För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV.

Vi lämnade Serengeti i gryningen nästa dag och åkte tillbaka över de milsvida vidderna för att återvända till Ngorongoro, en krater som anses vara en av världens vackraste platser. Huvudnumret för dagen var att vi skulle få syn på den sista av Big Five, noshörningen, den svåraste och skyggaste av dem alla. Nere i Ngorongorokratern finns alla Tanzanias djur representerade utom ett, giraffen, som har för gänglig konstitution för att ta sig ner för kraterns branta sluttningar.

Själva tog vi oss ner via en serpentinväg som en kan tycka att även giraffer skulle kunna nyttja. En som kommit på att människovägen var den bekvämaste var en imponerande elefant som inte brydde sig om den trafikstockning han orsakade. Som väl är orsakade han också sagolika fotomöjligeter. Bilarna i kön turades vänskapligt om att ligga i tät just efter elefanten så att alla skulle få en chans till den oförglömliga bilden.

Nere i kratern stiftade vi snart bekantskap med abdimstorken som befåglade kratern i tusental. Ett klart uppköp från den vidriga marabustorken, men fortfarande ingenting för fågelfobiker som jag. Annat var det att skåda den ståtliga krontranan! Den hade gjort sig fint vid Hornborgarsjön!

 

När vi åkt runt på Serengeti hade ju ett av de mer barnsliga nöjena varit att skrämma gnuer i sken, vilket var förbluffande enkelt. Så fort en sprang så hängde de andra på utan att ifrågasätta. Daniel vrålade efter dem att de var dumma i huvudet, men det fick dem inte att stanna av blygsel. Nere i Ngorongoro var de dock lögn att få fart på dem. Eftersom det inte var så många faror där nere så chillade gnuerna och lät sig fotograferas på ganska nära håll utan att få spel. Om en nu vlle ha ett riktigt fult minne av resan.

Daniel berättade en historia om två tyska bröder som en gång bosatt sig i kratern någon gång på början av 1800-talet (tror jag). De var de enda människorna som bodde i kratern och de hatade varandra. En kan ju undra hur det gick till att de flyttade dit….var det så att den ena brodern började hata folk först och flyttade så långt bort han orkade, så den andra brodern som saknade honom sålde allt han hade, lämnade jobb, familj och förmögenhet bakom sig och flyttade efter och sedan när han dök upp på brorsans förstutrapp fick han världens utskällning? Inte undra på att stämningen blev något tryckt efter det.

Plötsligt såg vi en massa bilar stå stilla vid vägkanten utan ett enda djur i sikte. Vad var nu detta? Daniel kastade ett getöga över savannen och sa att där ute låg det en noshörning! Alla flög upp och riktade in sina kameror, men åt olika håll. Var var besten? Var den bakom oss. Den visade sig inte vara synlig för blotta stadsboögat, men med maximal zoom, optisk och digital vilket för mig innebär 40 gångers förstoring lyckades jag få en bild ändå. Lite besviket sa jag att vi lär väl få komma närmare någon annan noshörning under dagen. Daniel skrattade och sa: ”Den där är nära.”

På kvällen fick vi se några noshörningar till, från lodgens balkong med utsiktskikare. Folkskygga rackare de där, men det kanske en ska vara glad för.

Dags för rast och avstigning en stund, och det kändes ju lite egendomligt att bara stiga ur bilen och ta en promenad ganska strax efter att en skådat noshörning, hyenor och sjakal. Men vi lyckades klara oss från att bli uppätna, enstaka bett från tsetseflugor borträknade.

Ngorongoro är fullt av både djur och historier. Daniel stannade och pekade på ett kranium som låg mitt ute på ett fält. Det var en elefants gamla avlagda skallben och Daniel hävdade att den elefantens ättlingar kommer och hälsar på kraniet någon gång om året. De kommer strosande, står där en stund, drar snabeln över kraniet och går igen. Hur kan de veta att det är samma elefanter? Det kanska bara är nån geocache eller nåt som drar till sig mycket turistelefanter? Men det verkar som viltguiderna har stenkoll på sina medvarelser i nationalparkerna, så det är ingen idé att betvivla historiens äkthet.

Ny kiss- och fikapaus vid en liten sjö där det vimlade av småfåglar i fantastiska färger och former. Där finns även större fågel, ett helt gäng glador, som vi skåningar lätt känner igen hemifrån, försökte sno så mycket turistmat det gick, och på andra sidan sjön i ett träd satt det en livs levande vithövdad örn! Som tagen ur amerikanska statsvapnet! I sjön plumsade dessutom några flodhästar runt och blev peelade av en tjänstvillig vadare.

Lite senare fick vi se något så ovanligt som en lejonhanne som var uppe och gick mitt på dagen. Lejon jagar på natten och smälter maten och poserar för turister på dagen, men här i Ngorongoro så var det andra vanor. Det kan också ha hjälpt igång djurens konung att detta var en ovanligt molnig och mild dag, för ovanlighetens skull låg temperaturen på svala 20 grader.

Nu var det dags att pallra sig till lodgen, som den här gången visade sig att vara ett regelrätt lyxhotell med riktiga rum och stor hotellrestaurang med livemusik. Det här var den äldsta lodgen i området och nog kändes den kolonial alltid! Jag tror att det var här vi såg två herrar som måste kommit dit för VM i Hemingway-lookalike som favoriter. I restaurangen hade de en speciell fruktkypare som rekommenderade olika melonsorter och till vilka rätter de passade. Jag försökte snoka reda på några fruktknep för att optimera frukosten hemma, men han avslöjade inte yrkeshemligheter.

På hotellet hade de också en väldigt social och kontaktsökande hotellvaktmästare. Det dåliga var att hen var en marabustork, det fina i storksången att vi inte behövde dricksa hen.

 

Resan fortsätter i Del VI – Min Lake Manyara!