Det ska böjas i tid…

Stolt fader meddelar att Signe idag vid frukosten drog sitt första skämt.

Hon låg vid mammas bröst och åt av hjärtans desperata lust, som spädbarn plägar göra. Utan att släppa mamma med blicken gjorde hon istället så med munnen och förde till denna sin egen knytnäve, på vilken hon tog några låtsassug. När hon registrerat att mamma fattat skämtet så skrattade hon stort och återgick till riktig amning igen. För den komiska treenighetens skull så gjorde hon om detta trenne gånger.

Det blir folk av den här tösen i rasande fart, må jag säga.

Nita, Vissa, Spring! – Kapitel 2

För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Första kapitlet i den här farsen kan du läsa här!

Dagen efter dök Per Myrberg upp igen i sällskap med en blandning av Knut Agnred och Ioan Ursut. Knut-Ioan var en glad fyr, men han mörknade något när han fick se arbetet framför dem. Knut-Ioan såg korridorerna och trapporna och bakgården och förrådet och allt det andra som Per Myrberg bagatelliserat och sedan tittade han upp på himlen och iakttog sommarens dittills varmaste solsken, och det vet vi alla att för den här sommaren ville det inte säga lite.

De parkerade lastbilen, skickligt blockerande all in- och utfart på vår innergård och började kånka, och nu var jag förberedd på att det skulle gå undan! Jag har sett flyttfolk arbeta förr och det är alltid samma fröjd.

Men det gick inte undan. Det stod snabbt klart att Per Myrberg gjort en grov felbedömning. Till lunch kallade de in förstärkning och nu gjorde den tredje flyttgubben, Adam-Sylvester SandlerStallone, entré. (Dessvärre, med tanken på professionen, hade killen Slys ansikte och sinnelag och Adams kropp, inte tvärtom.) Av honom fick jag veta att han hatade sitt jobb men att han gjorde det för att han var kompis med den ”förfärligt oförskämde” Knut-Ioan och för sin halvårsgamla dotters skull. Det var i och för sig trevlig och intressant konversation, men kanske inte bästa ambassadörskapet för den arbetsgivare han representerade. Jag slutade i alla fall fundera på om flyttgubbe var en alternativ karriär för mig. Annars tilltalas jag av ett jobb med stora, snabba insatser som hjälper folk i dilemma.

Själv gick jag och småplockade, snappade upp lättare jobb och plockade ut ömtåliga och dyrbara föremål för specialtransport. Och så drack jag Frapino hela tiden! Jag kommer sakna att bo rakt över gatan från Espresso House!

Efter en tur bort till bilen med ett inramat porträttfotografi föreställande en av Emilys förmödrar fann jag Knut-Ioans och Per Myrbergs pannor i djupa veck ovanpå deras ögon.

”Vi har ett problem!” konstaterade Knut-Ioan stoiskt och pekade. Där låg vår dubbelsäng i mindre bitar än det var avsett. Sänggaveln var knäckt rakt av!

”Jag har aldrig varit med om något sånt förut”, bedyrade Knut-Ioan, och Per sög så beklagande på sin överläpp att jag blev orolig för att näsan skulle följa med in. De uppmanade mig att fotografera förödelsen och skicka bilderna till Camilla Henemark. Adam-Sylvester kom ut och flikade in att han hatade sitt jobb. Jag kunde sträcka mig till att jag ogillade det.

Framåt sjutiden var de ”klara”. D v s att jättelastbilen var full. Problemet var att lägenheten inte var tom. Lite mer än halva förrådet var fortfarande kvar och Knut-Ioan föreslog mig några olika alternativ. Antingen kunde jag hyra ett släp själv, det skulle vara det billigaste alternativet, annars kunde jag boka en ny tid med flyttfirman. Men så fanns det ett tredje alternativ. Han, Knut-Ioan, kunde hjälpa mig på sin fritid! Det skulle också bli ganska billigt. Av de tre alternativen valde jag i mitt stilla sinne ett fjärde, att låtsas att jag valde det första.

