Sommarteatern var ett projekt som genomfördes under tre somrar 1983-1985 och gick ut på att våra dramagrupper slogs ihop och satte upp en pjäs som skickades på turné i Kristianstads kommun. Exotiska platser som Tollarp och Degeberga besöktes och det var helt vansinnigt kul. 1983 hade vi spelat Det blåser på månen och jag hade dubblerat i rollerna som major Rytter och herr Högman, och för dem som inte känner till storyn så kan jag förklara att herr Högman var en giraff. Jag spelade tack och lov framdelen, bakdelen spelades av den numera välkände dramatikern Lukas Svensson.
1984 var det dags för Skattkammarön, och i rollen som den djärve ynglingen Jim Dawkins återfanns Katja. Själv spelade jag doktor Livesey. (Jag tar faktiskt för givet att ni är bekanta med historien, om inte; Bli det!)
Redan på premiären höll Katja på att stryka med. En kuliss blåste omkull (vi spelade utomhus) och Katja fångade den skickligt med bakhuvudet. Hon fick föras av scen, en (annans) förälder utan fingertoppskänsla bräkte ”Trä mot trä gör ingen skada!” och sedan fortsatte den hjältemodiga som om inget hänt. Hon glömde några repliker, men det var inte så farligt. Jag fick visa mig duktig när jag som doktorn fick hitta på lite ledande repliker för att Katja skulle komma ihåg sina. Som ”Har ni fått några nya gäster här på värdshuset?” och ”Jaha, vad är det för en då? Någon sorts sjökapten, kanske?”

Katja stannade kvar i branschen och var med i Teater Nebulosas (som vi kallade oss) alla succéer. Hon var en av dem i fåtalet som kunde sjunga och fick därför ledande roller i våra musikalprojekt. Hon framförde bland annat en grovt opassande sång jag skrivit på temat ung kärlek. Den innehöll både överdrivna beskrivningar av menstruation och uppmaning till pedofili. Den skäms jag fortfarande över, men Katja höll god min.

Jag glömmer aldrig hur hon tog hand om mig en av de otaliga gånger i tjugoårsåldern som jag fick mitt hjärta krossat. Hon fångade upp mig där jag föll, satte mig varligt ner på gräset i Tivoliparken och så pratade vi om livet tills jag ville behålla det.

En annan sak som jag aldrig kommer glömma var den sista föreställningen på ”Nya folk och rövare i Kamomilla stad”. Alla var på ett otroligt tramshumör för att det snart var slut och hittade på alla möjliga skämt. Katja överraskade sin motspelerska med att ha på sig steppskor och börja steppa mitt i ett raseriutbrott.

It was the best of times, it was the worst of times….

Katja har inte lämnat scenen. Hon är numera professionell dansare, även om skador i nacke och rygg ställt till det för henne. För ett antal år sedan anslöt hon till mormonkyrkan och nu bor hon i Göteborg.

Kram på dig, Katja! Hoppas nästa gång vi ses blir ett lite gladare sammanhang än senast. (Den historien får anstå till en annan dag och en annan vän…)

This text will follow in english.

På danska linjen satt från början bara två personer, så jag som skåning antogs vara så pass dansk att jag fick ta samtal på den linjen också. De två danskarna var den buttre men hjärtegode Frank König, som lämnat Facebook och därför tyvärr inte får något inlägg om sig, även om han var min mångårige bowlingpartner, och Kasper Bedsted. Kasper var mycket intresserad av film och med tiden tapetserade han sitt kontorsbås med ”testutskrifter” av olika filmaffischer, till den sparsamma ledningens milda ogillande.

Kasper följde gärna med ut på en afterwork, en gång hamnade vi på ett bisarrt ställe som var inrett som en gravkammare, men de mest minnesvärda kvällarna var de återkommande träffar danskarna hade på Hairy Canary, och som jag som hedersdansk ibland fick följa med på. Hairy Canary var bäst i Bryssel på att blanda Long Island Ice Tea och detta uppskattade vår lilla grupp till fullo. Vissa kanske skulle säga till fyllo…men det gick för det mesta väldigt städat till.

