När jag började det här projektet så lovade jag att skriva om mina utländska vänner på engelska. Jag litade inte på Google Translate, så jag använde min egen stolpiga engelska. När jag nu repriserar dessa så kommer jag att återge den engelska texten, men även ge er den svenska översättningen efteråt. Den svenska texten kan t o m visa sig bli något utökad.

FRIEND OF THE DAY – RE-RUN 12: Karsten Feldborg

One day in the fall of 1983 I followed my big brother Nils Berner to Malmö to watch him play a qualification tournament in the Swedish Othello Championships. I haven’t started competing myself yet, that was still five months in the future.
I wasn’t the only spectator. Karsten also was there. He was already somewhat of a legend. In 1982 he had won the first Danish Othello Champion title ever, and now he had come to Malmö to challenge the winner, Nils. The Great Dane won this first game, but there were to be many more.

Karsten was the one to beat. It was almost impossible. When paired against Karsten you lost a little just by sitting down at the table. It took car crashes or similar catastrophies for him to lose concentration enough to reach ordinary human level of beatability.

Karsten has an outstanding record! 15 times Danish Champion, last time in 2012! But the biggest and coolest memory will always be that day in Paris 1994 when Denmark and Sweden united in supporting Karsten in the World Championships final! That day all rivalry was forgotten. Too bad it didn’t ended in the gold.

Thanks for the games, Karsten! We’ve had a lot of fun around Europe.

En höstdag 1983 följde jag med Nils och Bengt till Malmö för det årets sydsvenska SM-kval i Othello. Året efter succédebuten i SM 1980 hade en åldersgräns införts. 15 år skulle man minst vara för att spela SM, och visst kändes det som att den regeln kommit till för att hindra en 13-åring från att vinna så Alga inte skulle tvingas betala resa till VM i Bryssel både för mästaren och hans målsman? Målsmannen i fråga ställde upp själv istället och blev tvåa i sydsvenska kvalet. Så lockades även pappa Bengt till tävlingsborden. 1982 var åldergränsen borttagen igen, och Nils åkte, för dagen sjuk och eländig, till Vittsjö och ställdes mot den regerande svenske mästaren redan i kvalet. Det blev en hård fajt, men sjukdomen tog ut sin rätt och Nils gav upp i sista partiet. På samma gång provade reservkapten Berner lyckan uppe i Kristineberg på Kungsholmen, och på nästan samma gång gjorde Karsten debut i det första danska mästerskapet någonsin. Och han vann, endast 16 år gammal. I VM, som gick i Stockholm det året, blev han sedan nia. VM var betydligt mindre då än nu, 11 spelare deltog.

Karsten kom också till det där kvalet i Malmö 1983 som åskådare och med avsikt att utmana vinnaren, som inte oväntat blev Nils. I detta första möte vann den store dansken, men det skulle komma många fler matcher.

Det var Karsten en skulle slå. Tyvärr var det nästan omöjligt. När jag satte mig vid bordet och Karsten satt på andra sidan så hade jag redan förlorat lite i huvudet. Ett sånt psykologiskt övertag är svårövervunnet. Det tog bilkrascher eller liknande katastrofer för honom att tappa koncentrationen och sjunka till åtminstone nästan besegringsbar nivå.

Karsten innehar ett enastående rekord. Han har femton danska mästerskapstitlar, den senaste så sent som 2012. Men det bästa och coolaste minnet kommer för alltid att vara den där helgen i Paris 1994 då Sverige och Danmark förenades i stödet för Karsten i VM-finalen. Då var all rivalitet som bortblåst. Bara synd att det inte slutade så guldkantat som vi hoppades.

Tack för matcherna, Karsten! Vi har haft en hel del kul runt om i Europa.

Med lite god vilja skulle man kunna kalla Tobias min gudbror. Jo, jag medger att det krävs ganska mycket god vilja.
Jag har ingen gudfar eller gudmor, på mitt dop förekom det faddrar istället, och en av dem var Otto, Tobias pappa och min kusin.

