Författare: Banjo-Herren

Banjo-Herrenhttps://banjoherren.wordpress.comEn arbetssökande pappa och husägare. Bloggar för att få jobb. Följ mig på Twitter för att hålla er uppdaterade: @banjoherren
Profilbild för Banjo-Herren

Dagens vän-repris 9: Nils Sandberg

Nils kompletterar den blonda treklövern som förgyllde mina tidiga 80-talssomrar. De första ord jag minns från hans trut är det ständiga ”Ej, Ohan!” när han kom tultande som ettåring i mormor Signes trädgård.

Jag minns än idag hur jag många gånger gick genom trädgården med tunga steg, tunga eftersom jag hade Oskar runt ena vaden och Nils runt den andra. Det var måhända jobbigt ibland, men samtidigt var det ju en härlig egoboost att vara en sådan favorit hos två intelligenta småkillar som de.

Nils var också den som i kraft av minsting tillbringade sina somrar hos mormor längst. Och så en dag nånstans mitt på 90-talet, när jag var på besök hemma hos föräldrarna en sommardag, så såg jag Nils komma gående med tunga steg genom trädgården. Runt ena vaden satt hans kusin Karl och runt den andra dennes bror Erik. Vi hälsade glatt på varandra, och Nils sa genast: ”Nu vet jag hur det var!”

Ett tag var vi landsmän i dubbel bemärkelse. När jag bodde i Bryssel bodde Nils ett tag i Antwerpen, och vi åkte och hälsade på varandra en gång var. På resan till Antwerpen tog jag även med mig mina föräldrar som var på besök, och Nils fick agera turistguide i Antwerpen, som är betydligt vackrare än Bryssel. När Nils var i Bryssel gjorde vi stan så gott vi kunde, och speciellt minns jag hur vi slagit oss ner på en trottoarservering nere i centrum när en kollega till mig som var homosexuell kom fram till oss, slog sig ner och började prata och vara trevlig som han brukade vara. Men efter hand så började hans efterforskande blickar bli allt längre. Till slut gick han under yviga betygelser om hur trevligt och vilken överraskning det hade varit.

Senare fick jag veta att vi råkat slå oss ner på en gayklubb. Eftersom min kollega visste om min schlagerfäbless och kände väl till bl a Lena Philipsson så skotte han var, så tog det lång tid innan han övertygades om att jag faktiskt var straight trots dessa indicier. Jag kan väl inte rå för att jag har så stiliga släktingar? Och risig musiksmak.

NIls bor numera i Seattle, och är i full färd med att gifta sig. Med en kvinna.

Kram på dig, NIls! Lycka till på den stora dagen!

Mitt Afrika I – Mitt Holland

Som sagt, någon timme efter att Emily kom ut från badrummet med det positiva graviditetstestet ringde telefonen och displayen skvallrade om att det var Banjo-Fadern. Han la försiktigt fram sitt ärende.

När Banjo-Fadern fyllde 75 slog Nils och hans familj på stort och gav honom en resa till Kenya. För att han inte skulle vara alldeles ensam och bortkommen på savannen bjöds även lillebror Håkan med. Resan blev mycket lyckad och Banjo-Fadern drabbades av maladie d’Afrique eller ”Afrikanska sjukan”, d v s en obetvinglig lust att komma tillbaka. Han fick nys om en paketresa till Tanzania med samma bolag som skött Kenya-resan och bestämde sig för att slå till. Men inte heller den här gången ville han vara ensam. Håkan var tvungen att bortprioritera den utgiften, så då tog Banjo-Fadern ett beslut att fråga mig om jag ville följa med, Han skulle betala hela resan för oss båda. Jag tror att han blev lite överraskad när jag inte sa ja direkt utan bad att få fundera lite på det.

Smått chockad berättade jag för Emily om erbjudandet jag just fått, och trodde kanske att hon skulle säga att det var ju synd att jag inte kunde åka eftersom hon inte kunde vara gravid i ensamhet så länge. Hon såg dock naturligtvis inte några problem med det. Klart jag skulle ta en så fantastisk chans! Så ganska snart fick Banjo-Fadern ett nytt samtal där den förbluffade sonen entusiastiskt tackade ja.

