Dagens vän 28/4: Katie Wu

This text will follow in english.

Jag har ett vagt minne av att jag och Katie träffats en gång, och med logik har jag kommit fram till att det måste ha varit på VM i Stockholm 2003, mitt sista Othello-VM. Katie spelade inte, men hon var där ändå, som funktionär och publik. Var det inte du som tog en bild av mig och LIya Ye efter att hon förnedrat mig omsorgsfullt i en av många plattmatcher från min sida det mästerskapet, Katie?

Shuk Man Katie Wu spelade sitt första VM i Reykjavik 2005 och kom på delad tjugonde plats. Sedan har det blivit tre starter till, 2007, 2009 och 2013. Bästa placeringen är från 2007 då hon kom så högt som sjua, men sedan dess har en speciell världsmästartitel för damer införts och den är Katie regerande innehaverska av. Hon blev också historisk i somras då hon blev första kvinnan någonsin att vinna en EGP, den i Ghent, Belgien.

Under sina resor Othello-världen runt träffade hon den glade finnen Lari Pihlajapuro och de blev ett par. Två barn har alstrats hittills, Coby, 2 år och Teddy, 4 månader.

Kram på dig, Katie!

 

I have a vague memory of meeting Katie once, and logically it should have been in Stockholm 2003 on WOC, my last one. Katie did not play but attended anyway, as a referee or as audience. Wasn’t it you who took that photo of me and Liya Ye after her thoroughly conducted thrashing of me? Not my most memorable game, but none were at that tournament. No wonder I quit.

Shuk Man Katie Wu from Hong Kong played her first WOC two years later in Reykjavik and ended up on a shared 20th place. Since then there had been three other starts, with a 7th place in 2007 as the best result. She is the ruling female world champion from Stockholm last year, and last summer she became historical by being the first woman ever to win an EGP tournament, the one in Ghent, Belgium.

During her travels around the Othello world, she met the jolly finn Lari Pihlajapuro and the two became one. Two sons, Coby, 2 years, and Teddy, 4 months, has enriched the international family.

A big, swedish hug to you, Katie!

 

Den marginellt överträffade verkligheten

I förra veckan kunde oroliga läsare följa min långa berättelse om Härskarflyttlådan. Oroliga var de förmodligen för min mentala hälsa. Har ni inte läst berättelsen så klicka och läs nedan.

Sagan om Bauhaus I: Lådans föräldraskap

Sagan om Bauhaus II: Sagan om de två adresserna

Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst

Tro det eller ej, men sagan bygger på en sann historia. Låt gå för att den är väldigt löst byggd, men låt mig ändå likt Daniel N Stern i Ett litet barns dagbok (ett läsmåste för alla blivande föräldrar) även förklara vad som egentligen hände.

Mina föräldrar kom ner till Lund för att i första hand avlämna lite grejor de hade med sig från broder Nils i Stockholm. Ni såg ju bild på skötbordet tidigare i veckan. Dessutom ville de bjuda oss på lunch som en försenad födelsedagspresent. Denna intogs på Mat & Destillat, f d Konditori Lundagård och när vi ätit färdigt frågade jag om de ville hjälpa oss att åka och köpa flyttlådor. Ja, det hade de inget emot. Jag var bergsäker på att Bauhaus, som i tester visat sig vara de enda flyttlådorna värda namnet, fanns ute på Nova här i Lund, en villfarelse som jag i efterhand visat mig inte vara ensam om.

Eftersom jag hittade bäst i Lund så fick jag köra och där och då var det nog det korrekta beslutet. Ute på Nova lyste dock Bauhaus med sin frånvaro och efter lite googling fick jag bita i det sura äpple som var att Bauhaus inte alls finns i Lund! Hur kan något sådant vara möjligt, ärligt talat?

Nåväl, if it’s got to be good, it’s got to be Bauhaus, så att svänga in på Rusta och köpa deras origamikonstruktioner var inget alternativ. Jag läste elegant fel på adressen och vi for iväg mot Arlöv, jag nu övertygad om att Burlöv Center var vårt mål. Pappa Bengt fick läsa kartan på min skruttiga och lynniga iPhone 4 (måste bytas innan Åsa-Nisse kommer!) och även om han är en rackare på PowerPoint och PhotoShop så har han inte vana av SmartPhone och hur man navigerar en sådan. Speciellt dess usla kartfunktion kräver ett lite mer tränat och tålmodigt sinne. I efterhand måste konstateras att allt gått bättre om vi bara bytt förare och jag läst kartan istället.