Tobias sällade sig snabbt till skaran av små ljusblonda knattar från grannhuset som allra helst hängde hemma hos oss. Han var från späd ålder väldigt väluppfostrad och artig, jag minns speciellt en gång när han blev bjuden på nåt i matväg av mormoster Lena, och han efter varje tugga upprepade hur fantastiskt gott det var.

Jag läste mycket serier för Tobias, ibland läste jag och han ackompanjerade på min synt för att få rätt känsla. Det rörde sig om väldigt experimentella stycken. Favoriten var den franska serien Percevan, och jag har senare fått reda på att Tobias i vuxen ålder samlade på sig hela den albumserien. Jag undrar om han har den kvar, jag skulle vilja läsa om dem, och efter alla flyttar så har de förkommit.

Ett tag bodde vi i Bryssel samtidigt. Tobias gjorde en stagiaire-period på EU 2006, och kom därför att bli bjuden på min 35-årsfest till vilken han kom med en flaska champagne från fadder Otto och senare gick vidare till en annan fest där han träffade sin blivande fru, om jag minns saken helt rätt.

Tobias ringer vad jag vet fortfarande hem till farmor Signe varje vecka, fast han bor kvar i Bryssel, är gift med italienska Gladys och har ett väldigt bra och viktigt jobb på IKEA. Jag är allt lite avundsjuk, men bara vad gäller arbetssituationen. Snygg, smart och trevlig fru har jag snart själv och Bryssel längtar jag inte direkt tillbaka till.

Kram på dig, Tobias!

Min förmodat sista spääxuppsättning blev sommarspääxet Guldkorn som var en kavalkad, där första akten hade en ramhandling som utgjordes av en föreläsning i mediehistoria och andra akten var en återuppsättning av det allra första sommarspääxföreställningen i Kristianstad, nämligen Christian IV.

I rollen som grym stumfilmsmoder i svartvitt återfanns Kattis. Jag inser att detta är andra dagen i rad som jag använder ”stumfilm” som epitet i Dagens vän, så det är kanske på sin plats att förklara hur den aktuella scenen framställdes. Uruppsättningen av denna sketch ägde rum under Lundakarnevalen 1994, och historien bakom var att stumfilmen utvecklats ur teatern och att Spääxet dammat av ett gammalt stumfolklustspel vid namn ”Moln över Orust”, som trogna läsare av Dagens vän kanske känner igen. Ett stumfolklustspel kännetecknas av att alla skådespelare är svartvitsminkade och har svartvita kläder, gestikulerar snabbt och yvigt utan att säga någonting medan en pianist ackompanjerar och därmed sätter stämningen. Emellanåt åker en duk upp framför skådespelarna på vilken replikerna projiceras. Istället för spotlights används stroboskop.

Handlingen i ”Moln över Orust” är den klassiska. Den fagra hjältinnan håller på att av sin grymma moder bli bortgift till en man hon inte håller av, medan den som hon faktiskt håller av är vän och käck och har sjömanskostym. Den grymma modern gör onda grimaser och inkallar en präst, men mitt under bröllopet dyker den genomsnittlige stumfilmskurken och fyllbulten Fule Runar upp och petar den oavhållne brudgummen i ögat samt sånär rövar bort hjältinnan, om inte avhållne hjälten stigit fram och nedkämpat honom medelst ädla tjuvtricks. Den grymma modern är dock inte helt övervunnen till hjältens favör, men hjältinnan kysser honom, han förvandlas till grodan Kermit och alla blir glada och i färg.

Och om ni tycker det lät roligt så kan ni ju bara ana hur det var att se det i verkligheten!

