ska en ju inte säga förrän på Påskdagen om en ska vara ortodox, men om en gått upp tidigt och målat så här ståtliga påskägg så får en göra ett undantag.
Bilder
Profylax II
För att läsa om vår första kväll på Rundosund, klicka här: Profylax
”Positiv distraktion” ska det stå, se del I.
Igår var det dags att återvända till Lill-Babs glada gäng. Vägen dit blev dock aningen mer komplicerad den här gången, då det för femtielfte gången den här månaden inträffat ett vagnfel på sträckan Lund-Malmö och alla tåg stod stilla. Emily hade dock varit proaktiv och kollat upp detta redan innan vi gav oss hemifrån så vi spatserade oavkortat ner till Bankgatan och tog en buss därifrån. Bussen var naturligtvis fylld till både brädden och bredden och under det enda lediga sätet visade det sig ligga en stor hund som ägaren omtänksamt placerat där för att undvika fotavtryck i pälsen och uppätna medpassagerare. Efter lite palaver, där vi inte var pådrivande, reste sig dock en annan passagerare och erbjöd sin plats till den höggravida.
På bussen träffade vi även min PM, Caitlin Mooney, som alltid dyker upp i större folksamlingar. Hon skulle på filmpremiär och lyckades på den korta resan sprida ett av filmskaparens övriga alster via mail till två personer, varav en var en total främling, och den andre var jag. Jag har inte vågat titta på filmen ännu. Den heter ”Internetporren”. Premiären hon skulle på var för filmen ”Lokalvårdaren” och jag väntar med spänning på en recension.
Trots logistikstrulet steg vi in i lokalen prick klockan 18, och vi var absolut inte sist. Whiteboarden från första kvällen var återskapad till min smala lycka, eftersom jag då glömt fotografera den. Nu fick jag en ny chans.
Fokus på kvällen var att få ut bebisdockan ur yllelivmodern med minsta möjliga besvär. Först pratade vi om besvärliga förlossningar, eftersom det alltid är det man hör mest om. En lugn förlossning utan komplikationer är ändå det vanligaste, men dessa utgör ju sällan intressanta kafferastanekdoter. Lill-Babs berättade hur vanligt det var med kejsarsnitt och hur dramatiskt det kan verka och sen tog hon upp andra komplikationer som kan förekomma och som fick det att krypa i huden på även mig, men sedan pratade hon ner oss igen och lugnade sällskapet med att om det mot förmodan skulle bli någon komplikation så vet barnmorskorna och förlossningsläkarna vad de ska göra. Allas pulser gick ner och det blev dags för andnings- och massageövningar.
Vi lärde oss att andas djupandning, mellanandning och kortandning och vi partners vi fick veta att det var viktigt att vi både andades och masserade i takt. Det är vi som är andningsdirigenterna, och om vi skenar iväg och börjar flåsa så följer modern efter. Någon frågade hur en skulle veta vilken andning en skulle använda. Lill-Babs sa att när modermunnen är öppen 0-4 cm så passar det med djupandning, 4-8 cm så är mellanandningen bäst och 8-10 cm gör kortandningen susen. Men problemet är ju, tillade Lill-Babs, att det är svårt att se hur mycket modermunnen är öppen från där en står och leds. Någon frågade om det inte fanns en app för det.
Ja, jag erkänner. Det var jag.
Vi fick lära oss tryckmassage, smärtlindringsmassage och tryckvågsmassage och så var det dags att ta fram pilatesbollarna. Mödrarna lutade sina magar och armbågar på dessa och sedan fortsatte vi massera ståendes bakom dem. Utanför panoramafönstret gick folk förbi men de var finkänsliga nog att inte stanna och stirra när vi gjorde ”shaking the apples”.
1989 på våren mönstrade jag för att försöka komma så lindrigt undran som möjligt i lumpen. Vid ett moment skulle vi mäta handstyrka och jag fick ett joystickliknande föremål i handen som jag uppmanades att trycka allt jag kunde. Fastän min låga ambition så tog jag i från tårna och efter en liten stund sa malajen som var koncentrerad på mätaren att jag kunde börja när som helst.
Den historien kom nu tillbaka med full kraft när jag precis som förra veckan fick i uppgift att göra Emily så illa jag orkade genom att nypa henne i låret, med ett riktigt ”hästabett”. Vis av hur försiktig jag var förra veckan tog jag i för kung och fosterland och belönades bara med en fundersam rynka mellan Emilys ögonbryn. Jag bytte grepp och tog ny sats, men Emily förblev oberörd. Vid tredje försöket sa hon: ”Sådärja, där hittade du aj-läget. Det blir bra!” men jag misstänker att hon bara sa så för att göra mig glad.
Alla de andra mödrarna skrek av smärta medan männen knep och andades och Lill-Babs dirigerade med distinkta handrörelser.
Efter ett tag sa Lill-Babs att det var bra och sedan med ett leende: ”Tjejer! PBT!” Payback Time! Nu var det våra lår som skulle nypas, och jag förberedde mig på en pärs, eftersom jag vet hur ambitiös Emily är i allting hon tar sig för. Det visade sig dock att vi passar ännu bättre ihop än jag trodde. Vi får väl hyra in en fast hand för Åsa-NIsse om det skulle behövas.