Så bar det iväg till Staffanstorp, där Emily och Signe väntade otåligare och otåligare för varje timme. Jag åkte i förväg och förtäljde historien så här långt för Emilys häpna öron. Så kom flyttgubbarna och sa goddag och Adam-Sylvester berättade omedelbart att han hatade sitt jobb, medan Per Myrberg tackade för sig och åkte hem, lämnades sina två kollegor på den pottkant där han själv satt dem. De grep sig an uppgiften med all den liv och lust de kunde uppbåda. Deras kapacitet var inbördes väldigt varierande. De bar ut Emilys farmors matsalsbord och ställde på flyttbilens bakläm, och sedan gick Adam-Sylvester in i lasten och hämtade några stolar till som han backade ut med…

Hjälplöst stod jag i köket och såg genom fönstret hur matsalsbordet gjorde en ett-åttio i luften som värsta freestyleskidåkaren och damp i backen med skivan före. När jag kom utspringande till dem försäkrade Knut-Ioan att sånt här aldrig brukar hända, och jag var benägen att flika in ”mer än en gång om dagen?” men lät bli. Bordet var fortfarande helt, men den målade ytan hade fått ett par små repor. Tur i oturen, kan en säga för att vara optimist.

Det stod inte långt på förrän nästa ovanliga olycka inträffade. Någon av dem, jag såg aldrig vem, rev upp en bit av den nymålade väggen i hallen. Knut-Ioan sjöng sin refräng om att detta aldrig händer i vanliga fall, och att han kunde hjälpa mig att laga det en annan dag, eftersom han även var målare. Jag uttryckte min förvåning över alla hans talanger, för att inte tala om hans möjlighet till extraknäck på sin fritid.

Klockan halv elva meddelade Knut-Ioan att det ”bara” var 42 lådor kvar att lasta av. Sen måste jag ha somnat eller något för efter ett par lådor till så var de klara. Klockan elva åkte de båda kamraterna (om de nu fortfarande var det) hem och vi lämnades att omgående bygga fort av flyttlådorna och reda vårt basala nattläger, direkt på golvet. Ett nytt liv låg nedpackat framför oss.

Imorgon kommer den avslutande delen, där det berättas om städdagen och vad som sedan hände.

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän 13/8: Martin Bender

Tillbaka till skolan i Uppsala på hösten 2004. En av debutanterna hette Martin Bender och placerade sig tämligen blygsamt, men det skulle snart gå bättre. Redan nästa vår spelade han Topp-12, den tidens Masters, och blev sexa, och till sommaren där i Nordarnas trädgård i Täby kom hans första turneringsvinst.

Vi har mötts hela sexton gånger i rankade turneringar och jag trodde faktiskt det hade varit mer överlägsen övervikt för Martin än det visade sig vara när jag kollade rullorna. 9-7 till Martin så här långt, och de allra flesta matcherna har varit ruskigt jämna.Öppet spel är inte mycket för denne strateg och matcherna blir ofta poängsnåla, en typ av matcher som jag inte riktigt behärskar.

Martin har spelat 49 turneringar, och vunnit tre. Det är på tok för lite för en som inför ett SM blev tilldelad epitetet ”kan bli bäst i Sverige” av en kvällstidning. Sju silver och tre brons har det också blivit. Trots att han spelat så många turneringar så har han hållit sig till de stora, upptäcker siffernörden i mig när jag ser att han på dessa 49 turneringar hunnit med 544 matcher. 11 matcher per turnering är ganska mycket, med tanke på att en endagarsturnering, den vanligaste formen, bara har 7 eller 8 ronder. Han är en de stora arrangemangens man, den gode, lille Bender.

En dag på Soft, stockholmsscrabblarnas stamhak, frågade han mig om Belgien, där jag bott i fyra år. Det visade sig att hans karriär var i full färd med att förflytta honom till universitetet i Leuven. Jag kunde bara beklaga den oturliga omvägen, men jag tröstade honom med att det är tradition att åka från Bryssel och vinna Scrabble Masters. Tyvärr lyckades han inte göra om min bravad, jag vet faktiskt inte om han ens försökte.

Men nu är han sedan några år tillbaka i Sverige igen, och Masters knep han silvret på i våras.

En sak som många scrabblare genom åren fått höra prov på men som kanske för dagens Scrabble-generation är ganska okänt är att Martin är en gudabenådad pianist och kan impa på en schlagernörd som jag med att bl a ha ackompanjerat Roger Pontare. Står det ett piano i någon turneringslokal kan det hända att vi får oss en liten konsert.

