGE
  • En utställning på Konstskolan – LÄRNISSAGE
  • En kändisutställning – STJÄRNISSAGE
  • En motvillig utställning – SPJÄRNISSAGE
  • Att gå på utställning via länk -. FJÄRRNISSAGE
  • En utställning av ens lite sämre verk – VÄRRNISSAGE
  • Ursäkta, var är utställningen? – DÄRNISSAGE
  • En portabel utställning – BÄRNISSAGE
  • En kass utställning – VÄRDOSSAGE
  • En utställning i ett hönshus – VÄRPISSAGE
  • En utställning endast för män – HERRNISSAGE
  • En utställning i ett stall – MÄRRNISSAGE
  • En utställning av ordkonst – VERBISSAGE
  • Och så till slut, en som bara mina läsare i södra Staffanstorp kommer förstå. En utställning på Hagtornsvägen: PERNILSAGE

Tack, det var skönt att få ut det ur systemet….

DSC_0017(Alla bilder är naturligtvis från utställningen, ritade och målade av den fantastiska Sara Granér.)

Banjo-Herren sliter för brödfödan

Vi brukar säga halvt på skoj att det sämsta med att ha flyttat till Staffanstorp är att det är så långt till närmaste surdegsbageri. På Klostergatan där vi bodde förut var vi bortskämda med inte mindre än två bara utanför porten. Det var Lunds Stenugnsbageri och Stora Jakobs dito.

Nu antar jag att vissa har invändningar och vill hävda att det heter Sankt Jakobs Stenugnsbageri, men i så fall hade det väl stått ”S:t Jakobs” och inte ”St. Jakobs” på deras egen skylt, eller hur?

På Stora Jakobs köper man jättestora bröd för jättestora summor, och sedan går man hem (om man har nära) och skivar upp det i jättemånga skivor som man lägger i jättemånga påsar och stoppar in i frysen. Att skiva ett mer än alnslångt och kompakt pumpabröd i tunna, tunna skivor tar på krafterna. Ungefär halvvägs brukar jag få ta paus och göra stretchövningar och få massage.

Jag har väl berättat om min mönstring? (Va ba? säger nu kanske gemene man och kvinna av lägre ålder, och för dem förklarar jag att mönstring var något som hörde ihop med värnplikten när era pappor, och vissa mammor, var unga. Unga pojkar gick och klädde av sig i grupp för att besiktigas och placeras på rätt kugge i försvarsapparaten.) Vi skulle testa handstyrka och fick därför ett handtag i handen och ombads trycka det hårdaste vi kunde. När malajen sa åt mig att börja nån gång hade jag redan hållit på i flera sekunder. Mätaren gav inte mycket mer utslag än normalt lufttryck. Sann historia.

Nåväl, jag fick ju ändå göra lumpen och det ena gav det andra och nu sitter jag här. Och igår hade vi ärenden in till Lund, så vi passade på att hälsa på Stora Jakob och köpa ett par jättebrön. Väl hemma igen drog jag kniv och slog mig lös. Skivorna blev tunnare än någonsin och kniven var liksom sin användare inte den vassaste i lådan, men hux flux var det bara en liten skalk oskuren kvar, men orken fanns kvar och massagen fick dessvärre utebli p g a onödvändighet.

Ordet babygym kan uppenbarligen ha flera betydelser.

Det ska böjas i tid…

Stolt fader meddelar att Signe idag vid frukosten drog sitt första skämt.

Hon låg vid mammas bröst och åt av hjärtans desperata lust, som spädbarn plägar göra. Utan att släppa mamma med blicken gjorde hon istället så med munnen och förde till denna sin egen knytnäve, på vilken hon tog några låtsassug. När hon registrerat att mamma fattat skämtet så skrattade hon stort och återgick till riktig amning igen. För den komiska treenighetens skull så gjorde hon om detta trenne gånger.

Det blir folk av den här tösen i rasande fart, må jag säga.

