Ulrika och jag gick på samma skola vart tredje år under grundskoletiden. Hon var två år äldre än jag, och vi hade egentligen bara en sak gemensamt. Vi hade båda storebröder i B-klassen två respektive fyra årskurser över oss.

Det var inte bara Nils och Anders som gick i samma klass i tretton år, utan även Ulrikas storebror Johan. Ulrika och jag träffades väl på sin höjd på julfester och familjeutflykter med deras klass. Jag kommer ihåg att jag tyckte hon var söt, men det tyckte jag om de flesta flickor, som den obotliga romantiker jag redan då var.

Anledningen till vår Facebook-vänskap ligger snarare i nuet och framtiden. Ulrika utgör ännu ett strålande exempel på hur jag tänkt mig att den här bloggen ska fungera. Några dagar efter att jag startade projektet skickade Ulrika en vänförfrågan. Hon erbjöd sig att förmedla en kontakt mellan mig och CFO:n på Sparbanken Syd, som hon kände. Jag kunde inte annat än tacka och ta emot, det var ju en ovärderlig kontakt! Just efter att jag skickat mitt cv till Sparbanken Syd uppdagades dock en sak jag inte visste att jag inte visste, och mild panik utbröt en kort stund, men med ett par korrigerande mail så ordnade det upp sig och jag hade fått in en fot, även om det inte på stört fanns något passande. Tusen tack för detta, Ulrika!

Och i framtiden kanske vi blir grannar? Ulrika och hennes familj letar efter hus i Staffanstorp, och jag har varmt rekommenderat området som Huset ligger i.

Kram på dig, Ulrika! Och så ses vi kanske i höst. Välkommen till Byn!

Min yngsta kusin Sara föddes in i släkten 1976, och hon höll tidigt på att bli min död. Nyår 1978 skulle firas i Kalmar hemma hos farbror Håkan, faster Gullvi (fast vi sa aldrig farbror eller faster) och kusinerna Andreas och Sara. På kvällen den 30:e december hade jag och Andreas farit runt som skottspolar och lekt en rolig lek där allt vi gjorde gällde livet, och eftersom vi var 5 och 7 år gamla så skojade vi till det genom att kalla det ”pottlivet”. Termen användes helt enkelt rätt friskt. När vi lugnat ner oss lite och satt och chillade där i källaren, jag på en gunga som hängde från taket, så visade Sara prov på sedvanlig ordinlärningsförmåga och utbrast glatt ”Pott, pott!” vilket jag tyckte var så lustigt att jag var tvungen att ramla av gungan och fara i betongen med huvet före. Och så blev det ett litet snopet nyår på lasarett med hjärnskakning istället.

Annars var besöken i Kalmar bland det bästa jag visste. Det hände alltid något, hela släkten var samlad och jag fick vara äldre än någon för en gångs skull. Andreas och Sara var för det mesta i luven på varandra, och jag tog ganska naturligt Andreas parti, så jag vet inte om Sara uppfattade mig som nån vidare god vän på den tiden.

En sommar träffade vi faktiskt kungen! Mina föräldrar reste till hälsohem i Dalarna och lämnade av mig i Kalmar på vägen upp. Den veckan var farbror Håkans arbetsplats Vägverket engagerade i en stor mässa som kallades Calmare Nyckel. Eftersom kungen bara var en bro bort så skulle han komma och inviga hela spektaklet. Jag, som till födelsedagen det året begåvats med min första egna kamera, lekte paparazzi och försökte komma nära Hans Majestät för en bra bild. Det gick förvånansvärt bra, detta var före både tårtningar och statsministermord så säpo gick mest och glassade. Plötsligt gick jag mitt ibland dem och när de stannade till en stund så kastade jag mig fram och tog ett perfekt kort rakt framifrån, helt utan att bli arresterad. Jag var mycket nöjd och tänkte att kungligare kan det nog inte bli för vår lilla familj.

Då hade jag naturligtvis inte räknat med farbror Håkan, som alltid varit en förebild i framåtanda och slängdhet vad gäller käft. När majestätet med följe processionerade förbi Vägverkets monter bröt plötsligt hans bana av en förbindlig farbror som frågade om Ers Majestät möjligen ville se invigningen av Ölandsbron? Kungen blev förvirrad, eftersom han förmodligen tydligt kom ihåg att han själv redan invigt Ölandsbron bara 12-13 år tidigare, men lugnade sig när han insåg att det var fråga om en s k videofilm, ett ganska modernt begrepp på den tiden. Och så stod Håkan och kungen och tittade på film från 1972 en stund, och jag och Sara var också där. Det finns ett foto från händelsen där vi alla fyra figurerar. Ingen tittar på kungen.