Kasper var över huvud taget inte någon som hetsade upp sig så det märktes. Ett återhållet skratt eller en road blick fick en nöja sig med som bekräftelse. När vi samtalade föredrog vi att prata engelska med varandra, så blir det ju lätt mellan danskar och svenskar. Han gjorde alltid ett tryggt och pålitligt intryck på mig, och värnade om sin integritet. Han blev kvar relativt länge på Canon, men slutade i alla fall något år före mig, och gifte sig kort därefter med sin Jeanne.

Kram på dig, Kasper! Och skål!

 

In the beginning of the project there were only two agents on the Danish lines, som I had to, being a Scanian and supposed to understand Danish better than other Swedes, help out by taking Danish calls. The two Danes were the grumpy but gold hearted Frank König, who has left Facebook and therefore sadly doesn’t get his own story, even though he was my bowling partner for years, and Kasper Bedsted.

Kasper was a big film enthusiast and over time he covered his cubicle with ”test prints” of movie posters, to the economic management’s mild displeasure.

Kasper gladly joined an after work. Once we ended up in a joint designed as a crypt, but the most memorable evenings were the ones at The Hairy Canary. The Danish team met and honored the fact that The Hairy Canary mixed the best Long Island Ice Tea in Brussels. Sometimes I joined, being an honorary Dane. There could be quite a lot of drinks….but we handled it (most times) with style.

Kasper was not a man of big reactions. A held back laughter or a amused blink was the acknowledgement you could expect. When we talked we kept to the English language, as it so often gets when it comes to Swedish and Danes. He made a stable and reliable impression on me, and guarded his integrity well. He stayed quite a while on the Canon project, left it maybe a year before me, and got married to his Jeanne not long after that.

Hugs to you, Kasper! And cheers!

Det är underligt, det där med vissa Facebook-vänner. Vissa lägger man till som lite av en självklarhet, man tycker att dem har man ju känt hela sitt liv, och sedan kommer man på att jo, men har vi egentligen nånsin känt varandra?

Så är det med Carl. Vi har egentligen bara träffats och gjort nåt tillsammans en gång i livet, och jag kan för mitt liv inte komma på exakt när det var, men det borde varit 1984, eller senast 1985. Sedan dess har vi bara existerat i varandras periferier. Ändå kändes det självklart att lägga till honom på Facebook.

Det vi gjorde den där gången var att spela tillsammans i kommunala musikskolan. Jag spelade piano, han spelade tvärflöjt, och vi tussades ihop för att framföra ett stycke som jag naturligtvis glömt vilket det var på en uppvisning, som jag svagt har för mig ägde rum i Åhus församlingshem. Jag minns inte hur det gick eller lät, men det brukade gå bra på den tiden, så jag antar succé. En rolig episod från förberedelserna inför framträdandet har dock etsat sig fast. Jag cyklade hem till Fredrik, som han då kallades (och ju fortfarande heter) och det spöregnade. Jag kom fram, knackade på och när Fredrik öppnade sa jag skämtsamt: ”Får man landstiga här?”
Då hör vi Fredriks mamma från köket: ”Ja, du kan visa lite i vardagsrummet!”
Det visade sig att hon hört fel och tyckte jag frågade om jag fick dammsuga där. Tydligen var det vanligt med dammsugarförsäljare i kvarteren runt vattentornet på den tiden.

Sedan den sannolika succén, kanske på församlingshemmet med det okända stycket, har våra existenser tangerat varandra fortlöpande. Carl gick i Andreas Ohlssons klass, jag bodde ett tag granne med hans mormor, o s v, men nåt mer umgänge har det inte blivit. Ändå känns det som vi känner varandra.

Carl bor numera i Åhuskärr, har två barn och är enligt ryktet skivbolagsdirektör. Det är inte alls illa pinkat det!

Kram på dig, Carl Fredrik, och hälsa mamma!