Världens bästa mamma

Hur mycket en än siktar på att bli Världens Bästa Pappa, är det ingen idé att ens försöka konkurrera med Världens Bästa Mamma. En lär sig också snabbt att det är många som aspirerar om titeln, för det är många som blir mamma bara de ser en bebis. Bästa exemplet är väl när vi presenterade Signe där hon låg i Emmaljungan för en av mina trognaste läsare och denna sedan successivt, diskret och fullkomligt omedvetet under det fortsatta samtalet började tränga bort mig från min position som förare.

Eller en annan bekant som envist hävdar att hon inte tycker om barn, men blir i det närmaste okontaktbar för övriga om Signe vänder blicken mot henne. Supergull på den!

Och det här kan låta hårt och bittert, men som bekräftelsetörstande pappa är det ingen idé att försöka plocka poäng på att ta hand om sin dotter på mingel, för alltid finns det något att föreslå förbättringar på. Ska du inte hålla mer på det här viset? Är hon kall? Är hon varm? Sitter hon inte lite för långt ner? Eller upp? Var har du mamma idag, lilla vän? Tja, hon och farfar är väl hemma hos sig i Åhus båda två! Jaså, du pratade med Signe…

Frågar någon nånsin en mamma var barnet har pappa idag?

När VBM förstod att hon var gravid började hon planera allting som behövde planeras (och lite till) och läsa allting som behövde läsas (och mycket till). Hon hör som en jakthund och ser som en falk. I vanliga fall är det jag som brukar se mönster i beteenden och händelser, men nu är det hon som är kung, drottning, president och presidentfru. Det kan inte dyka upp en endaste fläck på Signes kropp utan att mamma noterar och artbestämmer. Och på en kälke långt efter försöker pappan hålla sig åtminstone på samma sida om horisonten.

Tack vare flyttfirman fick vi en ny säng (mer om detta äventyr i morgon) och denna säng har gjort underverk för min nattsömn. Det är lögn att väcka mig med mindre än fysiskt våld. VBM vaknar alltid först, och eftersom hon dessutom står för den mesta maten så blir ofta nattsömnen väldigt orättvist fördelad. Men i natt fick jag min chans!

Halv fyra på natten inser jag att Signe ligger och hummar i sin spjälsäng. VBM har precis matat och lagt henne, så mätt och glad och fast inställd på att en ny dag börjat verkar hon vara. Jag ser fönstret (i tiden alltså) och hoppar beredvilligt upp. Solen lyser från klar bebishimmel där i spjälsängen och det nya sällskapet uppskattas till fullo. Lite förbryllad verkar Signe vara inför att pappa (eller trögmutanten som har antagit pappas utseende) verkar gå omkring med ögonen nästan stängda, men hon inser snabbt att jag förmodligen skulle uppskatta en liten uppvisning, så hon börjar dansa Riverdance. Liggande.

”Tack, älskling!” mumlar VBM i sömnen, och jag blir uppmuntrad att ta upp Michael Flatleys efterträdare för en liten svängom, även om jag byter stil till kasedans. Signe skrattar med hela ansiktet, det här måste ju bevisa att det är dag i alla fall, även om den här dagen verkar mörk! Vi tar ett par turer upp och ner för trappan, hennes favoritsysselsättning, och sedan ger vi oss ut i köket för att brassa lite Nan Pro 1, eftersom Signe börjar visa tecken på att det är dags för en stänkare. När Nan:en är färdigbrassad har den förmodade hungern dock gått över och Signe går över till sitt andra stora intresse, basilika. Ovanför pappas axel, i köksfönstret, står en halv kruka basilika och Signe verkar bekymrad över var den andra halvan tagit vägen! Den var ju här igår! Den andra halvan står i kylskåpet i krämform, men det kan ju inte Signe veta.

