Vi får väl se om detta blir sista kapitlet…just nu känns det tveksamt. Här kan du i alla fall läsa Kapitel 1, Kapitel 2 och Kapitel 3.

Två dagar försenade kom flyttgubbarna igen. Förseningen berodde på att Knut-Ioan varit i Norge med lastbilen och inte kommit tillbaka i tid. (Det var förmodligen första gången det hände, men eftersom Knut-Ioan inte bara är flyttgubbe utan även en GPS-apparat, så kunde han fixa problemet lite vid sidan av.) Egendomligt nog kom Per Myrberg med kollega, som jag inte kan komma ihåg utseendet på och därför väljer att kalla Stefan Attefall, i en hyrd skåpbil av lite rangligare och rostigare kvalitet. Det var ju inte så mycket de skulle packa så det fordonsbytet var i och för sig helt rimligt. Med det mindre fordonet kunde de även köra in och parkera på innergården och därför inte blockera vägen. Övning ger färdighet.

Per Myrbergs överläpp var ordentligt insugen i munnen när de satte igång att tömma färdigt förrådet, och jag satte mig att vänta på Sarah och Gina. De kom aldrig, så efter tre kvarts väntan ringde jag till Camilla Henemark, som var tillgänglig denna dag. Hon knäppte mig på min könsrollsdrypande näsa genom att avslöja att det faktiskt var Per Myrberg och Stefan Attefall som skulle slutföra städningen också.

När Per så kom ner från vinden efter en ganska kort stund och fick se vad det var de åtagit sig blev han chockad och drog telefon. Ryska glosor långt över både Signes och min kompetens haglade i luren och så räckte han över telefonen till mig. Det var Camilla Henemark igen.

”Hej Johan”, tjoade hon glatt. ”Han hade inte förstått att det var så mycket att göra, fastän jag sagt det flera gånger, så han har inte med sig rätt prylar. Men de gör så nu att de kör flyttlasset till Staffanstorp och så återkommer han senare och städar färdigt. Kan du kanske ge honom en nyckel som vi sen kan se till att den kommer tillbaka till dig?”

Håhåjaja, de borde verkligen jobba med internkommunikationen i det där bolaget, tänkte jag och sa att den lösningen funkade hjälpligt för mig. Så Per fick min nyckel och vi lämnade Klostergatan.

Jag hade några ytterligare ärenden i Lund, och när jag kom hem till Staffanstorp fann jag halva flyttlasset stående på förstutrappen och flyttgubbarna bortblåsta. Det var inte konstigare än så att detta skulle in i vårt trädgårdsförråd, och därinne såg det ut som kriget, och inte vilket krig som helst, utan trettioåriga kriget. Dimmigt och feta, döda kungar liggande i hörnen. Ingen fara, jag fick helt enkelt omorganisera lite och vädret var ju alltjämt strålande vackert så ingenting blev regnskadat.

Här borde historien vara slut, men först behöver vi göra ett tillbakahopp i historien till en passus från kapitel 1, som jag då hoppade över men som snart skulle visa sig central för hela historien. När Camilla Henemark gav oss offerten, den som vi tyckte var så låg, så frågade vi om detta var ett fast pris, och vad som hände om det skulle ta längre tid. Camilla försäkrade då att det här var tiden de bedömde alltihop att ta och att det var standard att kunderna fick ett fast pris.

”Vissa väljer löpande taxa, men det blir ofta mycket dyrare!” slog hon fast på ett ytterst sympatiskt vis och sålde på så vis in konceptet med hull och hår till oss.

Nu tillbaka till historiens ordinarie tidslinje.

Någon vecka senare var vi och skaffade en ny säng istället för den gamla, sönderslagna, och jag ringde flyttfirman för att höra vart jag skulle skicka dokumentationen på köpet för att de skulle kreditera kostnaden. Det var Michaela de la Cour som svarade den här gången, Camilla var återigen ledig, och hon sa att jag kunde fotografera papperen och sms:a dem till henne. När hon fått papperen ringde hon igen och sa att det såg bra ut och att hon kunde skriva ut och skicka fakturan nu om jag ville. Det ville jag förstås.