Sedan var det slut och alla paren fick berätta hur den här kursen hade ändrat deras inställning. Någon sa att hon nu var mer nervös än tidigare men att det bara var bra, men de flesta, vi inräknade, hade lugnats betydligt och kände sig redo för det fantastiska äventyret.
Men en sak är säker, om det blir någon mer gång så är det jag som ska börja träna knipmusklerna. I händerna, alltså.
Apan kommer med ett konstruktivt förslag
När som helst nu
Botaniska trädgården i Lund var översållad av prakt. Narcisserna flödade och körsbärsträden stod i blom. Magnolior doftade och rhododendronen var i princip överblommad redan. Emily stannade plötsligt till och såg fundersam ut.
”Hade du tänkt blogga under förlossningen?”
Och jag lovade dyrt, heligt och ärligt att det tänkte jag absolut inte göra. Så nu vet ni det, allihopa. Om det är så att jag inte bloggat på låt oss säga en timme, så kan det bero på att vi är på BB. Därför är det bäst att ni går in på bloggen minst en gång i timmen fr o m nu för att säkert vara uppdaterade på utvecklingen. Minst en gång i timmen, alltså! Då var det bestämt? Utmärkt!
I morgon blir det en späckad bloggdag, med utförlig rapport från kvällens andra och avslutande profylax, dagens vän och dito-repris och därtill tänkte jag redogöra för hur jag känner inför möjligheten att jobba som säljare, något som är väldigt vanligt förekommande i platsannonserna just nu. Och så kanske det blir något spontant överraskningsinlägg också.
Om jag inte är och blir pappa förstås. Man kan aldrig veta….
App app app….
Om apan själv får välja
En gång i början av det här projektet hävdade jag att jag var full av idéer till olika appar. Många av de här idéerna är enligt mig och den lilla skara som jag berättat dem för så pass bra att det vore dumt att avslöja dem allihopa här på bloggen innan jag tagit patent, men eftersom jag samtidigt värnar om mina medmänniskor och vill framhäva min kreativitet så har jag beslutat att bjuda på ett par. Se det som ett litet smakprov.
Den första är en gammal idé som jag faktiskt tillägnade mitt första riktiga blogginlägg någonsin. Jag kallar den för CPS, eller Cooking Positionins System. Egentligen var det tänkt som en feature på framtidens spisar, men den borde kunna funka bra som app också. Jag kopierar från Banjo-Herren:
Bilar har ju GPS (Global Positioning System). Tänk om man skulle kunna köpa spisar med CPS (Cooking Positioning System)! På ett tangentbord slår du in vilken rätt du vill laga och från en databas hämtas så receptet fram. En röst (Mat-Tinas?) berättar för dig i perfekt kronologisk ordning vad du ska göra. Den räknar naturligtvis också ut hur lång tid det kommer ta att laga rätten i fråga, med tanke på hur många portioner eller hur stora satser som ska bakas/stekas/kokas/wokas. ”Om fem minuter knäcker du ett ägg…”
Spisen skulle ha designerade och/eller kalibrerade kokkärl så at den hela tiden höll koll på hur mycket man lägger i grytor/järn/pannor m h a viktsensorer. På detta sätt skulle spisen kunna räkna ut hur lång tid råvarorna behöver tillagas. Hur välstekt man vill ha en eventuell biff får man förprogrammera med en s k ”enkel knapptryckning”.
CPS:en levereras med svensk husmanskost och det franska, italienska och tyska köket färdiginstallerat i databasen. Man kan köpa till asiatiska recept och allt man vill.
Och till sist det bästa av allt; skulle man göra fel så ska CPS:en snabbt räkna ut hur man fortfarande kan lyckas med att servera ett lyckat mål fastän man druttade i för mycket salt eller blandade ihop salvia och muskot. Det som började som en ratatouille blev till slut en Janssons frestelse!
Jag tycker fortfarande det är genialt men inser att där finns en hel del fallgropar i tänket. Inget som jag gärna skulle hjälpa till med att klura ut lösningen på dock.
En annan idé fick jag härom veckan när jag fått ny bowlingväska och skulle göra mig av med den gamla. Var slänger jag en sådan? Den består av alla möjliga material, både brännbart och icke brännbart, och något grovsoprum existerar inte på vår gård. Då föddes idén med Sop-appen! I den anger du vad du vill slänga och så visar appen på en karta var närmsta passande ställe finns! Med vägbeskrivning om det är långt. Någon myndighet bör väl ha en förteckning över alla offentliga miljögårdar, återvinningsstationer och helt vanliga soptunnor i samhället? Kanske skulle du t o m ha möjlighet att bara fotografera det du vill slänga och så gör appen en bildanalys och kommer med förslag?
OK, jag medger att det där sista var lite over the top….men nu förstår ni vad det är för en hjärna ni har att göra med. Behöv den! Sprid den! Här är mitt CV!
Apan bjuder på en rebus som avslutning!
Supportkultur
Välkommen till teknisk apport!