Efter ett kort stopp, ett par svordomar och en ny googling i ett radhusområde i Arlöv styrde vi mot Nornegatan ute på Svågertorp. Efter att vädret varit vackert hela dagen började det plötsligt regna lite lätt. Väl inne på Bauhaus blev vi först omsorgsfullt ignorerade av en dam som ironiskt nog satt i informationsbåset och gjorde vad som endast kan beskrivas som ingenting. Sedan fångade vi in en betydligt mer pratsam och serviceinriktad person som pekade ut både flyttlådor, kassor och kundtoaletter, våra tre primära mål med besöket och som alla låg på samma ställe. På vägen spanade jag in lite snyggt badrumsporslin, eftersom det är hyperaktuellt, men hann inte stanna nån lång stund.

Flyttlådor köpes helst i buntar om tio. Två sådana buntar införskaffade jag. Tillbaka vid bilen drogs nästa streck i räkningen; Buntarna gick inte in i bagageluckan, inte heller i baksätet. Med lite våld fick vi in en bunt i baksätet, men då blockerades sikten bakåt och Lena skulle antingen behöva åka i bagaget eller tolka på rullskridskor efter.

Skam den som ger sig, för en problemlösare som jag som kan tänka utanför (flytt)lådan var det inte svårt att komma på en lösning. Om man lossade på buntbandet så kunde lådorna med lite böjning vid införandet, passa in i bagaget i alla fall. Och har man inte någon kniv så kan man alltid använda något annat halvvasst, som exempelvis nyckeln till tvättstugan. Och på så vis visade jag prov på en av vår familjs superkrafter, att packa!

På hemvägen fick Bengt köra, och jag satt i passagerarsätet och skötte kartläsningen. Det gick helt utan problem, och jag insåg vilket bra exempel denna resa varit på mitt ledarskap, min stresstålighet och min problemlösningsförmåga. Samtidigt hade flera sedelärande misstag begåtts som jag kan applicera på och undvika i en arbetssituation.

Dessutom är det roligt att leka med olika stilar i sitt berättande.

Kreativ, ledare med förmåga till snabba beslut, problemlösare ut i fingerspetsarna, där har ni mig. Vilket företag skulle inte ha behov av mig?

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig! Här är mitt CV!

 

Dagens vän-repris 31: Magnus Dahl

Vid sista föreställningen av Snövit II på Allaktivitetshuset i Kristianstad satt Magnus i publiken. Det är egendomligt vilka detaljer man kommer ihåg. Det var den föreställningen då dekoren rasade.

När jag sen i början av 90-talet började röra mig i Skånes syntarkretsar var Magnus där också. Vi åkte på konserter till Lund, jag tror jag kommit på sedan förra publiceringen att klubben där hette Roxy, och till Stadt Hamburg i Malmö.

Nar sedan Andreas Ohlsson och Christian Malm fick idén att vi skulle sätta upp Rocky Horror Show under Kristianstads Dagarna (ja, det SKA vara särskrivet!) anmälde Magnus ivrigt intresse om att få vara med på ett hörn. Visst fick han det! Sen fick vi hur som helst inte sätta upp Rocky Horror Show för dem som hade rättigheterna, men då satte vi istället upp en show om en teatergrupp som ville sätta upp Rocky Horror Show. Genialt! Vi plockade våra favoritmusikalnummer från både RHS och andra och skrev nya texter till dem och satte ihop en helt ny föreställning som vi döpte till The Forbidden Show. Vissa scener ur RHS behöll vi, bl a The Floor Show, där två män och två kvinnor, alla klädda i raffset sjunger och dansar. EN av männen var Magnus, men av någon anledning ändrades hans scenkläder så han gick miste om raffset.

Sommaren därefter var det dags för en omarbetning av vår gamla Kamomilla Stad-succé, omarbetningen var ganska radikal, vi hade helt enkelt bytt ut alla Kamomilla-karaktärer och förlagt handlingen till en oas i öknen istället, bara för att undvika mer upphovsrättstjafs. Och den högst opassande sången om ung kärlek var också struken.
Magnus var med även i Emiren, som det nya verket hette. Han spelade bagare, och i rollen som oaskommissariens fru återfanns Magnus blivande hustru. Men det var det väl ingen som anade då.