(Nej, jag kan verkligen inte fortsätta och kalla honom Banjo-Fadern genom hela historien när alla andra kallas vid sina rätta namn. Tillåt mig presentera min far, Bengt, 76, f d gymnasieadjunkt och allvetande botaniker.)

Vi åkte 10/1. Det var den första vinterdagen i Skåne. Färden skulle gå från Kastrup via Schiphol och Nairobi och sedan sluta på Arusha Kilimanjaro Airport i Tanzania. Den planen gick bara nästan i lås. Avgångarna från Kastrup gick helt enligt planerna den här dagen, med ett gyllene undantag; vårt plan. Vi hade glatt oss åt att det skulle vara gott om tid på Schiphol, hela två timmar mellan det första planets landning och det andras start, men nu såg vi förseningen från Kastrup bli längre och längre och tidsfristen på Schiphol kortare och kortare tills det inte var något kvar. Det enda vi kunde hoppas på när vi äntligen lyfte var att även planet mot Nairobi skulle ha blivit försenat av någon anledning. Men sån tur hade vi inte.

Vi var alltså strandade i Amsterdam, och redan nu fick jag göra skäl för bjudresan. Bengt vet allt om blommor men inte så mycket om hur man beter sig i främmande land när flyget har gått. För mig var det dock inte första gången. Jag tog kommandot och sökte upp KLM:s personal som berättade att det inte gick några plan till Tanzania förrän dagen därpå. De skulle bekosta övernattning och måltider för oss fram tills dess, och vi fick t o m varsin nödnecessär med det viktigaste, dock ej linsfodral och linsvätska som jag behövde. Jag lovades att få dessa artiklar betalade av KLM om jag köpte dem på holländskt apotek och sparade kvittot. Dessutom fick vi presentkort som vi förväntades att festa upp på flygplatsen. Vi trodde först att presentkortet omfattade tre olika erbjudanden, men det visade sig att det bara rörde sig om tre olika alternativ av vilka vi kunde välja ett. Buss fram och tillbaka till hotellet höll de också storstilat med.

Det var lite oväntat och bedrövligt att behöva hänga kvar i Amsterdam ett extra dygn, även om hotellet var riktigt sjangdobelt och både middagen och frukosten överdådig och gratis. Vi hade ju åkt iväg för att se världen, och vårt resesällskap stod och väntade på oss i Arusha. Som tur var hade vi ett telefonnummer till reseledaren och jag slängde iväg ett förklarande sms. På morgonen när vi var på väg ut till flygplatsen ringde reseledaren upp och förklarade på en väldigt dålig förbindelse att någon skulle möta oss när vi kom fram. Vi fick också veta att när vi kom fram så skulle vi ännu en natt få sova på hotell, för ut på savannen mitt i natten då lejonen jagar var det ingen som var speciellt intresserad av att köra. Vi skulle alltså förlora en och en halv dags safari! Mer än en sjättedel av hela resan. Våra läppar hängde än mer, men den här gången kom vi i alla fall i väg i tid.

På kvällen landade vi i den tropiska afrikanska natten. Det var 28 grader varmt och vår mottagningskommitté, den tandlöse Lasaros, var mycket förvånad över att vi var några av de första att komma ut från tullen. ”Skandinaver kommer alltid sist!” hävdade han. Han hade tydligen aldrig mött Superflygplatspasseraren, ett av mina många superhjältealias. (Ni minns väl min lista över saker jag har lätt för?)

Trötta stupade vi i säng nästan omedelbart. Vårt äventyr hade bara börjat.

(Jag vet att jag har lovat bilder, men jag tror att de flesta sett flygplatser, hotellrum och beklagande flygvärdinnor. I nästa kapitel av reseberättelsen blir det mer unika vyer.)

Resan fortsätter i Del II – Mitt Tarangire!

Dagens vän 5/4: Jan Eric Larsson

Jan Eric Larsson, myten, mannen, legenden! Grundaren av Krischanstaspääxet, och dito av ditos Hundraklubb, i vilken han var förste heraldiker, medlem och poängsystemsutformare. Dessutom inspektor på datasektionen på LTH samt Krischansta Nation! Få i min vänkrets har så många titlar och meriter som denne gigant. (Boktitlar och sameriter inräknade.)

