Dagens vän 7/8: Johan Grenner

Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!

Världens bästa pappa

”Är du också vårdutbildad?” frågade mig barnsköterskan imponerat.

Vad hade då föranlett denna hennes fråga? Hade jag tagit ett blodprov? Hade jag ställt en diagnos? Hade jag kanske bara satt på ett plåster?

Nej, det oväntade stordåd jag utfört var helt enkelt att bry mig om mitt barn. Signe var ett par dagar gammal och stod fortfarande i sin egenskap av för tidigt född under uppsikt på neonatalavdelningen på SUS Lund. Eftersom det är praktiskt för en bebis (och människa i allmänhet) att andas på rätt sätt var hon kopplad till en syresättningsmätare som gav signal så fort syresättningen av blodet gick under 80%. Nu hade denna maskin börjat pipa, och min reaktion hade varit att luta mig över min dotter och försöka lugna henne till att andas med lugna tag. Vilket jag också tyckte mig lyckas med, för maskinen slutade omgående att pipa.

Senare fick vi reda på att nästan alla larm berodde på mätarfel, så min vårdinsats var förmodligen bara ”lyckad” p g a slumpen.

Det hörde visst till ovanligheterna att papporna engagerade sig så många vitten. Jag betvivlade att detta kunde vara sant, nog ingriper väl en fader om ens avkomma förmodas befinna sig i fara? Så jag började se mig omkring och insåg att de flesta föräldralassen i neonatalvården drogs rätt ojämnt. Värst var en lirare som satt och läste Metro när han var på besök hos fru och handflatestor dotter. När samma kille avlöste sin fru så att hon fick åka hem och sova hemma en natt så satt han med sin dator och såg på film. När frun kom tillbaka erkände hon att hon inte hunnit tvätta all smutstvätt som hopat sig under hennes bortavaro. Det gjorde inget, försäkrade maken och läste vidare.

När jag förstod att det var dags att bli pappa så var det som ni vet en nästan livslång dröm som gick i uppfyllelse. Jag bestämde mig för att bli världens bästa pappa! Det dumma med att föresätta sig en sån sak är att det är dömt att misslyckas, eftersom ens referensmaterial oftast är något begränsat, och dessutom finns det ingen officiell instruktionsbok.Det bästa med att föresätta sig en sån sak är att en lättare avslutar sin resa mot stjärnorna i en klart acceptabel trädtopp.

Jag älskar att vara med Signe. Jag älskar att leka med henne, mata henne och trösta henne. Jag älskar att upptäcka såna saker som att hon blir lugn av att bäras i trappor, att mönster är det mest fascinerande som finns och att hon har börjat föra när vi dansar. En stund med Signe är aldrig en uppoffring, det är väl använd tid lagd på att bygga en människa. Ändå känner jag ofta hur mina medmänniskor, såväl män som kvinnor, gör sig lustiga över och t o m i vissa fall beklagar mig för det faderliga ok jag har att bära. Det jämställda föräldraskapet har några generationer kvar till att bli norm.

Men jag medger att jag har ett par orättvisa fördelar när det kommer till mina möjligheter att prestera en fadersroll. Dels har jag ju inget tidskrävande jobb att gå till, och dels fick jag det delade ansvaret i bröstmjölken.

Mina föräldrar brukar ibland diskutera vad de egentligen gjorde för fel som föräldrar. Jag kan komma på ett par saker, men jag väljer att inte hemfalla åt sådan skuldanalys utan vara stolt över vad de gjorde helt rätt istället. Jag upplevde min barndoms föräldrar som helt jämställda, de delade lika på alla sysslor, och om det var någon som gjorde en sak lite oftare så berodde det på personlig expertis snarare än någon dammig könsroll. Mina föräldrar tvingade inte in mig i några stereotypa hobbyer, jag spelade teater när andra pojkar spelade innebandy, när mina killkompisar lekte ficklampskrig i Kronoäspet kunde jag sitta och väva eller brodera korsstygn eller måla. Men mest läste jag serier och böcker förstås. Och jag fick all uppmärksamhet jag ville ha, varken mer eller mindre. Det var inte alltför vanligt på 70-talet, och är det nog inte nu heller.

Så det där med Världens Bästa Pappa, om det är någon som ska lyckas med det så är det väl jag, eftersom jag vet vad det är för ett rekord jag har att slå?