Just nu är Dagens Vän inne i den period av mitt liv då jag bodde i Bryssel och jobbade på ett callcenter som hette TechTeam Europe. Företaget hade slagit sig ner i Bryssel eftersom där vimlade av kvardröjande EU-praktikanter och respektive till EU-anställda som pratade alla Europas språk i en salig blandning och utgjorde en utmärkt personalbas för internationella kundtjänster. Ett av företagen som anlitat TechTeam var alltså Canon, som beslutat att centrera samtliga västeuropeiska kundtjänster på ett och samma ställe. Etableringen skedde stegvis, och skulle aldrig komma att slutföras. Jag var på en fruktlös intervju för den tysktalande linjen redan i januari 2003, vilket tyder på att mitt självförtroende måste varit betydligt högre än jag minns från den tiden. Lustigt nog fick jag inte under den intervjun visa prov på min talade tyska, utan bara översätta en text skriftligt fån engelska till tyska.
Några månader senare annonserade TechTeam efter folk igen, nu för de skandinaviska linjerna, och jag kom på ny intervju. Nu var det helt annat ljud i skällan. Den äldre tyska damen som intervjuade mig satt och log lyckligt under hela samtalet och sedan gick hon ut och hämtade en personalare som kom studsande som en gummibjörn och tjoade välkommen i firman. Tala om att känna sig behövd!
Inget hade passat mig bättre där och då än att sitta i en paneuropeisk kundtjänst. Konceptet var idealt både intellektuellt, ekonomiskt och framför allt socialt. Jag hade en jobbig tid bakom mig med förlust av arbete och flickvän, strandad utan pengar i ett land där jag inte behärskade språket. Hem till Sverige hade jag inte råd att åka, jag kände mig tvungen att invänta konkursförvaltarens arbete så jag säkert skulle få den lön jag hade innestående från min förra arbetsgivare. Ska en ställa till det så för sig så är det bra att göra det i Bryssel.
Kundtjänsten på Canon gav mig möjlighet att tjäna pengar och försörja mig själv igen, men också, mycket viktigare, att bygga upp självförtroendet genom att syssla med något som jag var bra på! Att prata med folk och vara serviceinriktad och pedagogisk har jag i generna! Båda mina föräldrar har långa lärarkarriärer bakom sig. Systemet med instant gratification som är så centralt inom telefonsupport, många samtal med snabba lösningar och många stunder av tillfredsställelse genom nöjda kunder, passar mig perfekt. Min förmåga att komma ihåg komplicerade samband och detaljer blev ett kraftfullt verktyg. Jag gjorde det till en liten sport att lista ut vad kunden i luren hade för problem innan hen hade förklarat färdigt så att samtalet flöt på utan pauser. Bäst blev det när jag och kunden sa felmeddelandet på kundens skärm i kör. Och det hände ganska ofta.
Sist men inte minst var kundtjänsten ett utmärkt socialt nätverk. Alla hade vi det gemensamt att vi var i främmande land och inte kände så många. Vi tillbringade både arbetstid och fritid tillsammans och svetsades samman på ett sätt jag inte upplevt på någon arbetsplats varken förr eller senare. Min roll i gruppen blev snabbt expertens men också humörhöjaren. Det gick ofta livat till i den skandinaviska hörnan.
Efter en tid fick jag ta över ansvaret för att svara på mailfrågor. Fortfarande i början av 2000-talet var det normala att ringa in för att få support, nuförtiden tror jag det har förändrats. Vi fick kanske in 30-40 mailfrågor på en intensiv dag, de flesta givetvis utanför telefontid. Det kunde handla om allt möjligt, men oftast kunde frågorna besvaras med mallsvar skrivna i förväg. Jag författade en omfattande bas med svar som effektiviserade hanteringen mångdubbelt. Dessa översattes sedan även till andra språk.
När TechTeam kom på den motiverande idén att varje månad utse Employee of the Month inom varje avdelning så vann jag den titeln så många gånger att de ansåg sig tvungna att ändra kriterierna för utmärkelsen till slut.
Naturligtvis föddes och göddes mitt intresse för fotografering under denna tid. Jag testade alla Canon-kameror och köpte även egna. Ända sedan dess har jag varit Canon trogen, men jag har faktiskt hållit mig till kompakta modeller. Min nuvarande är en PowerShot SX270 HS, och det är den som tagit alla bilderna från Afrika-resan t ex. Även skrivare och scannrar jag köpt har alltid varit Canon. De gör bra grejer, helt enkelt, och det säger jag inte bara för att jag är partisk, en fick en bra inblick även i hur andra märkens produkter funkade eller inte när en satt på Canon-support.
Men hemlandets toner (nej, inte sådan toner, toner i plural och musikaliskt relaterade) lockade och jag återvände hem efter fyra år och spände fast mig i ett nytt headset i en ny bransch. Handelsbanken Liv blev min nya arbetsgivare och det tog mig faktiskt bara en tio-tolv samtal innan jag slutade säga ”Välkommen till Canon Helpdesk!” till kunderna där. Men faktum är att en som ringer till en kundtjänst är så pass koncentrerad på att framföra sitt eget ärende så vi som svarar skulle nog kunna säga vad som helst som välkomstfras. (Var inte oroliga, jag har ingen intention att bevisa den tesen.)
