Månad: juli 2014

I Hall of Fame

nörd

En av mina vänner var på Tekniska Muséet i veckan och sprang till sin förvåning på det här portättfotografiet av mig. Hur kommer det sig att jag hänger på museum, undrar kanske någon. Det är naturligtvis en lång historia som jag ska försöka korta ner till läsbart format.

Det var under mitt sista regeringsår i Svenska Scrabbleförbundet som det plötsligt började hända sällsamma ting. Det började som en skakning på nedre däck, där nedre däck utgörs av en fråga på Scrabbleförbundets forum om någon uppmärksammat den där nya mobilappen Wordfeud? Det hade ju någon, och någon blev snart flera. Snart spelade hela Sverige ordspel (igen) men denna gång hängde medierna på. Min telefon började ringa som besatt!

Plötsligt satt jag i P4 hos Lotta Brohmé och pratade Wordfeud och Scrabble, jag fick ge mina bästa tips till Metro, Svenska Dagbladet gjorde ett stort reportage och DN gjorde en intervju som sedan redaktionen rekommenderade så jag inte kunde gå in på dn.se på flera veckor utan att se mig själv le förbindligt tillbaka. Min hemliga och skamliga dröm om att bli kändis började plötsligt verka realistisk. Snart började även tv-kanalerna höra av  sig. Jag stod och fipplade med telefonen i ABC-nyheterna och fick gång på gång komma med nya vilda gissningar om varför detta spel blivit en sådan fluga? Inte visste jag det, men jag var bra på att formulera teorier.

Jag satt på allvar och funderade på när de skulle ringa från Skavlan (Wordfeud är ju en norsk uppfinning) men det samtalet kom naturligtvis aldrig. Däremot ringde de från Tekniska Muséet. På detta etablissemang arrangerades något som kallades Nördkafé. Det gick ut på att en fantast fick komma dit och hålla ett föredrag om sitt särintresse. De hade haft Salem al-Fakir där för att prata musik, men också obskyra typer som exempelvis en de hade hittat i deras hiss i full färd med att filma sin resa upp och ner. Det var hans hobby och intendenten bjöd på stående fot in honom för att hålla ett ”hissnande” föredrag. Nu planerade de en ny säsong, och ville att jag skulle inleda med att prata om Scrabble, hur man spelar och tävlar i språk.

Jag har alltid varit glad för att ställa mig upp inför folk och berätta saker, så jag tackade utan tvekan ja. Sedan började jag tveka. Moderna Muséet är ju inte vilken scen som helst, nu var det ju tvunget att se proffsigt ut! Jag gick hem och fotograferade scrabblebräden i olika grader av beläggning och ställ med möjliga rullningar på, och så kontaktade jag författarna av boken Handbok för Ordnördar, Erika Jonés och Lisa Blohm, så att de kunde få möjlighet att stå och sälja sin bok till massorna före och efter föreställningen.

När så den stora kvällen kom var jag mer förberedd än någonsin, men ändå inte tillräckligt. Det var en snöig vinterdag och Wordfeud-vågen hade väl så smått bedarrat, så publiken utgjordes till största delen av bekanta och museipersonal. Men den skulle streamas över internet, fastslog intendenten stöddigt och pekade på en kamera. Jag fick ta på mig ett headset och körde igång i värsta föreläsarstil. Jag visade bilder, jag bollade med publiken, jag inkluderade, briljerade och lyckades faktiskt prata i hela 45 minuter. (Hisskillen hade blivit klar på en kvart.) Efteråt var publiken mycket positiv och jag kände mig nöjd.

Vad ska jag säga. Man borde varit där. För när jag såg på den inspelade föreläsningen på internet sedan så insåg jag hur lite effektfullt det blir att visa en massa bilder på storbild när kameran ändå är styvnackat riktat och inzoomat på mitt ansikte. Dessutom blir det inte samma känsla framför datorskärmen när det bara är jag och aldrig publikinteraktionen som hörs…

Jag skulle kunna länka till föreläsningen här, men eftersom det här är en blogg som ska marknadsföra mig så låter jag bli. Och jag litar på att ni absolut inte försöker er på att googla. Vi säger så, va?