Och nu börjar uppvisningen igen, för domaren ligger och jollrar på nedervåningen och jag har tagit timeout alldeles för länge. Vi hörs snart igen.

Dagens vän-repris 45: David Göhlman

David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!

Dagens vän-repris 44: Per Frithiof

Eller Kapelle, som vi spääxare känner honom som.
Kapelle var kapellmästare i Spääxet under mina två första år. Ville man hänga med honom på repen fick man se till att ha en sång att repa. Då som nu satt bandet hela spääxperioden i eget rum och övade och körde sitt race. Men det fanns ett annat sammanhang där bandet dominerade.
På den tiden hade spääxarna inte lika mycket att göra hela tiden, ambitionsribban höjs ju hela tiden och scenerierna blir mer och mer avancerade för varje föreställning som sätts upp. På 80-talet och tidigt 90-tal hade spääxet tid att spela hockeyspel.
Det fanns en väldigt prestigeladdad hockeyspelsstege och spelet stod alltid uppställt i ett speciellt rum. Det fanns till och med en ishockeychef. Det var härliga tider, precis som nu, fast på ett annat sätt och förr, vilket automatiskt gör det bättre.

På den tiden var bandet också mycket mindre än nuförtiden. Jag har för mig att det var fyra pers som skötte musiken under Lincoln. Piano (ett riktigt, som senare slogs sönder under mycken gamman), gitarr, bas och trummor. Till Sokrates tillkom i viss mån blås. Men det var bra drag ändå, under Kapelles proffsiga ledning. Bandet körade ibland och under Lincoln fick de t o m göra gästspel på scenen, som privatdetektiver hos Pinkerton. Kapelle var Skärlock Holmes, med rosa peruk. Det var roligt.

Och så var det ju Kapelle som drog igång traditionen med att spela Tiger Rag före föreställning! När Tiger Rag drar igång blir det automatiskt fest och skoj, en av de bästa låtarna i världshistorien.

Kapelle fortsatte inom skrået och blev musiklärare. Han jobbar på Spyken.

Kram på dig, Kapelle!

Dagens vän 4/8: Johanna Bergström

Johanna Oscarsson kom med sin första turneringsvinst i ryggen till SM 2004. Hon hade precis vunnit den tidens skånska motsvarighet till ABC Cup, Konsonantcupen i Malmö. På nätet var hon väl känd som Jojo, och det var och är vad alla scrabblare som känner henne också kallar henne.

Hennes första SM blev väl ingen succé rent spelmässigt, med en slutlig 57:e plats av 60, men hon avskräcktes inte av detta. Hade hon redan då fått upp ögonen för den där långe, tillbakadragne killensom hette Gustaf men som alla kallade för Birger? Jag minns inte hur det var, jag var ännu inte så inkapslad i Scrabble-bubblan.

Jag har revansch att utkräva på Jojo! Vi har bara mötts en enda gång på bräde i en turnering och då vann hon övertygande. Men denna revansch känns avlägsen med tanke på våra respektive livs utvecklingar.

Den 27 juni 2008 gifte Johanna och Gustaf sig och sedan började väl hela Scrabble-världen vänta och förvänta sig tillökning. Men det tog tid och så en dag flyttade familjen till Polen med syfte att adoptera lilla Wiktoria. I morgon är det precis ett år sedan de flyttade hem till Göteborg igen alla tre, och snart går flyttlasset igen! För att inte tala om att tvillingarna föds när som helst. Sedan blir det nog lögn att få Jojo till tävlingsbrädena på ett bra tag. Det var svårt redan innan dess, det var fyra år sedan hon spelade utanför Göteborg senast och ens där så är det i regel bara egenarrangerade turneringar som gäller.

Men kanske vi ses bredvid brädet en kort stund under SM till hösten? Du får ju komma på besök en liten stund i alla fall?

Kram på dig, Jojo! Och LYCKA TILL med ALLT!

