En Banjo-Herre på resa

Den här helgen är jag ute och reser mer än vanligt, som mitt självförringande tidigare jag skulle lägga orden. Ni som vill följa mig på färden via bloggen kommer att få inblick i allt vad min största hobby, Scrabble-turneringar, innebär. Tvådagarsturneringen Göteborg Open står för dörren, och 28 personer ska drabba samman i tolv ronder. Om de nu kommer fram, två stackars stockholmare verkar ha vuxit fast med tåget i Flen.

Nu ska ni som inte känner till den här subkulturen få en djup inblick! Jag förklarar regler, protokollföring, vett och etikett och tradition vid brädet m m. Detta är en viktig del av mitt liv och säger mycket om vad jag är för en person både privat och i arbetslivet. Häng med, och håll framför allt tummarna för mig.

Dagens vän tar en paus över helgen, det blir Scrabble för hela slanten.

Vi hörs igen i morgon, ha en trevlig fredagkväll, allesammans, var ni än är, t o m i Flen.

Dagens vän-repris 3: Joon Albrektsson

Joon, min äldsta kusin och Boels storebror.

Han måste ha varit ganska tidigt närvarande i mitt liv, även om han var 22 år äldre och redan utflugen när jag gjorde entré. Ett tidigt minne var när jag, hans bror Otto, jag och Joons dåvarande styvson Gabriel var på bio och välte julgranen i foajén. En händelse som för alltid gjort att jag kopplar samman godiset Nickel med jul. Senare blev Joon min arbetsgivare ett par somrar, men nu ses vi i princip bara på släktfester. Joon är skicklig på sötsaker, hans glassbomber är legendariska och ett tag hade han ett eget godismärke.

Han engagerar sig och blir expert på det han håller på med. Han är en stor lokal kulturpersonlighet och har en otrolig näsa för konst. Dessutom bakar han jättegott bröd. De senaste åren har han fördjupat sig i geocaching, en hobby han introducerade för mig och Emily på min mors 75-årsfest härförleden. Det var en fascinerande insikt att det runt om i samhället ligger små gömda saker som man kan leta efter med hjälp av en app! Redan dagen därpå var vi i Lunds stadspark och hittade en liten nyckelring i en staty. En perfekt hobby för en promenerande bebisförälder. Tack för den, Jonte!

När Joon inte letar efter skatter så kör han buss och tar hand om sin gamla mamma på ett behjärtansvärt sätt. Han har två söner, Pär och Ola.

Kram på dig, Joon! Utan dig hade mina somrar på slutet av 80-talet varit betydligt tristare.

Dagens vän 28/3: Marco Wäktare

Nu går vi ett par månader tillbaka i tiden, lämnar Scrabble-sfären, och återvänder till Belgien. Jag hade varit arbetssökande i ett land där jag inte förstod språket i tre månader och ekonomin var minst sagt ansträngd. Erbjudandet som Anders Henriksson kom med i mars var därför ytterst välkommet. Skulle jag kunna tänka mig att ta emot en inneboende? Anders brukade hyra ut ett rum, men nu hade han råkat bli dubbelbokad. Jag bodde i en ganska rymlig studio med mezzanin i stadsdelen Etterbeek, och hade ett litet Harry Potter-skrymsle innanför köket där jag kunde knöla in en gäst. Sagt och gjort. Mannen med det säregna namnet Marco Wäktare flyttade in.

Marco är hälften italienare och hälften skåning, han pratar sjuttioelva språk och skulle just till att inleda en period som praktikant (stagiaire) på EU. Dessutom, blev jag snabbt varse, är han näst intill tvångsmässigt social. Endast några ögonblick efter att han hade flyttat in var vi redan på väg ut i Bryssels nattliv för att gå på en stagiaire-mottagning. Och på den vägen var det sedan. Marco drogs till folk och folk drogs till Marco. Han blev snabbt ett nav i vår umgängeskrets. När mina goda vänner Andreas Ohlsson och Anna Johnsson kom ner till Bryssel runt min födelsedag och ville kasta ett party för mig så var det naturligtvis Marco som stod för inbjudningarna.

När Marco efter en månad flyttade hem till Anders istället så blev festerna ännu större. På Rue de la Cuve kunde det påminna om fester i amerikanska collegefilmer ibland, folk överallt, t o m i badkaret (som i och för sig stod i köket)!

Det gick inte att hänga med i Marcos tempo, men vi gjorde vårt bästa. Hela stan var hans mingelfest, och han hade enligt ryktet minutstyrt schema, tre kvart på ett ställe, sedan vidare för att inte missa nåt annat, en halvtimme på en klubb för det tredje, sedan på plats för att se det fjärde ske, efter tolv var det det femte som gällde, för att sedan se det sjätte smälla, innan det var dags att gå hem. Eller till jobbet ibland.