Efter lunch den första dagen anslöt ännu en medlem till vårt team. Alex hade varit på intervju ganska sent och fick inte reda på att han fått jobbet förrän samma morgon, så därför blev han lite sen till introduktionen, vill jag minnas.

Alex är en äventyrare med bergsklättring som specialitet som nu kommit till ett av Europas plattaste land. Han bytte säkerhetsselen mot headset och blev snabbt en skicklig supporttekniker som brydde sig mer om kundnöjdheten än effektiviteten. Han visade sig vara en jäkel på att spela Risk, och även i övrigt en ytterst sympatisk person.

En gång firade vi jul ihop. Det låter mysigare än vad det är, Canon Sverige bestämde helt enkelt att de ville ha kundtjänsten öppen på julafton så att alla skulle kunna få hjälp att komma igång med sina nya julklappar. Jag och Alex anmälde oss som frivilliga och så satt vi där och gjorde ingenting en hel arbetsdag. Naturligtvis var det ingen som trodde att kundtjänst skulle vara öppen på julafton! De enda som ringde var kollegor som åkt hem till Sverige över helgen och nu tyckte att vi åtminstone kunde få höra lite av Kalle Anka, eller bara ville höra hur det gick alternativt retas. Vid lunch åkte Alex medhavda snaps fram och när arbetsdagen tog slut vid fem så rumlade vi salongsberusade ut i julaftonsnatten och jag gick direkt till flygbussen. Vid midnatt var jag hemma hos föräldrarna i Åhus. En mycket speciell jul. Kommande jular gjorde Canon inte om det felbeslutet.

Alex stannade nåt år på projektet och gick sen vidare mot horisonten och nya berg att klättra. Han flyttade småningom hem till Sverige där han bl a sysslat med import av ägg. Vi träffades över en lunch en gång, och så var vi gäster på samma bröllop en annan gång. Själv gifte sig Alex med sin Karine, som han redan var tillsammans med under Bryssel-tiden. De har numera tre barn. Alex engagerar sig mycket i välgörenhet och lånar ut pengar till tredje världen via KIVA, en mycket behjärtansvärd verksamhet.

Kram på dig, Alex!

18:e februari 1984 var dagen när jag tog steget ner i tävlingsträsket. Avundsjukt hade jag sett broder och fader mäta krafterna i hjärnornas kamp och det var ju oundvikligt att jag också skulle börja. Första öppna Othello-turneringen på svensk mark (SM var på den tiden endast öppen för dem som klarade ett par kvalificeringsfrågor via post först) gick av stapeln i Malmö och hela 26 spelare mötte upp från tre olika länder, Sverige, Danmark och, lite oväntat kanske, Schweiz.

I en av mina första tävlingsmatcher nånsin fick jag möta Ingerun. Eller t o m i två av mina första tävlingsmatcher. Jag fick stryk i bägge. Ingerun blev 17:e och jag 18:e i turneringen. Karsten och Nils vann respektive blev tvåa. Pappa Bengt var i storform och blev 8:a.
Några månader senare ringde Ingerun upp oss och undrade om hon fick åka med oss till nästa turnering i Eskilstuna. Hon fick både följa med och sitt genombrott med ett silver. På den resan var min mamma Lena med, och jag tror Ingerun också minns hur Lena kom på att Ingerun var släkt med en av hennes studentkamrater. Världen är bra liten ibland!

Ingerun var länge en av Europas bästa kvinnliga Othello-spelare, men jag tror bara det blev ett VM, i Barcelona 1992, där hon slutade på delad 18:e plats, som ni kan se via länken.

Vi har väl aldrig varit speciellt nära vänner, jag och Ingerun, men hon har alltid haft en sagolik förmåga att dyka upp överallt, som överdomare i bordshockeyturneringar, i bridgesammanhang, i andra helt Othello-oberoende Facebook-vänners vänlistor och nu även som barnboksförfattare. Hennes blogg Boktjuven rekommenderas.