Dagens vän-repris 43: Robert Vass

Så kom då min första kollationering. Spääxet hette, som alla minnesgoda läsare vet, Lincoln. Nuförtiden går kollationeringar till som så att flera personer sitter och växelläser det som är klart av manuset, i bästa fall alla repliker, men väldigt sällan några sånger. På Lincolns kollationering var det andra bullar. Där satt Robert Vass och drog hela manuset. Själv. Och alla sångerna var redan klara också, och jag tror han sjöng dem också. Kanske hoppade han över operaariorna? Och jag har aldrig skrattat så mycket på en kollationering nånsin. Nyhetens behag, javisst, men Lincoln är ett väldigt bra spääxmanus.

Det var Robert Vass som var med och startade Krischansta Nations Spääx tillbaka i 1985. Tänk vad mycket skratt, känslor, kärlek, intriger och inte minst kvalitetsunderhållning det blivit av denna skapelse!

Jag kommer aldrig att glömma Roberts beskrivning av hur det skulle kännas att spääxa. Det skulle vara som när man sitter på toaletten under en släktmiddag och har glömt låsa, och så plötsligt flyger dörren upp och där står mostrar och fastrar och svågrar och ser en på toaletten. Det är då det är dags att LE!

Och sen kommer jag aldrig att glömma hans synopsis till filmen ”4 M, 1 KV & 1 HKPT” men den historien får stanna mellan oss som satt på expen den där sena timmen.

Det går inte heller att berätta om Robert utan att nämna barnspääxet och -boken Prinsessan Pullinutt, som han skrev ihop till en familjedag på Draco, men som sedan fick eget liv och satts upp av Krischanstaspääxet i otaliga omgångar. En av spääxets allra största succéer. Tack Robert för det!

Robert Vass är genuint rolig. Allt han säger låter som en vits, och det är en fröjd att sitta och bara lyssna på denne herres svada.

Kram på dig, Robert!

Dagens vän 3/8: Gustaf Bergström

Birger Kung, den dansande spindelmannen!

Alla scrabblare lär känna till Gustafs avatar på olika Scrabble-forum. Han dansade in i våra liv och styrde upp Scrabbleförbundets hemsida så den blev så vacker som den är än i dag. Under min tid som ordförande fick jag flera gånger anledning att kontakta Gustaf för att få hjälp med diverse olika saker eller få något med hemsidan förklarat i tillräckligt enkla och korta ord. Svaren kom alltid snabbt och korrekt och fastän jag visste att det var jag som hade klantat mig bortom det tillåtna för en normalbegåvad person så hade Gustaf alltid en förstående och försonande attityd.

Men Gustaf har också satt sig ner vid brädet och spelat Scrabble. Hittills har det blivit 29 rankade turneringar med ett guld, ett silver och två brons som medaljskörd. Jag och Gustaf har hunnit med att mötas 7 gånger, och jag har en obetydlig plusstatistik på 4-3. Det var fyra år sedan senaste mötet. Vi har båda två fått annat fokus i livet.

Gustaf blev en av de första som råkade ut för det numera vitt spridda fenomenet ”kärlek över Scrabble-brädet”. Han fann sin Jojo på Ordspel och flyttade ner till Skåne, där han och Jojo tog över Scrabble-verksamheten när Stefan Diös flyttade upp till Stockholm. Efter några år flyttade paret vidare till Västra Frölunda, där de länge bodde och arrangerade turneringar. Gustaf var bl a teknikansvarig under SM 2011, som kulminerade med att vinnarens sista match direktsändes på Aftonbladets hemsida. Scrabble har aldrig varit större!

Gustaf gjorde sig känd för sin lite torra humor, så det var ju tur att han hamnade i Göteborg till slut. Med flera års förvarning, många fler än han förmodligen tänkt sig, så släppte han för en tid sedan ansvaret för förbundets hemsida och han och Jojo började ägna sig åt familjebildning. Först åkte de till Polen (var det, va?) och adopterade en liten flicka, men nu står det inte långt på förrän de blir trebarnsföräldrar, då det är tvillingar på väg.

Kram på dig, Gustaf!

Troll!

Troll har funnits i alla tider. I begynnelsen var de sagofigurer som lufsade runt och åt prinsessor och kämpade ner tomtearméer. På 80-talet visade sig troll vara sju tjejer som fick göra låtar om döda kändisar och nu för tiden förekommer troll på nätet och skriver provocerande saker i viktiga ämnen som bakverk och innehållet i tecknad film.

Men troll är mer än så. Vissa barn tror att det bor troll under deras sängar och andra barn får sina sängar byggda av troll.