Tillsammans med Robert Vass och Gustav Bergman kickade Jan Eric igång Krischanstaspääxet 1985, på uppdrag av dåvarande kurator Helena Örnberg. Med ett och ett halvt års mellanrum presterade de spexen Lincoln, Tjogun, Stalin och Kapten Krook. Däremellan hann de även med att starta traditionen att Krischanstaspääxet har eget tältnöje på karnevalen. 1986 hette det Gyttjeblottning och 1990 MTV (Miljötelevision). Otaliga är de ordvitsar och sångtexter som fötts ur Jan Erics höga panna.

När jag kom till Lund första gången på hösten 1990 hade jag hört mycket om studentspex och ville gärna delta i ett sådant. Erfaren skådespelare var jag ju från barndomen, tyckte jag, och rolig hade jag även visat mig vid ett antal tillfällen! Dessutom kunde jag skriva sångtexter och hade så gjort sedan tidig ålder då jag av Banjo-Fadern lärt mig att det är roligt att sjunga fel med flit.

Det var med stort självförtroende och minimal förberedelse jag gick på inprovning, och där träffade jag Jan Eric för första gången. Han skulle vara en av regissörerna till höstens spääx. Jag fick snabbt lära mig att det var så det stavades på Krischan. Jag provade in genom att läsa uppslagsordet ”gångjärn” från Svensk Uppslagsbok, samt sjunga en dum sång om tre brokiga grisar som var den enda jag i nervositeten var säker på att jag skulle komma ihåg hela texten på. Det imponerade så lagom att jag åtminstone fick en liten roll som nordstatsgeneral i spääxet Lincoln.

Jag visade mig faktiskt vara rätt hyfsad på att skriva texter, så Jan Eric uppmuntrade mig till att söka mig till manusgruppen till nästa år, vilket jag också gjorde. Till spääxet Sokrates skulle Jan Eric också vara med och skriva, men eftersom han flyttade utomlands så begränsade hans insats sig till två sånger, varav den ena blev en klassiker som sjungs flera gånger per fest än i denna dag, även om dagens nyspääxare uppenbarligen glömt melodin. Jag pratar naturligtvis om ”Skål för denna hörnan”, där melodin är en traditionell estnisk folkvisa.

Vadan detta estniska intresse? Jo, det stod inte långt på förrän vi nåddes av beskedet att Jan Eric funnit kärleken. Den förtjusande estniskan Anu Uus tog inte Jan Erics efternamn när de gifte sig, och snart flyttade paret tillbaka till Sverige och Jan Eric började håva in inspektorstitlar.

Vi fick en ny möjlighet till samarbete på hösten 1997 när det vankades jubileum på data- och elektroniksektionen och arrangörerna efterlyste ett spex. Jag kontrakterades som författare och regissör, och inspektor ställde villigt upp som speakerröst. Han har en jerringsk kvalitet i rösten som gör honom extra bra för sådana uppdrag.

Vi ses fortfarande regelbundet på spääxföreställningar och andra evenemang, och aldrig någonsin har jag varit med om att han levt upp till den sång som en gång skrevs om honom på melodin Liljekonvaljer:

Jan Eric Larsson / Fullast är på festen / Jan Eric Larsson som däckar ibland / Men kommer tillbaka som/ Jan Eric Larsson…. osv

Jan Eric Larsson har dessutom figurerat som egen karaktär i spääxet Pullinutt. Det är få förunnat att ha blivit ärade på det viset.

Kram på dig, Jan Eric! Utan dig och ditt påfund hundraklubben hade mitt liv absolut inte tett sig som det gjort!

Svindlande perspektiv

Vi var och hälsade på Åsa-Nisses mormors mor igår. Hon sitter på ett äldreboende i Malmö och är 77 år gammal.

Efteråt kom jag att tänka på min egen mormors mor. Hon var bondmora i östra Blekinge och dog i barnsäng för mer än 100 år sedan. Olika fort vandra generationerna…

Idag är det helg och jobbjakten tar paus. Istället tänkte jag underhålla er med lite bilder och berättelser från min och Banjo-Faderns resa till Tanzania i januari. Hoppas det ska smaka!

