Med lite god vilja skulle man kunna kalla Tobias min gudbror. Jo, jag medger att det krävs ganska mycket god vilja.
Jag har ingen gudfar eller gudmor, på mitt dop förekom det faddrar istället, och en av dem var Otto, Tobias pappa och min kusin.

Tobias sällade sig snabbt till skaran av små ljusblonda knattar från grannhuset som allra helst hängde hemma hos oss. Han var från späd ålder väldigt väluppfostrad och artig, jag minns speciellt en gång när han blev bjuden på nåt i matväg av mormoster Lena, och han efter varje tugga upprepade hur fantastiskt gott det var.

Jag läste mycket serier för Tobias, ibland läste jag och han ackompanjerade på min synt för att få rätt känsla. Det rörde sig om väldigt experimentella stycken. Favoriten var den franska serien Percevan, och jag har senare fått reda på att Tobias i vuxen ålder samlade på sig hela den albumserien. Jag undrar om han har den kvar, jag skulle vilja läsa om dem, och efter alla flyttar så har de förkommit.

Ett tag bodde vi i Bryssel samtidigt. Tobias gjorde en stagiaire-period på EU 2006, och kom därför att bli bjuden på min 35-årsfest till vilken han kom med en flaska champagne från fadder Otto och senare gick vidare till en annan fest där han träffade sin blivande fru, om jag minns saken helt rätt.

Tobias ringer vad jag vet fortfarande hem till farmor Signe varje vecka, fast han bor kvar i Bryssel, är gift med italienska Gladys och har ett väldigt bra och viktigt jobb på IKEA. Jag är allt lite avundsjuk, men bara vad gäller arbetssituationen. Snygg, smart och trevlig fru har jag snart själv och Bryssel längtar jag inte direkt tillbaka till.

Kram på dig, Tobias!

Min förmodat sista spääxuppsättning blev sommarspääxet Guldkorn som var en kavalkad, där första akten hade en ramhandling som utgjordes av en föreläsning i mediehistoria och andra akten var en återuppsättning av det allra första sommarspääxföreställningen i Kristianstad, nämligen Christian IV.

I rollen som grym stumfilmsmoder i svartvitt återfanns Kattis. Jag inser att detta är andra dagen i rad som jag använder ”stumfilm” som epitet i Dagens vän, så det är kanske på sin plats att förklara hur den aktuella scenen framställdes. Uruppsättningen av denna sketch ägde rum under Lundakarnevalen 1994, och historien bakom var att stumfilmen utvecklats ur teatern och att Spääxet dammat av ett gammalt stumfolklustspel vid namn ”Moln över Orust”, som trogna läsare av Dagens vän kanske känner igen. Ett stumfolklustspel kännetecknas av att alla skådespelare är svartvitsminkade och har svartvita kläder, gestikulerar snabbt och yvigt utan att säga någonting medan en pianist ackompanjerar och därmed sätter stämningen. Emellanåt åker en duk upp framför skådespelarna på vilken replikerna projiceras. Istället för spotlights används stroboskop.

Handlingen i ”Moln över Orust” är den klassiska. Den fagra hjältinnan håller på att av sin grymma moder bli bortgift till en man hon inte håller av, medan den som hon faktiskt håller av är vän och käck och har sjömanskostym. Den grymma modern gör onda grimaser och inkallar en präst, men mitt under bröllopet dyker den genomsnittlige stumfilmskurken och fyllbulten Fule Runar upp och petar den oavhållne brudgummen i ögat samt sånär rövar bort hjältinnan, om inte avhållne hjälten stigit fram och nedkämpat honom medelst ädla tjuvtricks. Den grymma modern är dock inte helt övervunnen till hjältens favör, men hjältinnan kysser honom, han förvandlas till grodan Kermit och alla blir glada och i färg.

Och om ni tycker det lät roligt så kan ni ju bara ana hur det var att se det i verkligheten!

Kattis hade gjort entré i spääxet under det gångna läsåret och gjort rollen som undercoveranarkist på vett-och-etikettskurs i jubileumsspääxet Mot Strömmen. Jag hade lagt märke till henne redan då tack vare hennes genuina och lysande komiska förmåga. Hon blev snabbt en stor stjärna, och hennes specialitet var att spela små prinsessor, som titelrollerna i Drottning Kristina (med handling förlagd till 1632) och Prinsessan Pulinutt, spääxets klassiska barn- och familjeföreställning med inslag av snusk och droger.

Till Guldkorn jobbade vi tillsammans intensivt med att färdigställa programmet, en publikation jag är särdeles stolt över men tyvärr förlorat mitt exemplar av. Det gjorde vi bra, Kattis!

Även Kattis seglade ut ur spääxet och in i äktenskapets trygga hamn tillsammans med en annan spääxare, Vilis Pavulans. De har fått två barn, och bor i Karlskrona där Kattis jobbar som läkare, ett yrke väldigt vanligt bland spääxare.

