Dagens vän-repris 40: Robert Enforsen

Robbe är nog min kändaste Facebook-vän. Han är något så fint som internationell popstjärna.

Vid republiceringen av detta inlägg inser jag att Robbe inte har någon Wikipedia-sida
När jag lärde känna honom hade karriären inte riktigt tagit fart, han förekom i Andreas Ohlssons närmre krets och var känd som både snygg och tonsäker. Stjärnmaterial, helt enkelt.

Han var tänkt att spela maffiagoon i Nya Folk och Rövare i Kamomilla Stad och det skrevs ett paradnummer till honom, han var på en repitition, som jag tyvärr själv missade men som sägs ha varit succéliknande, men sen fick han förhinder och rollen gick till Jenny Månström, som också gjorde det bra, men kanske inte lika bravursjungande. (Det hände en del med manuset som ni märker, folk bytte inte bara kön, djur bytte art och skådespelare förvandlades till handdockor allt eftersom….)

Robbe blev frontfigur i syntbandet Elegant Machinery och rönte som sådan ganska snabbt stor framgång. Han blev stor i alla möjliga länder, om kanske inte i Sverige. Var det inte så att de bubblade till Trackslistan en gång? Jag minns inte.

Sedan Elegant Machinery splittrades och medlemmarna gick vidare till andra äventyr (som Sveriges Riksdag och annat sånt) började Robbe istället sjunga i det nya bandet Hype, och det är där vi finner honom nu.

Kram på dig, Robbe!

Dagens vän 14/7: Daniel Domert

Han kallas Gubbi, och det var också under det alias han hade blivit känd på Ordspel. SM 2004 var hans andra turnering, den första var ABC Cup samma år, en turnering som han för övrigt vunnit obesegrad. Det var väl inte så konstigt att han betraktades som favorit till den åtråvärda Vandringsnertzen, som delas ut till bästa nya spelare, d v s spelare som börjat turneringsspela sedan förra SM. Gubbis första SM blev dock inte vad någon förväntat sig. Det gick åt pipan, helt enkelt. Vi möttes i fjärde ronden och det blev min lättaste match det mästerskapet. Jag fick allt, stackars Gubbi fick inget. Jag vill minnas att jag rullade tre gånger, men när jag ser i statistiken att jag tydligen bara rullade sex gånger under hela turneringen så får jag nog omvärdera flytet ett uns.

Sedan har det inte varit lika lätt, snarare tvärtom. På de följande tio mötena har jag avgått med segern en enda gång, i Åbo 2009. Senaste mötet var det dock nära, i SM 2013 hade han bara två poängs marginal.

Gubbi efterträdde mig på posten som ordförande i Scrabbleförbundet och satt på posten 2012-2014. Han har spelat 43 turneringar och vunnit 7, däribland Scrabble Masters 2010. Hade han dock spelat alla turneringar han anmält sig till så hade mitt svenska rekord i spelade turneringar (101 st) varit i fara. Ingen annan har avanmält sig från så många turneringar som han. Sorry, Gubbi, för den lilla gliringen, vi går raskt tillbaka till hyllningen.

Under flera år var det vanligt att vi samlades hemma hos Gubbi i Uppsala och tittade på Melodifestivalen kombinerat med en helnatt sällskapsspel. De som inte gillade schlager började spela tidigare och så satt de två lägren och hyssjade på varandra genom hela sändningen. Utanför schlagersäsongen kunde det hända att vi utnyttjade faciliteterna på skolan Gubbi jobbade på och levde ut vår skolgympanostalgi med en omgång spökboll eller innebandy. Och vi ska för all del inte glömma den legendariska färden till Åland med Ånedinlinjen på vintern 2010! Eftersom historierna om Gubbi ändå räcker till så sparar vi ytterligare anekdoter från den resan till senare inlägg.

Gubbi har, tillsammans med systrarna Ekman, gett mig en av de finaste presenter jag någonsin fått; Ett alldeles eget spel! Det är en Scrabble-variant som helst spelas i lag med dubbla brickuppsättningar och en större spelplan. Dessutom tillkommer ett moment där spelarna vid varje drag lägger ett chanskort som böjer på grundreglerna lite, det kan vara enkla saker som att få dubbel dragpoäng, men även absurda saker som att H-brickan kan betraktas som blank i draget eller att lagen ska byta ställ med varandra. Detta underbara spel tar jättelång tid att spela och har inte trakterats tillräckligt många gånger. Sugna spelare ombeds vallfärda till Staffanstorp, exempelvis nu i augusti, då vi arrangerar Sommar-OSIS i trädgården med lite tur med vädret.

