I den bästa av världar

I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

IMG_3637 IMG_3636 IMG_3635

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….

Förr och nu

Saker kan göras på olika sätt.

Låt oss säga att vi sitter och äter frukost. Emily tittar ut genom fönstret och konstaterar att vädret är vackert, varför inte fortsätta frukosten utomhus?

På Klostergatan i Lund sker då följande: Vi börjar plocka ihop frukostens olika delar och stoppa i diverse kärl. Kaffet hälls i en termos, teet i en annan.Signe påkallar vår uppmärksamhet och berättar att hennes blöja behöver bytas. En av oss tar hand om det medan den andra diskar undan och börjar packa picknickkorgen istället. Plastbestick och fat i liknande material, koppar, filt, skärbräda, saltkar och pepparkvarn, servetter. När blöjbytet är klar tackar Signe för hjälpen och påpekar med ett finkänsligt illvrål att hon faktiskt är lite småhungrig också. Vet att för bebisar är att vara småhungrig och hotas akut av svältdöden i det närmaste synonyma företeelser. Eftersom Emily just ammat behöver vi således göra i ordning bröstmjölksersättning och sätter vatten på värmning. Sedan börjar vi packa skötväskan som måste med när vi lämnar lägenheten. Extrablöjor, våtservetter, ombyte, regnkläder, nappar, mat, nappflaska, extra filt, extra tjock filt, extra tunn filt, Minifom, D-droppar, nödproviant för föräldrar, solhatt samt isdubbar och frälsarkrans för alla eventualiteter. Nu är Signes mat klar. Hon har naturligtvis berättat oavbrutet att hon är hungrig under hela processen. En av oss sätter oss med SIgne i soffan och stoppar nappflaskan i munnen på henne, varvid hon suger tre tag och sedan somnar. Den omatande i paret ger sig på att packa kylväskan med mjölk, fil, smör, pålägg, frukt och ägg. Signe vaknar och kommer på att hon var hungrig och tar tre sugtag igen för att sedan omedelbart somna. Varje vakenperiod innebär ett drickande av 5 ml vätska. Signe äter åtminstone 130 ml per mål. Medan detta pågår packar den ”lediga” föräldern solkräm, korsordstidning och leksaker. Leksakerna ska alltså de vuxna ha, det gäller att behålla barnasinnet för att kunna föra över det på ätteläggen.

Äntligen är vi alla tre färdiga och kan ta oss ut ur lägenheten. Barnvagnen står fastlåst längst ner i trapphuset och pappa springer upp och ner för de tvånalv spiraltrapporna för att få med allt och göra i ordning fordonet. Mamma byter blöja på Signe igen och det visar sig att det krävs ett helt klädbyte. Pappa klämmer tummen när han monterar barnvagnen. Det blöder bara lite. Hela familjen går i samlad tropp ner för trapporna. Signe läggs i vagnen och hypnotiseras omedelbart av det rutiga mönstret på vagnens insida. Pappa kommer på att han glömt telefonen. Upp och ner för spiraltrapporna och efter det kommer mamma på att hon också glömt telefonen. Sen är det Signes tur att komma på att hon var lite mer hungrig. När familjen ett långt ögonblick senare äntligen kommer ut på Klostergatan och går den kilometerlånga promenaden till Botan eller Stadsparken eller annan grön plätt så inser de att det var ju tur att de kom ihåg regnkläderna. Familjen går hem igen och börjar laga middagen, som det plötsligt blivit hög tid för.

 

Låt oss nu se vad som händer om det fina vädret upptäcks när vi sitter och äter frukost i Staffanstorp.

Vi tar våra frukosttallrikar och går ut genom altandörren.

 

Staffanstorp – Klostergatan  1-0.