Kram på dig, Ingekung!

.This text will follow in english.

Så kommer vi till den sista i raden av finskor den där första dagen på jobbet våren 2003. Henna Välikangas hade ilsket rött hår och mindre ilsket humör. Hon satt snett bakom mig i kontorslandskapet och när jag tänker tillbaka på den tiden är det ett ord som återkommer. ”Aivan!” Jag reserverar mig för eventuella felstavningar. Det var det enda finska ord jag lärde mig under hela tiden, och det betyder ungefär ”jag förstår”, eller möjligtvis ”just det”. Tack för den språkkursen, Henna. Förstående och/eller bekräftande, sådan är du i mitt, i och för sig dåliga, minne.

Henna och Kirsi var i det närmaste oskiljaktliga, och de gick även vidare till Generali i princip samtidigt. Vi fortsatte dock att ses regelbundet, och jag lärde även känna hennes dåvarande sambo. Och jag vill passa på att be om ursäkt för att jag gick alldeles för tidigt från hennes 25-årsfest (eller var det bara 20?) om jag inte gjort det förut. Vi har ju träffats igen, senast sommaren 2009.

Numera bor Henna nästgårds, bara en bro bort i Köpenhamn. Kram ´på dig, Henna!

 

We have reached the finish line of the Finnish line of ladies I met that spring morning in 2003. Henna Välikangas had sharp red hair, a sharp mind and an everything but sharp way around people. She sat right behind me in the office landscape. One single word springs to mind when I think of those times: ”Aivan!”

I am aware of the imminent possibility of spelling mistakes.

It was the only finnish word I learned during all this time, and it means ”I understand”. Or ”that’s correct”. Thanks for the language class, Henna! Understanding and confirming, that’s how you come out in my, by all means not that sharp, memory.

Henna and Kirsi were almost inseperable at work and left it for Generali at the same time. But we still met regularly for a beer or two. What was the name of our favorite joint again, close to Bourse? I also came to know her room mate/boyfriend back then.

And I want to take this opportunity to ask you to forgive me for leaving your 25th birthday party (or maybe it was the 20th?) way too fast, if I haven’t said that earlier. We have met since, last time in the summer of 2009.

Nowadays Henna lives nearby, only a bridge away in Copenhagen. A big swedish hug to you, Henna!

 

Jag är rätt säker på att träffade Andreas första gången nån gång i december 1983 i samband med kulturnämndens dramagruppers julavslutning. Jag började i en barnteatergrupp på hösten 1982, och ett år senare anslöt Andreas. Vi var i princip de enda killarna i verksamheten. De första åren gick vi i olika grupper, men när nästan samtliga i min grupp slutade flyttade jag över i Andreas grupp.

Andreas är min äldsta och bästa riktiga vän. Vi svetsades samman av våra intressen och våra ambitioner. Under skolåren handlade det mest om dramagruppen, men efter gymnasiet la jag fram en ny djärv idé som Andreas inte var smartare än att han hoppade på. Vi skulle göra en musikal!

”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad” (även om den naturligtvis borde hetat ”Nytt folk och nya rövare…”) var ett brutalt lustmord på Torbjörn Egnérs gamla barnklassiker. Andreas gjorde musiken med mig som hjälpe för melodiidéer, och jag skrev texterna och manuset, med god hjälp av Andreas. Som skådespelare använde vi oss själva samt vänner och bekanta. Endast ett fåtal av oss kunde ta en ren ton.
Men föreställning blev det, och folk vi inte ens kände kom och tittade, och vi fick t o m skriva autografer efteråt. Med blodad tand kastade vi oss ut i nya projekt.

Jag sökte mig till Lund och till Krischansta Nations spääx. Andreas följde efter och fick börja karriären med att smeta håret fullt av en blandning av socker, smör och nåt brunt (vissa trodde bajs, men jag har för mig det var kakao) för att föreställa tidningsredaktören Frossos med den klassiska repliken ”Det är fan inte oetiskt!” och ett år senare var han den för det mesta döde klanledaren Hifi i succén Tjogun. Andreas då långa och smala kropp passade fantastiskt bra för de sprattelgubbescener i ”Länge leve Bernie”-stil som situationen krävde.