Kattis hade gjort entré i spääxet under det gångna läsåret och gjort rollen som undercoveranarkist på vett-och-etikettskurs i jubileumsspääxet Mot Strömmen. Jag hade lagt märke till henne redan då tack vare hennes genuina och lysande komiska förmåga. Hon blev snabbt en stor stjärna, och hennes specialitet var att spela små prinsessor, som titelrollerna i Drottning Kristina (med handling förlagd till 1632) och Prinsessan Pulinutt, spääxets klassiska barn- och familjeföreställning med inslag av snusk och droger.

Till Guldkorn jobbade vi tillsammans intensivt med att färdigställa programmet, en publikation jag är särdeles stolt över men tyvärr förlorat mitt exemplar av. Det gjorde vi bra, Kattis!

Även Kattis seglade ut ur spääxet och in i äktenskapets trygga hamn tillsammans med en annan spääxare, Vilis Pavulans. De har fått två barn, och bor i Karlskrona där Kattis jobbar som läkare, ett yrke väldigt vanligt bland spääxare.

Kram på dig, Kattis!

För en liten, skådespelardrömmande 11-åring var det naturligtvis väldigt stort att Anders är brorson till Sven Wollter. Men tji har jag än så länge fått om att få träffa den store mysfarbrodern, och nuförtiden skulle det inte smälla alls lika högt. Anders gjorde entré hösten-julen 1982 (tror jag, tralala…) som Boels pojkvän, och han visade sig vara en keeper. Bröllopet 1986 var det första bröllop jag någonsin var på och det var en hejdundrande fest, även om jag borde rådfrågat en stylist innan jag valde kläder….silverkavaj och ljusgröna byxor var inte ens snyggt 1986. Om man inte var en karaktär i Mupparna, förstås…

Nu var jag ju inte där själv, men jag har hört väldigt målande beskrivningar av de jular på 90-talet då tomten kom till familjen Wollter. Tomten har berättat för mig att han såg det som en stor ära att få dela ut deras julklappar, men han är fortfarande lite purken över att smågrabbarna verkade ta honom för nån sorts bedragare de senare åren. Och så beklagar han att renarna blev lappade för att automaten på långtidsparkeringen på torget var i olag.

Anders är, liksom Harald, diplomat och har varit stationerad i såväl Nairobi som Brasilia för att nämna några städer, och nu är han, som trogna följare av den här serien redan listat ut, i Beijing.

Kram på dig, Anders! Och så en extra kram från tomten.

Vi tangerade varandras spääxkarriärer, Magdalena och jag. En gång stod vi på scen tillsammans, det var sommaren 2001 i kavalkadshowen Guldkorn. Jag var Fule Runar, klassisk stumfilmsskurk, och hon var fjuppenuppig gameshowvärdinna med lyckohjul och allt. Sedan hade jag gjort mitt i enembeln medan Magda gick vidare till att bl a bli spääxförman något år senare. Som så många andra spääxare mötte även hon kärleken i ensembeln. 2010 gifte hon sig med den skönsjungande Johannes Lindén.

Som med så många av de där spääxarna som bara hunnit bli lite halvgamla än så länge, så tog mitt och Magdas umgänge sin egentliga början i och med att jag flyttade ihop med Emily. Och för att över huvud taget kunna fortsätta den här berättelsen så måste jag avslöja en hemlighet.

Min äldsta och bäste vän Andreas, vars Dagens vän snart kommer publiceras i repris, lät oss få ta del av en mysig månatlig tradition han och hans fru Anna med vänner har, nämligen Brunchklubben. Första söndagen i varje månad träffas de på något brunchställe i Lund och äter och umgås tills magen och mungiporna står i fyra hörn. Mätta, belåtna och inspirerade gick vi hem och fick ingivelsen att införa denna tradition även i Hundraklubben. (Har jag förresten förklarat vad Hundraklubben är för något? Det kanske jag glömt, inser jag nu. Jag skriver upp det på bloggens ”att-skriva”-lista.) Vi gick ut löst med att göra den s k Hundrabrunchen till ett hexalt (för så borde det väl heta om det är varannan månad återkommande?) evenemang, och annonserade det på Hundraklubbens Facebook-sida. Utfallet blev minst sagt tillfredställande, eller ”trevligt, trevligt” som det heter i spääxkretsar.