Marco är verkligen teh shit för den som vill nätverka. Han var alltid mån om att alla skulle trivas. En riktigt bra vän, full av tips och villig att dela med sig av sitt kontaktnät. Men svår att få tag på.

Numera bor Marco i Stockholm, men reser naturligtvis mycket runt i Europa. Marco Wäktare, snart på en fest nära dig!

Kram på dig, Marco!

Uppmuntran

Om det är någon i läsekretsen som undrar hur effektivt det här med att blogga efter jobb är, exempelvis hur lång tid det tar från att en börjar till en har sin första intervju relaterad till bloggen så kan jag nu berätta att det tar lite mindre än en vecka.

Även om det visade sig att jag inte var direkt vad den här konsultfirman sökte, de var ute efter testare med lite mer erfarenhet än vad jag har, så var samtalet en enorm uppmuntran och ett tecken på att den här metoden faktiskt funkar! Speciellt på det sätt som firman i fråga hade fått nys om mig, genom en bekants bekants bekant! Informationen har alltså gått via tre mellanhänder och ändå hållit sig fräsch och intressant.

Det är en fantastisk känsla att få bevis på att ens idé funkar. Bara en sån sak gör mig direkt än mer energisk och anställningsbar. Det här äventyret har bara börjat!

Stort tack till min bror, hans kompis Anders och dennes kompis Magnus som bildade kedja!

Läs mig! Lär mig! Behöv mig!

Här är mitt CV!

Arbetsförmedlingen

Säkerligen har du hört massvis med skräckhistorier om hur folk blivit behandlade av Arbetsförmedlingen. Min enda egna erfarenhet fram till i höstas var ett par korta besök på AF i Kristianstad tidigt 90-tal, som alla resulterat i ganska omgående fixande av praktikplats. Min bild var alltså både obsolet och rosenskimrande.

Jag var ju en ganska besvärlig kund från början så undra på att det gick lite snett. Min sista arbetsdag på Handelsbanken var sista oktober, och för att inte riskera att förlora min sjukpenningsgrundade inkomst, som är väldigt viktig speciellt för blivande föräldrar hade jag fått order om att infinna mig på Arbetsförmedlingen och skriva in mig 1 november för att ha en obruten tidslinje, s a s. Problemet var bara att Scrabble-SM började den dagen, och det gick av stapeln (eller ”i stöpet” som en skolledare jag jobbade för en gång brukade säga) i Uppsala. Jag skulle alltså inte vara hemma den viktiga dagen! Inga större problem, tänkte jag hoppfullt, jag tog ut semester min sista arbetsdag och spankulerade in på AF:s kontor i Lund på morgonen redan dagen innan jag behövde vara där. En sådan framförhållning kunde väl inte annat än imponera på statsapparaten?

Förbryllad betraktade jag de djupa veck arbetsförmedlarens panna lagts i. Att någon skulle vara så villig och proaktiv hade tydligen inte systemet tänkt sig, och jag fick reda på att det inte alls gick för sig att komma så här i förväg och skriva in sig. Nej, det var tvunget att ske på första arbetslöshetsdagen, varken förr eller senare! Att jag inte var hemma den aktuella dagen sågs inte som något av Arbetsförmedlingens större problem. Det gick lika bra att skriva in sig på annan ort! Tack för besöket, ha en trevlig dag, varsågod nästa!

Nöden har ingen lag, förutom den lagen som säger att man måste infinna sig på Arbetsförmedlingen, så därför kunde den förmiddagshurtige uppsaliensaren dagen därpå skåda en medtrafikant som hen sannolikt aldrig sett förr. Turligt nog låg AF:s kontor i Uppsala inte alltför långt från mitt hotell och vädret var vackert. På Uppsala-kontoret var det mesta sig likt från Lund, inklusive de djupa vecken i pannan på förmedlaren. Att skriva in sig på distans var naturligtvis inget standardförfarande, men de förstod ju varför och hjälpte mig på ett mycket bra sätt. Och snabbt gick det också, eftersom jag i princip var tvungen att på måndagsmorgonen den fjärde november än en gång återvända till lundakontoret för en definitiv registrering så att jag kunde få ta del av alla välkomstkurser och informationsträffar som ska komma alla nya arbetssökande till del.