När jag hörde att Magnus och Helene gift sig (det var lååååångt senare) tog jag genast äran åt mig för att ha sammanfört dem och skroderade vitt och brett om det på min blogg. Då visade det sig att de faktiskt hade träffats långt före detta tillfälle, så jag fick vackert sluta slå mig för bröstet. Nåväl, man kan inte spela livsavgörande roller i allas liv.

Den här berättelsen är lite speciell, eftersom det vid denna återpublicering visar sig att Magnus inte är min vän längre, åtminstone inte på Facebook. Anledningen är med största säkerhet att han har flyttat till Holland och att han och Helene är skilda eller håller på att skilja sig. Det blev ett tråkigt slut på den sagan.

Men du får en kram i alla fall, Magnus, om du nu råkar läsa det här.

Delat ansvar är dubbelt ansvar

002

Det är hög tid att säga upp hyresavtalet på lägenheten, och eftersom vi lever i dataåldern så kräver hyresvärden att vi ska rota fram det gamla hyreskontraktet, skriva våra kråkor på det och skicka in det med rekommenderat brev minst tre månader före uppsägningsdatum. Att med bank-ID eller e-legitimation genomföra uppsägningen på nätet anses inte tillräckligt säkert för hyresvärden Stadsbostäder.

Emily har naturligtvis stenkoll på sina viktiga papper och plockade fram kontraktet på ett ögonblick och eftersom jag bara varit hennes inneboende så var det bara hon som behövde skriva på. När vi läste igenom de allmänna villkoren insåg vi under vilka blytunga krav vi levt de här åren.

Hyresgästen äger inte erhålla nedsättning av hyran för tid, varunder hyresvärden låter verkställa arbete för sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten. Arbetet ska dock utföras utan onödig tidsutdräkt.

”Tidsutdräkt” erhåller en applåd. Ett av mina favoritord i svenska språket. Men innebörden är solklar, om hyresvärden skulle ha tagit sitt ansvar och fixa upp rivningshuset vi bor i så hade vi fått betala vår mastiga hyra för att gå och duscha på gården under rimlig tidsutdräkt, vilket torde vara ett par månader. Antagligen på vintern.

Enligt hyreslagen åligger det hyresgästen att väl vårda lägenheten och vad som hör till denna samt vid dess nyttjande iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten. Bl a Fastighetsägarna Sveriges broschyr ”Välkommen som hyresgäst” innehåller råd och anvisningar i nämnda avseenden. I broschyren finns för övrigt exempel på båda parters rättigheter och skyldigheter.

”Sundhet, ordning och gott skick” var det. Broschyren i fråga har jag aldrig sett, om den nu är så viktig så borde den väl ligga likt en gideonitisk bibel i varje lägenhet?

Sedan följer vad jag förstår endast kan vara en sammanfattning av båda parters rättigheter och skyldigheter. Det framgår klart och tydligt att det bara är hyresgästen som har skyldigheter, medan värden tar åt sig rättigheterna. Ett klassiskt fall av lika delat ansvar.

Slutklämmen är speciellt klargörande.

Hyresvärden fritar sig från skyldighet att fullgöra sin del av avtalet och skyldighet att erlägga skadestånd om hans/hennes åtaganden inte alls eller endast till onormalt hög kostnad kan fullgöras

  • på grund av krig eller upplopp

  • på grund av sådan arbetsinställelse, blockad, eldsvåda, explosion eller ingrepp av offentlig myndighet som hyresvärden inte råder över och inte heller kunnat förutse

Hyresvärden tar naturligtvis inte ansvar för krig och upplopp, och det är ju helt förståeligt, det kan ju vara hyresgästen som startat kriget och då får hen skylla sig själv. Inte heller tar hyresvärden ansvar för något som hen inte kunnat förutse. Om huset exploderar oförutsett får vad jag kan förstå de överlevande hyresgästerna skylla sig själva samt bo i tält i ruinerna för bibehållen hyra under rimlig tidsutdräkt.

Men det allra viktigaste är sparat till sist:

Persienner ingår ej.

Nu går skam på torra land! Vad är det för liv vi tvingas leva egentligen!?!?

 

Dagens vän 27/4: Silje Miljeteig

Norska namn är fantastiska, de flesta låter som sagofigurer, och det allra mest kvittrande och sagolika måste väl ändå vara Silje Miljeteig?