Några av de allra mest entusiastiska var familjen Ekelöw-Lindén. Familjen var i växande, storasyster Elvy var på väg att få ett småsyskon. I höst föddes lilla Ingrid. Att kunna träffa gamla bekanta i samlad tropp och på dagtid i en familjevänlig miljö måste ju ses som ett alldeles ypperligt koncept för småbarnsföräldrar, och det skulle också visa sig att brunchen utvecklade sig till rena barnkalasen. Men vad kan man annat förvänta sig av vuxna som i längsta görligaste mån försökt undvika att växa upp genom att klä ut sig och bygga modeller i papp? Hundrabrunchen är en succé, mycket tack vare Magda och Johannes, men jag har alltid haft lite dåligt samvete för att vi snodde idén med bruncher från Andreas och Anna, och sedan applicerade den på en grupp de inte tillhör. Till råga på allt har vi varit dåliga på att dyka upp på deras originalbrunch den senaste tiden, men det beror bara på dålig ork och dubbelbokningar.

Nåväl, tillbaka till i höstas och återuppsättningen av Kubakrisen, en av Krischanstaspääxets större succéer. Lilla Ingrid var inte mycket mer än nyfödd, men fick ändå komma med på sin allra första föreställning, utrustad med rejäla öronskydd. Jag kunde inte låta bli att glatt kommentera hur pytteliten hon var, och fick genast dödande blickar både från Magda och Emily. Så lätt är det alltså att utöva patriarkalt tolkningsföreträde. Mitt svin. 😉

Kram på dig, Magda! Snart är det dags för brunch igen!

Nils kompletterar den blonda treklövern som förgyllde mina tidiga 80-talssomrar. De första ord jag minns från hans trut är det ständiga ”Ej, Ohan!” när han kom tultande som ettåring i mormor Signes trädgård.

Jag minns än idag hur jag många gånger gick genom trädgården med tunga steg, tunga eftersom jag hade Oskar runt ena vaden och Nils runt den andra. Det var måhända jobbigt ibland, men samtidigt var det ju en härlig egoboost att vara en sådan favorit hos två intelligenta småkillar som de.

Nils var också den som i kraft av minsting tillbringade sina somrar hos mormor längst. Och så en dag nånstans mitt på 90-talet, när jag var på besök hemma hos föräldrarna en sommardag, så såg jag Nils komma gående med tunga steg genom trädgården. Runt ena vaden satt hans kusin Karl och runt den andra dennes bror Erik. Vi hälsade glatt på varandra, och Nils sa genast: ”Nu vet jag hur det var!”

Ett tag var vi landsmän i dubbel bemärkelse. När jag bodde i Bryssel bodde Nils ett tag i Antwerpen, och vi åkte och hälsade på varandra en gång var. På resan till Antwerpen tog jag även med mig mina föräldrar som var på besök, och Nils fick agera turistguide i Antwerpen, som är betydligt vackrare än Bryssel. När Nils var i Bryssel gjorde vi stan så gott vi kunde, och speciellt minns jag hur vi slagit oss ner på en trottoarservering nere i centrum när en kollega till mig som var homosexuell kom fram till oss, slog sig ner och började prata och vara trevlig som han brukade vara. Men efter hand så började hans efterforskande blickar bli allt längre. Till slut gick han under yviga betygelser om hur trevligt och vilken överraskning det hade varit.

Senare fick jag veta att vi råkat slå oss ner på en gayklubb. Eftersom min kollega visste om min schlagerfäbless och kände väl till bl a Lena Philipsson så skotte han var, så tog det lång tid innan han övertygades om att jag faktiskt var straight trots dessa indicier. Jag kan väl inte rå för att jag har så stiliga släktingar? Och risig musiksmak.