Dagens vän-repris 8: Oskar Sandberg

Jag är inte särskilt bra på att komma ihåg födelsedagar men att Oskar är född på Tjugondedag Knut 1980 har etsat sig fast i mitt minne. Oskar är mellanbarnet i Elses och Haralds trippel, och alltså lillebror till Louise.

Oskar är en av fyra i min vänlista (efter en snabb genomtittning och -googling) som har en egen Wikipedia-sida. Jag rekommenderar att ni klickar på länken och läser på själva istället för att jag ska berätta, eftersom Oskar presterat en massa saker som jag inte ens vågar försöka beskriva.

Doktorera vid 27 års ålder är inte dåligt. Och indikationerna till denna framtid syntes tidigt. Ända tills brorsdotter Tora öppnade munnen så hade jag inte stött på en verbalare liten knatte än Oskar. Redan i späd ålder ville han sitta vid vuxenbordet och delta i diskussionerna. Han hade väldigt tidigt koll på vad en fredskämpe var, det fick han redogöra för så många gånger att han tröttnade på frågan, och han hävdade bestämt att han alltid mindes allt. Kommer du ihåg det, Oskar?

Oskar uttryckte tidigt sin åsikt att jag borde bli komiker, eller ”göra skrattfilmer” som fyraåringen formulerade det. Och jag hoppas inte att han fick men för livet när vi tittade på tv-serien V utan att riktigt förstå att det inte var lämpligt för en liten pojke. Tur att han sa ifrån när han inte förstod hur en bebis kunde ha tunga som en orm.

De som känner Oskar nu men inte förr kanske blir överraskade att höra att han en gång i tiden hade hår ända ner till svanken!

För tre och ett halvt år sedan gifte han sig i Rumänien med sin Delila…nej förlåt, Delia heter hon ju! Kan det vara det försvunna håret som fick mig göra den tankevurpan? Hösten 2012 kom första barnet, som av allt att döma är en exakt kopia av hur Oskar såg ut i den åldern.

Kram på sig, doktor Sandberg!

Dagens vän 4/4: Daniel Velin

Jag blev kallad till möte i min egenskap av husägare, och det kändes så nykommet och tufft att jag bara var tvungen att gå. Mötet skulle äga rum på Kometen i Staffanstorp och det skulle handla om det planerade stadsfibernätet i kommunen.

Naturligtvis är det bara gamla gubbar som kommer till sådana där möten nuförtiden när all information kan hittas på internet. Alla hette Rolf och Göran och Jan-Åke och sånt och medelåldern var väl runt 70. Nyfiket undrade de vad jag var för en främling och jag berättade att jag var på väg in i området. Jag blev glatt välkommen och kände mig som en i gemenskapen. Så kom de som skulle hålla i presentationen och när de skulle presentera sig sa en av dem: ”Först skulle jag vilja säga ett speciellt hej till Johan!”

Jag hann tänka att det kanske var för att jag var ny i sällskapet och att jag nu skulle resa mig upp och hålla mitt ”elevator speech”, som jag skam till sägandes inte var riktigt klar med, innan fjällen föll från mina ögon och jag kände igen min gamle gymnasiekompis Daniel! Vi hade inte setts på 24 år, och han hade inte förändrats så förfärligt mycket.

På hösten 1987 började vi på Österängskolan i Kristianstad. Inriktningen var naturvetenskaplig och Daniel drömde om att bli arkeolog. Han bodde i det lilla samhället Träne utanför Vä, ett samhälle mest känt för att ha bränts upp i tid och otid. Det var länge sedan sist, dock.

