Pappan

I den bästa av världar

I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

IMG_3637 IMG_3636 IMG_3635

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….

Det var lågt!

En morgon på hösten 1972 ville jag inte vakna. Jag var ett och ett halvt år och brukade vara rätt livlig, men denna morgon var jag som en vissnad tulpan. Huvud, armar och ben slokade och jag svarade inte på tilltal eller beröring. Kallsvetten rann och jag var blek som ett lakan. Inget mina kära och oroliga föräldrar kom på hjälpte, så det blev ilfart in till Kristianstad Lasarett.

Läkarna där stod som en lång rad frågetecken. De tog prover och gjorde reflextester och sedan sa de någonting som far min än i denna dag ångrar att han accepterade.

”Vi har ingen aning om vad som kan vara fel, åk hem med honom och kom tillbaka om det blir värre.”

Om det blir värre! Kunde det bli värre för föräldrar än att deras barn hänger som en kall och blöt handduk i famnen på en? Men på den tiden hade doktorer ännu större auktoritet än idag, och kvällstidningar med skräckreportage med rubriker som ”Friskförklarades – dog” och ”Sändes hem med förkylning – tappade näsa” var inget som hade gjort intåg i vårt hem.

Väl hemma la de mig i sängen och började vänta på att det skulle bli värre. Bäst de stod där och våndades kom en av dem på: Mat! Har vi försökt mata honom? En halvtimme senare var jag bra igen.

Hela min tidiga uppväxt fick jag sådana här mystiska anfall, och ingen kunde förklara vad jag led av, men vi visste ju hur det skulle åtgärdas. Det som funkade allra fortast var en tallrik fil med russin och socker, jag kan fortfarande minnas den svala och livgivande känslan av att slurpa i mig kylskåpskall fil i halvt komatöst tillstånd. Först när jag for i golvet med huvet före och hamnade på Kalmar Lasarett för omväxlings skull så var det någon medicinsk expert som ställde den fullkomligt korrekta diagnosen. Hypoglykemi!

HUR kunde ingen ha kommit på det förrän då? Jag förundras fortfarande. Hur kan det ta sex och ett halvt år att hitta en läkare som kan något om blodsocker?!? (Jaja, det var ju inte sex och ett halvt år aktivt sökande iofs….)

Så var det förr. Annat är det nu. När Signe kom ut konstaterades det när hon var en minut gammal att hennes blodsocker var oroväckande lågt. Genast sattes det på glukosdropp, som hon behöll ett par dagar, och sedan dess har vi fått kolla hennes blodsocker varje dag för säkerhets skull. Först i fredags fick vi klartecken att sluta. Det är ingen fara med lilla Signes blodsocker, hon är så söt så. Och verkligen allt annat än en vissen tulpan.

 

Förr och nu

Saker kan göras på olika sätt.

Låt oss säga att vi sitter och äter frukost. Emily tittar ut genom fönstret och konstaterar att vädret är vackert, varför inte fortsätta frukosten utomhus?

På Klostergatan i Lund sker då följande: Vi börjar plocka ihop frukostens olika delar och stoppa i diverse kärl. Kaffet hälls i en termos, teet i en annan.Signe påkallar vår uppmärksamhet och berättar att hennes blöja behöver bytas. En av oss tar hand om det medan den andra diskar undan och börjar packa picknickkorgen istället. Plastbestick och fat i liknande material, koppar, filt, skärbräda, saltkar och pepparkvarn, servetter. När blöjbytet är klar tackar Signe för hjälpen och påpekar med ett finkänsligt illvrål att hon faktiskt är lite småhungrig också. Vet att för bebisar är att vara småhungrig och hotas akut av svältdöden i det närmaste synonyma företeelser. Eftersom Emily just ammat behöver vi således göra i ordning bröstmjölksersättning och sätter vatten på värmning. Sedan börjar vi packa skötväskan som måste med när vi lämnar lägenheten. Extrablöjor, våtservetter, ombyte, regnkläder, nappar, mat, nappflaska, extra filt, extra tjock filt, extra tunn filt, Minifom, D-droppar, nödproviant för föräldrar, solhatt samt isdubbar och frälsarkrans för alla eventualiteter. Nu är Signes mat klar. Hon har naturligtvis berättat oavbrutet att hon är hungrig under hela processen. En av oss sätter oss med SIgne i soffan och stoppar nappflaskan i munnen på henne, varvid hon suger tre tag och sedan somnar. Den omatande i paret ger sig på att packa kylväskan med mjölk, fil, smör, pålägg, frukt och ägg. Signe vaknar och kommer på att hon var hungrig och tar tre sugtag igen för att sedan omedelbart somna. Varje vakenperiod innebär ett drickande av 5 ml vätska. Signe äter åtminstone 130 ml per mål. Medan detta pågår packar den ”lediga” föräldern solkräm, korsordstidning och leksaker. Leksakerna ska alltså de vuxna ha, det gäller att behålla barnasinnet för att kunna föra över det på ätteläggen.

