Dagens vän-repris 49: Palle Dahlgren

Det är lite oklart det där med när och var jag träffade alla dessa härliga trelleborgare. De förekom oftast i stora klungor och i fest- och mingelpräglade sammanhang. Men Palle var säkert också en av de första jag stiftade bekantskap med.

Palle är ett musikaliskt geni. Han hade lätt med de rätta kontakterna och med de rätta ambitionerna kunnat bli en av dessa människor vi ser varje vår varje lördagkväll vinkandes i TV just innan nästa melodifestivalbidrag startar. Nå, kanske jag överdriver lite, men faktum är att de melodier Palle skapade för Inzests låtar är fantastiskt effektiva och direkta och vansinnigt klistriga.
Sen att han också gjort musik som inte är lika direkt, ett tag hade han ett projekt som hette Satans Piss som kanske var mer åt det experimentella hållet, gör inte allsidigheten och musikaliteten mindre.

Vi träffades på konserter och turningar och nyår och det visade sig att vi delade humor och smak för den obskyra musiken. Dom Dummaste var det bara jag och Palle i hela världen som lyssnade på, känns det som. Palles improviserade sketcher på video, bl a om ormtjusarna från Asutraaaalien, är odödliga minnen.

Förutom konserterna finns det en enskild händelse som jag minns speciellt där Palle var huvudperson, och det skedde på nyårsafton 1992, som firades hemma hos honom. På stereon spelades U96:s ”I wanna be a Kennedy” men plötsligt stängde Palle av, tog ut skivan, sa ”Den här skivan har jag köpt, och jag hatar låten!” och sen bröt han av den så bitarna flög. Jag tyckte detta var så iskallt gjort att jag tog en flisa av skivan och sparade som minne. Jag sparade den i 10 år, men när jag flyttade till Bryssel 2002 så kom den bort på nåt sätt. Larvigt kan tyckas, men ändå ett tecken på hur mycket jag uppskattade den där galna tiden.

Min vänskap med Palle är slut. Vår humor slutade vara gemensam, och jag överreagerade på en skitsak, men det var droppen som urholkade stenen. Jag brände broarna till Trelleborg och varken kan eller vill gå tillbaka. Vi har blivit för olika helt enkelt. Jag är den förste att beklaga och den förste att ta på mig min del av ansvaret för att det gick så långt som det gick. Livet går vidare och jag och trelleborgarna är lyckligast på varsitt håll. Jag kommer dock att för alltid minnas dem med i huvudsak värme.

Kram på dig, Palle!

Dagens vän 18/8: Joel Bäckelie

Det var ju vår och inte höst på SM 2004. Sista vår-SM spelades två år senare.

I Uppsala 2004 gjorde även Joel Bäckelie debut i turneringssammanhang. Han var sedan relativt aktiv i tre år men har sedan blivit en alltmer sällsynt gäst vid tävlingsbrädena. Nu är det hela fyra år sedan sist, är karriären över?

Nåväl, under karriären spelade han fyra SM, varav det senaste, 2008 i Göteborg får anses som den största framgången med en 26:e plats av 89. Han har vunnit en rankad turnering, Västsvenska mästerskapen 2005, och en orankad, det fenomenala konceptet GRILL(PAR)TY Cup 2006.

Jag och Joel har inte så mycket gemensam historia, faktiskt. Vi har mötts en gång på turneringsbräde, på mysturneringen Afternoon Tea 2008, och då hade jag en riktig flytmatch och vann med 457-308. Och så utnämnde jag honom till domare i SM i påsslöjd 2007. Jag kommer däremot inte ihåg vem som vann, men förmodligen Inger Wingård.

Joel är filosof och spexare och har en examen från Chalmers, men sånt kan hända den bäste. Han får trots sina 30 år fortfarande visa legg på Systemet och går lite oförsiktigt när han badar.

Kram på dig, Joel!

Nita! Vissa! Spring! – Kapitel 3

Här kan du läsa Kapitel 1 och Kapitel 2.

Av humoristiska orsaker fortsätter jag att ersätta namn i historien med kändisar som personerna på något eller flera sätt liknade.