Gymnasietiden var en rolig tid, och vi hade en bra sammanhållning i klassen. Jag minns Daniel som en av dem som bidrog till den sammanhållningen mest. Dessutom minns jag hans civilkurage från följande incident:

Vi som läste Tyska B hade en lite excentrisk lärare. Vi kan kalla honom magister Eckerberg, eftersom det var vad han kallades i Kristianstadsbladet en gång när han figurerade i ett kundvagnsrace. Magister Eckerberg ledde en årlig resa till Berlin för andraårselever. Det var på den tiden då Berlin fortfarande var en delad stad, och en dag av resan skulle tillbringas i Öst-Berlin. Öst-Berlin var extremt fult! Det jag minns bäst var de tvådimensionella skyltdockorna med sprattelgubbekonstruktion och det faktum att alla som surt utförde ett ämbete hade en lite surare kontrollant sittande bredvid sig, t o m på de offentliga toaletterna! Magister Eckerberg var i sitt esse och hängde på några av oss när vi bestämde oss för att gå på en av stadens finare krogar. Den var helt tom, men hovmästaren hävdade fullbokat ända tills någon visade honom lite västvaluta. Vi fick ett fint bord mitt i lokalen och började anstränga oss för att göra av med de östmark vi tvingats växla till oss för att få komma in i Öst-Berlin, och som vi för allt smör i Småland inte fick föra ut igen. Det blev en braklunch och vi satt där och blev lite i hatten. Magistern blev euforisk över hur trevligt det här var och föreslog att han och vår klass tillsammans skulle göra en ny resa nästa år, denna gång till London. Vi var ju unga och glada och ville inte stänga några dörrar, så vi sa att det lät ju trevligt,. Skål!

Föga anade vi att vi nu ingått ett bindande avtal.

Ett år senare hade vi insett att om vi skulle åka till London med någon lärare så skulle det ju vara med någon som vi alla hade i åtminstone ett ämne, och vår klassföreståndare var därför självskriven. London-resan var dock en bra idé, så några i klassen styrde upp en påsk på lopphotell i Bayswater. Magister Eckerberg blev totalt vansinnig! Det här var ett så stort svek så han krävde ett speciellt möte med samtliga i klassen! Vi gick dit lydigt, även Daniel som inte hade magister Eckerberg, då han läste Tyska C. På mötet började Eckerberg läsa lusen av oss, och framkastade den ena konspirationsteorin efter den andra. Bl a var han övertygad om att detta hat mot honom som person inte kan ha genererats av så unga individer som vi, och att det därför måste ha skett påverkan från VUXENVÄRLDEN! Plötsligt avbröt Daniel från sin plats längst bak.

”Jag har ingen skyldighet att sitta och lyssna på det här! Tack och hej!”

Och så reste han sig helt sonika och lämnade klassrummet med magistern pekande och skrikande ”Titta! Pöbelfasoner! PÖBELFASONER!!!” efter sig.

Om ni nånsin kommer över fotokatalogen från Österängskolan för 1989-1990 och försöker hitta Daniel i N3A så ska ni titta efter han som hänger från taket med en huva över ansiktet. Själv sitter jag och tar en överdos i främre raden. Vi var väldigt konceptuella i vår klass.

Och nu är han alltså ansvarig för fiberdragningen i Staffanstorp. Från att ha mest varit intresserad av att gräva upp har han bytt till att gräva ner. För några år sedan startade han en Facebook-grupp för vår gamla klass, men den är fortfarande under utfyllnad, s a s. Och nästa år är det 25-årsjubileum. Jag nominerar Daniel till jubileumsgeneral!

Kram på dig, Daniel! Vi ses i fiberdiket!

Mitt bästa råd

Det är inte speciellt uppmuntrande att läsa platsannonser. För det enklaste jobb krävs eftergymnasial utbildning, fem års arbetslivserfarenhet, fyra språk, hela alfabetet på sitt körkort samt vårdat yttre, låg ålder, och speciellt populärt nu för tiden, goda kunskaper i jonglering. En ska trivas med att jobba i team OCH vara självgående, ha erfarenhet av femtielva olika ärendehanteringssystem samt Office-paketet, vara villig att jobba natt och dag, vara nätverkstekniker, ha världsrekord, gilla broccoli, joddla, spela fem instrument, kunna alla USA:s presidenter, backa med släp och programmera en videobandspelare. Röntgensyn anses meriterande. Gärna nybakad student eftersom det är fokus på ungdomar på arbetsmarknaden nu.