Citygrosshandlaren

Det var en av de här underbara dagarna vi haft under senvåren. Dagen före hade vi varit på Handelsbanken i Staffanstorp, avslutat affären med Huset och fått alla nycklar. Nu var det lördag, och vi satt i vår nya trädgård på våra nya utemöbler som förre ägaren varit snäll att lämna kvar och med oss hade vi inte bara Signe utan även såväl Emilys som mina föräldrar. Av en lycklig slump var även min bror nere på besök så det var ett riktigt garden party. Inomhus bävade väggar och badrum inför hantverkarnas brutala ankomst kommande måndag. Allt var frid. Fullkomlig frid för första gången på mycket länge. Medan de andra konverserade och gick runt och inspekterade ägorna så satt jag och kände efter hur denna nya roll kändes. En ny husägare som ännu inte insett vad för problem ett sådant ägande kan föra med sig. Nybliven far till en underbar liten flicka. Härliga, hjälpsamma släktingar så långt ögat nådde. Vad skulle nu kunna gå fel? Intet, kändes det som.

Emily kom ut i trädgården från köket, dit hon, Signe och svärmor just dragit sig tillbaka för lite toalettbestyr för den mittnämnda. Hon kom fram till mig och sa mjukt:

”Jag tror vi behöver mer blöjor. Kan du åka iväg till City-Gross och köpa några?”

Det var då det slog mig med full kraft! Det var precis det jag kunde göra! Hur lätt som helst! Jag hade tillgång till bil. City-Gross låg bara ett par hundra meter bort. Jag kunde hoppa in i bilen, som stod bara runt knuten(!) och dra iväg till en stormarknad för att rädda situationen. Jag insåg att det här måste vara känslan av att vara färdigvuxen.

Ren lycka genomforsade mig! Jag skuttade upp ur stolen med ett energiskt jajamän, virvlade ut till svärmors Prius som jag redan hade nycklarna till, hoppade in i den samma och drog iväg. Solen sken och jag var en handlingens man med alla resurser som krävdes för ett perfekt utfört uppdrag!

Jag parkerade utanför City-Gross och stormade in. Och sannerligen, det var som att stiga in genom paradisets portar! Hyllor med allsköns varor, korridorer som försvann vid horisonten! Allt som en medelsvensson behöver i sitt liv! På en leksakshylla skymtade jag t o m ett Scrabble-spel! Var fanns klädavdelningen? Fanns det familjeuppsättningar av matchande träningsoveraller? Vilket var det största storpack jag kunde köpa?

Likt Julie Andrews över Alpernas ängar dansade jag längs hyllor med engångsgrillar och bilvax och City-Gross egna grillbestick (12 delar för 39:95) och där var den så! Blöjsektionen! Pampers och Libero på hyllor som sträckte sig upp till himlen! Jag greppade två kartonger med storlek 2 och hoppsade vidare mot kassorna i min mentala dirndl. The shelves are alive with the sound of diiiiiaaaapers….

Jag stannade här och var, tittade igenom ett ställ med billiga dvd:er här, kontrollerade utbudet av billig glass där och när jag omsider kom fram till kassorna såg jag dem! Självscanningsterminalerna! Ännu mer bekvämlighet! När skulle detta ta slut?

Jag rusade fram till närmsta lediga kassa, tog kassörskan i famn och sjöng: ”Vilken underbar plats! Jag är nyinflyttad, hur kommer man igång med självscanningen här?”

”Duå guår döu ti sorrvissdisken!” motsjöng kassörskan skeptiskt och avkrävde mig betalning för blöjorna. Jag dansade fram plånboken, betalade och gjorde en liten piruett som tack.

”Hau en brau dau!” sa kassörskan avmätt.

Att jag hade! Vid sorrvissdisken fick jag en blankett som jag fyllde i och sedan bar det hemåt igen i försommaren. Redo att mottas som en hjälte!

Samtidigt i grovköket hemma kämpade Emily och svärmor en ojämn kamp mot de rosa fjärilarna och parfymen. De hade visst glömt att berätta för mig att det var jävvlett bråttom…

Delat ansvar är dubbelt ansvar

002

Det är hög tid att säga upp hyresavtalet på lägenheten, och eftersom vi lever i dataåldern så kräver hyresvärden att vi ska rota fram det gamla hyreskontraktet, skriva våra kråkor på det och skicka in det med rekommenderat brev minst tre månader före uppsägningsdatum. Att med bank-ID eller e-legitimation genomföra uppsägningen på nätet anses inte tillräckligt säkert för hyresvärden Stadsbostäder.