Dessutom var hon vacker som ett skogsrå, fast med rygg, när hon satte sig och började ta samtal på norska på Canon-projektet på hösten 2003. Hennes företrädare hade haft ett speciellt system att klara de långa köerna på de norska linjerna; Några snabba tryck på telefonens ”Svara”- respektive ”Lägg på”-knapp sen var problemet ur världen.

Silje var renhårigare och servicegraden på norska linjerna gick ner, men de nöjda kunderna blev fler. Vid outsourcing av kundtjänster blir det lätt fokus på statistik och två av de viktigaste parametrarna är väntetider och samtalstider. Vi hade ganska höga krav på oss och uppfinningsrikedom vad gäller anledningar att lägga på och få kunden att ringa upp igen prioriterades och belönades.

Silje följde gärna med ut på en öl till Café Central och kollegorna fick också lära känna hennes dåvarande sambo. På Canon-projektet blev hon inte jättegammal, en genomsnittlig anställningstid på callcenter är ju 9 månader, och jag tror inte det var ens så länge vi fick njuta av Siljes närvaro. Hon slöt dock upp ett par gånger på afterwork efter att hon lämnat oss, vi var helt enkelt ett gäng som folk inte ville jobba med men gärna hänga med.

Som de allra flesta av mina Bryssel-bekanta har Silje flyttat hem till hemlandet igen. Hon bor i Stavanger och i julas kom lilla söta Sara till världen.

Klem, Silje!

Dagens vän-repris 30: Tom Lönnqvist

I december 1988 gick nordiska mästerskapen i Othello i Kristiansand och jag åkte för första gången utomlands utan föräldrar i sällskap. Det var ett ovanligt stort NM med 15 deltagare. På den tiden var NM inte en öppen tävling utan varje land fick skicka fyra representanter. Fyra danskar, fyra norrmän, fyra svenskar och tre finländare mötte upp. En av finländarna var Tom.
Ett minne av det mindre smickrande slaget har jag från min match med Tom. Jag satt min vana trogen och beklagade mig över små misstag och dåligt spel och tänkte inte riktigt på hur det kunde låta under rådande omständigheter. Jag höll nämligen på att vinna ganska klart. Mot slutet av partiet, när jag hade ojat mig åtminstone hälften av tiden, så konstaterade Tom sardoniskt: ”Ja, du fick ju åtminstone vinna den här matchen.” Förlåt mig, Tom, så här långt efteråt, för mina jeremiader.

Tom kommer från Jakobstad, och där arrangerade han och hans förening Othello Brain Builders varje sommar nåt som kallades Othello Night Fight. Det var något så vansinnigt som en 24-timmarsturnering i Othello, med nonstopspel. Man spelade alltså hela tiden, men fick pausa när man ville, eller om man förlorat tre matcher. Om man pausade p g a förluster så fick man stå över tre ronder, vilket kunde behövas mitt i natten då alternativen var spela eller däcka.
Ett väldigt roligt koncept, som tyvärr inte har tagits upp igen, åtminstone inte inom Othello.

Kram på dig, Tom!

Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst

Detta har hänt:

Tre människor färdas över Skånes vidder i jakten på Härskarflyttlådan, som dväljs i det mytomspunna Bauhaus skattkammare. Det är Johan, en ofrivillig ledare, och hans båda föräldrar, den skeptiska tjänsteanden Lena och blomstertrollkarlen Bengt Blå.

Bauhaus har två gånger undsluppit våra hjältars blickar. En mörk makt har förtrollat Johans sinne och fört honom på flera villospår, men i det lilla sovande samhället Arens Löv faller fjällen från hans ögon och han ser klart. Bauhaus mystiska borg ligger i den döende handelsplatsen Svågertorp, en plats dömd till undergång sedan den mäktiga trollkarlen Skånetrafiken förbannade orten. Förut stannade droskorna alltid i Svågertorp, nu tar de en lång lov runt platsen, den anses smittad.

Till sin hjälp har de resande gudaporten Ajfån, skapad av äppelfolket i Kiseldalen, i vars innanmäte en vresig gammal gnom motvilligt svarar på frågor. Gnomen kan framkalla exploderande godis, arga fåglar och sia om vädret, men vägbeskrivningar är ofta gåtfulla och svårtydda. Ska trion hinna fram till Härskarflyttlådan i tid, innan Stängningsdags, det oundvikliga slutandet av Bauhaus-borgens portar?