NIls bor numera i Seattle, och är i full färd med att gifta sig. Med en kvinna.

Kram på dig, NIls! Lycka till på den stora dagen!

Jan Eric Larsson, myten, mannen, legenden! Grundaren av Krischanstaspääxet, och dito av ditos Hundraklubb, i vilken han var förste heraldiker, medlem och poängsystemsutformare. Dessutom inspektor på datasektionen på LTH samt Krischansta Nation! Få i min vänkrets har så många titlar och meriter som denne gigant. (Boktitlar och sameriter inräknade.)

Tillsammans med Robert Vass och Gustav Bergman kickade Jan Eric igång Krischanstaspääxet 1985, på uppdrag av dåvarande kurator Helena Örnberg. Med ett och ett halvt års mellanrum presterade de spexen Lincoln, Tjogun, Stalin och Kapten Krook. Däremellan hann de även med att starta traditionen att Krischanstaspääxet har eget tältnöje på karnevalen. 1986 hette det Gyttjeblottning och 1990 MTV (Miljötelevision). Otaliga är de ordvitsar och sångtexter som fötts ur Jan Erics höga panna.

När jag kom till Lund första gången på hösten 1990 hade jag hört mycket om studentspex och ville gärna delta i ett sådant. Erfaren skådespelare var jag ju från barndomen, tyckte jag, och rolig hade jag även visat mig vid ett antal tillfällen! Dessutom kunde jag skriva sångtexter och hade så gjort sedan tidig ålder då jag av Banjo-Fadern lärt mig att det är roligt att sjunga fel med flit.

Det var med stort självförtroende och minimal förberedelse jag gick på inprovning, och där träffade jag Jan Eric för första gången. Han skulle vara en av regissörerna till höstens spääx. Jag fick snabbt lära mig att det var så det stavades på Krischan. Jag provade in genom att läsa uppslagsordet ”gångjärn” från Svensk Uppslagsbok, samt sjunga en dum sång om tre brokiga grisar som var den enda jag i nervositeten var säker på att jag skulle komma ihåg hela texten på. Det imponerade så lagom att jag åtminstone fick en liten roll som nordstatsgeneral i spääxet Lincoln.

Jag visade mig faktiskt vara rätt hyfsad på att skriva texter, så Jan Eric uppmuntrade mig till att söka mig till manusgruppen till nästa år, vilket jag också gjorde. Till spääxet Sokrates skulle Jan Eric också vara med och skriva, men eftersom han flyttade utomlands så begränsade hans insats sig till två sånger, varav den ena blev en klassiker som sjungs flera gånger per fest än i denna dag, även om dagens nyspääxare uppenbarligen glömt melodin. Jag pratar naturligtvis om ”Skål för denna hörnan”, där melodin är en traditionell estnisk folkvisa.

Vadan detta estniska intresse? Jo, det stod inte långt på förrän vi nåddes av beskedet att Jan Eric funnit kärleken. Den förtjusande estniskan Anu Uus tog inte Jan Erics efternamn när de gifte sig, och snart flyttade paret tillbaka till Sverige och Jan Eric började håva in inspektorstitlar.

Vi fick en ny möjlighet till samarbete på hösten 1997 när det vankades jubileum på data- och elektroniksektionen och arrangörerna efterlyste ett spex. Jag kontrakterades som författare och regissör, och inspektor ställde villigt upp som speakerröst. Han har en jerringsk kvalitet i rösten som gör honom extra bra för sådana uppdrag.

Vi ses fortfarande regelbundet på spääxföreställningar och andra evenemang, och aldrig någonsin har jag varit med om att han levt upp till den sång som en gång skrevs om honom på melodin Liljekonvaljer:

Jan Eric Larsson / Fullast är på festen / Jan Eric Larsson som däckar ibland / Men kommer tillbaka som/ Jan Eric Larsson…. osv

Jan Eric Larsson har dessutom figurerat som egen karaktär i spääxet Pullinutt. Det är få förunnat att ha blivit ärade på det viset.