Emily har naturligtvis stenkoll på sina viktiga papper och plockade fram kontraktet på ett ögonblick och eftersom jag bara varit hennes inneboende så var det bara hon som behövde skriva på. När vi läste igenom de allmänna villkoren insåg vi under vilka blytunga krav vi levt de här åren.

Hyresgästen äger inte erhålla nedsättning av hyran för tid, varunder hyresvärden låter verkställa arbete för sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten. Arbetet ska dock utföras utan onödig tidsutdräkt.

”Tidsutdräkt” erhåller en applåd. Ett av mina favoritord i svenska språket. Men innebörden är solklar, om hyresvärden skulle ha tagit sitt ansvar och fixa upp rivningshuset vi bor i så hade vi fått betala vår mastiga hyra för att gå och duscha på gården under rimlig tidsutdräkt, vilket torde vara ett par månader. Antagligen på vintern.

Enligt hyreslagen åligger det hyresgästen att väl vårda lägenheten och vad som hör till denna samt vid dess nyttjande iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten. Bl a Fastighetsägarna Sveriges broschyr ”Välkommen som hyresgäst” innehåller råd och anvisningar i nämnda avseenden. I broschyren finns för övrigt exempel på båda parters rättigheter och skyldigheter.

”Sundhet, ordning och gott skick” var det. Broschyren i fråga har jag aldrig sett, om den nu är så viktig så borde den väl ligga likt en gideonitisk bibel i varje lägenhet?

Sedan följer vad jag förstår endast kan vara en sammanfattning av båda parters rättigheter och skyldigheter. Det framgår klart och tydligt att det bara är hyresgästen som har skyldigheter, medan värden tar åt sig rättigheterna. Ett klassiskt fall av lika delat ansvar.

Slutklämmen är speciellt klargörande.

Hyresvärden fritar sig från skyldighet att fullgöra sin del av avtalet och skyldighet att erlägga skadestånd om hans/hennes åtaganden inte alls eller endast till onormalt hög kostnad kan fullgöras

  • på grund av krig eller upplopp

  • på grund av sådan arbetsinställelse, blockad, eldsvåda, explosion eller ingrepp av offentlig myndighet som hyresvärden inte råder över och inte heller kunnat förutse

Hyresvärden tar naturligtvis inte ansvar för krig och upplopp, och det är ju helt förståeligt, det kan ju vara hyresgästen som startat kriget och då får hen skylla sig själv. Inte heller tar hyresvärden ansvar för något som hen inte kunnat förutse. Om huset exploderar oförutsett får vad jag kan förstå de överlevande hyresgästerna skylla sig själva samt bo i tält i ruinerna för bibehållen hyra under rimlig tidsutdräkt.

Men det allra viktigaste är sparat till sist:

Persienner ingår ej.

Nu går skam på torra land! Vad är det för liv vi tvingas leva egentligen!?!?

 

Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst

Detta har hänt:

Tre människor färdas över Skånes vidder i jakten på Härskarflyttlådan, som dväljs i det mytomspunna Bauhaus skattkammare. Det är Johan, en ofrivillig ledare, och hans båda föräldrar, den skeptiska tjänsteanden Lena och blomstertrollkarlen Bengt Blå.

Bauhaus har två gånger undsluppit våra hjältars blickar. En mörk makt har förtrollat Johans sinne och fört honom på flera villospår, men i det lilla sovande samhället Arens Löv faller fjällen från hans ögon och han ser klart. Bauhaus mystiska borg ligger i den döende handelsplatsen Svågertorp, en plats dömd till undergång sedan den mäktiga trollkarlen Skånetrafiken förbannade orten. Förut stannade droskorna alltid i Svågertorp, nu tar de en lång lov runt platsen, den anses smittad.