Vi leker sitt-leken, och t o m stå-leken (och nej, alla Signes mammor, jag låter henne naturligtvis inte stödja på benen!) och sedan försöker vi med nappflaskan igen. Signe tar två sug men blir sedan upprörd! Blä! Yl! Upp och ner för trappan ett par gånger till. Åskmolnet drar bort, men ännu ingen slockning i sikte. Vilken rolig dag vi har, pappa! Pappa, visst har vi en rolig dag? Jaha, nu sitter han med ögonen stängda igen, det vet vi ju alla vad som behövs då. O hey, matey! Stampelistamp…

Jag provar nappflaskan igen. Det är inte populärt! Efter några ytterligare turer i trappan chansar jag på att lägga tillbaka henne i spjälsängen, men hur ska barnet kunna sova om det skrattar så där hela tiden? Dessutom får jag inte loss mina tummar ur de två skruvstäd som Signe forfarande är helt omedveten om att hon har längst ut på armarna.

VBM rör sig lite och säger halvt i sömnen: ”Har du försökt med lite mat?”

Självklart har jag det, försöker jag låta bli att säga på ett förnärmat sätt och lyckas nästan. Men VBM har redan somnat igen. Skeptiskt tar jag till flaskan en sista desperat gång.

Suuuuuuuuuug. Suuuuuuuug. Suuuuuuuug. Gäsp….

Fem minuter senare sover Signe förstås.

Världens bästa mamma. Quod Erat Demonstrandum.

Banjo-Herren kommer ifatt sitt förflutna

014

Här följer den bokrecension som jag skrivit och fått publicerad på Bokomaten!

Jag har blivit recenserad ett par gånger, oftast i min egenskap av medlem av en ensemble av något slag. Vissa recensenter för vissa landsortstidningar (läs Norra Skåne) tar sitt uppdrag på djupaste allvar medan andra recensenter för vissa andra landsortstidningar (läs Kristianstadbladet) går på föreställningen fram till paus, går sedan hem och gissar ihop en text för att inte missa kändisbuggen med Arvingarna på Stora Torg. Det  är ju en väldigt frestande fälla att falla i, så när jag nu fick i uppdrag att skriva den här recensionen, beslöt jag mig för att åtminstone komma från Norra Skåne, oavsett hur usel och platt boken månde visa sig vara.

Ett av mina stora intressen genom tiderna har varit Melodifestivalen. På min hårddisk har jag samtliga bidrag från svenska uttagningen som någonsin getts ut på skiva, plus några som fulkopierats i live-versioner. Går vi vidare till den stora Europa-finalen Eurovision Song Contest så har jag lyckats skrapa ihop samtliga bidrag genom tiderna utom fyra. Om någon därute mot förmodan skulle sitta på en inspelning av någon av följande är jag beredd att betala bra, för vad är en samling om den inte är komplett?

Trots denna på gränsen till sjukliga nördighet har jag aldrig varit något större ABBA-fan.Jag är född 1971 och på så vis årsbarn med ABBA. ABBA och jag gick på lekis tillsammans, för där rådde det ABBA-feber. Postrar och hopprepsmickar i varje vrå, men jag lät mig inte imponeras. När jag spelade skivor var det mestadels Tintin-skivor. Trots den musikalfan som jag är har jag aldrig sett Chess eller Kristina från Duvemåla och att höra och se Pierce Brosnan sjunga ”When all is said and done” i ”Mamma Mia!” väckte inte någon vidare nyfikenhet. Jag var följaktligen tämligen okunnig om ABBA när jag slog upp ”ABBA – The photo book”.

För en trivia-junkie som jag är den här boken ett absolut mästerverk! Bilder på helt sanlösa outfits blandas med vardagsscener och mellan bilderna återges hela ABBA:s karriär i anekdotform, allt från Bennys första scenframträdanden med Elverkets Spelmanslag till hur Agnetha nuförtiden går ut och dansar kasedans inkognito.

Allting avhandlas i en strikt kronologi som tilltalar en historieberättare som mig. Två av författarna, Jan Gradvall och Petter Karlsson, är två av mina favoritjournalister och har en skicklig anekdotteknik. En kan roa sig med att försöka gissa vem som skrivit vilka delar av boken, för någon sådan detaljerad förteckning bjuds en inte på. Bra!