Och det var afton och det var morgon den tredje dagen. Klockan 10 på morgonen infann jag mig på Klostergatan för att släppa in flyttstädarna. Jag hade dessutom ett par sista åtgärder att vidta. Jag skulle skruva ner några taklampor och tömma samt frosta av en frys. Därför medförde jag några verktyg och en pall. Väl i lägenheten insåg jag att det fanns några saker kvar efter flytten, bl a en flaska Yes på diskbänken. Nemas problemas, tänkte jag, och skred till verket. Jag skruvade ner lamporna och la allt i en låda som jag bar ner till bilen. Sedan gick jag upp igen och började tömma frysen. Precis när jag var klar och hade stängt av densamma så kom städarna. Det visade sig vara Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi. Sarah var bossen och konstaterade skarpsynt att det pågick avfrostning av frys. Jag bekräftade detta och undrade om det skulle vara ett problem. Nej, det trodde hon inte, men det innebar att jag skulle bli tvungen att rengöra frysen själv, för det skulle inte hinnas med. Fär enuff, tyckte jag, tog min låda med mat och upptäckte i sista stund att Yes-flaskan fortfarande stod på diskbänken, så den fick slinka med den också. Jag hann ända hem till Staffanstorp innan Sarah ringde och undrade om jag fått med mig hennes Yes-flaska. Naturligtvis hade jag det.

”Jag behöver den, kan du kommat tillbaka med den?” undrade hon kort.

”Vet du, Sarah, det blir en väldigt lång och onödig resa för mig. Gå ner till 7-Eleven på hörnet och köp en ny flaska. Ta kvitto så betalar jag vad det kostar.”

”Det kan jag inte”, protesterade Sarah. ”Jag har inte tid att springa omkring och leta efter en affär på min arbetstid!”

”Du behöver inte leta”, lugnade jag, ”7-Eleven ligger ett halvt kvarter bort.”

”Men jag får inte lämna min arbetsplats under arbetstid och den platsen är din lägenhet!”

”Jodå”, sa jag och passade på att öva min faderliga ton inför Signes uppväxt. ”Jag ger dig min välsignelse att gå iväg tre minuter för att skaffa utrustning!”

”Hm…jag kanske kan göra det på min lunchrast”, muttrade Sarah.

Det var ju…ähum….samarbetsvilligt av henne, tänkte jag och dök med huvudet före ner i en flyttlåda full med blandade elsladdar.

Avtalet var att Sarah och Gina skulle ringa när de nästan var klara så att jag kunde komma och inspektera och få tillbaka nyckeln. Det tog ett bra tag, och jag var rädd att mitt tillgripande av diskmedlet hade försenat mer än jag kunnat ana. Till slut ringde de i alla fall framåt fyratiden och sa att de hade en halvtimmes jobb kvar. Jag greppade Yes-flaskan, hoppade in i bilen och körde till stads.

Jag mötte dem i trapphuset, de höll på att packa ner sina saker i firmabilen. Jag överräckte Yes-flaskan och bad om kvittot för den nya. Sarah viftade avväpnande med handen.

”Det behövs inte, jag köpte aldrig någon ny.”

Hon hade alltså fortsatt städningen utan rengöringsmedel. Det lät oroväckande och jag fortsatte uppför trapporna. Vår lägenhet var låst och en otäck föraning fick mig att titta i brevlådan. Där låg min enda nyckel prydligt på dörrmattan, som jag således insåg även den behövde tas med till Staffanstorp. Jag var tillfälligt utelåst och oförmögen att inspektera jobbet!

Sarah och Gina hade inte tid att vänta, förmodligen hade deras arbetsplats tillfälligt omlokaliserats till firmabilen så de inte fick lämna den, så jag fick ensam vänta på svärmor som kom med extranyckel.

Det tog två sekunder att underkänna jobbet. Som en dagofficer från helvetet slängde jag upp ett finger och drog längs med ovansidan av ytterdörrkarmen och fick hela fingret färgsatt i dammigaste grått. Alla golv var flammiga av halvt bortskurad smuts och bakom alla element och på samtliga köksskåp fanns ett dammlager som var pinsamt för samtliga inblandade.

Jag ringde Sarah som svarade så glatt en desillusionerad lokalvårdare kan tänkas svara när en kund ringer för att ha synpunkter på ens arbetsinsats. Jag påtalade att det tydligen missats en del i dammtorkningen och gav köksskåpen som exempel.

”Vi torkade två gånger där!” protesterade Sarah,

”Det var tråkigt att höra, för i så fall fanns det behov av en tredje!” sa jag i den här versionen av berättelsen. I verkligheten var jag naturligtvis inte lika vältalig, men innebörden är den samma.

”OK, jag har inte tid att komma tillbaka nu, men du får ringa Camilla Henemark så hon kan boka in en ny tid, vi har två veckors kundgaranti!”

Såpass, tänkte jag. Det sa inte Knut-Ioan något om när de inte hann tömma förrådet. Intressant…

Jag slog en signal till Camillas tjänstemobil.

”Michaela de la Cour!” svarar en röst.

”Ja hej, Johan Berner här, jag söker Camilla Henemark…”

”Hon är ledig idag, vad kan jag göra för dig?”