Och så måste vi ju nämna Dor-Eriks Lur! Vårt vulgosyntband som vi startade på skoj och som blev mycket ”bättre” än vi nånsin kunnat ana. Till slut i alla fall. Första konserten i Åhusparken var ju allt annat än en succé, av olika anledningar. Men sen åkte vi till Trelleborg och slog igenom. Jag i raffset, Andreas i tangakalsonger och vår tredje medlem, den sorgligt avsomnade Mikael Kämpe, i sjuksköterskedräkt och flugsmälla tog scenen med storm och hamnade i tidningen, ett urklipp som har förföljt oss genom livet.

Vi har spelat in skivor, ätit alldeles för mycket feferoni i Blekinge skärgård, spelat minigolf Skåne runt, turat, varit brats med tillgång till BMW cabriolet och vågat livet både på våg och väg. Men det har naturligtvis också varit fråga om att stötta varandra i svårigheter. Ibland har vi glidit ifrån varandra p g a geografi eller civilstånd, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Andreas slutar aldrig förvåna mig. En gång när vi var på Chrougens bakficka, som Tegnérs hette på den tiden så var Martin Ljung där och körde stand-up. I en prata nämner den gamle humorlegenden Kålle och Ada, och plötsligt lutar sig Andreas ner mot mig (han är en lång man) och viskar: ”Vilka är Kålle och Ada?” Detta tyckte jag var så vansinnigt roligt att jag tråkade honom för det i flera år. Och ändå höll vår vänskap i sig. Nuförtiden förvånar Andreas mig åt andra hållet. Han är en av de mest pålästa personer jag vet, och han verkar känna till och ha en åsikt om allting. Han verkar känna alla som är värda att känna och är en utmärkt medminglare. Han är den ende jag litar på, förutom Emily förstås, så pass mycket att jag vågar berätta mina nya app-idéer för, och han är ett fenomenalt bollplank, speciellt som han alltid vet om idén redan finns eller inte. Ovärderlig, helt enkelt!

När jag tänker tillbaka och försöker komma på det roligaste, galnaste vi tagit oss för tillsammans så finner jag det omöjligt. Kanske ligger det fortfarande framför mig? Andreas bor utanför Lund med sin fru Anna och de tre barnen Ellen, John och Matilda. Från barngrupp till barngrupp. Cirkeln är sluten på ett nästan genomtänkt och berättartekniskt ganska snyggt sätt.

Tack för alla skratt, tankar, låtar, filmer, pjäser, känslor, ilskor, galenskaper, all vänskap, alla råd, alla dåd och alla oberättbara anekdoter, Andreas. Jag f-ing älskar dig!

This text will follow in english.

Näst i raden av finska kollegor är Heidi. Och det är lika bra att bekänna det fån början, aldrig har jag träffat en så docksöt vuxen person som Heidi. Hon utmärkte sig dock inte bara på detta vis utan också genom att vara en av de få som reste sig upp och presenterade sig utan att verka ett dugg besvärad av situationen. (Nu vet jag ju inte hur jag själv uppfattades men jag har alltid tyckt de där ”varvet-runt”-presentationerna har varit lite pinsamma.)

Heidi var makalös i telefon. Eftersom jag inte kan finska så förstod jag inte vad hon sa, men allting sas med sådan självklarhet och alltid med ett sjungande, skrattande underton. Naturligtvis blev inte en sådan personlighet gammal på en unken kundtjänst i Bryssels förorter. Hon gick vidare till nya äventyr men blev kvar i Bryssel i alla fall ett tag och hängde med ut på några barrundor, där den mest episka var vår sista gemensamma, Beer Festival på Grand Place sommaren 2005. Strålande sol och världens bästa öl i floder, kan det bli bättre? I kategorin pubrundor, alltså.