Äntligen är vi alla tre färdiga och kan ta oss ut ur lägenheten. Barnvagnen står fastlåst längst ner i trapphuset och pappa springer upp och ner för de tvånalv spiraltrapporna för att få med allt och göra i ordning fordonet. Mamma byter blöja på Signe igen och det visar sig att det krävs ett helt klädbyte. Pappa klämmer tummen när han monterar barnvagnen. Det blöder bara lite. Hela familjen går i samlad tropp ner för trapporna. Signe läggs i vagnen och hypnotiseras omedelbart av det rutiga mönstret på vagnens insida. Pappa kommer på att han glömt telefonen. Upp och ner för spiraltrapporna och efter det kommer mamma på att hon också glömt telefonen. Sen är det Signes tur att komma på att hon var lite mer hungrig. När familjen ett långt ögonblick senare äntligen kommer ut på Klostergatan och går den kilometerlånga promenaden till Botan eller Stadsparken eller annan grön plätt så inser de att det var ju tur att de kom ihåg regnkläderna. Familjen går hem igen och börjar laga middagen, som det plötsligt blivit hög tid för.

 

Låt oss nu se vad som händer om det fina vädret upptäcks när vi sitter och äter frukost i Staffanstorp.

Vi tar våra frukosttallrikar och går ut genom altandörren.

 

Staffanstorp – Klostergatan  1-0.

Ohjälpsamme herrn

Stolt fader är ute och spatserar igen. Den här gången har han hela familjen med sig och de ska ut på ett alldeles speciellt äventyr. Signe ska få åka tåg för första gången! Så peppad så hon tvärsomnat i sin marinblåa Emmaljunga ligger hon med händerna över huvudet i en klassisk glädjegest.

Mot Malmö går färden och påstigningen går bra, om än omständligt. Öresundstågen erbjuder gott om plats för hjulburna ekipage, fattas bara annat på ett tåg som passerar en stor flygplats. Vid avstigningen glömmer stolt fader dock en av tågresenärens huvudregler!

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform. När ni stiger av.”

(Ja, punkten ska vara där. Talsyntesen både i Stockholms tunnelbana och på Malmö Central talar sitt tydliga språk.)

Det blir naturligtvis lite pinsamt när stolt fader står där med skägget i brevlådan, där skägget utgör framhjulet på barnvagnen och brevlådan det bortglömda avståndet. Han känner av nån konstig, manlig anledning att han behöver urskulda sig lite.

”Jaha ja, det här var första gången jag provade på det här…”

Männen som otroligt nog står kvar och lämnar företräde till avstigande skrattar på det där konstiga, manliga sättet som innebär att en samtycker. Precis framför barnvagnen står en lång man i tjugo-trettiårsåldern och ser helt ohandikappad ut, utan lurar i öronen och allt. De är sällsynta, jag vet.

”Skulle jag kunna få lite hjälp här?” undrar stolt men generad fader och tittar bedjande på den långa alfahannen. Han svarar med att skratta sådär konstigt, manligt igen. Rent logiskt borde han alltså hålla med om att en skulle kunna få lite hjälp. Men….

Jag räknar till åtminstone tre herrar som har fullt sjå med att lämna företräde och därför verkar vara oförmögna till att höra nödropen. Nog för att det raljerats en del om att vi karlar inte har simultankapacitet, men det här är ju löjligt!

Tur att stolt och handlingskraftig moder även var med på tåget, annars hade vi väl stått där och lett snett mot varandra än i denna dag. Men det kunde ju inte dom veta.