Nya kunder, nya problem, nya lösningar och nya kollegor. Det finns inget bättre sätt att få in en fot i ett nytt företag än att börja på dess kundtjänst. Nätverkande blir naturligt och en får en jättebra empirisk utbildning i företagets produkter och kultur. Jag satt på kundtjänsten för Handelsbanken i ett och ett halvt år innan jag gick vidare till fondadministration, som vi avhandlar i ett annat inlägg en annan gång.
Vid flytten ner till Malmö hamnade jag till slut på kundtjänst igen, den här gången för Handelsbanken, alltså inte livförsäkringar utan allt annat inom banken. Främst rörde min support internetbanken och jag kände mig som varandes tillbaka i fadershuset. Jag förkovrade mig snabbt och visade framfötterna, men förvånades över hur unga de som jobbar på kundtjänst blivit. Annat var det när jag började jobba, då var alla i min ålder!
Så en dag kom mitt förflutna ifatt mig! En äldre herre ringde in och klagade över att det var något fel på ett dokument han behövde skriva ut från internetbanken. Papperet blev blankt! Det lät mycket egendomligt, tyckte jag och gick in på dokumentet han ville skriva ut. Det var en faktura i gråa nyanser och med en html-länk ungefär på mitten. ”Är utskrifterna helt blanka?” undrade jag. ”Faktiskt inte”, medgav herrn i luren, ”mitt på papperet står det ‘hemsida’ i blått!” Jag log brett.
”Har du en Canon-skrivare?”
Han blev mycket nöjd.
Mitt Afrika IV – Mitt Ndutu
För tidigare avsnitt av reseberättelsen klicka här: Del I, Del II, Del III.
Det var som sagt en decimerad skara som stod upp på morgonen efter färden över gnuhavet. Två stannade hemma med magsjuka från morgonens safari, och två andra, däribland jag, hade en ganska skaplig feber. Den ende som var i tiptop kondition var naturligtvis pappa Bengt, och så den ständigt fryntlige chauffören Daniel såklart.
Ut i reservatet med oss, och det stod inte långt på förrän vilddjuren bredde ut sig framför oss. Vi kunde pricka av två av Big Five redan efter första kröken, då tre vattenbufflar med de obligatoriska oxhackarfåglarna i ögonvrårna stod och tog en morgonslurk ur ett vattenhål, bara 50 meter från några morgontrötta, proppmätta lejon. Lejonen låg så stilla så att gamarna satt en bit bort och slickade sig om näbbarna. Ännu en liten bit bort passerade vi en död gnu. Den hade förmodligen segnat ner och självdött helt nyligen för den var helt intakt. På hemvägen åkte vi förbi några renätna benknotor. Det var samma gnu.
En bit bort såg jag min första marabustork, och aldrig förr eller senare har jag väl sett ett så alltigenom mardrömsfult djur! Inte undra på att skrället ingår i the Ugly Five! Inte heller är det speciellt sympatiskt, inte bara för att det är en fågel, vilket i min bok ger några extra feta minuspoäng, utan också för dess sätt att stå lite vid sidan av och titta på när de mer hungriga gamarna kalasar på ett kadaver. Den påminner lite om en hovmästare som står och övervakar så allt är till belåtenhet i asätandet. Fullkomligt vidrig skapelse.
Plötsligt pekade Daniel mot horisonten och ropade ”Cheetahs!” Geparder! Omringade av bilar höll två gepardbröder på att showa för turisterna. Geparden gillar att hoppa upp på saker för att få mer utsikt, de är savannens hackkycklingar och blir alltidbortjagade av leoparder och lejon, det är väl därför de lärt sig springa så fort. Men ser de en bil är det inte alls ovanligt att de hoppar upp på dess huv. Varmt och högt, kan det bli mer komfortabelt för en gepard. Nu var de här bröderna (Daniel hävdade att de var bröder i alla fall, jag antar att en lär sig bedöma ålder och beteendemönster efter att ha sett tusentals) i full färd med att spana efter byte eller mobbare. En av dem passade dessutom på att kolla en jeeps underrede efter rost. Jag döpte bröderna därför till Roy och Roger.
Det blir 10 lök. Ring mäj sän!
Innan vi lämnade dem ställde de tjänstvilligt och oväntat upp sig på en gruppbild av spektakulärt slag.
Are you cheetahing on me?
Lunch intogs och efter den hade en av de magsjuka återanknutit till gruppen. Eftermiddagen ägnades mest åt leopardspaning, vilket är en särdeles svår konst. Mycket skumpig offroad-körning bland höga träd resulterade i ingenting och vi återvände till lodgen med endast några strölejon, i och för sig pampiga, sedda. På kvällen efter middagen slog febern mig med full kraft och jag låg och yrade och skakade hela natten. Jag var helt inställd på att tillbringa dagen på lodgen och inte skumpa runt på vägarna, men när en elefant plötsligt väldigt fotogeniskt spatserade förbi frukostserveringen så ändrade jag mig och hängde med i alla fall. Och det kommer jag aldrig att ångra.
Low five!
Leoparden låg fullt synlig i trädet och mös i solen. Samtliga jeepar i hela Serengeti stod runt den, men det brydde den sig inte nämnvärt om. Daniel var lyrisk, så här bra bilder fick en inte chansen att ta varje år. Och vi plåtade och plåtade och plåtade….