Till sin hjälp har de resande gudaporten Ajfån, skapad av äppelfolket i Kiseldalen, i vars innanmäte en vresig gammal gnom motvilligt svarar på frågor. Gnomen kan framkalla exploderande godis, arga fåglar och sia om vädret, men vägbeskrivningar är ofta gåtfulla och svårtydda. Ska trion hinna fram till Härskarflyttlådan i tid, innan Stängningsdags, det oundvikliga slutandet av Bauhaus-borgens portar?

”Se där vid horisonten!” ropade Johan triumferande. Lättade konstaterade resesällskapet att fyrbåken med Bauhaus bomärke avtecknade sig mot himlen. De hade kommit till sitt mål, och ännu var det långt till Stängningsdags! Hoppet tändes för dem alla och de gamla var extra lyckliga, eftersom de under slutet av resan drabbats av åtskilliga förbannelser från en mängd oblida gudar, nu senast nödighetens gulögda demon.

Johan stannade vagnen på en ny rutig asfaltshed och steg ut på marken. Omedelbart vredgades gudarna och ett lätt regn började falla. Johan tog det som ett tecken på att avgörandet var nära. Bauhaus blodröda portar öppnade sig som för att sluka dem när de närmade sig. Inget förskräckte dock de tappra utan de gick med bestämda steg över vindbryggan och hörde järnridån slå ihop bakom dem. Nu fanns det ingen återvändo, eftersom cyklopen som vaktade dörren endast behagade öppna för den som kom utifrån.

I taket hängde stora tavlor med inskriptioner på snickarnas språk, pekandes än hit än dit, förvillandes den oerfarne skattsökaren. Ingenstans stod det något om Härskarflyttlådan förstås, men Johan hade sökt lådan förut och kunde profetian utantill:

Lådan visar sig först när en uppgivit hoppet

Och även passerat det sista stoppet

Där guld utbytes mot skatternas massor

Följ alltså skylten som leder mot….

De sista orden hade varit utsuddade, men efter flera minuters studier i uråldriga rimlexikon hade Johan förstått ledtråden. Han vände sig om och tittade efter sina föräldrar. Han fann dem också, men insåg att någonting inte stod rätt till. Båda två stod som förstenade och stirrade på en gammal kvinna iförd Bauhaus harnesk som satt i en bur och tittade på en skriftsten. Hade de blivit hypnotiserade?

003

Det visade sig att de hade åkallat trollkvinnan men blivit drabbade av en av hennes genomskinlighetsförbannelser och nu inte var synliga för henne. Johan förberedde sig för strid mot den ondskefulla när Lena med en kraftansträngning lösgjorde sig själv från trollpackans dragningskraft och istället angrep en lagerdvärg som passerade intet ont anandes.

”Var finner vi templet där vi kan häva nödighetsgudens förbannelse!” kommenderade den gamla och dvärgen svarade frejdigt att det låg bortom kassorna. Kassorna, dessa magiska utlopp från borgen där vaktposterna kräver sin tribut för att man alls ska få skåda dagens ljus igen. Med triumf i sinnet insåg Johan att sällskapet skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Färden gick genom landskap fulla av vita stoder i olika skålformer. Johan stannade till och beundrade de vackra och praktiska stoderna och fick en syn av att några av dessa skulle passa utmärkt i det nya palatset på Fjärdegränd i musikernas by. Hypnotiserad stannade han upp och gick fram mot formationerna för att känna deras närvaro. Jag måste bara röra vid dem, tänkte han  och omvärlden började försvinna. I bakhuvudet hörde han en avlägsen stämma som pockade på uppmärksamhet. Lena var nu så långt gången i sin förbannelse att benen ryckte, men hon ville ändå inte lämna sin son i sticket. Johan stängde med övermänsklig styrka ute kommodens sirensång från sitt huvud och fortsatte den vådliga färden mot Kassorna.

Medan trollkarlen och tjänsteanden räddade sig in i templet, stannade Johan till vid den bistre kassavaktens tron. Nu gällde det att lägga sina ord väl, annars kunde allt vara förlorat.

”Jag har färdats lång väg”, kvad Johan, ”över vidsträckt äng och becksvart landsväg, jag har uppsökt det heliga Bauhaus i sökandet efter Härskarflyttlådan!”