Gubbi gjorde sig ”känd” i TV när han gissade snuskigt tre gånger i rad i Lingo på 90-talet. När Lingo återupplivades för något år sedan anmälde vi oss båda två till programmet, och de oschysta programplanerarna placerade mig och Nils i samma program som Gubbi och hans medspelare Inger Wingård. Det visade sig till min stora lättnad vara mest oschyst mot Gubbi och Inger, men vad vet jag, de kanske vann en förmögenhet på de 500 SEK i tröstpris de fick att spela för på Postkodslotteriets sida?

Gubbi är en av de trevligaste och skärptaste personer jag känner. Han är en strålande pedagog och jobbar väldigt passande som lärare. Jag har aldrig haft tråkigt i Gubbis sällskap (ja, Scrabble är så roligt att det inte ens är tråkigt att förlora!) och han har varit en ovärderlig tillgång för Scrabbleförbundet. Jag hoppas att vi snart ses på och efter en turnering igen!

Kram på dig, Gubbi!

 

Det var lågt!

En morgon på hösten 1972 ville jag inte vakna. Jag var ett och ett halvt år och brukade vara rätt livlig, men denna morgon var jag som en vissnad tulpan. Huvud, armar och ben slokade och jag svarade inte på tilltal eller beröring. Kallsvetten rann och jag var blek som ett lakan. Inget mina kära och oroliga föräldrar kom på hjälpte, så det blev ilfart in till Kristianstad Lasarett.

Läkarna där stod som en lång rad frågetecken. De tog prover och gjorde reflextester och sedan sa de någonting som far min än i denna dag ångrar att han accepterade.

”Vi har ingen aning om vad som kan vara fel, åk hem med honom och kom tillbaka om det blir värre.”

Om det blir värre! Kunde det bli värre för föräldrar än att deras barn hänger som en kall och blöt handduk i famnen på en? Men på den tiden hade doktorer ännu större auktoritet än idag, och kvällstidningar med skräckreportage med rubriker som ”Friskförklarades – dog” och ”Sändes hem med förkylning – tappade näsa” var inget som hade gjort intåg i vårt hem.

Väl hemma la de mig i sängen och började vänta på att det skulle bli värre. Bäst de stod där och våndades kom en av dem på: Mat! Har vi försökt mata honom? En halvtimme senare var jag bra igen.

Hela min tidiga uppväxt fick jag sådana här mystiska anfall, och ingen kunde förklara vad jag led av, men vi visste ju hur det skulle åtgärdas. Det som funkade allra fortast var en tallrik fil med russin och socker, jag kan fortfarande minnas den svala och livgivande känslan av att slurpa i mig kylskåpskall fil i halvt komatöst tillstånd. Först när jag for i golvet med huvet före och hamnade på Kalmar Lasarett för omväxlings skull så var det någon medicinsk expert som ställde den fullkomligt korrekta diagnosen. Hypoglykemi!

HUR kunde ingen ha kommit på det förrän då? Jag förundras fortfarande. Hur kan det ta sex och ett halvt år att hitta en läkare som kan något om blodsocker?!? (Jaja, det var ju inte sex och ett halvt år aktivt sökande iofs….)

Så var det förr. Annat är det nu. När Signe kom ut konstaterades det när hon var en minut gammal att hennes blodsocker var oroväckande lågt. Genast sattes det på glukosdropp, som hon behöll ett par dagar, och sedan dess har vi fått kolla hennes blodsocker varje dag för säkerhets skull. Först i fredags fick vi klartecken att sluta. Det är ingen fara med lilla Signes blodsocker, hon är så söt så. Och verkligen allt annat än en vissen tulpan.

 

I Hall of Fame

nörd

En av mina vänner var på Tekniska Muséet i veckan och sprang till sin förvåning på det här portättfotografiet av mig. Hur kommer det sig att jag hänger på museum, undrar kanske någon. Det är naturligtvis en lång historia som jag ska försöka korta ner till läsbart format.

Det var under mitt sista regeringsår i Svenska Scrabbleförbundet som det plötsligt började hända sällsamma ting. Det började som en skakning på nedre däck, där nedre däck utgörs av en fråga på Scrabbleförbundets forum om någon uppmärksammat den där nya mobilappen Wordfeud? Det hade ju någon, och någon blev snart flera. Snart spelade hela Sverige ordspel (igen) men denna gång hängde medierna på. Min telefon började ringa som besatt!

Plötsligt satt jag i P4 hos Lotta Brohmé och pratade Wordfeud och Scrabble, jag fick ge mina bästa tips till Metro, Svenska Dagbladet gjorde ett stort reportage och DN gjorde en intervju som sedan redaktionen rekommenderade så jag inte kunde gå in på dn.se på flera veckor utan att se mig själv le förbindligt tillbaka. Min hemliga och skamliga dröm om att bli kändis började plötsligt verka realistisk. Snart började även tv-kanalerna höra av  sig. Jag stod och fipplade med telefonen i ABC-nyheterna och fick gång på gång komma med nya vilda gissningar om varför detta spel blivit en sådan fluga? Inte visste jag det, men jag var bra på att formulera teorier.