Någon timme senare när vi åkt vidare på nya äventyr stannade Daniel bilen och pekade ner på marken precis bredvid den. Där låg en hög osande zebrainälvor som en gepard förmodligen lämnat kvar. Äcklat fascinerad tittade jag på kletet och tänkte inte på vad som brukar hända när det ligger sånt godis på savannen. Plötsligt hade jag en gamvinge en meter från ansiktet. Som trogna läsare känner till (ja, faktiskt behöver ni ju inte vara trognare än att ni läst hela detta inlägg) så är jag starkt kritisk till fåglar, speciellt de stora, köttätande. Nu fick jag välbehövlig chockterapi och ett minne att dra fram för evig tid när jag behöver tänka att det i alla fall kunde varit värre.
Lite senare vägdes skräckupplevelsen upp av ännu en av resans höjdpunkter. Daniel pekade och utbrast ”Turtle!” och 50 meter längre bort återfanns just en sådan. Och tro inte att det var någon jättesköldpadda, utan det rörde sig om en normalstor leopardsköldpadda. Jag älskar sköldpaddor! Världens coolaste djur.
Den här dagen var den absolut bästa fotodagen på hela resan så jag avslutar med ett par riktiga skönheter.
Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.
Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!
Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?
Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.
Resan fortsätter i Del V – Mitt Ngorongoro!
Mitt Afrika III – Mitt Serengeti
För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II.
Nästa morgon var vi uppe tidigt för att ge oss av mot Serengeti. En finfin frukost och så iväg på skumpiga vägar. Vi passerade våra två återstående resmål, Ngorongoro och Lake Manyara och stannade och åt medhavd lunch i ett skjul. Vi stannade också vid en turistfälla, eller som det heter i Tanzania: art shop. Jag hade två beställningar hemifrån, avokado och någon fin tavla till barnkammaren, gärna med mycket djur på. Jag stod och tittade på en riktigt fin tavla med både djur och Kilimanjaro på när en kvinnlig expedit kommer fram till mig. Hon undrade om jag tyckte om tavlan, och det sa jag sanningsenligt att jag gjorde. Hon sa att den kostade 80 USD. Jag tyckte att oj, det var dyrt! Hon tittade trött på mig och gav mig några snabba instruktioner.
”Nu är det meningen att det ska gå till på det här viset. Jag säger ett högt pris, du säger ett löjligt lågt pris och sedan prutar vi upp och ner ett tag för att mötas ungefär på mitten. Ok?”
Mitt CV hävdar att jag har lätt för att ta instruktioner och det visade jag nu genom att föreslå 30 USD. Hon undrade om jag försökte råna henne. Jag undrade det omvända. Hon gick ner till 70. Jag upp till 40. Och så höll det på klädsamt länge. Vi möttes på 60 USD, och jag ser det som att hon fick en extra femma som tack för underhållningen.
En massaj monterade ner tavlan och slog in den i ett prydligt paket, som jag sedan bar med mig genom hela Tanzania och höll bara på att glömma en enda gång. Det första jag gjorde när jag kom hem var att lämna in tavlan till inramning på Grönegatan, varifrån den ännu ej återkommit, snart tre månader senare. Vem behöver hela Afrikas savann när en har små källarlokaler i Lund att slarva bort saker i?
Världens ände
Plötsligt tog världen slut och ersattes av savann utan träd så långt ögat kunde nå. Det var en helt osannolik upplevelse, den absolut största känslan av litenhet och utsatthet jag någonsin upplevt. Nån enstaka gasell kom skuttande men annars oändlighet av ingenting. Plötsligt började vi skymta svarta prickar vid horisonten. Tusentals svarta prickar. Gnuer!
Vi var snart ifatt dem och följde deras vandring, vi skulle uppenbarligen åt samma håll.
Det finns olika kvintetter av djur som en afrikaresenär brukar beta av för att känna att hen fått valuta för pengarna. Först har vi Big Five. De är elefant, noshörning, lejon, leopard och vattenbuffel. Sen har vi Small Five. De är elefantnäbbmus, noshörningsskalbagge, myrlejon, leopardsköldpadda och buffelvävare. Vår reseledare ville inte riktigt hålla med mig när jag framkastade den vilda teorin att de små fem var utvalda för att deras namn innehöll de storas, men visst känns det väl ganska troligt? Till slut har vi Ugly Five, hyena, gam, marabustork, vårtsvin och givetvis gnu!
Från oändlig tomhet hade vi nu m a o hamnat i oändlig fulhet. Några zebror som hamnat i fult sällskap bröt av mot den smutsgråa fonden, men annars var det gnu för hela slanten. Vi dansade med gnuerna i nån timme innan vi började se annan vegetation igen. Vi var framme i Serengeti!
Klockan hade tickat en bra bit in på eftermiddagen men vår guide Daniel ville åka ner till en sodasjö en bit från lodgen innan vi inkvarterade oss där. Kanske skulle vi få se några flamingos och en eller annan flodhäst? Och jo, nog fanns där flamingos alltid! Och bortom dem hörde man gnäggningarna från flodhästar också. Daniel försökte köra lite närmare för att vi skulle få bra bilder…
Hoppsan………..