När jag senare fick mina bilder framkallade så visade sig bilden på kungen var fullständigt misslyckad och suddig. Det var inte alltid bättre förr.

Sara har inte haft det lätt. Hon träffade en bra karl och skaffade två fina barn, men hennes hälsa har spökat och hindrat henne i karriären. Men så en dag började hon blogga! Och jösses Amalia vilken succé hon gör nu! Hela internet förbluffas av hennes kreativa tårtor och cupcakes, och har ni inte varit inne där än så tycker jag att ni omedelbart ska kika in på http://www.sarascupcakes.se/
Det här lever hon på nu, med eget bageri i Halmstad! Hon är en stor inspirationskälla för mig och detta mitt eget projekt!

Vilken talang du har, kära lilla kusin! Kram på dig!

Nu är det dags att ta ett rejält hopp tillbaka på tidslinjen för att hämta upp några gamla bekantingar som jag lagt till på Facebook sedan sist.

När broder Nils började på lekis hösten 1973 fick han en klasskompis som hette Anders. En livslång vänskap inleddes. De gick i samma klass i tretton år, både lekis, grundskola och gymnasium och under mina första år som medveten kändes det som Anders alltid var där. Som den arketypiskt jobbige lillebror jag var hängde jag naturligtvis på de äldre pojkarna och deltog som villig slagpåse i sportinfluerade lekar som toffelkastning, längdhopp och höjdhopp från gunga och naturligtvis de årliga minitennisturneringarna i trädgården.

Så kom den dagen när Anders förändrade våra liv. Till skillnad från vår familj så läste familjen Oscarsson Kvällsposten, och i denna publikation annonserades på sommaren 1980 SM i Othello ut. Othello är ett brädspel som går ut på att enligt väldigt enkla regler lägga ut och vända på brickor, vita på ena sidan och svarta på andra, med målet att ens egen färg när brädet är fullt ska vara den förhärskande med sin sida upp. Hur en ska lyckas med det är betydligt svårare att greppa, och därför har spelets klassiska slogan genom åren varit: ”A minute to learn, a lifetime to master!” Othello var ett ganska nytt spel i Sverige då, och på Nya Rönnowskolan hade det arrangerats skolmästerskap på våren, ett mästerskap som Nils sopat hem i stor stil. Spelet hade legat under granen julen 1977, och Nils hade spelat det sedan dess, mest med sina föräldrar som listat ut och lärt honom en grundstrategi. Nu tyckte Anders att Nils skulle prova på SM. Med klar inställning att inte gå så farligt långt tog Nils med sig hela familjen till Vittsjö för sydsvenska kvalet, från vilket segraren gick vidare till SM-finalen i Stockholm någon månad senare. Resten är, som man säger, historia. Som tolvåring var Nils en ynka bricka ifrån att bli svensk mästare, efter att ha varit helt oslagbar ända fram till sista partiet. Och den brickan han var från att vinna alltsammans var en felvänd dito! Han har dock revanscherat sig med råge sedan dess och plockat hem åtta SM-guld, det senaste i fjol.

Men frågan är hur våra liv, och hela Othello-Sverige för den delen, hade sett ut om inte Anders Oscarsson hade läst kvällstidningar i tidig ålder?

Anders agerade mellanhand i historien om min första intervju p g a den här bloggen, och blev igår den allra förste, förutom jag själv, att gilla min nya Facebook-sida.

Kram på dig, Anders! Tack för allt stöd och välkommen i vänkretsen, nu även på nätet!

Harald hade ju en för skön mustasch när han gjorde entré i släkten som filejs till Joons och Boels syster Else! Det är lite oklart i researchgruppen när detta hände, men den kvalificerade gissningen är 1975-1976 nånting.

Harald hade (och har säkert) alltid en välgrundad och bergfast åsikt på lager, och det är alltid underhållande och upplysande att diskutera något med honom. Han och Else var dessutom mina första arbetsgivare på sätt och vis, då jag avlönades sommaren 1984 för att göra det som jag tyckte var bland det roligaste med somrarna på den tiden, nämligen hålla koll på och leka med deras barn. Mer om dessa illbattingar inom kort.

Jag minns min förvåning när han visade sin ohöljda och nästan barnsliga förtjusning inför Måns Herngrens och Hannes Holms klassiska tv-sketch ”VM i att inte klia sig på snoppen”. Det var lite av ett karaktärsbrott det.