”Du har kommit rätt, ädle främling”, lismade kassavakten och knäppte på sin luta, ”hur många  får det lov att vara?” Nu var dramat framme vid sin absoluta höjdpunkt. Johan och Emily hade rabblat trollformler och undersökt det bottenlösa internets milslånga skriftrullar för att få fram det magiska tal som var Härskarflyttlådans rätta mängd. Blev det fel nu visste Johan inte när och ens om han skulle kunna återvända innan undergångens timma.

”Tjugo!” sa han med dundrande stämma och drog sin mäktiga plånbok, formad i äkta skinn av läderkonstärernas skrå. Fram sprang det ymnighetshorn som svartalferna i väst kallade Visa, och med en våldsam kraft stötte Johan dess skarpa kortsida i Bauhaus korpsvarta läsare. Det flimrade till i hela kassan och i eldskrift krävdes Johan på den magiska koden, vilkens uttalande innebär ett ragnarök. Johan vidrörde fyra av de tio stenar som glimrade i läsarens inre och efter en andäktig tystnad hördes en röst ur avgrunden. ”GODKÄND! Avlägsna det mäktiga Visa ur vårt inre!” och ett skarpt alarm hördes över nejden.

”Härskarflyttlådan är din!” kvintilerade kassavakten. ”Unge hjälte, hämta din tribut bortom kassornas eldport. Johan tog ett djupt andetag och vräkte sig genom kassaportens fotoceller, där den orättfärdige fångas och döms för sina brott. Men Johan steg helskinnad ut på andra sidan, och framför honom stod Härskarflyttlådan i otalig mängd. Han plockade åt sig de tjugo, outslagna exemplar han blivit lovad och fortsatte bort mot nödighetens helgedom, där föräldrarna just kommit ut, lösta ur sin förbannelse.

Väl framme vid sin vagn igen hade regnet tilltagit, gudarna gjorde en sista ansträngning att förstöra den förlorade Härskarflyttlådan. Den lilla gruppen kämpade sig fram mellan de obevekliga vattendropparna och hann så småningom fram till fordonet.

”Bortse från er egen säkerhet!” domderade Johan i duggregnets dån. ”Rädda Härskarflyttlådan först!” Bengt Blå drog sin öppnarstav och kofferten i vagnens bakända gled ljudlöst upp. Den mäktigaste av alla gudar, den tusenhövdade Murphy, skådade då ner på hjältarna och log sitt allra fulaste leende med de flesta av sina huvuden. Paketet med Härskarflyttlådan växte sig större, precis så stor att den inte gick in i kofferten! Johan gav inte upp, han gav order om att även den bakre kuskbocken skulle öppnas upp, men Murphy var dem för snabba, inte heller där gick Häskarflyttlådan in, och samtidigt förmörkades världen bakom dem så att en säker flykt omöjliggjordes.

”Vi är förlorade!” stönade Bengt Blå, men Johan hade inte givit upp.

”Fader!” utropade han. ”Är du då icke den sägenomspunne Stuvarkungen? Står det icke i din makt att i de minsta skrymslen förpacka oräknelige ting? Var det inte du som med din mäktiga trollkraft fraktade en soffa över hela fylket i en gammal Volvo?”

”Jo, min son”, medgav Bengt Blå, ”men den tiden är förbi. Min kungatitel är förlorad och fri att taga upp av vem det vara månde som står upprätt genom ett ohyggligt prov. Kanske står du inför slikt prov i detta nu, min son?”

007

Johan kändes hur han uppfylldes av en helig kraft och skrek: ”Ett svärd! Har någon ett svärd?” Ingen av föräldrarna lyckades bispringa hans oväntade begäran. Han kände efter i sina pantalonger och fann en liten, skimrande nyckel. Denna nyckel användes vanligtvis för att få tillträde till de av Klostret af Gatans katakomber som innehöll tvättgummornas hålor. Johan drog den minimala nyckeln och började hacka frenetiskt på Härskarflyttlådans sigill. Den vita förseglingen trasades långsamt sönder och snart föll Härskarflyttlådans olika skepnader isär. Nu gick det att med viss svårighet böja vålnaderna en och en och lura in dem i kofferten. Utrymmet krympte hela tiden och ett tag trodde Johan att hans stund var kommen, men plötsligt hade kofferten svalt alla lådorna och porten gled igen med ett dovt ljud som av yxhugg.