Och så gick det till när vi körde fast med jeepen mitt i Serengeti utan kontakt med omvärlden. Där stod vi med endast ovansidan av navkapslarna kikandes upp ur dyn och kunde varken komma fram eller tillbaka. Inte så långt bort från oss råmade flodhästarna betänkligt och om det är något en vet på safari så är det att det är läge att sticka fort om flodhästarna kommer upp ur plurret i närheten. Vi var allt annat än avslappnade och spanade efter räddningen. Eller döden, som lika gärna skulle kunna dyka upp runt kröken. Den femte bilen vi såg och vinkade efter såg även oss. Ett försök att vinscha upp bilen, som höll på att sluta med att även räddningsbilen fastnade, misslyckades, och reseledaren och den enda damen i vårt sällskap, den norska diabetikern Björg som redan mådde dåligt efter solskenet mitt i ingenting, fick skjuts till lodgen för att hämta bättre hjälp. Nu gällde det att överleva tills dess. Mörkret föll snabbt, och vi befann oss alltså vid ett vattenhål. Och plötsligt skriker en av oss: ”Lejon! Lejon!”
De två som blivit uppräknade kom smygande ner mot stranden. Hade det varit lite ljusare hade vi säkert sett hungern lysa ur deras ögon. Eller kanske ändå inte, för när vi började vifta och schasa som bara väldigt urbaniserade människor med övertro på sin egen farlighet kan göra så vände de på tassen och gav sig iväg efter annat, mer vant byte.
Piece of cake
Kort därefter blev vi räddade av tre smågrabbar, en traktor och en bärgningsteknik som antydde att det här var vardagsmat för personalen på Ndutu Lodge, där vi fick en sen middag under övervakning av husets genetter och inkvartering i afrikanska tält, dvs ordentligt murade stenhus med rinnande vatten och dusch. Strax efter att vi gått och lagt oss checkade även gnuerna in och fyllde hela gårdsplanen, förandes ivrig dialog resten av natten. Morgonen därpå var tre av oss febersjuka, däribland jag själv. Men sådant får en inte låta hejda sig när en är ute på sitt livs äventyr.
Fortsättning följer i morgon, vi avslutar med ett par skrytbilder.
”Vad ska vi hitta på?”
”Vet int. Hitt på nåt!”
Den suddiga pygméfalken är lite vanligare än den skarpa, men fortfarande tillräckligt ovanlig för att ett foto på den gör att en får ligga garanterat på fågelskådarnas årliga kongress. Påstod en fågelskådare i sällskapet alltså.
En blick säger mer än tusen ord. I det här fallet är vart och ett av orden ”Far åt helvete!”
Resan fortsätter i Del IV – Mitt Ndutu
På bar gärning
Emily har gått iväg på brunch med några dambekanta och jag sattes att vakta ett fat med kladdkakemuffins som hon bakat. Men nu var jag bara ute ett ärende och när jag kom tillbaka var muffinsen borta!
Som tur var hade jag monterat en bevakningskamera och fick snart mina misstankar bekräftade!
Hur får man förresten lättast bort chokladfläckar från ett tangentbord?
Profylax
Igår kväll åkte vi in till Malmö för att gå på profylax. Via MVC i Lund hade vi bara fått en eftermiddags föräldrautbildning som varit lite av en besvikelse. Av tre utlovade föredragshållare hade en ställt in p g a dubbelbokning och en betett sig som ett skrämt djur som poängterade hur ont det kommer att göra. Inte bästa uppladdningen, tyckte vi och kontaktade ett företag som koncentrerar sig på förlossningsförberedande verksamhet. Det heter Rundosund och har sina lokaler på sjukhusområdet vid Triangeln i Malmö. Kursen består av två träffar på tre timmar vardera. Nästa onsdag väntar del två.
Vi kom dit först av alla, och varje gång det händer blir jag alltid så stolt över Emily, som jag länge trodde var obotlig tidsoptimist. Vi hälsade på en oerhört mild varelse som visade sig vara kursledare och företagets grundare. Jag tyckte direkt att hon påminde om någon, men kunde inte komma på vem.
Vi var åtta par totalt, och vad jag kunde avgöra så var jag överlägset äldst i rummet, kursledaren borträknad. Inget konstigt med det. Kursledaren började med att presentera sig och sitt företag, hon var som sagt mild i rösten, norrländsk och såg oförskämt frisk ut, ett lite speciellt drag över munnen….
Lill-Babs!
Sedan satt jag och fascinerades över detta och funderade på hur de kunde vara släkt, när det plötsligt blev deltagarnas tur att presentera sig. Det gick till på så vis att damen i varje par (gruppen var homogent hetero) fick säga sitt namn och sitt beräknade förlossningsdatum, samt beskriva känslan hennes partner skulle ha när han tryckte ner handtaget till förlossningsavdelningen den där dagen i en snar framtid. Sedan gjorde partnern rätt i att hålla med och så göra samma sak, men han behövde inte upprepa BF, såklart.
Någon berättade om sin förlossningsrädsla, någon var peppad, och en berättade att de fortfarande var chockade av att ultraljudsläkaren som överraskning sagt: ”Och där har vi dom båda.” Emily beskrev på pricken hur jag planerar att känna mig, lugn och trygg i förvissningen om att sjukvården och människokroppen kan hantera situationen, inställd på att göra vad jag kan och finnas där, och framför allt väldigt, väldigt förväntansfull. Jag lyckades nog också titta i spåkulan på ett adekvat sätt. (Det här stycket kommer jag förmodligen få äta upp vad det lider….)