Citygrosshandlaren

Det var en av de här underbara dagarna vi haft under senvåren. Dagen före hade vi varit på Handelsbanken i Staffanstorp, avslutat affären med Huset och fått alla nycklar. Nu var det lördag, och vi satt i vår nya trädgård på våra nya utemöbler som förre ägaren varit snäll att lämna kvar och med oss hade vi inte bara Signe utan även såväl Emilys som mina föräldrar. Av en lycklig slump var även min bror nere på besök så det var ett riktigt garden party. Inomhus bävade väggar och badrum inför hantverkarnas brutala ankomst kommande måndag. Allt var frid. Fullkomlig frid för första gången på mycket länge. Medan de andra konverserade och gick runt och inspekterade ägorna så satt jag och kände efter hur denna nya roll kändes. En ny husägare som ännu inte insett vad för problem ett sådant ägande kan föra med sig. Nybliven far till en underbar liten flicka. Härliga, hjälpsamma släktingar så långt ögat nådde. Vad skulle nu kunna gå fel? Intet, kändes det som.

Emily kom ut i trädgården från köket, dit hon, Signe och svärmor just dragit sig tillbaka för lite toalettbestyr för den mittnämnda. Hon kom fram till mig och sa mjukt:

”Jag tror vi behöver mer blöjor. Kan du åka iväg till City-Gross och köpa några?”

Det var då det slog mig med full kraft! Det var precis det jag kunde göra! Hur lätt som helst! Jag hade tillgång till bil. City-Gross låg bara ett par hundra meter bort. Jag kunde hoppa in i bilen, som stod bara runt knuten(!) och dra iväg till en stormarknad för att rädda situationen. Jag insåg att det här måste vara känslan av att vara färdigvuxen.

Ren lycka genomforsade mig! Jag skuttade upp ur stolen med ett energiskt jajamän, virvlade ut till svärmors Prius som jag redan hade nycklarna till, hoppade in i den samma och drog iväg. Solen sken och jag var en handlingens man med alla resurser som krävdes för ett perfekt utfört uppdrag!

Jag parkerade utanför City-Gross och stormade in. Och sannerligen, det var som att stiga in genom paradisets portar! Hyllor med allsköns varor, korridorer som försvann vid horisonten! Allt som en medelsvensson behöver i sitt liv! På en leksakshylla skymtade jag t o m ett Scrabble-spel! Var fanns klädavdelningen? Fanns det familjeuppsättningar av matchande träningsoveraller? Vilket var det största storpack jag kunde köpa?

Likt Julie Andrews över Alpernas ängar dansade jag längs hyllor med engångsgrillar och bilvax och City-Gross egna grillbestick (12 delar för 39:95) och där var den så! Blöjsektionen! Pampers och Libero på hyllor som sträckte sig upp till himlen! Jag greppade två kartonger med storlek 2 och hoppsade vidare mot kassorna i min mentala dirndl. The shelves are alive with the sound of diiiiiaaaapers….

Jag stannade här och var, tittade igenom ett ställ med billiga dvd:er här, kontrollerade utbudet av billig glass där och när jag omsider kom fram till kassorna såg jag dem! Självscanningsterminalerna! Ännu mer bekvämlighet! När skulle detta ta slut?

Jag rusade fram till närmsta lediga kassa, tog kassörskan i famn och sjöng: ”Vilken underbar plats! Jag är nyinflyttad, hur kommer man igång med självscanningen här?”

”Duå guår döu ti sorrvissdisken!” motsjöng kassörskan skeptiskt och avkrävde mig betalning för blöjorna. Jag dansade fram plånboken, betalade och gjorde en liten piruett som tack.

”Hau en brau dau!” sa kassörskan avmätt.

Att jag hade! Vid sorrvissdisken fick jag en blankett som jag fyllde i och sedan bar det hemåt igen i försommaren. Redo att mottas som en hjälte!