Den illa tilltufsade trion räddade sig in i vagnen och satte av i sporrsträck. Regnet försvann, gudarna återvände försmådda till sina boningar, och Johan insåg att allt skulle bli bra igen. Klostret af Gatan skulle förgås, men en ny värld väntade i Staffans land, en ny och vacker värld i en ny tidsålder, Åsa-Nisses tidsålder. För så hade det stått skrivet i begynnelsen.

Och så slutar då vår historia, och om ni inte tror den är sann, så var icke förtörnade. Ibland är sagan och verkligheten blott skenbilder av varandra.

Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna

Detta har hänt:

En liten grupp människor har samlats i studenternas dal, det grönskande Lund, för att utbyta gåvor och hålla gästabud. Under gästabudet reser sig människan Johan och berättar sagan om Härskarflyttlådan, som dväljs i Bauhaus skattkammare och som han ber sina föräldrar, den åldriga tjänsteanden Lena och blomstermagikern Bengt Blå, att med sin magiska vagn ge sig ut för att bringa hem till Klostret af Gatan, Johans och den sköna Emilys hem som är dömt till undergång. Första tecknet till undergången har redan manifesterat sig, Emily har blivit havande. Endast Härskarflyttlådan och dess gelikar kan rädda människorna till en ny värld, Fjärdegränd i musikernas by i Staffans land. De tre människorna ger sig ut ur dalen i Bengt Blås gyllene hästlösa vagn för att färdas mot Pilsåkers asfaltslätter där handlarna har sina borgar, med det myllrande Nova som medelpunkt.

”Nå”, frågade Lena från vagnens bakre regioner där hon satt och spanade oroligt ut över asfaltshedarna, ”var ligger nu det mäktiga Bauhaus?”

Johan drog i tömmarna och stirrade ut över fanorna och fyrbåkarna som sköt upp runtomkring dem. Han började så smått misstänka att han drabbats av en kraftig förbannelse. Den syn han fått vid avresan av Bauhaus blodröda portar uppslagna endast några hundra meter från Nova var uppenbarligen endast blå dunster, utan tvekan utsända av en ond trollkarl. Hade inte borgen stått här? Jo, det var han helt säker på.

”Är det inte dags att åkalla gudarna?” föreslog Lena otåligt.

Som den människoman Johan var rådfrågade han ganska ovilligt gudarna. En bra människoman skall veta sin väg, så hade det varit i alla tider, hur huvudlöst det än må verka. Men nu kände han att den gamla kvinnan hade rätt. Han stannade vagnen på en rutig asfaltsäng och drog fram gudaporten Ajfån som han fått av härskarna i Äppelborgen borta i Kiseldalen, i ett land bortom oceanerna. Det är viktigt att veta de rätta trollformlerna för att få bästa svar från den heliga Ajfån, ofta användes forngoogliska, stigfinnarnas styltiga språk.

001

Bauhaus Nova” utbrast Johan till gudaporten men den lämnade till hans stora förvåning inget svar. Tjänsteanden Lena muttrade något om att det tog tid, vilket hon hade helt rätt i. Gnomen som bodde i Ajfån var en gammal, fjärde generationens lurgnom och hade inte mycket ork kvar.

Bauhaus Lund” försökte Johan med och fick till sin fasa oväntade svar om fjärran Bauhaus-borgar som de i Bromma och Bäckebol. Kunde det vara så att Skaparen öppnat rumtiden och slukat den stolta Bauhaus-borg han trott sig känna? Nu var goda råd dyra, Andra flyttlådesmeder lurade i grannskapet, men alla visste att såväl trollkarlarna Rustas som Harald Nyborgs lådor vid hög kraft kunde få avgrunden att öppna sig och Klostret af Gatans dyrbarheter att falla mot fördärvet. Endast Härskarflyttlådan skulle vara god nog!