När en läst igenom hela listan är det dags att plocka upp självförtroendet ur golvdammet och lyssna på sin karriärcoach! För det är faktiskt så att tills den här unga, vackra cirkusartistsprofessorsuperhjälten dyker upp så kan ju DU göra hens jobb. Speciellt eftersom den ideala personen inte ens finns, och om hen till äventyrs skulle existera så är hen förmodligen redan anställd någonstans. Eller utbränd.

Malin har sagt flera gånger till mig, och det kommer säkert att behöva sägas igen: ”Diskvalificera inte dig själv!”

Emily har en brorson som vid födelsedagar och jul brukar skriva önskelista genom att helt enkelt pricka för vilka sidor i leksakskatalogen han önskar sig allting på. Sen får han kanske bara en bråkdel, men är strålande glad ändå och utropar för varje öppnad present att just en sån där har han önskat sig!

En ska se jobbannonsernas långa profiler ungefär som en sån önskelista. Ingen uppfyller alla kraven, och viktigast av allt, det är inte DU som ska bestämma att du inte passar för jobbet! Sno inte det jobbet från rekryterarna, då blir ju de arbetslösa och så har du en konkurrent till i jakten efter drömjobbet. Tänk på att de i själva verket för varje grej de faktiskt KAN pricka av på sin lista kommer att hoppa jämfota av glädje och ropa att precis en sån har de önskat sig!

Så hittar du ett jobb som du tycker verkar intressant så sök det! Mycket värre än ett nej kan det inte bli.

Idag har jag tänkt leva som jag lär och söka fem jobb bara för att de verkar intressanta, och ge blanka fasen i att jag inte känner igen alla orden i annonsen.

The only way is up! Always ship!

Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Här är mitt CV.

Mission

När jag flyttade ner till Lund kände jag att det var dags att sätta lite fart på Scrabble-spelandet i Skåne. Jag visste att det fanns flera spelare men att de saknade organisation och regelbundna träningar. Likt Ansgar kom jag med den heliga skrift, alltså SAOL, och de heliga relikerna, med andra ord bräden, brickpåsar och klockor, och föresatte mig att bygga en församling. HaLL(EL)UJA, 86 poäng!

Efter lite rekognosceringsverksamhet insåg jag att det fanns en betydande grupp i scrabblismens DIAS(P)ORa (74 p) som behövde en ledande hand. Väckelsemöten hade tidigare ägt rum hemma hos tROENDE (82) men också på ett café i Lunds CENTRUM (79) som heter Ariman. Där hade schackspelare synts utöva sin RELi(G)ION (86) så därför antog jag att personalen skulle vara TOLERAN(t) (77). Det visade den sig också vara, det var värre med oss tillbedjare. Ariman var en allt annat än StIL(L)SAm (64) miljö, speciellt efter att höstterminen börjat. Hög musik och stora folkmassor jagade oss omedvetet på flykten. Vi hade dock format en ganska LIVAKT(I)G (74) skara och dessutom startat en Facebook-grupp för att locka fler deltagare.

Träningarna flyttades till Espresso House MIT(T)EMOt (70) Lunds centralstation, och det var en bra lokal sånär som på att borden var lite små och vi tvingades sitta med protokollen i knät. Vår tappra lilla skara hade en kärntrupp bestående av mig, Anita Marmell, Caitlin Mooney, Jonathan Ljungberg och Erik Johansson, och vi beslutade oss för att arrangera en nybörjarturnering på hösten 2012. Den blev efter omständigheterna en braksuccé och avhölls på LTH i M-huset. Sex personer ställde upp varav två stycken var debutanter, med nutidens mått mätt en fantastisk uppslutning. En av debutanterna var den entusiastiska Lena Sohlberg-Wagner som snabbt blev en fantastisk (T)ILLGÅNG (80).