Harald har också sett världen, minst sagt. Han är för närvarande Sveriges ambassadör i Indien, och har även innehaft samma ämbete i Indonesien, Östtimor och Sydkorea.

Kram på sig, herr ambassadör!

En tid in i vårt korta samboskap bjöd Marco sin syster på lunch hemma hos oss. Jag kommer inte längre ihåg vad han bjöd på, men hemlagat kan det knappast ha varit. Mitt kök i Bryssel var inte menat för matlagning. Jag hade varken ugn eller mikro, och då var ändå köket i min hyreslägenhet ovanligt väl utrustat. I Bryssel hör det till undantaget att några vitvaror alls ingår i hyran.

Nåväl, på besök kom alltså Eleonora. Själv höll jag mig av blygsel och allmän hänsyn undan uppe på min mezzanin, men jag hade i alla fall valt taffelmusik. Soundtracket till Jesus Christ Superstar dånade ur stereon, och syskonen stod ut oväntat länge. När historien nådde till korsfästelsescenen blev det dock lite magstarkt vid lunchbordet.

Så småningom lärde vi känna varandra. Eleonora är jurist och väldigt hjälpsam och bra att ha när vi andra behövde förstå krångliga hyreskontrakt och dylikt. Hon har en alldeles förtjusande personlighet och kvittrar när hon talar. Hon var en av dem som jag uppskattade allra mest i vår ganska stora krets där nere i Bryssel. En gång när hon fyllde år gav jag henne en bok med en dedikation som jag var extra nöjd med. Boken var ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij, och dedikationen löd: ”Till lagens Wäktare!”

Eleonora jobbade för Europaparlamentet och därför arbetade hon omväxlande i Bryssel och Strasbourg och Luxemburg, tack vare en hisnande administrativ och byråkratisk karusell.

Senaste gången jag såg Eleonora var på min 37-årsdag 2008, då jag var nere i Bryssel på besök och samlade ihop delar av det gamla gänget. En av mina trevligare födelsedagar, även om det råkade vara den enda snöiga dagen i Bryssel i mars i mannaminne.

Kram på dig, Eleonora, om du någon gång går in på Facebook och ser det här.

Pär är ännu en kusin på mors sida, han och jag har samma födelsedag, men han är 14 år äldre.

Mitt starkaste minne av Pär är faktiskt inget han är direkt inblandad i. Med jämna mellanrum lastades vi i familjebilen och drog österut, rakt ut i spenaten som Lena Nyman skulle sagt. Ofta slutade de här resorna i Glasholm, där moster Kerstin, morbror Svante och den ilskna taxen Ricke (för det var väl så han hette?) bodde. Jag och Nils var inte överdrivet förtjusta i hundar så vi brukade ta vår tillflykt till ovanvåningen där alltid Pärs jättelika koffert fylld med kallijankor från 60-talet fanns! Rena paradiset för en redan ankfrälst och nyblivet läskunnig femåring. Pär har å sin sida berättat om hur jag och Nils kunde sitta och hålla upp kallijankor för varandra och bara på omslaget på långt håll säga vilket nummer och årgång det var. (Ingen av oss har varit känd för sin goda syn, så nej, vi tjuvläste inte!)
Ett senare minne är den fina Magnus Uggla-imitation Pär bjöd på på sin fyrtioårsfest.

Nu för tiden blir Pär mer och mer lik sin pappa för varje gång jag träffar honom, och det har man ju förstått att det var en stilig karl. Det gäller att åldras med stil! Och sedan några månader tillbaka är han även gift med sin Anke. Från ett tidigare äktenskap har han barnen Matilda och Jonatan. Och liksom sin kusin Joon är han busschaufför, med den kvalitet på humöret som traditionellt krävs av en sådan yrkesman.

Kram på dig, kusin! Tack för all underhållning!

Marco och Tomas började som stagiaierer på EU samtidigt och blev väldigt snabbt goda vänner. Efter att Marco flyttat från Anders lägenhet på Rue de la Cuve så delade Tomas och han lägenhet ett tag och så fick vi ett nytt tillhåll där vi kunde mingla, dricka glögg i garderoberna och känna oss evigt unga.

Tomas stora intresse var, och är om jag ska förstå hans profilbild på Facebook rätt, jakt i alla dess former, i första hand med gevär. Jag glömmer aldrig när vi satt och konverserade några polska kvinnor som engagerat talade om Polens nationaldjur myskoxen och Tomas efter en lång stund frågade kort och finskt: ”Kan man äta det?”