Vad sa han nu för nåt? undrar säkert alla som aldrig shoppat efter spjälsäng. Men det har vi, och även köpt en, av just märket Troll. Vi hade fått ett hett tips av några bekanta att det är praktiskt och ergonomiskt att ha en spjälsäng med en långsida som går att skjuta upp och ner så en inte behöver stå böjd så mycket, eller så en kan ställa sängen så att den blir som en sidovagn till den egna sängen för bästa åtkomlighet. Vi följde rådet och Signe, mamma och mormor åkte till den förträffliga affären Babyringen på Jägersro i Malmö. Där hittade de en modell på vilken en kunde med ett enkelt enhandshandgrepp föra ner hela långsidan på det önskade viset. Naturligtvis kom sängen i ett platt paket för den händige småbarnsföräldern att snabbt och lätt sätta ihop. Idag satte vi frejdigt igång, vi var tre personer för säkerhets skull. Pappa, mamma och farfar skruvade och muttrade medan farmor passade Signe.

Det blev rätt mycket muttrande. Det gick ganska snabbt aktuella sängtillverkare i projektet. Först skulle vi skruva fast den fixerade långsidan på gavlarna. Extra viktigt var det att ”inte skruva skruvarna helt fast ännu”! Någon exakt beskrivning av hur löst ”inte helt fast” innebar gavs inte. Minsta barn och 43-åring känner ju till (nuförtiden) att en aldrig ska dra åt skruvarna hela vägen förrän man är klar.

Nästa steg var att sätta i en tvärslå i underkanten av den andra långsidan, den som sedan efter montering ska kunna föras upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Inte heller nu fick skruvarna dras åt helt ännu. Sedan skulle botten i. Det gick lite trögt, och här skulle någon med lite erfarenhet av troll och sängar kanske dragit öronen åt sig och skruvarna åt andra hållet nåt varv. Men bottnen gick i och det var dags för den flyttbara långsidan. Och nu är det bäst att jag citerar beskrivningen ordagrant. (Där var bilder också men de tillförde inte jättemycket.)

I detta läget kan ni kontrollera så mellanrummet mellan långsidan och gavlarna inte är för stort. Skall bara vara så långsidan inte klämmer mellan gavlarna. Som bilden visar kan ni justera trissorna genom att skruva åt alternativt släppa ut dessa.

OBS VARNING! Öppningen mellan gaveln och långsidan får ALDRIG bli större än max 1,5mm på vardera sidan!

Detta för att inte något, såsom band, snöre eller liknande skall kunna fastna. Vilket skulle kunna skada ditt barn.

Sista stycket är på många sätt briljant. Extra pluspoäng för användandet av ”såsom” ett ord som måste ha uppfunnits av en poet som inte fick ihop sitt versmått nån gång i tidernas begynnelse. Och sedan uppdelandet av den avslutande meningen i två. Som för att markera att man egentligen inte ska behöva förklara för någon vad som kan hända om band, snöre eller liknande fastnar. Högdraget och besserwisseraktigt, som ett äkta nättroll.

Vi kollar noga så att mellanrummet inte blir för stort. Ojoj, vad vi kollar! Vi justerar trissor så att långsidan verkar löpa lätt. Mellanrummet är så lagom så. Vad lätt!

Långsidan sitter fast i sängstolparna med trissor i ovankant och en fjädrande sprint som snäppes fast på slutet så att de kommer ner i skenorna som möjliggör upp- och nerförande. Snäpp, snäpp! Vi är klara! Beskrivningen ger oss klartecken att slutdra alla skruvar nu, men inte för hårt, bara tills det tar emot. Vi drar och drar och slutar precis när det tar emot. Nöjda betraktar vi vårt verk. Dags att testa att för långsidan upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Grepp tas…

Långsidan sitter som berget ett troll eventuellt kan bo i. Och självklart gör den det, när man följt en instruktion som uppmanat en att först kolla så långsidan löper fritt, sedan uppmanat en att dra åt alla skruvar i sängen ett par varv! Jaja, skam den som ger sig, det är väl bara att lossa några skruvar och ta bort långsidan igen, tänker vän av ordning? Och visst borde det vara det, men då har den vännen glömt bort att denna säng är byggd av troll!