Det började röra på sig för Skåne-scrabblarna och fler och fler anslöt sig till vår Facebook-grupp. Allra ivrigast får jag hävda att den alltid spelsugna Julia Jacobsson varit. När hon kom in i bilden insåg jag att ett SM i Skåne inom en snar FrAMTiD (62) inte var en total omöjlighet. Jag bespetsade mig på att det skulle ske hösten 2014. I samma veva hittade vi också en ny lokal, den optimistiskt öppnade krogen Schack Mat som, precis som man kunde vänta sig av namnet, riktade in sig på god mat och schackturneringar. Krögaren var inte främmande för att även ta in scrabblare i lokalen, och vi blev lite av affischnamn på restaurangens Facebook-sida EF(T)eRSOM (76) vi var ett stort sällskap som lät oss både väl smaka och plåtas.

Tyvärr var det inte så många fler stora sällskap som frekventerade restaurangen och ganska snart fick den slå igen. Ett kort tag fick jag en galen vision att ta över verksamheten, men som tur är tog jag mitt FÖRNUFT (104) till fånga. Vi flyttade tillbaka till Espresso House, men Jonathan, som varit en centralgestalt inom gruppen, tog flyttandet ett steg längre och försvann ända till Göteborg. Det visade sig bli ett svårt AVBRÄcK (71) för verksamheten, även om vi hann med att arrangera den största Scrabble-turneringen NÅGONsI(N) (92) på skånsk mark, ROLIG Cup i fjol höstas. Jag tappade sugen lite och fick andra intressen, Åsa-Nisse kom in i ultraljudsbilden och fick mig att inse att SM i Skåne 2014 i så fall skulle få reda sig utan mig. SJäLVG(O)d (82) som jag är tog jag för givet att jag var livsviktig för ett så stort projekt. Julia tog över det löst hållna ledarskapet och ordnade både träningskvällar och en turnering i januari, men sen ebbade verksamheten så smått ut.

Sedan ett par veckor har vi dock tagit nya tag. Idag träffades vi för tredje veckan i rad, och den nya kärntruppen består av mig, Julia och Frida Ulfves. Ikväll hade vi LÅNGVÄ(G)a (92) besök av Tea från Kristianstad, och de andra gångerna har den entusiastiska nykomlingen Ulrika deltagit. Till sommaren ryktas det om ny turnering i Malmö, och nästa sommar så planerar jag att anordna en skånsk variant av Kattfot Cup i Staffanstorp. Och kanske, kanske så blir det SM i Skåne 2015!? Skåne är fortfarande på gång!

Läser du detta, sitter i Skåne och skulle vilja ha lite gott Scrabble-motstånd så rekommenderar jag att du går med i gruppen Scrabble i Skåne på Facebook för att inte missa några träningar, tävlingar eller annat skoj! Vi vill gärna bli fler! VÄL(K)oM(M)EN (65)!

Dagens vän-repris 7: Louise Sandberg

Anna Louise, Haralds och Elses dotter, föddes i Seoul 1978 och var återkommande sommarboende i grannhuset hos moster Signe och morbror Bonde (och vi sa ALLTID moster och morbror!) som alltså var hennes mormor och morfar. Hon var ett väldigt gulligt barn, och hon är fortfarande rätt lik sig.

Jag var som sagt jourhavande lekfarbror, trots min ringa ålder, så jag har ju otaliga minnen från den tiden, de flesta tecknar porträttet av en hårt provad storasyster till två upptågsmakare till småbröder. Oket som ansvarstagande äldsta syskon låg ibland tungt på Louises axlar. Med tiden blev Louise en mer sällsynt gäst i Åhus, men den för fotbolls-Sverige så magiska sommaren 1994 var hon tillbaka för sommarjobb på Åhus Glass och jag minns hur hon och jag och mormor Signe satt och såg på matchen mellan Sverige och Saudiarabien i Signes svala källare medan sommaren slog knut på sig själv utanför.

Det som etsat sig fast angående Louise är ett citat jag endast fått upprepat för mig av Nils. En gång frågade han Louise vad hon tänkte bli när hon blev stor. Louise svarade blixtsnabbt: ”Jag ska bli rik!”

Och om jag inte är helt felunderrättad så har de planerna gått ganska väl i lås. Louise bor i SIngapore och är för tillfället inte bara rik utan även tvåbarnsmor till grabbarna Alexander och Hugo. Kanske är det hon som är min mystiska läsare i Singapore?

Kram på dig, Louise! Tack för alla somrar! Och grattis i efterskott på födelsedagen!