”Se där vid horisonten!” ropade Johan triumferande. Lättade konstaterade resesällskapet att fyrbåken med Bauhaus bomärke avtecknade sig mot himlen. De hade kommit till sitt mål, och ännu var det långt till Stängningsdags! Hoppet tändes för dem alla och de gamla var extra lyckliga, eftersom de under slutet av resan drabbats av åtskilliga förbannelser från en mängd oblida gudar, nu senast nödighetens gulögda demon.

Johan stannade vagnen på en ny rutig asfaltshed och steg ut på marken. Omedelbart vredgades gudarna och ett lätt regn började falla. Johan tog det som ett tecken på att avgörandet var nära. Bauhaus blodröda portar öppnade sig som för att sluka dem när de närmade sig. Inget förskräckte dock de tappra utan de gick med bestämda steg över vindbryggan och hörde järnridån slå ihop bakom dem. Nu fanns det ingen återvändo, eftersom cyklopen som vaktade dörren endast behagade öppna för den som kom utifrån.

I taket hängde stora tavlor med inskriptioner på snickarnas språk, pekandes än hit än dit, förvillandes den oerfarne skattsökaren. Ingenstans stod det något om Härskarflyttlådan förstås, men Johan hade sökt lådan förut och kunde profetian utantill:

Lådan visar sig först när en uppgivit hoppet

Och även passerat det sista stoppet

Där guld utbytes mot skatternas massor

Följ alltså skylten som leder mot….

De sista orden hade varit utsuddade, men efter flera minuters studier i uråldriga rimlexikon hade Johan förstått ledtråden. Han vände sig om och tittade efter sina föräldrar. Han fann dem också, men insåg att någonting inte stod rätt till. Båda två stod som förstenade och stirrade på en gammal kvinna iförd Bauhaus harnesk som satt i en bur och tittade på en skriftsten. Hade de blivit hypnotiserade?

003

Det visade sig att de hade åkallat trollkvinnan men blivit drabbade av en av hennes genomskinlighetsförbannelser och nu inte var synliga för henne. Johan förberedde sig för strid mot den ondskefulla när Lena med en kraftansträngning lösgjorde sig själv från trollpackans dragningskraft och istället angrep en lagerdvärg som passerade intet ont anandes.

”Var finner vi templet där vi kan häva nödighetsgudens förbannelse!” kommenderade den gamla och dvärgen svarade frejdigt att det låg bortom kassorna. Kassorna, dessa magiska utlopp från borgen där vaktposterna kräver sin tribut för att man alls ska få skåda dagens ljus igen. Med triumf i sinnet insåg Johan att sällskapet skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Färden gick genom landskap fulla av vita stoder i olika skålformer. Johan stannade till och beundrade de vackra och praktiska stoderna och fick en syn av att några av dessa skulle passa utmärkt i det nya palatset på Fjärdegränd i musikernas by. Hypnotiserad stannade han upp och gick fram mot formationerna för att känna deras närvaro. Jag måste bara röra vid dem, tänkte han  och omvärlden började försvinna. I bakhuvudet hörde han en avlägsen stämma som pockade på uppmärksamhet. Lena var nu så långt gången i sin förbannelse att benen ryckte, men hon ville ändå inte lämna sin son i sticket. Johan stängde med övermänsklig styrka ute kommodens sirensång från sitt huvud och fortsatte den vådliga färden mot Kassorna.

Medan trollkarlen och tjänsteanden räddade sig in i templet, stannade Johan till vid den bistre kassavaktens tron. Nu gällde det att lägga sina ord väl, annars kunde allt vara förlorat.

”Jag har färdats lång väg”, kvad Johan, ”över vidsträckt äng och becksvart landsväg, jag har uppsökt det heliga Bauhaus i sökandet efter Härskarflyttlådan!”

”Du har kommit rätt, ädle främling”, lismade kassavakten och knäppte på sin luta, ”hur många  får det lov att vara?” Nu var dramat framme vid sin absoluta höjdpunkt. Johan och Emily hade rabblat trollformler och undersökt det bottenlösa internets milslånga skriftrullar för att få fram det magiska tal som var Härskarflyttlådans rätta mängd. Blev det fel nu visste Johan inte när och ens om han skulle kunna återvända innan undergångens timma.