Två veckor senare ringde Michaela igen. Ingen faktura hade kommit och jag undrade var den tagit vägen.

”Jag vet inte!” utbrast Michaela, ”Jag var ledig när den skickades ut!”

Vad har de för konstiga arbetstider på det där stället egentligen, hann jag tänka innan Michaela fortsatte.

”Hur som helst så har vi skickat ut en faktura på…” och sedan följde en summa som var nästan dubbelt så stor som förväntat.

Många har försökt och även lyckats blåsa mig under den här flytten och renoveringen, men den här gången fick det vara nog.

”Ursäkta?” sa jag skarpt. ”Vi fick en offert med fast pris och den var mycket lägre än så!”

”Ja, men nu så tog det ju mycket längre tid”, förklarade Michaela som om jag var lite efterst, ”det förstår du väl att vi skulle gå med förlust om vi jobbar gratis?”

”Då skulle inte Camilla Henemark tydligt ha sagt att det var fast pris och inte löpande taxa!” invände jag.

”Camilla har fått sparken!” gormade Michaela till. ”Hon jobbar inte här längre.”

”Må så vara”, sa jag så lugnt jag förmådde. ”Hon har likväl håvat in flytten till er genom att lova fast pris, och hade hon inte gjort det så hade det varit mycket möjligt att vi valt en annan firma. Vi kommer kräva att få betala det offererade priset, minus priset för sängen, men först behöver vi få den här fakturan. Kan det vara så att ni skickat den till vår gamla adress?”

Kan en flyttfirma vara så korkad att de skickar faktura till den enda adress de med säkerhet vet att kunden inte bor på?

”Det är mycket möjligt!” antog Michaela.

”Kan du skicka ut en ny?” bad jag trött.

”Ja, det gör jag direkt!”

Och där står vi nu, en vecka senare. Och nu kommer finalfrågan: Är det någon av er som tror att fakturan kommit i posten än?

Till slut blir det alltså dags att förklara den här följetongens titel genom att servera denna onda sagas sensmoral:

Om flyttgubbarna kommer från Nita eller Vissa Flytt & Städ, så spring!

Enligt min bror Nils Berner började Daniel spela Othello 1990, han dök upp och gjorde sin lärotid som slagpåse nåt år, men sedan vände det. Jag har för mig att jag och Daniel träffades första gången på SM 1991. 1993 tog han sin första SM-medalj, och det var den silverplatsen som gjorde att jag och Daniel (och efter mycket om och men en annan Daniel) hamnade på vårt första Othello-VM som deltagare. Platsen var London, och det är femte och senaste gången jag varit där. (Det måste finnas nåt tempusfel i den meningen…)
Vi bodde, som brukligt är i London när man är ung och arm, på ett rejält sjabbigt hotel i Bayswater och spelet gick väl lite si och så. Det för evigt bestående minnet av trippen blir ändå den 11-årige norrgutten Jon Inge Holm som mellan matcherna gick omkring lekandes med en ballong och sporde ”Hvor mange har du vonne?”

1994 bar det iväg till Paris i samma ärende, men då hade vi istället för Daniel Bennelid med oss Nils. Den resan förevigades genom en roadmovie, som jag hoppas finns bevarad för framtida generationer. Daniel?

Daniel är ännu en sån där genuint rolig människa som verkar kanta mitt liv. Det var mycket sällan tråkigt i hans sällskap, förutom när han mosade en på brädet, men inte ens då blev det helt trist, eftersom munhuggandet pågick mest hela tiden. Och man hade ju alltid den högst sannolika chansen att vinna på att Daniels tid gick ut.
Dessutom är han väldigt lik Bryan Adams och har givit min sånginsats i Dor-Eriks Lur omdömet: ”Han låter som han svalt Johan Kinde.” Jag har ännu inte förstått om det är ett gott eller dåligt betyg.

Efter ett par års uppehåll gjorde Daniel en försiktig comeback och spelar nuförtiden en-två turneringar om året, mest i södra Sverige där han bor med sin familj. Jag gjorde ett kort besök och åt lunch med Daniel och de andra deltagarna under Lund Open tidigare i år.

Kram på dig, Daniel.