För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II.
Nästa morgon var vi uppe tidigt för att ge oss av mot Serengeti. En finfin frukost och så iväg på skumpiga vägar. Vi passerade våra två återstående resmål, Ngorongoro och Lake Manyara och stannade och åt medhavd lunch i ett skjul. Vi stannade också vid en turistfälla, eller som det heter i Tanzania: art shop. Jag hade två beställningar hemifrån, avokado och någon fin tavla till barnkammaren, gärna med mycket djur på. Jag stod och tittade på en riktigt fin tavla med både djur och Kilimanjaro på när en kvinnlig expedit kommer fram till mig. Hon undrade om jag tyckte om tavlan, och det sa jag sanningsenligt att jag gjorde. Hon sa att den kostade 80 USD. Jag tyckte att oj, det var dyrt! Hon tittade trött på mig och gav mig några snabba instruktioner.
”Nu är det meningen att det ska gå till på det här viset. Jag säger ett högt pris, du säger ett löjligt lågt pris och sedan prutar vi upp och ner ett tag för att mötas ungefär på mitten. Ok?”
Mitt CV hävdar att jag har lätt för att ta instruktioner och det visade jag nu genom att föreslå 30 USD. Hon undrade om jag försökte råna henne. Jag undrade det omvända. Hon gick ner till 70. Jag upp till 40. Och så höll det på klädsamt länge. Vi möttes på 60 USD, och jag ser det som att hon fick en extra femma som tack för underhållningen.
En massaj monterade ner tavlan och slog in den i ett prydligt paket, som jag sedan bar med mig genom hela Tanzania och höll bara på att glömma en enda gång. Det första jag gjorde när jag kom hem var att lämna in tavlan till inramning på Grönegatan, varifrån den ännu ej återkommit, snart tre månader senare. Vem behöver hela Afrikas savann när en har små källarlokaler i Lund att slarva bort saker i?
Världens ände
Plötsligt tog världen slut och ersattes av savann utan träd så långt ögat kunde nå. Det var en helt osannolik upplevelse, den absolut största känslan av litenhet och utsatthet jag någonsin upplevt. Nån enstaka gasell kom skuttande men annars oändlighet av ingenting. Plötsligt började vi skymta svarta prickar vid horisonten. Tusentals svarta prickar. Gnuer!
Vi var snart ifatt dem och följde deras vandring, vi skulle uppenbarligen åt samma håll.
Det finns olika kvintetter av djur som en afrikaresenär brukar beta av för att känna att hen fått valuta för pengarna. Först har vi Big Five. De är elefant, noshörning, lejon, leopard och vattenbuffel. Sen har vi Small Five. De är elefantnäbbmus, noshörningsskalbagge, myrlejon, leopardsköldpadda och buffelvävare. Vår reseledare ville inte riktigt hålla med mig när jag framkastade den vilda teorin att de små fem var utvalda för att deras namn innehöll de storas, men visst känns det väl ganska troligt? Till slut har vi Ugly Five, hyena, gam, marabustork, vårtsvin och givetvis gnu!
Från oändlig tomhet hade vi nu m a o hamnat i oändlig fulhet. Några zebror som hamnat i fult sällskap bröt av mot den smutsgråa fonden, men annars var det gnu för hela slanten. Vi dansade med gnuerna i nån timme innan vi började se annan vegetation igen. Vi var framme i Serengeti!
Klockan hade tickat en bra bit in på eftermiddagen men vår guide Daniel ville åka ner till en sodasjö en bit från lodgen innan vi inkvarterade oss där. Kanske skulle vi få se några flamingos och en eller annan flodhäst? Och jo, nog fanns där flamingos alltid! Och bortom dem hörde man gnäggningarna från flodhästar också. Daniel försökte köra lite närmare för att vi skulle få bra bilder…
Hoppsan………..
Och så gick det till när vi körde fast med jeepen mitt i Serengeti utan kontakt med omvärlden. Där stod vi med endast ovansidan av navkapslarna kikandes upp ur dyn och kunde varken komma fram eller tillbaka. Inte så långt bort från oss råmade flodhästarna betänkligt och om det är något en vet på safari så är det att det är läge att sticka fort om flodhästarna kommer upp ur plurret i närheten. Vi var allt annat än avslappnade och spanade efter räddningen. Eller döden, som lika gärna skulle kunna dyka upp runt kröken. Den femte bilen vi såg och vinkade efter såg även oss. Ett försök att vinscha upp bilen, som höll på att sluta med att även räddningsbilen fastnade, misslyckades, och reseledaren och den enda damen i vårt sällskap, den norska diabetikern Björg som redan mådde dåligt efter solskenet mitt i ingenting, fick skjuts till lodgen för att hämta bättre hjälp. Nu gällde det att överleva tills dess. Mörkret föll snabbt, och vi befann oss alltså vid ett vattenhål. Och plötsligt skriker en av oss: ”Lejon! Lejon!”
De två som blivit uppräknade kom smygande ner mot stranden. Hade det varit lite ljusare hade vi säkert sett hungern lysa ur deras ögon. Eller kanske ändå inte, för när vi började vifta och schasa som bara väldigt urbaniserade människor med övertro på sin egen farlighet kan göra så vände de på tassen och gav sig iväg efter annat, mer vant byte.
Piece of cake
Kort därefter blev vi räddade av tre smågrabbar, en traktor och en bärgningsteknik som antydde att det här var vardagsmat för personalen på Ndutu Lodge, där vi fick en sen middag under övervakning av husets genetter och inkvartering i afrikanska tält, dvs ordentligt murade stenhus med rinnande vatten och dusch. Strax efter att vi gått och lagt oss checkade även gnuerna in och fyllde hela gårdsplanen, förandes ivrig dialog resten av natten. Morgonen därpå var tre av oss febersjuka, däribland jag själv. Men sådant får en inte låta hejda sig när en är ute på sitt livs äventyr.
Fortsättning följer i morgon, vi avslutar med ett par skrytbilder.
”Vad ska vi hitta på?”
”Vet int. Hitt på nåt!”
Den suddiga pygméfalken är lite vanligare än den skarpa, men fortfarande tillräckligt ovanlig för att ett foto på den gör att en får ligga garanterat på fågelskådarnas årliga kongress. Påstod en fågelskådare i sällskapet alltså.
En blick säger mer än tusen ord. I det här fallet är vart och ett av orden ”Far åt helvete!”
Resan fortsätter i Del IV – Mitt Ndutu
Banjo-Herren söker jobb igen! 