Kram på dig, Martin! Och respekt för att du har haft samma profilbild på Facebook i alla år! 😉

Nita, Vissa, Spring! – Kapitel 1

För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Per Myrberg sög sig på överläppen och gick vidare till köket. Han hade gått upp för två spiraltrappor och måste ha noterat att det inte fanns någon hiss. Han hade dessutom gått genom en lång korridor till dörren allra längst bort och sen hade han gått in i en lägenhet som visade sig vara både stor och avlång, i vilken två personers livslånga bohag slagits samman till ett och därmed tedde sig något överbelamrad. Han pekade än här, än där och undrade ”Med?” och hans medhjälpare och tolk Camilla Henemark översatte ”Ska den där med?” Så mycket ryska kan jag så att den konversationen hade kunnat löpa utan tolk. Da, njet, da, njet, da, da, da, da. Vissa delar hade i ärlighetens namn t o m Signe kunnat sköta.

Det var dags att flytta från lägenheten och till Huset! Många flyttfirmor hade visat sitt intresse, men en hade varit särskilt ihärdig. Så pass ihärdig att denna ihärdighet hållit i sig över en konkurs, av ett plötsligt namnbyte att döma. Eller så hade La Camilla gått solo.

Per Myrberg pekade ut i korridoren och fick sedan erfara att vindsförrådet som också skulle tömmas låg en lång korridor, en spiraltrappa upp till plus ny korridor bort. Och att det var minst lika belamrat, om än inte lika stort. Han sög även in underläppen och sa något till La Camilla.

”Det ska ta åtta timmar för två man att flytta allt från Lund till Staffanstorp!” slog La Camilla fast och mitt tvivlande ansiktsuttryck fick henne inte att ändra sig. ”Vi packar dagen före, och städar dagen efter för…” och så offererade hon en summa som var ungefär hälften så stor som jag förväntat mig. Jag tänkte på spiraltrapporna, korridorerna och ohissarna och förstod att det var värt varenda krona.

Initialt hade vi tänkt att fixa flytten själva, men efter lite besinning hade vi insett att vi nog skulle ha fullt sjå med Signe när det väl skulle vara dags. Den här flyttfirman kunde dessutom rycka in med ganska kort varsel. Det blev affär.

Vi borde anat oråd när Salem al-Fakir och general Alcazar, de vindsnabba packarna, var tvungna att lämna mycket opackat för att lådorna och plasten tog slut. Vi blev förebrådda för att vi inte sagt hur mycket vi hade att packa innan de ringt och sagt till sina materialare att de inte behövde fler lådor. Vi tyckte å vår sida att om det varit så viktigt att säga till så hade de ju kunnat fråga först. Ingen fara, försäkrade packarna, flyttgubbarna packar färdigt i morgon.

Och den här historien är så lång att även den fortsätter i morgon.

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?

Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Världens bästa mamma

Hur mycket en än siktar på att bli Världens Bästa Pappa, är det ingen idé att ens försöka konkurrera med Världens Bästa Mamma. En lär sig också snabbt att det är många som aspirerar om titeln, för det är många som blir mamma bara de ser en bebis. Bästa exemplet är väl när vi presenterade Signe där hon låg i Emmaljungan för en av mina trognaste läsare och denna sedan successivt, diskret och fullkomligt omedvetet under det fortsatta samtalet började tränga bort mig från min position som förare.

Eller en annan bekant som envist hävdar att hon inte tycker om barn, men blir i det närmaste okontaktbar för övriga om Signe vänder blicken mot henne. Supergull på den!

Och det här kan låta hårt och bittert, men som bekräftelsetörstande pappa är det ingen idé att försöka plocka poäng på att ta hand om sin dotter på mingel, för alltid finns det något att föreslå förbättringar på. Ska du inte hålla mer på det här viset? Är hon kall? Är hon varm? Sitter hon inte lite för långt ner? Eller upp? Var har du mamma idag, lilla vän? Tja, hon och farfar är väl hemma hos sig i Åhus båda två! Jaså, du pratade med Signe…

Frågar någon nånsin en mamma var barnet har pappa idag?

När VBM förstod att hon var gravid började hon planera allting som behövde planeras (och lite till) och läsa allting som behövde läsas (och mycket till). Hon hör som en jakthund och ser som en falk. I vanliga fall är det jag som brukar se mönster i beteenden och händelser, men nu är det hon som är kung, drottning, president och presidentfru. Det kan inte dyka upp en endaste fläck på Signes kropp utan att mamma noterar och artbestämmer. Och på en kälke långt efter försöker pappan hålla sig åtminstone på samma sida om horisonten.