Samtidigt i grovköket hemma kämpade Emily och svärmor en ojämn kamp mot de rosa fjärilarna och parfymen. De hade visst glömt att berätta för mig att det var jävvlett bråttom…

Fyra nyanser av Signe

Många tycker säkert det har varit lite få bilder på Signe på sistone. Beredd att hålla med presenterar Banjo söker jobb! stolt denna kvadruptyk på temat midsommar. Alla bilderna är tagna inom ett tidsspann av 10 sekunder. För att vara en åttaveckors bebis utan avancerat känsloliv så är vår lilla flicka särdeles uttrycksfull.

036 037 038 039

God fortsättning på sommaren önskar vi alla tre!

Att äta kakan och ha den kvar

Hej, har ni saknat mig?

Banjo söker jobb!:s pappaledighet får nu anses som avslutad. Samhället kräver att jag börjar skriva igen, såväl här som på olika ansökningshandlingar.

Min sista dag i pappabubblan firade vi med att köpa en bil. Min första egna bil någonsin faktiskt. Jag har haft körkort i snart 25 år, men alltså aldrig egen bil. För de flesta är första bilen en Ford av gammal, rostig modell, för mig blev det en metallgrå Toyota Avensis Kombi, 2009 års modell med automatisk växellåda. Det stora problemet just nu är att vi dessvärre köpt ett garage av gammal, rostig modell och som sitter lite trångt över stänkskärmarna på Toyotan. Bilarna var mindre förr.

När vi tog ut bilen, som jag funderar på att döpa till Storebil som en hyllning till min moster Lillebil (uttalas med korta i:n både fram som bak), på en provtur före köpet så upptäckte både jag och Emily hur inkapslade vi har varit sedan den 29:e april. Vi diskuterade körduglighet, kurvtagning, motorljud, vägde för- och nackdelar (alternativet vi jämförde med var en bullrig, ful Saab av samma årsmodell och storlek) och förälskade oss mer och mer i Storebil. Just när vi skulle svänga in på parkeringsplatsen på Toyota Center föreslog Emily att vi skulle ta ett varv till, eftersom detta varit den första längre konversationen på två månader som inte handlat om Signe.

Min första dag utanför pappabubblan har jag firat med att gulla med Signe, byta blöja, värma bröstmjölk, baka chokladbollar och bistå vid amning. Ja, ni vet, typiskt jobbrelaterade grejer. Skönt att vara på banan igen.

Sömnbrits

(Den felskrivningen blev så bra så den behåller vi…)

Minst var fjärde timme ska Signe ha mat, dag som natt. Inget konstigt med det, så är det för alla i början. Längsta sammanhängande sovperioden vi har fått ligger på tvånalv timme eller på sin höjd tre. Efter sex veckor märker vi hur hjärnan börjar ta lite stryk.

Vid frukosten läser Emily något om färdig pasta från ICA och säger: ”Var det inte sån pasta som det visade sig att nepalesiska maffian levererade?” Jag ser framför mig buddhistmunkar med fedoror som står och röker vid sina lyxjakar i Kathmandu, men frågar sedan försynt om hon inte menar napolitanska maffian. Jo, det gör hon.

Efter maten är det matdags för resten av familjen och jag sätter på lite vatten för att tillreda lite Nan Pro 1. Medan vattnet kokar upp går jag till badrummet och plockar upp en body som ligger under skötbordet och sedan tar jag hand om posten, kollar lite Facebook. Ett uppfordrande rop från soffan påminner mig om vattnet som har kokat färdigt. Jag hämtar en nappflaska och ser då att några blommor behöver vattnas. Tänkt och gjort. Då ringer hantverkarna och undrar om vi har valt handdukstork ännu. Det har vi inte. Jag googlar handdukstorkar och går in till vardagsrummet där mor och dotter sitter och undrar unisont var käket tagit vägen? Visst ja, jag skulle ju hämta en nappflaska! Jag går och tar en ny nappflaska och går bort till vattenkokaren, där den redan hämtade nappflaskan står, bredvid vattenkannan som inte fått tjäna sitt syfte ännu. Jag häller kokande vatten i vattenkannan. Jag häller ut och gör om på rätt sätt. Tittar ut genom fönstret och förtrollas av det fina vädret. Nya, mindre glada, tillrop från soffan väcker mig. Jag häller kokande vatten i nappflaskan och låter svalna en stund. Kommer på att jag behöver kolla ett mail och tar upp telefonen. Där ståtar sidan med handdukstorkar! Åh, så intressant! Kanske Emily också vill titta på handdukstorkar? Inte det? Vilken nappflaska? Visst ja!