033

Några favorithistorier:

Anledningen till varför ABBA hade så spektakulära scenkläder var rent skattetekniska. Hade de scenkläder som absolut inte kunde användas utanför scenen så räknades de som arbetskläder och var avdragsgilla!

En gång i New York blev hela gänget nekade att gå på en hipp nattklubb för att Tomas Ledin glömt sitt legg. Detta måste vara första belägg för när Tomas Ledin förstört allas kväll, och detta alltså långt innan han skrev ”En del av mitt hjärta”!

När ABBA skulle spela i Royal Albert Hall i London fick biljettbokarna ta emot 3,5 miljoner biljettförfrågningar. De hade kunnat ge 625 konserter innan behovet hade mättats. Det blev två.

När ABBA skulle fotografera omslaget till ”Super Trooper” hade de hyrt in två cirkusar som statister. Det visade sig dock att de båda cirkusarna var fiender och ena cirkusen drog innan några bilder hann tas. ABBA ringde runt till sina kompisar som fick komma och klä ut sig. Så nån stans på omslaget kan den skarpsynte tydligen skymta Björn Skifs. Och vad jag har letat!

Jag  var faktiskt övertygad om att Agnetha, Björn, Benny och Annifrid skulle stå mig upp i halsen efter genomläsningen, men det blev tvärtom. Efter lite spotifyande inser jag att det finns så mycket mer av ABBA utöver hitsen! Ta bara den smått bisarra ”Put on your white sombrero” som exempel. Funkar utmärkt för en kökstango med dottern i Babybjörn medan kaffet blir klart.

Så nu sticker jag ut och köper ett hopprep och platådojor. Jag har massvis att ta igen.

– Banjo-Herren

 

PS. I min egen blogg avhandlar jag inte så mycket böcker. Den handlar om mitt liv som pappa, husägare, scrabblare och arbetssökande. Hjärtligt välkomna på ett litet besök. Ni kan också gilla och följa bloggen på Facebook, då missar ni inga nya inlägg. Min intention är att skriva ett par inlägg om dagen, men den lilla dottern på tre månader får allt som oftast andra planer för mig. Och just det, min fast anställda fotomodell, apan Åsa-Nisse, vill som avslutning puffa för sin absoluta favoritbok. Och så vill han hälsa till Alejandro Fuentes Bergström. DS.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

 

Världens bästa pappa

”Är du också vårdutbildad?” frågade mig barnsköterskan imponerat.

Vad hade då föranlett denna hennes fråga? Hade jag tagit ett blodprov? Hade jag ställt en diagnos? Hade jag kanske bara satt på ett plåster?

Nej, det oväntade stordåd jag utfört var helt enkelt att bry mig om mitt barn. Signe var ett par dagar gammal och stod fortfarande i sin egenskap av för tidigt född under uppsikt på neonatalavdelningen på SUS Lund. Eftersom det är praktiskt för en bebis (och människa i allmänhet) att andas på rätt sätt var hon kopplad till en syresättningsmätare som gav signal så fort syresättningen av blodet gick under 80%. Nu hade denna maskin börjat pipa, och min reaktion hade varit att luta mig över min dotter och försöka lugna henne till att andas med lugna tag. Vilket jag också tyckte mig lyckas med, för maskinen slutade omgående att pipa.

Senare fick vi reda på att nästan alla larm berodde på mätarfel, så min vårdinsats var förmodligen bara ”lyckad” p g a slumpen.

Det hörde visst till ovanligheterna att papporna engagerade sig så många vitten. Jag betvivlade att detta kunde vara sant, nog ingriper väl en fader om ens avkomma förmodas befinna sig i fara? Så jag började se mig omkring och insåg att de flesta föräldralassen i neonatalvården drogs rätt ojämnt. Värst var en lirare som satt och läste Metro när han var på besök hos fru och handflatestor dotter. När samma kille avlöste sin fru så att hon fick åka hem och sova hemma en natt så satt han med sin dator och såg på film. När frun kom tillbaka erkände hon att hon inte hunnit tvätta all smutstvätt som hopat sig under hennes bortavaro. Det gjorde inget, försäkrade maken och läste vidare.