Tack vare flyttfirman fick vi en ny säng (mer om detta äventyr i morgon) och denna säng har gjort underverk för min nattsömn. Det är lögn att väcka mig med mindre än fysiskt våld. VBM vaknar alltid först, och eftersom hon dessutom står för den mesta maten så blir ofta nattsömnen väldigt orättvist fördelad. Men i natt fick jag min chans!

Halv fyra på natten inser jag att Signe ligger och hummar i sin spjälsäng. VBM har precis matat och lagt henne, så mätt och glad och fast inställd på att en ny dag börjat verkar hon vara. Jag ser fönstret (i tiden alltså) och hoppar beredvilligt upp. Solen lyser från klar bebishimmel där i spjälsängen och det nya sällskapet uppskattas till fullo. Lite förbryllad verkar Signe vara inför att pappa (eller trögmutanten som har antagit pappas utseende) verkar gå omkring med ögonen nästan stängda, men hon inser snabbt att jag förmodligen skulle uppskatta en liten uppvisning, så hon börjar dansa Riverdance. Liggande.

”Tack, älskling!” mumlar VBM i sömnen, och jag blir uppmuntrad att ta upp Michael Flatleys efterträdare för en liten svängom, även om jag byter stil till kasedans. Signe skrattar med hela ansiktet, det här måste ju bevisa att det är dag i alla fall, även om den här dagen verkar mörk! Vi tar ett par turer upp och ner för trappan, hennes favoritsysselsättning, och sedan ger vi oss ut i köket för att brassa lite Nan Pro 1, eftersom Signe börjar visa tecken på att det är dags för en stänkare. När Nan:en är färdigbrassad har den förmodade hungern dock gått över och Signe går över till sitt andra stora intresse, basilika. Ovanför pappas axel, i köksfönstret, står en halv kruka basilika och Signe verkar bekymrad över var den andra halvan tagit vägen! Den var ju här igår! Den andra halvan står i kylskåpet i krämform, men det kan ju inte Signe veta.

Vi leker sitt-leken, och t o m stå-leken (och nej, alla Signes mammor, jag låter henne naturligtvis inte stödja på benen!) och sedan försöker vi med nappflaskan igen. Signe tar två sug men blir sedan upprörd! Blä! Yl! Upp och ner för trappan ett par gånger till. Åskmolnet drar bort, men ännu ingen slockning i sikte. Vilken rolig dag vi har, pappa! Pappa, visst har vi en rolig dag? Jaha, nu sitter han med ögonen stängda igen, det vet vi ju alla vad som behövs då. O hey, matey! Stampelistamp…

Jag provar nappflaskan igen. Det är inte populärt! Efter några ytterligare turer i trappan chansar jag på att lägga tillbaka henne i spjälsängen, men hur ska barnet kunna sova om det skrattar så där hela tiden? Dessutom får jag inte loss mina tummar ur de två skruvstäd som Signe forfarande är helt omedveten om att hon har längst ut på armarna.

VBM rör sig lite och säger halvt i sömnen: ”Har du försökt med lite mat?”

Självklart har jag det, försöker jag låta bli att säga på ett förnärmat sätt och lyckas nästan. Men VBM har redan somnat igen. Skeptiskt tar jag till flaskan en sista desperat gång.

Suuuuuuuuuug. Suuuuuuuug. Suuuuuuuug. Gäsp….

Fem minuter senare sover Signe förstås.

Världens bästa mamma. Quod Erat Demonstrandum.

Banjo-Herren kommer ifatt sitt förflutna

014

Här följer den bokrecension som jag skrivit och fått publicerad på Bokomaten!

Jag har blivit recenserad ett par gånger, oftast i min egenskap av medlem av en ensemble av något slag. Vissa recensenter för vissa landsortstidningar (läs Norra Skåne) tar sitt uppdrag på djupaste allvar medan andra recensenter för vissa andra landsortstidningar (läs Kristianstadbladet) går på föreställningen fram till paus, går sedan hem och gissar ihop en text för att inte missa kändisbuggen med Arvingarna på Stora Torg. Det  är ju en väldigt frestande fälla att falla i, så när jag nu fick i uppdrag att skriva den här recensionen, beslöt jag mig för att åtminstone komma från Norra Skåne, oavsett hur usel och platt boken månde visa sig vara.

Ett av mina stora intressen genom tiderna har varit Melodifestivalen. På min hårddisk har jag samtliga bidrag från svenska uttagningen som någonsin getts ut på skiva, plus några som fulkopierats i live-versioner. Går vi vidare till den stora Europa-finalen Eurovision Song Contest så har jag lyckats skrapa ihop samtliga bidrag genom tiderna utom fyra. Om någon därute mot förmodan skulle sitta på en inspelning av någon av följande är jag beredd att betala bra, för vad är en samling om den inte är komplett?

Trots denna på gränsen till sjukliga nördighet har jag aldrig varit något större ABBA-fan.Jag är född 1971 och på så vis årsbarn med ABBA. ABBA och jag gick på lekis tillsammans, för där rådde det ABBA-feber. Postrar och hopprepsmickar i varje vrå, men jag lät mig inte imponeras. När jag spelade skivor var det mestadels Tintin-skivor. Trots den musikalfan som jag är har jag aldrig sett Chess eller Kristina från Duvemåla och att höra och se Pierce Brosnan sjunga ”When all is said and done” i ”Mamma Mia!” väckte inte någon vidare nyfikenhet. Jag var följaktligen tämligen okunnig om ABBA när jag slog upp ”ABBA – The photo book”.

För en trivia-junkie som jag är den här boken ett absolut mästerverk! Bilder på helt sanlösa outfits blandas med vardagsscener och mellan bilderna återges hela ABBA:s karriär i anekdotform, allt från Bennys första scenframträdanden med Elverkets Spelmanslag till hur Agnetha nuförtiden går ut och dansar kasedans inkognito.

Allting avhandlas i en strikt kronologi som tilltalar en historieberättare som mig. Två av författarna, Jan Gradvall och Petter Karlsson, är två av mina favoritjournalister och har en skicklig anekdotteknik. En kan roa sig med att försöka gissa vem som skrivit vilka delar av boken, för någon sådan detaljerad förteckning bjuds en inte på. Bra!

033

Några favorithistorier:

Anledningen till varför ABBA hade så spektakulära scenkläder var rent skattetekniska. Hade de scenkläder som absolut inte kunde användas utanför scenen så räknades de som arbetskläder och var avdragsgilla!

En gång i New York blev hela gänget nekade att gå på en hipp nattklubb för att Tomas Ledin glömt sitt legg. Detta måste vara första belägg för när Tomas Ledin förstört allas kväll, och detta alltså långt innan han skrev ”En del av mitt hjärta”!

När ABBA skulle spela i Royal Albert Hall i London fick biljettbokarna ta emot 3,5 miljoner biljettförfrågningar. De hade kunnat ge 625 konserter innan behovet hade mättats. Det blev två.

När ABBA skulle fotografera omslaget till ”Super Trooper” hade de hyrt in två cirkusar som statister. Det visade sig dock att de båda cirkusarna var fiender och ena cirkusen drog innan några bilder hann tas. ABBA ringde runt till sina kompisar som fick komma och klä ut sig. Så nån stans på omslaget kan den skarpsynte tydligen skymta Björn Skifs. Och vad jag har letat!

Jag  var faktiskt övertygad om att Agnetha, Björn, Benny och Annifrid skulle stå mig upp i halsen efter genomläsningen, men det blev tvärtom. Efter lite spotifyande inser jag att det finns så mycket mer av ABBA utöver hitsen! Ta bara den smått bisarra ”Put on your white sombrero” som exempel. Funkar utmärkt för en kökstango med dottern i Babybjörn medan kaffet blir klart.

Så nu sticker jag ut och köper ett hopprep och platådojor. Jag har massvis att ta igen.

– Banjo-Herren

 

PS. I min egen blogg avhandlar jag inte så mycket böcker. Den handlar om mitt liv som pappa, husägare, scrabblare och arbetssökande. Hjärtligt välkomna på ett litet besök. Ni kan också gilla och följa bloggen på Facebook, då missar ni inga nya inlägg. Min intention är att skriva ett par inlägg om dagen, men den lilla dottern på tre månader får allt som oftast andra planer för mig. Och just det, min fast anställda fotomodell, apan Åsa-Nisse, vill som avslutning puffa för sin absoluta favoritbok. Och så vill han hälsa till Alejandro Fuentes Bergström. DS.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

 

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!