Jag satt på allvar och funderade på när de skulle ringa från Skavlan (Wordfeud är ju en norsk uppfinning) men det samtalet kom naturligtvis aldrig. Däremot ringde de från Tekniska Muséet. På detta etablissemang arrangerades något som kallades Nördkafé. Det gick ut på att en fantast fick komma dit och hålla ett föredrag om sitt särintresse. De hade haft Salem al-Fakir där för att prata musik, men också obskyra typer som exempelvis en de hade hittat i deras hiss i full färd med att filma sin resa upp och ner. Det var hans hobby och intendenten bjöd på stående fot in honom för att hålla ett ”hissnande” föredrag. Nu planerade de en ny säsong, och ville att jag skulle inleda med att prata om Scrabble, hur man spelar och tävlar i språk.

Jag har alltid varit glad för att ställa mig upp inför folk och berätta saker, så jag tackade utan tvekan ja. Sedan började jag tveka. Moderna Muséet är ju inte vilken scen som helst, nu var det ju tvunget att se proffsigt ut! Jag gick hem och fotograferade scrabblebräden i olika grader av beläggning och ställ med möjliga rullningar på, och så kontaktade jag författarna av boken Handbok för Ordnördar, Erika Jonés och Lisa Blohm, så att de kunde få möjlighet att stå och sälja sin bok till massorna före och efter föreställningen.

När så den stora kvällen kom var jag mer förberedd än någonsin, men ändå inte tillräckligt. Det var en snöig vinterdag och Wordfeud-vågen hade väl så smått bedarrat, så publiken utgjordes till största delen av bekanta och museipersonal. Men den skulle streamas över internet, fastslog intendenten stöddigt och pekade på en kamera. Jag fick ta på mig ett headset och körde igång i värsta föreläsarstil. Jag visade bilder, jag bollade med publiken, jag inkluderade, briljerade och lyckades faktiskt prata i hela 45 minuter. (Hisskillen hade blivit klar på en kvart.) Efteråt var publiken mycket positiv och jag kände mig nöjd.

Vad ska jag säga. Man borde varit där. För när jag såg på den inspelade föreläsningen på internet sedan så insåg jag hur lite effektfullt det blir att visa en massa bilder på storbild när kameran ändå är styvnackat riktat och inzoomat på mitt ansikte. Dessutom blir det inte samma känsla framför datorskärmen när det bara är jag och aldrig publikinteraktionen som hörs…

Jag skulle kunna länka till föreläsningen här, men eftersom det här är en blogg som ska marknadsföra mig så låter jag bli. Och jag litar på att ni absolut inte försöker er på att googla. Vi säger så, va?

Men i dealen ingick alltså att jag fick mitt väldigt professionellt tagna porträttfoto upphängt i Tekniska Muséets nörd-Hall of Fame. Och det ÄR sjukt coolt.

Dagens vän-repris 39: Jonny Kristen Justvik

Jonny dök upp på Göteborg Open 1990 och slog alla med häpnad genom att bli tvåa i en turnering med hela danska och svenska eliten. Vi hade ju ännu inte fattat att norrmännen börjat lära sig spela Othello på allvar. I originalinlägget om Jonny hade jag blandat ihop årtalen en del och ville placera händelsen några år tidigare. Och hur jag än letade fann jag inga källor på nätet för de uråldriga turneringarna från 80-talet, förutom nationella mästerskap. Där har vi en finfin uppgift för en kalenderbitande arkivarie i Svenska Othelloförbundet att ta tag i. Och nej, jag orkar inte göra det själv.

1992 spelades NM i Kristiansand. Jonny gjorde om bedriften från Göteborg.(Det finns det dokumentation på.)

Jag måste medge att jag inte har så många minnen av Jonny, vi möttes nog bara nån enstaka gång över ett bräde.

Jonny spelade faktiskt två VM, 1989 och 1990. 1989 blev han sist, men 1990 gick det bättre med en 24:e plats.

Jonny bor numera i Kristiansand och säljer smycken över internet. Vad jag vet har han lagt Othellobrädet på hyllan.

Klem, Jonny!

Dagens vän 3/7: Johan Sandell

Nu kommer bloggens läsarsiffror att gå upp igen, för vi ger oss in i ännu ett sjok med scrabblare i Dagens Vän-projektet. Vi har nu nått SM 2004. Det spelades i Uppsala och drog 60 deltagare. Det spelades på en skola som jag nu glömt namnet på. Skolor är utmärkta lokaler för scrabbleturneringar. Det här var det första tredagarsmästerskapet i Scrabble-historien och förmodligen avskräckte det en del från att delta. Annat är det nuförtiden.