”Föräldrar!” talade Johan. ”Följer ni mig på en expedition över vidderna till en Bauhaus-borg i granndalen, det vidsträckta Ö af Malm? Det kan bli en lång resa fylld av umbäranden, och du, Bengt Blå, får sköta Ajfån så fort jag bara bett den att visa vägen.” Bengt Blå accepterade det nya äventyret, och Lena gav med sig om än lite mer motvilligt.

”Bauhaus Malmö” mässade Johan till gnomen och han sprang fram med ett antal besvärjelser, alla betydande att Ajfån skulle föra dem till Bauhaus gyllene salar. Johan gjorde en bedömning att den närmaste låg i Arens Löv, ett litet samhälle mitt emellan studentdalen och Ö af Malm. Han läste adressen för Ajfån.

”Norregatan 8!”

Ajfån flämtade till och snart befann de sig högt upp i luften och såg världen som från ovan. De såg sig själva som en liten blå prick och Bauhaus-borgen som en röd prick långt där under dem och mellan dessa två sträckte sig en tjock, blå väg som gnomen uppmanade dem att följa. Bengt Blå, som aldrig hanterat en gnom av det här slaget förut, smekte Ajfån försiktigt med två fingrar och det kändes som de föll genom luften. Vägen de skulle färdas framstod klarare och Johan satte fart på kärran igen. Nya äventyr vid horisonten!

I tidernas begynnelse lades en förbannelse över ätten Berner. Lokalsinnets gud lutade sig över ättens anvagga och uttalade sin dom. ”Jag tar min hand ifrån er!” mullrade gudomen så jorden skalv och sedan dess har ingen Berner av manfolk kunnat skilja på höger och vänster. Bengt Blå var inget undantag. Dessutom var gnomen bångstyrig och ville gå och lägga sig med täta mellanrum så den gamle behövde sitta och klappa Ajfån oavbrutet, vilket resulterade i att världen förvandlades, vreds, blev större och mindre och ibland helt försvann. Många irrfärder senare kom dock de tre äventyrarna fram till Arens Löv och Norregatan, där Ajfån siat om att borgen skulle ligga. Häpna stirrade följet på en ganska nybyggd radkoja där det inte borde få plats en stor byggvaruskattkammare. Johan stannade vagnen mellan två lider och bad att få rådfråga Ajfån igen.

Den onda magin hade än en gång drabbat dem. Johans ögon hade varit förvända men när han tittade än en gång på adressbesvärjelserna och bad gnomen att tala lite högre så hörde han tydligt vad den kvad:

”Gatan mot norr lär dåligt duga

Nej, färdas till syskonets makes stuga

Väderstreck och ödesgudinna lika kan tyckas

Men den artonde må bli den fjortonde för att jakten ska lyckas”

Fjällen föll från hjältens ögon och han såg nu hur adressen egentligen skulle läsas. Förbittrad ropade han till Ajfån: ”Nornegatan 8!” Tjänsteanden Lena läste några andra besvärjelser för att hylla efterklokskapets gudinna och Bengt Blå tog över Ajfån igen. Äventyret var långt ifrån slut, snarare tvärtom.

”Svågertorp!” mullrade Johans stämma över Arens Lövs ängar. ”Där är det! Där dväljs Härskarflyttlådan!”

002

Äventyret fortsätter i Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst.

Sagan om Bauhaus I – Lådans föräldraskap

007

Ett gästabud stod i Lund, där studenterna bor. Studenter är ett folkslag som består av små varelser med alldeles för lite pengar och alldeles för mycket fritid. Flera av dem klär sig i overall, men de flesta syr sina egna kläder eller köper från Myrorna. Gemensamt är dock de vita mössorna som de tar på sig framåt vårkanten där de oftast står blåfrusna och hävdar att utomhussäsongen börjat. Studenter påminner således en del om smurfer.