Jag berättade om såväl ditt som datt och Michaela svarade snabbt och rappt att det fanns en kundgaranti som betydde att de skulle komma tillbaka och både flytta och städa färdigt en vecka senare. Jag insåg att det var en så bra deal jag kunde tänkas få för tillfället och tackade för god service åtminstone vid klagomålshandläggningen.

Och här hade ju historien kunnat vara slut, men efter ett telefonsamtal just efter publiceringen av inlägget i fredags så har jag tagit av slåssvantarna och blivit inspirerad till en del till, som ni ska få njuta av på onsdag.

 

 

 

Det ska böjas i tid…

Stolt fader meddelar att Signe idag vid frukosten drog sitt första skämt.

Hon låg vid mammas bröst och åt av hjärtans desperata lust, som spädbarn plägar göra. Utan att släppa mamma med blicken gjorde hon istället så med munnen och förde till denna sin egen knytnäve, på vilken hon tog några låtsassug. När hon registrerat att mamma fattat skämtet så skrattade hon stort och återgick till riktig amning igen. För den komiska treenighetens skull så gjorde hon om detta trenne gånger.

Det blir folk av den här tösen i rasande fart, må jag säga.

Nita, Vissa, Spring! – Kapitel 2

För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Första kapitlet i den här farsen kan du läsa här!

Dagen efter dök Per Myrberg upp igen i sällskap med en blandning av Knut Agnred och Ioan Ursut. Knut-Ioan var en glad fyr, men han mörknade något när han fick se arbetet framför dem. Knut-Ioan såg korridorerna och trapporna och bakgården och förrådet och allt det andra som Per Myrberg bagatelliserat och sedan tittade han upp på himlen och iakttog sommarens dittills varmaste solsken, och det vet vi alla att för den här sommaren ville det inte säga lite.

De parkerade lastbilen, skickligt blockerande all in- och utfart på vår innergård och började kånka, och nu var jag förberedd på att det skulle gå undan! Jag har sett flyttfolk arbeta förr och det är alltid samma fröjd.

Men det gick inte undan. Det stod snabbt klart att Per Myrberg gjort en grov felbedömning. Till lunch kallade de in förstärkning och nu gjorde den tredje flyttgubben, Adam-Sylvester SandlerStallone, entré. (Dessvärre, med tanken på professionen, hade killen Slys ansikte och sinnelag och Adams kropp, inte tvärtom.) Av honom fick jag veta att han hatade sitt jobb men att han gjorde det för att han var kompis med den ”förfärligt oförskämde” Knut-Ioan och för sin halvårsgamla dotters skull. Det var i och för sig trevlig och intressant konversation, men kanske inte bästa ambassadörskapet för den arbetsgivare han representerade. Jag slutade i alla fall fundera på om flyttgubbe var en alternativ karriär för mig. Annars tilltalas jag av ett jobb med stora, snabba insatser som hjälper folk i dilemma.

Själv gick jag och småplockade, snappade upp lättare jobb och plockade ut ömtåliga och dyrbara föremål för specialtransport. Och så drack jag Frapino hela tiden! Jag kommer sakna att bo rakt över gatan från Espresso House!

Efter en tur bort till bilen med ett inramat porträttfotografi föreställande en av Emilys förmödrar fann jag Knut-Ioans och Per Myrbergs pannor i djupa veck ovanpå deras ögon.

”Vi har ett problem!” konstaterade Knut-Ioan stoiskt och pekade. Där låg vår dubbelsäng i mindre bitar än det var avsett. Sänggaveln var knäckt rakt av!

”Jag har aldrig varit med om något sånt förut”, bedyrade Knut-Ioan, och Per sög så beklagande på sin överläpp att jag blev orolig för att näsan skulle följa med in. De uppmanade mig att fotografera förödelsen och skicka bilderna till Camilla Henemark. Adam-Sylvester kom ut och flikade in att han hatade sitt jobb. Jag kunde sträcka mig till att jag ogillade det.

Framåt sjutiden var de ”klara”. D v s att jättelastbilen var full. Problemet var att lägenheten inte var tom. Lite mer än halva förrådet var fortfarande kvar och Knut-Ioan föreslog mig några olika alternativ. Antingen kunde jag hyra ett släp själv, det skulle vara det billigaste alternativet, annars kunde jag boka en ny tid med flyttfirman. Men så fanns det ett tredje alternativ. Han, Knut-Ioan, kunde hjälpa mig på sin fritid! Det skulle också bli ganska billigt. Av de tre alternativen valde jag i mitt stilla sinne ett fjärde, att låtsas att jag valde det första.