Tomas bryr sig väldigt mycket om naturen, speciellt om djur och absolut inte bara som villebråd. Han är engagerad i djurrätt och ekologisk matindustri.

Vi har inte setts sedan jag flyttade från Bryssel. Numera har han flyttat tillbaka till Finland och gift sig med Andrea.

Kram på dig, Tomas!

Joon, min äldsta kusin och Boels storebror.

Han måste ha varit ganska tidigt närvarande i mitt liv, även om han var 22 år äldre och redan utflugen när jag gjorde entré. Ett tidigt minne var när jag, hans bror Otto, jag och Joons dåvarande styvson Gabriel var på bio och välte julgranen i foajén. En händelse som för alltid gjort att jag kopplar samman godiset Nickel med jul. Senare blev Joon min arbetsgivare ett par somrar, men nu ses vi i princip bara på släktfester. Joon är skicklig på sötsaker, hans glassbomber är legendariska och ett tag hade han ett eget godismärke.

Han engagerar sig och blir expert på det han håller på med. Han är en stor lokal kulturpersonlighet och har en otrolig näsa för konst. Dessutom bakar han jättegott bröd. De senaste åren har han fördjupat sig i geocaching, en hobby han introducerade för mig och Emily på min mors 75-årsfest härförleden. Det var en fascinerande insikt att det runt om i samhället ligger små gömda saker som man kan leta efter med hjälp av en app! Redan dagen därpå var vi i Lunds stadspark och hittade en liten nyckelring i en staty. En perfekt hobby för en promenerande bebisförälder. Tack för den, Jonte!

När Joon inte letar efter skatter så kör han buss och tar hand om sin gamla mamma på ett behjärtansvärt sätt. Han har två söner, Pär och Ola.

Kram på dig, Joon! Utan dig hade mina somrar på slutet av 80-talet varit betydligt tristare.

Nu går vi ett par månader tillbaka i tiden, lämnar Scrabble-sfären, och återvänder till Belgien. Jag hade varit arbetssökande i ett land där jag inte förstod språket i tre månader och ekonomin var minst sagt ansträngd. Erbjudandet som Anders Henriksson kom med i mars var därför ytterst välkommet. Skulle jag kunna tänka mig att ta emot en inneboende? Anders brukade hyra ut ett rum, men nu hade han råkat bli dubbelbokad. Jag bodde i en ganska rymlig studio med mezzanin i stadsdelen Etterbeek, och hade ett litet Harry Potter-skrymsle innanför köket där jag kunde knöla in en gäst. Sagt och gjort. Mannen med det säregna namnet Marco Wäktare flyttade in.

Marco är hälften italienare och hälften skåning, han pratar sjuttioelva språk och skulle just till att inleda en period som praktikant (stagiaire) på EU. Dessutom, blev jag snabbt varse, är han näst intill tvångsmässigt social. Endast några ögonblick efter att han hade flyttat in var vi redan på väg ut i Bryssels nattliv för att gå på en stagiaire-mottagning. Och på den vägen var det sedan. Marco drogs till folk och folk drogs till Marco. Han blev snabbt ett nav i vår umgängeskrets. När mina goda vänner Andreas Ohlsson och Anna Johnsson kom ner till Bryssel runt min födelsedag och ville kasta ett party för mig så var det naturligtvis Marco som stod för inbjudningarna.

När Marco efter en månad flyttade hem till Anders istället så blev festerna ännu större. På Rue de la Cuve kunde det påminna om fester i amerikanska collegefilmer ibland, folk överallt, t o m i badkaret (som i och för sig stod i köket)!

Det gick inte att hänga med i Marcos tempo, men vi gjorde vårt bästa. Hela stan var hans mingelfest, och han hade enligt ryktet minutstyrt schema, tre kvart på ett ställe, sedan vidare för att inte missa nåt annat, en halvtimme på en klubb för det tredje, sedan på plats för att se det fjärde ske, efter tolv var det det femte som gällde, för att sedan se det sjätte smälla, innan det var dags att gå hem. Eller till jobbet ibland.

Marco är verkligen teh shit för den som vill nätverka. Han var alltid mån om att alla skulle trivas. En riktigt bra vän, full av tips och villig att dela med sig av sitt kontaktnät. Men svår att få tag på.

Numera bor Marco i Stockholm, men reser naturligtvis mycket runt i Europa. Marco Wäktare, snart på en fest nära dig!

Kram på dig, Marco!