I studenternas värld bor även människorna i stor utsträckning. Flera av människorna härstammar från studenterna och det är om fyra sådana denna saga handlar. En människa som hette Johan och hans trolovade Emily bodde i ett trångt palats mitt i studentdalen. De hade själva studentblod i båda sina blodomlopp, Emily mycket mer än Johan. De väntade ett barn som kunde komma när som helst.

Ända från andra sidan fylket kom ett äldre människopar farande i sin ståtliga vagn. De var Johans föräldrar, även de en gång studenter. De älskade att komma till sin gamla hemdal, men med åren hade de börjat våndas över resan. Landsvägens umbäranden och den stora, växande världen utanför avskräckte de gamla. De hade dock ett viktigt ärende, de skulle frakta gåvor från Johans människobroder och hans maka, som bodde långt bort i ett främmande fylke. Bland människorna finns en uppskattad sedvänja att vid nytillskott i släkt och bekantskapskrets skrapa ihop saker ens barn inte använder längre och smidigt bli av med som gåvor till den nya familjen.

Vädret var vackert och de gamlas resa gick bra. Fadern ställde vagnen i ett lider under stadens bibliotek, ett trångt och kyffigt lider med en stor bokdroska blockerandes den normala flyktvägen, men fadern, som innerst inne var en väldigt tillförsiktsfull person tänkte att det skulle nog lösa sig med tiden.

Ute på vägen träffade de snart på sin son och svärdotter in spe och omständliga välkomstceremonier inleddes. Fadern och modern hade propsat på att få bjuda på ett tidigt gästabud på en av dalens finare värdshus och Emily hade vidtalat värdshusvärden på Mat & Destillat att reservera sitt stadigaste och bästa bord. Snart satt den lilla familjen och frossade i Biff a la Lindström och röding och alla möjliga tillbehör och godsaker någon kan tänka sig. Fadern berättade nostalgiska historier om när han i sin ungdom köpt bakelser just på det här värdshuset, men då hade det bara varit ett enkelt konditori, döpt efter den park som var studenternas mötes- och festplats. Det talades mycket om det kommande barnet och alla fröjdades.

När sista biffbiten försvunnit ner i människornas belåtna munnar la Johan ner gaffeln och harklade sig för att på så sätt annonsera att det var dags för ett litet tal.

”Föräldrar!” sa han. ”Nu när ni ändå är här så skulle jag och Emily vilja be er om en liten tjänst. Jag hoppas att ni vill följa mig till den stora handelsplatsen för byggmateriel, det storvulna Bauhaus? Vi åstundar en större mängd flyttlådor, och i Bauhaus skattkammare finns de allra mäktigaste och kraftfullaste lådor världen skådat. Så står det skrivet!” sa han och citerade eposet Råd&Rön:

När färden går mot nya bopålar

Mot villa, eller lägenhet med balkong

Då är det bäst att en inte snålar

För vad betyder några extra stålar

När sol och regn faller på din flyttkartong

Då stämmer det som Bauhaus kväder i sin sång

When it’s got to be good – It’s got to be Bauhaus!

Det blev andäktigt tyst runt bordet medan betydelsen av alvjingeln sjönk in. Människorna insåg att något stort höll på att hända, att en spännande resa och ett äventyr stod för dörren. En efter en reste de sig och svor att följa med vartän färden skulle leda.

Först gick fadern och Johan för att hämta vagnen i lidret. Eftersom studentdalen är en farlig och osäker bygd att färdas med vagn i för den som inte är van bad fadern sin son att ta tömmarna. I lidret tornade ännu den mörka, skräckinjagande bokdroskan upp sig framför utgången men med faderns list lyckades de till slut smita ut, efter att ha lämnat några daler i pant i den magiska vaktmaskinen. Mörkret vek undan och våra hjältar styrde ut i vårsolen. De hämtade upp modern som fortfarande var lite ängslig.

”Vet du verkligen vart vi ska?”

”Jajamän!” utropade Johan självsäkert. ”Mot Nova och handlarnas tempel!”

Äventyret hade börjat. Ingen kunde ana hur det skulle sluta.

Fortsättning följer i Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna