För tidigare delar av reseberättelsen, klicka här: Del I, Del II, Del III, Del IV, Del V.

Djungelduvorna parade sig på taket så det blev en ganska ljudlig natt. När vi lämnade lyxhotellet på morgonen vinkade en oblyg babian oss farväl, den tidigare hotellvaktmästaren hade tydligen kvällsskift.

Till Lake Manyara styrde vi kosan, enligt uppgift en fantastisk fågelsjö. Det här såg jag som resans eldprov! Trots de täta kontakterna med gamar och storkar så tänkte jag att nu skulle verkligen min fobi botas! Vår ornitologiske reseledare drömde om att få några fina bilder på kungsfiskare, som var hans favoritfågel. Jag hade snöat in lite på att försöka ta snygga flyktbilder, en svår konst speciellt med en liten kompaktare. Så länge flyktbilderna inte var tagna rakt framifrån så skulle det nog gå bra.

 

När vi väl körde in på området runt Lake Manyara kunde en dock lätt tro att i kommit till en av Afrikas finaste apsjöar istället. Det kryllade av blå markatta och babian som avlusade varandra och kopulerade av hjärtans lust. (Nej, ingen korsbefruktning!)

När vi åkte över en bro så gick reseledarens dröm i uppfyllelse, en ståtlig kungsfiskare satt och spanade på en gren. Men jag tyckte nog att ödlan som solade på bron var minst lika dekorativ.

Den täta vegetationen öppnade sig och sjön bredde ut sig framför oss. Jag måste medge att för första gången under resan blev jag lite besviken. Jag hade hoppats på ett myller av olika fåglar i alla storlekar, men det rörde sig mest om horder av flamingo, stork och pelikan. Men vem är jag att klaga, några imponerande massflyktsscener ställde de upp på och gjorde dagen värd sin uppstigning. Det skulle naturligtvis komma mera…

Vi stannade vid en rastplats och där fick vi vårt lystmäte på småfågel. Att fotografera, alltså. Bäst vi satt där så hörde vi plötsligt en ädelskånsk stämma tala till oss. Borta vid andra bordet satt en skåning med sina äventyrarkollegor. Han berättade frejdigt om hur han varit uppe på Kilimanjaro någon vecka tidigare. En fransman i 77-årsåldern hade varit med i gruppen och orkat gå ända upp till toppen och ner igen. Så fort han gick ner så avvek han till herrtoaletten där han dog fridfullt. Där har ni en ”bucket list” som hette duga.

Bergsbestigaren gav oss också ett spartips för framtida resor; Köp malariaprofylaxen på plats i Tanzania istället! Mycket billigare och helt ofarligt. Smålänningarna i oss hade muttrat lite om hutlösheten i att sälja tjugokronors piller i kartor om 12, fastän en bara behövde 16. Någon som behöver några extra Malorone, förresten? Kort datum, men fortfarande funktionella. 8 kvar, räcker en vecka.

Resan gick vidare. Lake Manyara sägs vara det elefanttätaste området i Tanzania, om inte hela världen, men det är svårt att få syn på dem eftersom de gömmer sig mycket skickligt i skogen. När vi kom tittade de dock fram och hälsade, de kände kanske på sig att vi var ute på vår sista game drive? Vi fick bevittna en lektion i snabelanvändning på Förskolan Elfenbenet. Nyfödda elefanter vet inte vad den där korven i ansiktet ska vara bra för utan måste faktiskt lära sig det.

Nere vid vattnet igen fick vi även bevittna en egendomlig vänskap.

Och två flodhästar som slängde käft.

Som kronan på verket insåg vi att gnuerna nu börjat föda. Nyfödda kalvar stapplade omkring med dinglande navelsträngar och mammorna gick bredvid som om inget hade hänt. Mäktigt!

Sa jag kronan på verket? Då hade jag glömt den fantastiska scenen som vi fick bevittna på vägen ut ur reservatet. Klockan var redan mycket och vi riskerade att missa stängningsdags, när Daniel plötsligt tvärstannade bilen och pekade tillbaka mot ett undangömt vattenhål. Där låg en lejonhona med fem eller sex små ungar. Nu blev det sötchock! Mamman verkade vara skadad på något sätt, och lejonungarna gjorde tappra men lönlösa försök att veka farliga. De glömde sig snabbt och började leka istället.

Vi var den enda bilen kvar i parken och fick denna specialföreställning. Bäst vi stod där kom dock veterinärerna körande och bad oss att åka vidare. De skulle gå ut och ge honan medicin. Vad jag hade önskat att få se det! Men vi lydde och åkte ut ur parken i sista minuten och hem till lodgen som den här gången var mer av stugbyslag. Klart bästa och barnvänligaste boendet hittills och tanken på att det inte behövde ta så lång tid innan vi kunde ta med oss Åsa-Nisse till detta äventyr föddes i mitt huvud.

Reseberättelsen fortsätter och avslutas i morgon med Del VII – Min Arusha Airport!