Jag blandar äntligen till Signes mat och levererar till soffan. Efter att ha fått gå tillbaka för att hämta själva flasknappen….och en gång till för en handduk…och en gång till för flasknappen som jag glömde när jag kom på att ta en handduk….så inser jag att det är hög tid för disk! Och lunch! Har vi nån lunch? Nej. Orkar jag laga nån? Nej.

Den goda idén att gå till charkuteriaffären Widerbergs och köpa tre klassiska Widerbergare, en baguette med sju olika sorters kött, pepparrot och en liten persikoklyfta, föds. Nere på gatan får jag vända för att hämta plånboken. Och sen får jag vända tillbaka för att jag glömde ge familjen sina hejdå-pussar. Halvvägs till Widerbergs inser jag att jag glömt blommorna, disken och handdukstorkarna. Jaja, huvudsaken är ju att Signe är mätt.

På Widerbergs är det kö som vanligt. När det väl blir min tur vill jag inte ta för mycket tid i anspråk utan ger min beställning snabbt och koncist.

”Jag vill ha två Widerbergare på mörkt bröd, tack!”

”Mörkt eller ljust bröd?” undrar expediten.

”Öh….mörkt tror jag visst att jag sa….”

”Det mörka brödet är slut!”

 

Jag undrar hur gammal hennes bebis är.

Snacka upp och ner sig

”Varför gör du så där?” frågade Emily förbryllat där jag stod och gullade med min dotter på fem veckor.

”Gör vad då?” undrade jag, fullt medveten om att jag inte är fullt medveten om allt jag gör. Jag tittade på Signe och hon såg skeptisk ut hon också, så jag upprepade vad jag vad jag precis sagt till henne.

”Ja, vad är det här för ful gubbe och vad är det han göööör ijänklien?”  och så kittlade jag henne under foten och kliade henne på magen som jag alltid gör, fastän jag visste att det var något jag gjorde fel. Ska man inte massera fötterna? Är magen ömtålig? Är det dumt att använda barnspråk? Ja, det tycker jag ju faktiskt ijänkl…jag menar egentligen.

”Varför snackar du ner dig själv? Är det inte det som din karriärcoach jämt säger att du inte ska?”

Och jag insåg att det gör jag ju hela tiden när jag pratar med Signe. Jag står och säger saker som ”Pappa är dum!” när hon är ledsen och ”Tycker du pappa ser konstig ut?” när hon har en rynka mellan ögonbrynen, för att inte tala om ”Fiser du på pappa?” när hon ler. (Men det gör hon ju,)

Sådant trams håller ju dessutom de flesta föräldrar på med, och då är det ju inte konstigt om barnen växer upp och tycker deras föräldrar är gamla, fula och pinsamma, eller hur?

Så nu blir det ändring! SIgne funderar ju faktiskt på om han ska anställa mig som favoritpappa eller inte, så mitt säljsnack måste bli bättre.

Pappa älskar dig, vännen.

Du har mina ögon, snuttan, och det ska du vara glad för. Mina ögon är fina.

Jag ska alltid finnas här för dig, min älskling.

Ler du åt din superpappa, SIgne! Ja, det gör du rätt i. Jag är rätt rolig.

Den 29:e igen!

Idag är det en hel månad sedan Signe berikade vår värld!

Hurra hurra hurra för mig!

Hurra hurra hurra för mig!

Hon har aldrig varit äldre, livligare eller sötare än idag och prognosen är att hon i morgon kommer knäcka sina pers i dessa tre discipliner igen. Men det är ju ingen tävling.

Jag har också uppfyllt en plikt som jag blev emfatiskt uppmärksammad på i samband med att jag annonserade havandeskapet i vintras. Min trogna läsare Jenny poängterade då att mamman efter förlossningen ska ha en PRESENT, gärna ett smycke eller en travhäst. Eftersom det finns många fina butiker i mina kvarter, för längre orkar eller kan jag inte förflytta mig, men just travhäststallet saknas i gatubilden, så fick det bli det här. Jag hoppas det är till Jennys belåtenhet, mamma blev i alla fall mycket glad.

IMG_3428