Heidi tog språnget och flyttade till USA ett tag, men nu verkar hon vara tillbaka hemma i Finland och Åbo, där hon bor med sin lilla hund.

Kram på dig, Heidi!

 

Next in line of my Finnish colleagues is Heidi. And I can just as well admit it from the start, I have never met a more doll cute grown-up woman in my life. She stood out in other ways too, she was the only one in this new team who rose and presented herself without seeming a bit bothered. (I don’t know how I turned out myself, but I have always felt awkward in those ”a-round-around-the-table-presentation” situations.)

Heidi was marvellous on the phone. Since I don’t understand Finnish, I have no idea what she said, but the way she said it! Everything was crystal clear and with a singing laughing undertone. Of course a woman like her didn’t grow old on a shabby customer service in the suburbs of Brussels. Soon she went on new adventures but stayed in Brussels for a while and joined her old colleagues on some bar rounds. The most epic was the last time we met, on The Beer Festival at Grand Place in the summer of 2005. Gazing sun and the best beer in the world, could it be better than that? Bar round wise, that is.

Heidi took the leap and crossed the Atlantic. She lived in the US for some years, but now it seems she is back in her home town Turku in Finland, where she lives with her little dog.

A big Swedish hug to you, Heidi!

Denna text följer på svenska.

I have a vague memory of Henrik being present that day in September 1983 when I first met Karsten, but I’m not sure. No one contradicted me on that fact the first time I published this text, so I guess I am right. That’s why I changed the running order from the original edition. What I am sure about is that he was there in Malmö February 18th 1984 at Malmö Open. The year before Henrik had ended fourth in the Danish Othello Championships and already made himself a name in Nordic Othello. In June the same year he was one of the hosts of the first open Othello tournament on danish soil, the Greve Othello Cup. That tournament is still held annually and should celebrate its 30th anniversary this year.

I remember Henrik as the perfect gentleman at the board, always polite both when winning as in defeat. We were quite a lot who could’ve learned a lot from him.

Once I and Henrik took a trip to Amsterdam. It was 2001 and the Dutch Othello Federation was about to arrange their first EGP. Henrik drove the entire time, I didn’t dare. And afterwards I totally forgot to pay my part of gas money and other expenses for a long time! I take this opportunity to once again apologize for that.

Henrik is still active. He has been Danish Champion three times 1987, 2004 and 2006, Nordic Champion 1998, and is also playing Rummikub, where he represented Denmark in the World Championships in 2012.

The last time I met him was actually last saturday, when I stopped by the Nordic Othello Championships which was held here in Lund. He became fourth. Still going strong!

Well played, Henrik!

 

Jag har ett vagt minne av att Henrik var med när Karsten kom till Malmö på hösten 1983 för att få en träningsmatch mot Nils, och eftersom ingen sa emot mig förra gången den här texten publicerades så antar jag att jag har rätt, och därför ändrar jag ordningsföljden på inläggen från originalversionen. Vad jag dock säkert minns är att han var med i den första öppna turneringen i Sverige, Malmö Open, 18:e februari 1984.

Året innan hade Henrik slutat fyra i danska mästerskapen och redan gjort sig ett namn i förhandssnacket till Malmö Open. Senare samma år, i juni, var han en av arrangörerna när första Greve Othello Cup, den första öppna turneringen på dansk mark gick av stapeln. Greve Othello Cup spelas fortfarande årligen. I år torde det alltså vara dags för 31:a upplagan och trettioårsjubileum!

Jag minns Henrik som den perfekte gentlemannen vid brädet, såväl vid seger som i nederlagets stund. Vi var några stycken som hade en del att lära av honom.

En gång gjorde vi en långresa till Amsterdam tillsammans. Året var 2001 och det holländska förbundet skulle arrangera sin första EGP. Henrik körde hela vägen, eftersom jag inte vågade köra på Autobahn. Och när vi skildes åt i Köpenhamn så råkade jag glömma min nyckel till föräldrarnas hus i bilen, så Henrik fick besvära sig  med att skicka den till mig per post. Som om det inte vore nog glömde jag sedan bort att betala min del av bensin och andra omkostnader så han var tvungen att påminna mig. Allting med samma gentlemannamässiga sätt. Jag passar på att även denna gång be om ursäkt för dessa fadäser.