Så bar det iväg till Staffanstorp, där Emily och Signe väntade otåligare och otåligare för varje timme. Jag åkte i förväg och förtäljde historien så här långt för Emilys häpna öron. Så kom flyttgubbarna och sa goddag och Adam-Sylvester berättade omedelbart att han hatade sitt jobb, medan Per Myrberg tackade för sig och åkte hem, lämnades sina två kollegor på den pottkant där han själv satt dem. De grep sig an uppgiften med all den liv och lust de kunde uppbåda. Deras kapacitet var inbördes väldigt varierande. De bar ut Emilys farmors matsalsbord och ställde på flyttbilens bakläm, och sedan gick Adam-Sylvester in i lasten och hämtade några stolar till som han backade ut med…

Hjälplöst stod jag i köket och såg genom fönstret hur matsalsbordet gjorde en ett-åttio i luften som värsta freestyleskidåkaren och damp i backen med skivan före. När jag kom utspringande till dem försäkrade Knut-Ioan att sånt här aldrig brukar hända, och jag var benägen att flika in ”mer än en gång om dagen?” men lät bli. Bordet var fortfarande helt, men den målade ytan hade fått ett par små repor. Tur i oturen, kan en säga för att vara optimist.

Det stod inte långt på förrän nästa ovanliga olycka inträffade. Någon av dem, jag såg aldrig vem, rev upp en bit av den nymålade väggen i hallen. Knut-Ioan sjöng sin refräng om att detta aldrig händer i vanliga fall, och att han kunde hjälpa mig att laga det en annan dag, eftersom han även var målare. Jag uttryckte min förvåning över alla hans talanger, för att inte tala om hans möjlighet till extraknäck på sin fritid.

Klockan halv elva meddelade Knut-Ioan att det ”bara” var 42 lådor kvar att lasta av. Sen måste jag ha somnat eller något för efter ett par lådor till så var de klara. Klockan elva åkte de båda kamraterna (om de nu fortfarande var det) hem och vi lämnades att omgående bygga fort av flyttlådorna och reda vårt basala nattläger, direkt på golvet. Ett nytt liv låg nedpackat framför oss.

Imorgon kommer den avslutande delen, där det berättas om städdagen och vad som sedan hände.

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän 13/8: Martin Bender

Tillbaka till skolan i Uppsala på hösten 2004. En av debutanterna hette Martin Bender och placerade sig tämligen blygsamt, men det skulle snart gå bättre. Redan nästa vår spelade han Topp-12, den tidens Masters, och blev sexa, och till sommaren där i Nordarnas trädgård i Täby kom hans första turneringsvinst.

Vi har mötts hela sexton gånger i rankade turneringar och jag trodde faktiskt det hade varit mer överlägsen övervikt för Martin än det visade sig vara när jag kollade rullorna. 9-7 till Martin så här långt, och de allra flesta matcherna har varit ruskigt jämna.Öppet spel är inte mycket för denne strateg och matcherna blir ofta poängsnåla, en typ av matcher som jag inte riktigt behärskar.

Martin har spelat 49 turneringar, och vunnit tre. Det är på tok för lite för en som inför ett SM blev tilldelad epitetet ”kan bli bäst i Sverige” av en kvällstidning. Sju silver och tre brons har det också blivit. Trots att han spelat så många turneringar så har han hållit sig till de stora, upptäcker siffernörden i mig när jag ser att han på dessa 49 turneringar hunnit med 544 matcher. 11 matcher per turnering är ganska mycket, med tanke på att en endagarsturnering, den vanligaste formen, bara har 7 eller 8 ronder. Han är en de stora arrangemangens man, den gode, lille Bender.

En dag på Soft, stockholmsscrabblarnas stamhak, frågade han mig om Belgien, där jag bott i fyra år. Det visade sig att hans karriär var i full färd med att förflytta honom till universitetet i Leuven. Jag kunde bara beklaga den oturliga omvägen, men jag tröstade honom med att det är tradition att åka från Bryssel och vinna Scrabble Masters. Tyvärr lyckades han inte göra om min bravad, jag vet faktiskt inte om han ens försökte.

Men nu är han sedan några år tillbaka i Sverige igen, och Masters knep han silvret på i våras.

En sak som många scrabblare genom åren fått höra prov på men som kanske för dagens Scrabble-generation är ganska okänt är att Martin är en gudabenådad pianist och kan impa på en schlagernörd som jag med att bl a ha ackompanjerat Roger Pontare. Står det ett piano i någon turneringslokal kan det hända att vi får oss en liten konsert.

Kram på dig, Martin! Och respekt för att du har haft samma profilbild på Facebook i alla år! 😉