”Tjugo!” sa han med dundrande stämma och drog sin mäktiga plånbok, formad i äkta skinn av läderkonstärernas skrå. Fram sprang det ymnighetshorn som svartalferna i väst kallade Visa, och med en våldsam kraft stötte Johan dess skarpa kortsida i Bauhaus korpsvarta läsare. Det flimrade till i hela kassan och i eldskrift krävdes Johan på den magiska koden, vilkens uttalande innebär ett ragnarök. Johan vidrörde fyra av de tio stenar som glimrade i läsarens inre och efter en andäktig tystnad hördes en röst ur avgrunden. ”GODKÄND! Avlägsna det mäktiga Visa ur vårt inre!” och ett skarpt alarm hördes över nejden.

”Härskarflyttlådan är din!” kvintilerade kassavakten. ”Unge hjälte, hämta din tribut bortom kassornas eldport. Johan tog ett djupt andetag och vräkte sig genom kassaportens fotoceller, där den orättfärdige fångas och döms för sina brott. Men Johan steg helskinnad ut på andra sidan, och framför honom stod Härskarflyttlådan i otalig mängd. Han plockade åt sig de tjugo, outslagna exemplar han blivit lovad och fortsatte bort mot nödighetens helgedom, där föräldrarna just kommit ut, lösta ur sin förbannelse.

Väl framme vid sin vagn igen hade regnet tilltagit, gudarna gjorde en sista ansträngning att förstöra den förlorade Härskarflyttlådan. Den lilla gruppen kämpade sig fram mellan de obevekliga vattendropparna och hann så småningom fram till fordonet.

”Bortse från er egen säkerhet!” domderade Johan i duggregnets dån. ”Rädda Härskarflyttlådan först!” Bengt Blå drog sin öppnarstav och kofferten i vagnens bakända gled ljudlöst upp. Den mäktigaste av alla gudar, den tusenhövdade Murphy, skådade då ner på hjältarna och log sitt allra fulaste leende med de flesta av sina huvuden. Paketet med Härskarflyttlådan växte sig större, precis så stor att den inte gick in i kofferten! Johan gav inte upp, han gav order om att även den bakre kuskbocken skulle öppnas upp, men Murphy var dem för snabba, inte heller där gick Häskarflyttlådan in, och samtidigt förmörkades världen bakom dem så att en säker flykt omöjliggjordes.

”Vi är förlorade!” stönade Bengt Blå, men Johan hade inte givit upp.

”Fader!” utropade han. ”Är du då icke den sägenomspunne Stuvarkungen? Står det icke i din makt att i de minsta skrymslen förpacka oräknelige ting? Var det inte du som med din mäktiga trollkraft fraktade en soffa över hela fylket i en gammal Volvo?”

”Jo, min son”, medgav Bengt Blå, ”men den tiden är förbi. Min kungatitel är förlorad och fri att taga upp av vem det vara månde som står upprätt genom ett ohyggligt prov. Kanske står du inför slikt prov i detta nu, min son?”

007

Johan kändes hur han uppfylldes av en helig kraft och skrek: ”Ett svärd! Har någon ett svärd?” Ingen av föräldrarna lyckades bispringa hans oväntade begäran. Han kände efter i sina pantalonger och fann en liten, skimrande nyckel. Denna nyckel användes vanligtvis för att få tillträde till de av Klostret af Gatans katakomber som innehöll tvättgummornas hålor. Johan drog den minimala nyckeln och började hacka frenetiskt på Härskarflyttlådans sigill. Den vita förseglingen trasades långsamt sönder och snart föll Härskarflyttlådans olika skepnader isär. Nu gick det att med viss svårighet böja vålnaderna en och en och lura in dem i kofferten. Utrymmet krympte hela tiden och ett tag trodde Johan att hans stund var kommen, men plötsligt hade kofferten svalt alla lådorna och porten gled igen med ett dovt ljud som av yxhugg.

Den illa tilltufsade trion räddade sig in i vagnen och satte av i sporrsträck. Regnet försvann, gudarna återvände försmådda till sina boningar, och Johan insåg att allt skulle bli bra igen. Klostret af Gatan skulle förgås, men en ny värld väntade i Staffans land, en ny och vacker värld i en ny tidsålder, Åsa-Nisses tidsålder. För så hade det stått skrivet i begynnelsen.

Och så slutar då vår historia, och om ni inte tror den är sann, så var icke förtörnade. Ibland är sagan och verkligheten blott skenbilder av varandra.