När jag förstod att det var dags att bli pappa så var det som ni vet en nästan livslång dröm som gick i uppfyllelse. Jag bestämde mig för att bli världens bästa pappa! Det dumma med att föresätta sig en sån sak är att det är dömt att misslyckas, eftersom ens referensmaterial oftast är något begränsat, och dessutom finns det ingen officiell instruktionsbok.Det bästa med att föresätta sig en sån sak är att en lättare avslutar sin resa mot stjärnorna i en klart acceptabel trädtopp.

Jag älskar att vara med Signe. Jag älskar att leka med henne, mata henne och trösta henne. Jag älskar att upptäcka såna saker som att hon blir lugn av att bäras i trappor, att mönster är det mest fascinerande som finns och att hon har börjat föra när vi dansar. En stund med Signe är aldrig en uppoffring, det är väl använd tid lagd på att bygga en människa. Ändå känner jag ofta hur mina medmänniskor, såväl män som kvinnor, gör sig lustiga över och t o m i vissa fall beklagar mig för det faderliga ok jag har att bära. Det jämställda föräldraskapet har några generationer kvar till att bli norm.

Men jag medger att jag har ett par orättvisa fördelar när det kommer till mina möjligheter att prestera en fadersroll. Dels har jag ju inget tidskrävande jobb att gå till, och dels fick jag det delade ansvaret i bröstmjölken.

Mina föräldrar brukar ibland diskutera vad de egentligen gjorde för fel som föräldrar. Jag kan komma på ett par saker, men jag väljer att inte hemfalla åt sådan skuldanalys utan vara stolt över vad de gjorde helt rätt istället. Jag upplevde min barndoms föräldrar som helt jämställda, de delade lika på alla sysslor, och om det var någon som gjorde en sak lite oftare så berodde det på personlig expertis snarare än någon dammig könsroll. Mina föräldrar tvingade inte in mig i några stereotypa hobbyer, jag spelade teater när andra pojkar spelade innebandy, när mina killkompisar lekte ficklampskrig i Kronoäspet kunde jag sitta och väva eller brodera korsstygn eller måla. Men mest läste jag serier och böcker förstås. Och jag fick all uppmärksamhet jag ville ha, varken mer eller mindre. Det var inte alltför vanligt på 70-talet, och är det nog inte nu heller.

Så det där med Världens Bästa Pappa, om det är någon som ska lyckas med det så är det väl jag, eftersom jag vet vad det är för ett rekord jag har att slå?

Och nu börjar uppvisningen igen, för domaren ligger och jollrar på nedervåningen och jag har tagit timeout alldeles för länge. Vi hörs snart igen.

Troll!

Troll har funnits i alla tider. I begynnelsen var de sagofigurer som lufsade runt och åt prinsessor och kämpade ner tomtearméer. På 80-talet visade sig troll vara sju tjejer som fick göra låtar om döda kändisar och nu för tiden förekommer troll på nätet och skriver provocerande saker i viktiga ämnen som bakverk och innehållet i tecknad film.

Men troll är mer än så. Vissa barn tror att det bor troll under deras sängar och andra barn får sina sängar byggda av troll.

Vad sa han nu för nåt? undrar säkert alla som aldrig shoppat efter spjälsäng. Men det har vi, och även köpt en, av just märket Troll. Vi hade fått ett hett tips av några bekanta att det är praktiskt och ergonomiskt att ha en spjälsäng med en långsida som går att skjuta upp och ner så en inte behöver stå böjd så mycket, eller så en kan ställa sängen så att den blir som en sidovagn till den egna sängen för bästa åtkomlighet. Vi följde rådet och Signe, mamma och mormor åkte till den förträffliga affären Babyringen på Jägersro i Malmö. Där hittade de en modell på vilken en kunde med ett enkelt enhandshandgrepp föra ner hela långsidan på det önskade viset. Naturligtvis kom sängen i ett platt paket för den händige småbarnsföräldern att snabbt och lätt sätta ihop. Idag satte vi frejdigt igång, vi var tre personer för säkerhets skull. Pappa, mamma och farfar skruvade och muttrade medan farmor passade Signe.

Det blev rätt mycket muttrande. Det gick ganska snabbt aktuella sängtillverkare i projektet. Först skulle vi skruva fast den fixerade långsidan på gavlarna. Extra viktigt var det att ”inte skruva skruvarna helt fast ännu”! Någon exakt beskrivning av hur löst ”inte helt fast” innebar gavs inte. Minsta barn och 43-åring känner ju till (nuförtiden) att en aldrig ska dra åt skruvarna hela vägen förrän man är klar.

Nästa steg var att sätta i en tvärslå i underkanten av den andra långsidan, den som sedan efter montering ska kunna föras upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Inte heller nu fick skruvarna dras åt helt ännu. Sedan skulle botten i. Det gick lite trögt, och här skulle någon med lite erfarenhet av troll och sängar kanske dragit öronen åt sig och skruvarna åt andra hållet nåt varv. Men bottnen gick i och det var dags för den flyttbara långsidan. Och nu är det bäst att jag citerar beskrivningen ordagrant. (Där var bilder också men de tillförde inte jättemycket.)

I detta läget kan ni kontrollera så mellanrummet mellan långsidan och gavlarna inte är för stort. Skall bara vara så långsidan inte klämmer mellan gavlarna. Som bilden visar kan ni justera trissorna genom att skruva åt alternativt släppa ut dessa.

OBS VARNING! Öppningen mellan gaveln och långsidan får ALDRIG bli större än max 1,5mm på vardera sidan!

Detta för att inte något, såsom band, snöre eller liknande skall kunna fastna. Vilket skulle kunna skada ditt barn.

Sista stycket är på många sätt briljant. Extra pluspoäng för användandet av ”såsom” ett ord som måste ha uppfunnits av en poet som inte fick ihop sitt versmått nån gång i tidernas begynnelse. Och sedan uppdelandet av den avslutande meningen i två. Som för att markera att man egentligen inte ska behöva förklara för någon vad som kan hända om band, snöre eller liknande fastnar. Högdraget och besserwisseraktigt, som ett äkta nättroll.

Vi kollar noga så att mellanrummet inte blir för stort. Ojoj, vad vi kollar! Vi justerar trissor så att långsidan verkar löpa lätt. Mellanrummet är så lagom så. Vad lätt!

Långsidan sitter fast i sängstolparna med trissor i ovankant och en fjädrande sprint som snäppes fast på slutet så att de kommer ner i skenorna som möjliggör upp- och nerförande. Snäpp, snäpp! Vi är klara! Beskrivningen ger oss klartecken att slutdra alla skruvar nu, men inte för hårt, bara tills det tar emot. Vi drar och drar och slutar precis när det tar emot. Nöjda betraktar vi vårt verk. Dags att testa att för långsidan upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Grepp tas…

Långsidan sitter som berget ett troll eventuellt kan bo i. Och självklart gör den det, när man följt en instruktion som uppmanat en att först kolla så långsidan löper fritt, sedan uppmanat en att dra åt alla skruvar i sängen ett par varv! Jaja, skam den som ger sig, det är väl bara att lossa några skruvar och ta bort långsidan igen, tänker vän av ordning? Och visst borde det vara det, men då har den vännen glömt bort att denna säng är byggd av troll!

Hur många skruvar en än lossar i sängen så sitter trissorna i den rörliga långsidan fast i sina skenor så länge de fjädrande sprintarna sitter i, och de fjädrande sprintarna fjädrar så lagom där de sitter nu djupt in i konstruktionen. Alltså; för att ta bort sprintarna behöver en först ta bort trissorna, vilket inte kan göras förrän sprintarna avlägsnats. Joseph Heller sitter i sängföretaget Trolls styrelse.

Efter brukande av lite mer övervåld än någon av oss var riktigt bekväma med, lyckades vi dock bända ut sprintarna, modifierade trissorna en gång till, lossade alla skruvar, testade om långsidan löpte lätt, snäppte fast sprintarna, och slutdrog alla skruvar. Dags för nytt enkelt enhandsgrepp…

Tredje gången blev det rätt. Det tror jag var ovanligt snabbt för den genomsnittlige sängmontören.

Så därför erbjuder jag nu min know-how och expertis till allmänheten, för en enkel och astronomisk timpenning erbjuder jag mig att komma hem till er och montera era Troll-sängar! Jag lovar er att det är värt pengarna! Ni behöver mig!

Här är mitt CV i pdf-format!

Signe och Signe

IMG_3653

Jag har tidigare berättat om min moster Signe, som har fått ge namn åt vår dotter. Stora Signe och lilla Signe fick äntligen träffas i torsdags och trots åldersskillnaden på över 94 år så kom de bra överens. I vilken mån det berodde på att lilla Signe valde att ta siesta under hela besöket låter vi vara osagt. Men en fin bild fick vi i alla fall på dem tillsammans, och det känns väldigt bra.

Vad stora Signe dock inte berättade när vi var där var följande överväldigande historia som min kusin och tillika Signes dotter Boel delgav mig via Facebook igår. Jag kan inte låta bli att återge meddelandet i sin helhet.

Hej Johan,

Vill bara dela en av sommarens mest minnesvärda stunder med dig eftersom du och Signe var i centrum.

Din moster Signe var på besök hos mig på Norregatan, rastlös som hon är tröttnade hon efter en halvtimmes besök och ville gå hem till sin stol på Köpmannagatan. Hur underhåller man sin 95-åriga mamma? Tankarna snurrade och det bästa jag kom på var att visa bilder på Signe d.y.! Sagt och gjort hämtade jag min dator och började visa bilder på din söta dotter.

Text hm, varför inte läsa lite för mamma? Jag började idka högläsning för mamma, ditt ena blogginlägg efter det andra. Det var länge sedan jag och mamma skrattat tillsammans så mycket som den timmen jag läste för henne. Tidvis fick vi ta paus av utmattning, tex när du upptäckte din närmsta stormarknad, eller när du berättar om din bil eller när du försöker komma ihåg Signes välling.

JOHAN du är rolig, dina texter är långt överlägsna det jag läser av andra krönikörer. Varför funderar du inte på att skriva en bok? Signe kommer ge dig en ström av uppslag. Vi behöver roliga böcker.

Mamma blev förvirrad, vem skrev texten ville hon veta!

”Johan, du vet, mamma.”

”Han skriver så bra, är det en bok?” undrar mamma Signe.

”Nej han skriver på internet, i en blogg!”

”I en tidning?” gissar mamma Signe. ”Han måste tjäna bra pengar det här är riktigt roligt!”

”Nej han får inga pengar!”

Signe tvivlar på vad jag säger och vill höra mer och skratta och mysa med mig.

 

Johan du har en fantastisk gåva, mamma Signes absoluta uppmaning är att försöka få din blogg publicerad. Den är så briljant som alla säger. Vi ser också fram emot att träffa er. Att mamma är glad att er fina dotter fått hennes namn har jag redan sagt, men vill bara nämna det igen. Stor kram till dig och din härliga familj / kusin Boel

 

När jag läst färdigt visste jag knappt vad jag skulle svara. Det här var det bästa och mest hjärtvärmande betyg jag någonsin kunde fått. Sällan har jag känt mig så talangfull och motiverad. Jag lovar dig, moster, att jag ska göra allt som står i min makt för att utföra din order!