Kram på dig, Kattis!

För en liten, skådespelardrömmande 11-åring var det naturligtvis väldigt stort att Anders är brorson till Sven Wollter. Men tji har jag än så länge fått om att få träffa den store mysfarbrodern, och nuförtiden skulle det inte smälla alls lika högt. Anders gjorde entré hösten-julen 1982 (tror jag, tralala…) som Boels pojkvän, och han visade sig vara en keeper. Bröllopet 1986 var det första bröllop jag någonsin var på och det var en hejdundrande fest, även om jag borde rådfrågat en stylist innan jag valde kläder….silverkavaj och ljusgröna byxor var inte ens snyggt 1986. Om man inte var en karaktär i Mupparna, förstås…

Nu var jag ju inte där själv, men jag har hört väldigt målande beskrivningar av de jular på 90-talet då tomten kom till familjen Wollter. Tomten har berättat för mig att han såg det som en stor ära att få dela ut deras julklappar, men han är fortfarande lite purken över att smågrabbarna verkade ta honom för nån sorts bedragare de senare åren. Och så beklagar han att renarna blev lappade för att automaten på långtidsparkeringen på torget var i olag.

Anders är, liksom Harald, diplomat och har varit stationerad i såväl Nairobi som Brasilia för att nämna några städer, och nu är han, som trogna följare av den här serien redan listat ut, i Beijing.

Kram på dig, Anders! Och så en extra kram från tomten.

Vi tangerade varandras spääxkarriärer, Magdalena och jag. En gång stod vi på scen tillsammans, det var sommaren 2001 i kavalkadshowen Guldkorn. Jag var Fule Runar, klassisk stumfilmsskurk, och hon var fjuppenuppig gameshowvärdinna med lyckohjul och allt. Sedan hade jag gjort mitt i enembeln medan Magda gick vidare till att bl a bli spääxförman något år senare. Som så många andra spääxare mötte även hon kärleken i ensembeln. 2010 gifte hon sig med den skönsjungande Johannes Lindén.

Som med så många av de där spääxarna som bara hunnit bli lite halvgamla än så länge, så tog mitt och Magdas umgänge sin egentliga början i och med att jag flyttade ihop med Emily. Och för att över huvud taget kunna fortsätta den här berättelsen så måste jag avslöja en hemlighet.

Min äldsta och bäste vän Andreas, vars Dagens vän snart kommer publiceras i repris, lät oss få ta del av en mysig månatlig tradition han och hans fru Anna med vänner har, nämligen Brunchklubben. Första söndagen i varje månad träffas de på något brunchställe i Lund och äter och umgås tills magen och mungiporna står i fyra hörn. Mätta, belåtna och inspirerade gick vi hem och fick ingivelsen att införa denna tradition även i Hundraklubben. (Har jag förresten förklarat vad Hundraklubben är för något? Det kanske jag glömt, inser jag nu. Jag skriver upp det på bloggens ”att-skriva”-lista.) Vi gick ut löst med att göra den s k Hundrabrunchen till ett hexalt (för så borde det väl heta om det är varannan månad återkommande?) evenemang, och annonserade det på Hundraklubbens Facebook-sida. Utfallet blev minst sagt tillfredställande, eller ”trevligt, trevligt” som det heter i spääxkretsar.

Några av de allra mest entusiastiska var familjen Ekelöw-Lindén. Familjen var i växande, storasyster Elvy var på väg att få ett småsyskon. I höst föddes lilla Ingrid. Att kunna träffa gamla bekanta i samlad tropp och på dagtid i en familjevänlig miljö måste ju ses som ett alldeles ypperligt koncept för småbarnsföräldrar, och det skulle också visa sig att brunchen utvecklade sig till rena barnkalasen. Men vad kan man annat förvänta sig av vuxna som i längsta görligaste mån försökt undvika att växa upp genom att klä ut sig och bygga modeller i papp? Hundrabrunchen är en succé, mycket tack vare Magda och Johannes, men jag har alltid haft lite dåligt samvete för att vi snodde idén med bruncher från Andreas och Anna, och sedan applicerade den på en grupp de inte tillhör. Till råga på allt har vi varit dåliga på att dyka upp på deras originalbrunch den senaste tiden, men det beror bara på dålig ork och dubbelbokningar.

Nåväl, tillbaka till i höstas och återuppsättningen av Kubakrisen, en av Krischanstaspääxets större succéer. Lilla Ingrid var inte mycket mer än nyfödd, men fick ändå komma med på sin allra första föreställning, utrustad med rejäla öronskydd. Jag kunde inte låta bli att glatt kommentera hur pytteliten hon var, och fick genast dödande blickar både från Magda och Emily. Så lätt är det alltså att utöva patriarkalt tolkningsföreträde. Mitt svin. 😉

Kram på dig, Magda! Snart är det dags för brunch igen!