Mitt SM ramades in av Johan Sandell. Jag och Nils närmade oss skolan när Nils kände igen Johan lite längre fram. Turneringsspelandet hade verkligen tagit fart under mina år i Belgien och även till SM 2004 kom det många debutanter som åtminstone jag aldrig träffat.

Vi gick ifatt Johan och jag lärde känna en herre med en speciell humor och tydliga nördkvaliteter. (Jag vet att du tar det som en komplimang, Johan.) En typisk scrabblare, med andra ord.

SM 2004 var speciellt på många sätt, ett av dem var kanske inte så lyckat. För att vara säkra på att få toppmöten i de sista ronderna spelades de tre sista matcherna i play-off-form. De som låg på plats 1-4 möttes i en alla-mot-alla, de som belade platserna 5-8 likaså, et cetera. Nere i grupp 13-16 hamnade både jag och Johan och så blev det att vi fick spela sista matchen mot varandra i detta SM. Vi har inte mötts varken förr eller senare i tävling. Det blev en riktig plattmatch som Johan ledde länge, men som jag på något tråkigt sätt lyckades trycka mig förbi och vinna i slutdragen. 331-308 talar sitt tydliga språk. Vinsten hjälpte mig dock föga i placeringsstriden och jag slutade på 16:e plats, en placering som jag då såg som en katastrof, men som idag skulle vara värt frivolter av glädje.

Johans Scrabble-karriär blev kort, konstaterar jag när jag kollar statistiken. Före SM hade han bara spelat en turnering, och efter SM blev det bara en till. Han höll sig kvar på forumet på Ordspel längre, och när Facebook kom så höll vi kontakten på det sättet. i har träffats en del på senare år, bl a har vi gått och sett commedia dell’arte-gruppen 1-2-3-Schtunks föreställningar på Scala-teatern vid ett par tillfällen. Någon gång efter det och ett nästa möte på Gröna Lund hände det dock något med Johan. Det var faktiskt så att jag inte kände igen honom. Vad jag kunde avgöra gick han ner åtskilligt i vikt och ändrade klädstil markant.Han hade helt enkelt gått och blivit en ny människa! Men inuti var han sig lik. Han har varit med på ett par spelkvällar ute i Norsborg när det begav sig och speciellt minns jag en maträd till den lokala pizzerian som vi företog oss en mörk höstkväll. Det är ju synd att säga att vi smälte in som två herrar i rock och hatt bland alla jeansjackor och täckjackor på Norsborgs Pizzeria, för övrigt en av de bästa pizzerior jag haft glädjen att frekventera.

Kram på dig, Johan! Och tack för den tekniska supporten med denna blogg.

Dagens vän-repris 38: Fredrik Frostengren

Fredrik får ursäkta, men för mig kommer han alltid vara Zwampen. Så kallades han när jag lärde känna honom i slutet på 80-talet. Zwampen sjöng i Andreas Ohlssons band Obsession of Time (kan ett bandnamn vara mer 80-talssynt?) och jobbade på Skivlagret vid Lilla Torg, så han var ju ett välkänt ansikte långt innan vi började hänga.
Fredrik blev vår ljudtekniker. Han skötte ljudet under The Forbidden Show (som efter alla turer med ändrade manus och sedvanligt repetitionskaos blev en riktigt lyckad föreställning, en av våra bästa) och jag tror även att han skötte ljud och ljus på Emiren året efter (men där kan jag ha fel).

Men allra mest minns jag våra skånska resor. Som när vi anfölls av lokalbefolkningen på en mörk strand i Brantevik, eller när jag höll på att köra ihjäl oss allihop på väg till ett gig i Trelleborg. Det hade varit rock’n’roll, men mest hade det varit bra snopet.
Det får anses vara preskriberat nu, och ingen skadades.

Fredrik är fortfarande en teknisk guru, han har alltid koll på det senaste. Efter lång tids bortavaro dök vi upp i varandras liv igen för ett par år sen (Facebooks förtjänst förstås) och nu har vi både firat en midsommar och ett nyår ihop. Det har varit genuint kul att ses igen, och han är sig precis lik, bara lite gråare runt tinningarna.

Fredrik är mycket bestämd i sina politiska åsikter, bland annat är han så kritisk till Sverigedemokraterna så att några mindre kritiska gemensamma bekanta började spekulera i om han gått med i Afa. Mycket otänkbart tok har man hört, men det var nog något av det värsta.

Kram på dig, Fredrik!