Så jag gick tillbaka till hotellet, blev tia i SM och åkte hem. På måndagen stod jag åter på Arbetsförmedlingen i Lund. Vecken var fortfarande där, även om förmedlaren var ny. Nej, i Lund hade de inga informationsträffar eller välkomstkurser, här hade de bara en hemsida som med lite tur uppdaterades då och då. Aktivitetsrapport skulle lämnas på denna hemsida en gång i månaden. Hade det någon betydelse att jag redan gick ett karriärcoachprogram med en strukturerad plan för mitt jobbsökande? Det fick jag skriva in i rapporten så fick vi se. Jag fick en mapp och en handlingsplan och blanketter för att söka A-kassa och sedan var det klart.

Tre månader gick. Varje månad, just efter att jag lämnat in aktivitetsrapporten, ringde en förmedlare som satt uppåt landet och hade utvecklingssamtal. Jag hörde vecken lägga sig i hens panna när jag berättade att Lund inte erbjöd samma service som Uppsala vad gäller informationsträffar. Vid tredje samtalet påminde hen mig påpassligt att det var dags att kontakta det lokala kontoret igen för framtagande av ny handlingsplan.

Efter att ha försökt ringa ett par gånger författade jag ett mail till min lokala kontaktperson och föreslog ett möte. Dagen därpå svarade hen att hen inte hade tid att träffas, men hen föreslog att hen skulle skriva ihop min handlingsplan själv och posta till mig för synpunkter.

Arbetsförmedlingen, om ni har så förfärligt mycket att göra så har jag ett konstruktivt förslag: Anställ mig! Jag är effektiv, plikttrogen och erfaren. Här är mitt CV!

Nu låter jag kanske bitter, och det är inte alls meningen. Jag ger er i första hand ett prov på min berättarkonst. Jag vet att det inte är själva förmedlarnas fel att de arbetssökande försvunnit bakom högar av rapporter. De gör ett makalöst jobb. Därför vill jag som avslutning på denna jeremiad dela med mig av den här sången som florerar på nätet just nu. Karin, du är helt fantastisk!

Visa om arbetsförmedlarens vardag

Dagens vän-repris 2: Boel Wollter

Jag medger glatt att det här är en kvalificerad gissning på kronologin. Men det känns som att den då tonåriga grannflickan och tillika kusinen borde varit en ganska tidig besökare i mitt barndomshem.

Boel är min näst yngsta kusin på mors sida, och när vi var små så bodde vi grannar. Moster Signe är 20 år äldre än min mor, hon fyllde 94 i höstas och är fotfarande med oss i häpnadsväckande grad. En riktig krutgumma! Om henne hade jag kunnat skriva spaltmeter, men nu har hon ju tyvärr inte Facebook.
Boel har alltid varit väldigt släktkär och inbjudande. Hon tog hand om mig den där olycksdigra dagen 1977 då Nils blev påkörd (se gårdagens avsnitt) och vi har jobbat ihop i glasskiosk några härliga somrar i slutet på 80-talet. Hon var en bra chef på alla sätt, en bra invänjning i förvärvsarbeteslivet för en tafatt tonåring.

Som hustru till en diplomat har hon fått bo på exotiska platser som Nairobi, Brasilia och Östermalm. Och resan är för allt i världen inte slut där, nuförtiden pendlar hon mellan Stockholm och Beijing, med täta besök hos mamma och moster i Åhus. Tre barn har hon begåvat släkten med; Karl, Erik och Julia.

Kram på dig, min coola kusin!

Dagens vän 27/3: Malin Nordgren

Så kommer vi till den sista av mina nya bekantskaper från SM 2003. Jag tror inte Malin tar illa upp om jag medger att hon är en av de scrabblare på min vänlista som jag haft minst samröre med. Ändå har jag lyckats medverka i de flesta turneringar hon varit med i, vilket å andra sidan är fem stycken. Ett enda rankat möte har det blivit, på den förfärliga GÅSKUPPEN 2007, där Malin var en av de få jag lyckades vinna mot.

Men jag minns också hur hon, under aliaset Muminmamman, nesligt och komfortabelt slog ut mig ur Griscupen, en av de första online-turneringarna. Så egentligen står det 1-1 i ”viktiga” matcher.

Malin hade ett par gånger sällskap på turneringarna av sin dotter Majken, men nu var det bra länge sedan vi såg någon av dem på tävling. Faktiskt verkar det som den där turneringen i Gamla Stan tog knäcken även på Malin, och inte bara på mig (kortvarigt) och Jannike, som skrev referatet jag länkade till ovan. Fem turneringar blev det som sagt, med 31:a platsen i just SM 2003 som den med tanke på antalet deltagare bästa placeringen.

Malin är journalist på DN, och där har hon en egen blogg.

Kram på dig, Malin!