Henrik är fortfarande aktiv. Han har blivit dansk mästare tre gånger, 1987, 2004 och 2006. Nordisk mästare 1998. Dessutom spelar han Rummikub, och representerade Danmark i VM i detta spel 2012.

Senaste gången jag mötte honom var faktiskt så sent som i lördags när nordiska mästerskapen gick av stapeln här i Lund. Han blev fyra. Gubben kan än!

Väl spelat, Henrik! Tack för matchen!

 

 

This text will follow in english.

Gruppen jag blivit del av var en sammanslagning av alla Nordens kundtjänster (utom Island, jag vet faktiskt inte vart en ringde om en skrivare ballade ur i Reykjavik) så i teamet ingick både norska, danska och finska kollegor. Låt oss börja med den finska avdelningen, och allra först har vi Kirsi. Kirsi satt längst bak och såg hela tiden ut som om hon funderade på något roligt skämt. Ett litet småleende och en glimt i ögat spelade hela tiden i ansiktet. Vi fick ganska snabbt en bra kontakt, snart skulle mina fördomar om tysta och inåtvända finnar vara ett minne blott.

Efter arbetsdagens slut behövde Kirsi söka upp ett internetcafé, och det visste jag ett i min stadsdel Etterbeek som jag tyckte var bra och inte för kyffigt. Internetcafén går det tretton på dussinet i Bryssel, men de flesta är ganska risiga och uppkopplingen minst sagt skral. Vi kollade våra mail och Kirsi visade några bilder från sin hemstad Rouvaniemi. Nu hade hon flyttat till Bryssel och sin pojkvän Jean Francois, en stor och vänlig herre som hon har kvar än i denna dag.

Kirsi blev en av mina mer långlivade kollegor men en vacker dag slutade hon och började jobba på försäkringsbolaget Generali istället, och där verkar hon jobba fortfarande. Hon är inte den som uppdaterar sin Facebook så väldigt ofta, men vad jag förstår bor hon, Jean Francois och katten Sisco kvar i Bryssel. Senaste gången jag träffade henne var 2009 på sommaren då jag senast var nere i Bryssel. Alltid lika trevligt att ses.

Kram på dig, Kirsi! Hoppas allt är väl nere på kontinenten.

The project group of which I became part of covered all Northern European countries (except Iceland, actually I have no idea where you got technical support if a printer in Reykjavik wet bananas) so the team included both norwegians, danes and finns. Let’s start with the finnish department, and first of all let’s talk about Kirsi. Kirsi sat in the back row at the introduction class and looked like she was thinking of a funny joke. A faint smile and a sparkle in her eyes was almost always present. We connected quite fast, my prejudice about silent and introvert finns were soon to be eliminated.

When the working day was over, Kirsi wondered if I knew any good internet cafés, and that I did, in my part of town Etterbeek, and I found the place good and not too shabby. Internet joints are thirteen to a dozen in Brussels, but most of them are dirty and worn down and the connection is often lousy. We checked e-mails and Kirsi showed me some pictures from her home town, Rouvaniemi. Now she had moved to Brussels and her boyfriend Jean Francois, a big, friendly man with whom she still lives today.

Kirsi stayed rather long at the Canon project, but finally one sunny day (all days in Brussels were sunny at some time, and windy, and rainy, and cloudy…) she quit and started working for the insurance company Generali instead. And according to Facebook she still does. She’s not the most frequent Facebook updater, but what I understand she and Jean Francois and their cat Sisco still lives in Brussels. Last time I saw her was in the summer of 2009, the last time I visited old Brussels. Always a pleasure, salud!

A big, warm hug to you, Kirsi! I hope everything is well on the continent.