Kram på dig, Jan Eric! Utan dig och ditt påfund hundraklubben hade mitt liv absolut inte tett sig som det gjort!

Jag är inte särskilt bra på att komma ihåg födelsedagar men att Oskar är född på Tjugondedag Knut 1980 har etsat sig fast i mitt minne. Oskar är mellanbarnet i Elses och Haralds trippel, och alltså lillebror till Louise.

Oskar är en av fyra i min vänlista (efter en snabb genomtittning och -googling) som har en egen Wikipedia-sida. Jag rekommenderar att ni klickar på länken och läser på själva istället för att jag ska berätta, eftersom Oskar presterat en massa saker som jag inte ens vågar försöka beskriva.

Doktorera vid 27 års ålder är inte dåligt. Och indikationerna till denna framtid syntes tidigt. Ända tills brorsdotter Tora öppnade munnen så hade jag inte stött på en verbalare liten knatte än Oskar. Redan i späd ålder ville han sitta vid vuxenbordet och delta i diskussionerna. Han hade väldigt tidigt koll på vad en fredskämpe var, det fick han redogöra för så många gånger att han tröttnade på frågan, och han hävdade bestämt att han alltid mindes allt. Kommer du ihåg det, Oskar?

Oskar uttryckte tidigt sin åsikt att jag borde bli komiker, eller ”göra skrattfilmer” som fyraåringen formulerade det. Och jag hoppas inte att han fick men för livet när vi tittade på tv-serien V utan att riktigt förstå att det inte var lämpligt för en liten pojke. Tur att han sa ifrån när han inte förstod hur en bebis kunde ha tunga som en orm.

De som känner Oskar nu men inte förr kanske blir överraskade att höra att han en gång i tiden hade hår ända ner till svanken!

För tre och ett halvt år sedan gifte han sig i Rumänien med sin Delila…nej förlåt, Delia heter hon ju! Kan det vara det försvunna håret som fick mig göra den tankevurpan? Hösten 2012 kom första barnet, som av allt att döma är en exakt kopia av hur Oskar såg ut i den åldern.

Kram på sig, doktor Sandberg!

Anna Louise, Haralds och Elses dotter, föddes i Seoul 1978 och var återkommande sommarboende i grannhuset hos moster Signe och morbror Bonde (och vi sa ALLTID moster och morbror!) som alltså var hennes mormor och morfar. Hon var ett väldigt gulligt barn, och hon är fortfarande rätt lik sig.

Jag var som sagt jourhavande lekfarbror, trots min ringa ålder, så jag har ju otaliga minnen från den tiden, de flesta tecknar porträttet av en hårt provad storasyster till två upptågsmakare till småbröder. Oket som ansvarstagande äldsta syskon låg ibland tungt på Louises axlar. Med tiden blev Louise en mer sällsynt gäst i Åhus, men den för fotbolls-Sverige så magiska sommaren 1994 var hon tillbaka för sommarjobb på Åhus Glass och jag minns hur hon och jag och mormor Signe satt och såg på matchen mellan Sverige och Saudiarabien i Signes svala källare medan sommaren slog knut på sig själv utanför.

Det som etsat sig fast angående Louise är ett citat jag endast fått upprepat för mig av Nils. En gång frågade han Louise vad hon tänkte bli när hon blev stor. Louise svarade blixtsnabbt: ”Jag ska bli rik!”

Och om jag inte är helt felunderrättad så har de planerna gått ganska väl i lås. Louise bor i SIngapore och är för tillfället inte bara rik utan även tvåbarnsmor till grabbarna Alexander och Hugo. Kanske är det hon som är min mystiska läsare i Singapore?

Kram på dig, Louise! Tack för alla somrar! Och grattis i efterskott på födelsedagen!