Apan muttrar om kollektivavtal, men offrar sig för konsten…
Så tog Lill-Babs upp en jättestor raggsocka som vi sett en likadan på den tidigare föräldrautbildningen. Jag undrar om det är ett speciellt syslöjdsmoment under barnmorskeutbildningen där de får lära sig sticka sin egen yllelivmoder? Ur sockan pressades så en bebisdocka fram. Mycket illustrativt. Så går alltså en förlossning till? frågade Lill-Babs retoriskt. Alls icke! Nu började Lill-Babs skälla på sin man, som inte var närvarande, för att han påstått sig vara just det under hela hennes första förlossning. Närvarande, alltså. För som alla vet så börjar ju förlossningen långt, långt tidigare, och under det mesta av den tiden hade Kenneth sovit. Den aktiva delen av en förlossning tar 8-15 timmar om inte längre, sa Lill-Babs milt.
Mycket pedagogsikt, men samtidigt ganska grundläggande kan jag tycka. Sov inte när modern till ditt snart födda barn skriker av smärta!
Fikapaus, och till min stora förvåning höll Emily inte med mig om likheten med Lill-Babs. Hon blev t o m lite irriterad över att jag påstod en sån sak, för nu skulle hon ju börja tänka på Lill-Babs och den tanten ville hon inte ha närvarande på sin förlossning, inte ens i tanken. Jag gjorde en minnesanteckning om att inte ta med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” på spellistan till förlossningen.
Efter pausen delades vi upp i två grupper, männen i den ena och kvinnorna i den andra. Vi fick tre frågor. Vad kan göra kvinnan avspänd under förlossningen? Vilka känslor är viktiga att förmedla för att hon ska vara avspänd? På vilka sätt kan vi förmedla dessa känslor? Tre svar på varje fråga skulle vi komma upp med i gruppen. Den första frågan blev vi män väldigt nöjda med eftersom den fick ett riktigt sloganformat:
- Musik
- Massage
- Mindfulness
Den andra trippeln blev inte lika klatchig men fortfarande kärnfull:
- Lugn
- Trygghet
- Glädje
På den tredje blev det en del diskussion, någon föreslog mutor, någon annan en varm dusch. Jag försökte lansera begreppet målbild som Emily läst och delat med sig om, att det är viktigt att skapa sig en bild över hur det ska bli när det är färdigt, och då ska det vara så definitivt färdigt att alla tre (eller fyra) är hemma i hemmets lugna vrå igen. Just den termen föll inte i någon jord alls och till slut enades vi om att svara lite omständligt:
- Positiv distraktion
- Coacha/Se framåt
- Struktur
Positiv distraktion innebär att när det blir jobbigt så ska vi börja prata om nåt annat, nåt trevligt gemensamt minne kanske, som tar hennes fokus bort ifrån det plågsamma underverket som håller på att ske. ”Coacha/se framåt” betyder ungefär målbild, men vem är jag att anmärka på folks ordval? Och struktur är väldigt viktigt, den som inte har värkar kan lättare koncentrera sig på att stå för regelbundna födointag och fysisk aktivitet.
Kvinnornas listor var ganska lika våra, istället för Mindfulness hade de mycket insiktsfull kommit på Trygga personer, d v s förtroendeingivande personal. Typiskt oss karlar att inte tänka på sånt, vi trodde kanske att vi skulle kunna klara oss själva?
Och naturligtvis hade kvinnorna med Målbild på sin lista, just saying…
Nu hade Lill-Babs ritat fyra olika Bart Simpson-frisyrer på whiteboarden. Det var dags att lära sig andas genom värkarna. Det fanns tre kategorier, Lång, Mellan, Kort och Kryst. Varje sort började alltid med ett par långa andetag, sedan korta i varierande frekvens och sedan när värken var slut anbefölls en så ljudlig suck som möjligt. Vi män fick i uppdrag att naturligtvis andas med, men först och främst skulle vi nypa våra partners så hårt vi kunde i överarmarna, för att simulera något som med lite god vilja kunde liknas vid en värk. Det gick verkligen mot hela min person att göra så, och första gången fnös Emily också ”Mes!” till mig. Det motiverade tävlingsmänniskan i mig till skärpning i alla fall. Det kom inga fler klagomål.
Vi avslutade med en avslappningsövning där Lill-Babs framförde ett spår från sin senaste platta, som vi senare också fick med oss hem. Jag förväntade mig så smått ”En tuff brud i lyxförpackning”, men det var naturligtvis en andningsinstruktion som gick igenom alla förlossningens faser. Och där låg vi och andades och snyftade så smått och allt blev ännu mer verkligt.
Snart är du här, älskling! Vi ska försöka vara redo.