Hur många skruvar en än lossar i sängen så sitter trissorna i den rörliga långsidan fast i sina skenor så länge de fjädrande sprintarna sitter i, och de fjädrande sprintarna fjädrar så lagom där de sitter nu djupt in i konstruktionen. Alltså; för att ta bort sprintarna behöver en först ta bort trissorna, vilket inte kan göras förrän sprintarna avlägsnats. Joseph Heller sitter i sängföretaget Trolls styrelse.

Efter brukande av lite mer övervåld än någon av oss var riktigt bekväma med, lyckades vi dock bända ut sprintarna, modifierade trissorna en gång till, lossade alla skruvar, testade om långsidan löpte lätt, snäppte fast sprintarna, och slutdrog alla skruvar. Dags för nytt enkelt enhandsgrepp…

Tredje gången blev det rätt. Det tror jag var ovanligt snabbt för den genomsnittlige sängmontören.

Så därför erbjuder jag nu min know-how och expertis till allmänheten, för en enkel och astronomisk timpenning erbjuder jag mig att komma hem till er och montera era Troll-sängar! Jag lovar er att det är värt pengarna! Ni behöver mig!

Här är mitt CV i pdf-format!

Banjo-Herren klipper till

Idag blev det äntligen av! Jag klippte gräs!

Som liten hörde det inte till vanligheterna att det begärdes något av mig och min bror, men en sak som ofta återkom under sommarhalvåret var en uppmaning att hjälpa till med gräsklippningen. Oftast hörsammades inte denna uppmaning och gräset blev på något magiskt sätt kortare av sig självt. Men ibland fungerade inte denna trolldom så då var det bara att hugga i.

Ibland enades Nils och jag om att dela lika på klippandet, och med ålderns auktoritet stipulerade Nils hur mycket som var hans hälft och hur mycket som var resten, d v s min. Hade det varit idag så hade jag följt den princip som Emily och hennes bror följde när de delade ”lika” på någonting, nämligen att en delade och den andra valde. Det som Nils ansåg fifty-fifty var snarare twenty-eighty, men hans bit var ju den viktigaste, nämligen den där vi på somrarna genomförde lokalmästerskapen i minitennis på sluttande plan. Till mitt försvar ska sägas att jag inte gick på det många gånger.

När jag var barn hade vi en jättestor trädgård med många buskar och fruktträd, torkvindor, sköldpaddsinhägnader, flaggstänger och brunnslock, och vi hade bara en vanlig handjagad klippare, eftersom det är fusk, lättja och miljöförstöring att använda en motordito. Klippningen tog en halv dag och skedde alltid på årets varmaste dag, i motvind. Och på motorvägen! I en skokartong.

När vi köpte huset på Cellogränd ingick det en gräsmatta vars storlek motsvarade ungefär de där twenty som Nils stakade ut i klipptidernas begynnelse, så jag tänkte att det här ska ju bli lätt som en plätt. Till råga på allt ingick även gräsklippare, den behövde ju inte förra ägaren som skulle flytta till lägenhet. Och inte bara en utan två, en fuskig, lat och miljöovänlig och en helyllemanuell. Nostalgins skimmer lade sig över scenen och jag började se fram emot första turen, husfaderns privilegium.

Men det fanns andra husfäder som gick i samma tankar. Signes morfar erbjöd sig att klippa gräset det första han gjorde, och jag nändes bara protestera lite klädsamt. Till min stora glädje havererade fuskklipparen redan efter halva mattan, så jag slapp i alla fall hantera det monstret. Nästa gång gräset hade nått oacceptabel nivå var Signes farfar på besök och såg även han nostalgins skimmer i trädgården. Och så där har det fortsatt, och jag klagar inte på något sätt, jag har bara känt mig som en smitare och fripassagerare. Så idag tog jag tjuren och klipparen vid hornen respektive handtagen och satte igång. 15 minuter tog det. Som en plätt.

En annan sak den förra ägaren lämnade efter sig är en eldriven häcksax. och i viss mån figurklippta buskar på framsidan. Otaliga är de släktingar och vänner som rådigt erbjudit sig att klippa häckarna åt oss, men jag funderar på om jag egentligen inte borde erbjuda Nils en bra deal. Vi kan dela lika på arbetet, jag tar framsidan av huset och du baksidan? För gamla tiders skull.