Händige herrn
Jag trodde länge att jag var en renodlad teoretiker. I skolan var de praktiska ämnena alltid mina sämsta, och så här i efterhand får jag tillskriva detta dels min tävlingsinstinkt och dels min försiktighet. Jag har, som berättats i tidigare bloggprojekt, alltid i görligaste mån strävat efter att inte slå ihjäl mig, och detta gjorde mig inte till en motiverad idrottare exempelvis. När de andra pojkarna (och i viss mån flickorna) stångades om en boll så stod jag och luktade på blommorna. Det är faktiskt helt sant, jag har ett speciellt minne från en idrottstimme på lågstadiet då hela klassen skulle ”spela fotboll”. Fröknarna var också med. Allihopa sprang i tät klunga fram och tillbaka över planen med bollen och en av fröknarna i spetsen. Men inte jag, för jag stod och tittade på några blommor som växte på en helt annan del av planen. Hade jag sprungit i den där klungan hade jag ju kunnat bli nertrampad!
Tigger RU BANK, ditt SPÅN?
Sedan blev det dags för slöjd. Och om det är någonstans en otränad knatte kan bli ihjälslagen så är det i en slöjdsal, speciellt när Kalle Bergström klipper ut kaststjärnor i plåt. Alla pojkarna gjorde maskingevär i trä, och jag gjorde smörknivar som värsta Jonas Gardell. Och när alla andra var ute och lekte med sina maskingevär så tröttnade läraren, som gick under den smickrande benämningen Trä-Hitler, på mina tafatta tag med ettans sandpapper, tog den arma träbiten till svarven och på en minut hade jag en jättefin smörkniv. Inte konstigt då att jag ansåg det meningslöst att jag skulle kasta bort min tid där, eller hur? En måste ju tänka effektivt.
Varsågod nästa!
Då var det bättre med syslöjd! Där satt en mest stilla och det otäckaste som kunde hända var att en stack sig på en nål, eller brände sig på ett strykjärn, men för att lyckas med det så behövde en ju vara så urbota klantig, så det hände ju inte oftare än kanske nån gång i veckan. Jag utvecklade ett kortvarigt intresse för brodyr och presterade riktigt skapliga tygkassar och förklän, virkade grytlappar och stickade t o m lite, men sen kom högstadiet och jag blev för tuff. Tyckte jag,
Så kom hemkunskapen och där var det ju synnerligen svårt att slå ihjäl sig. Istället infann sig prestationsångesten. Jag var uppväxt med mästerkockar i flera led åt alla håll, och jag hade dessutom ett väldigt maträttspatos, ingenting fick gå till spillo! Och till spillo var just vad saker gick i mina första tafatta försök vid spisen. Vaniljsåsen blev för tunn, pepparkakorna för brända, potatisen för hård, spaghettin för mjuk. Och ingen uppmuntran fick jag direkt i det hårda tonåringsklimatet. Min matlagningspartner Fidde muttrade nåt om att jag inte ens kunde hyvla ost ordentligt.
Inte konstigt att jag valde den mest teoretiska gymnasielinjen som fanns på den tiden, N. Borta var slöjden, borta var hemkunskapen. Idrotten fanns fortfarande kvar och plågade mig, men där kunde jag alltid trösta mig med att jag ändå var den ende i klassen som just då platsade i ett landslag, nämligen Othello-landslaget.
Men tiden gick och långsamt började jag försona mig med praktiken och insåg att det inte var så farligt. Först ut att knyta vänskapsband med mig var idrotten. I lumpen hamnade jag i en pluton av mestadels slashasar utan kondis och plötsligt var jag en av de bästa och snabbaste, och det var uppmuntrande för tävlingsmänniskan i mig. Skytte lärde jag mig dock aldrig, men det är jag snarare stolt över.
Under min andra spääxperiod blev jag plötsligt dekorchef, och det verkade bero på att jag gjorde nåt rätt och kunde nånting inom det gebitet. När jag tänkte efter så insåg jag att så faktiskt var fallet. Teorin var avklarad, nu visste jag hur man gjorde och vågade prova ordentligt! Där lärde jag mig också att medarbetare är en bra grej, om du kommer på att du vill ha ett dinosaurieskelett i papier-maché på scen så behöver du inte nödvändigtvis göra det själv, i en spääxensemble finns det alltid nån som är ännu lite galnare.
Efter det åkte jag till USA ett tag för att jobba i min kusins datafirma, men när firman gick i stå p g a datavirus blev jag satt på andra sysslor. Jag upptäckte att jag faktiskt kunde måla en hel övervåning utan att förstöra nåt, samt slipa utemöbler, montera kontorsdito och tömma en långtradare på bara ett par timmar (ok, vi var tre personer som hjälptes åt). Jag började förstå att jag gått och blivit duglig.
Och sist men inte minst så omfamnade jag matlagningens ädla konst! Och jisses, vad jag ångrar mig att jag inte övervann den ångesten tidigare! Jag har visat mig vara en riktigt skicklig kock, jag kastar mig dödsföraktande ner i kokboken och numera går sällan något till spillo. Och om det gör det nån gång, så är det ju inte hela världen.
Och nu är jag som ett litet barn på julafton inför hantverkarnas ankomst till Staffanstorp. Jag vill moka ett rör! Jag vill borra i betong! Jag vill fälla ett träd!
Jag kommer att bli skitjobbig. Ge mig ett jobb så de slipper mig. Här är mitt CV.
Banjo-Herren söker jobb igen! 