Men i dealen ingick alltså att jag fick mitt väldigt professionellt tagna porträttfoto upphängt i Tekniska Muséets nörd-Hall of Fame. Och det ÄR sjukt coolt.

Dagens vän-repris 39: Jonny Kristen Justvik

Jonny dök upp på Göteborg Open 1990 och slog alla med häpnad genom att bli tvåa i en turnering med hela danska och svenska eliten. Vi hade ju ännu inte fattat att norrmännen börjat lära sig spela Othello på allvar. I originalinlägget om Jonny hade jag blandat ihop årtalen en del och ville placera händelsen några år tidigare. Och hur jag än letade fann jag inga källor på nätet för de uråldriga turneringarna från 80-talet, förutom nationella mästerskap. Där har vi en finfin uppgift för en kalenderbitande arkivarie i Svenska Othelloförbundet att ta tag i. Och nej, jag orkar inte göra det själv.

1992 spelades NM i Kristiansand. Jonny gjorde om bedriften från Göteborg.(Det finns det dokumentation på.)

Jag måste medge att jag inte har så många minnen av Jonny, vi möttes nog bara nån enstaka gång över ett bräde.

Jonny spelade faktiskt två VM, 1989 och 1990. 1989 blev han sist, men 1990 gick det bättre med en 24:e plats.

Jonny bor numera i Kristiansand och säljer smycken över internet. Vad jag vet har han lagt Othellobrädet på hyllan.

Klem, Jonny!

Dagens vän 3/7: Johan Sandell

Nu kommer bloggens läsarsiffror att gå upp igen, för vi ger oss in i ännu ett sjok med scrabblare i Dagens Vän-projektet. Vi har nu nått SM 2004. Det spelades i Uppsala och drog 60 deltagare. Det spelades på en skola som jag nu glömt namnet på. Skolor är utmärkta lokaler för scrabbleturneringar. Det här var det första tredagarsmästerskapet i Scrabble-historien och förmodligen avskräckte det en del från att delta. Annat är det nuförtiden.

Mitt SM ramades in av Johan Sandell. Jag och Nils närmade oss skolan när Nils kände igen Johan lite längre fram. Turneringsspelandet hade verkligen tagit fart under mina år i Belgien och även till SM 2004 kom det många debutanter som åtminstone jag aldrig träffat.

Vi gick ifatt Johan och jag lärde känna en herre med en speciell humor och tydliga nördkvaliteter. (Jag vet att du tar det som en komplimang, Johan.) En typisk scrabblare, med andra ord.

SM 2004 var speciellt på många sätt, ett av dem var kanske inte så lyckat. För att vara säkra på att få toppmöten i de sista ronderna spelades de tre sista matcherna i play-off-form. De som låg på plats 1-4 möttes i en alla-mot-alla, de som belade platserna 5-8 likaså, et cetera. Nere i grupp 13-16 hamnade både jag och Johan och så blev det att vi fick spela sista matchen mot varandra i detta SM. Vi har inte mötts varken förr eller senare i tävling. Det blev en riktig plattmatch som Johan ledde länge, men som jag på något tråkigt sätt lyckades trycka mig förbi och vinna i slutdragen. 331-308 talar sitt tydliga språk. Vinsten hjälpte mig dock föga i placeringsstriden och jag slutade på 16:e plats, en placering som jag då såg som en katastrof, men som idag skulle vara värt frivolter av glädje.

Johans Scrabble-karriär blev kort, konstaterar jag när jag kollar statistiken. Före SM hade han bara spelat en turnering, och efter SM blev det bara en till. Han höll sig kvar på forumet på Ordspel längre, och när Facebook kom så höll vi kontakten på det sättet. i har träffats en del på senare år, bl a har vi gått och sett commedia dell’arte-gruppen 1-2-3-Schtunks föreställningar på Scala-teatern vid ett par tillfällen. Någon gång efter det och ett nästa möte på Gröna Lund hände det dock något med Johan. Det var faktiskt så att jag inte kände igen honom. Vad jag kunde avgöra gick han ner åtskilligt i vikt och ändrade klädstil markant.Han hade helt enkelt gått och blivit en ny människa! Men inuti var han sig lik. Han har varit med på ett par spelkvällar ute i Norsborg när det begav sig och speciellt minns jag en maträd till den lokala pizzerian som vi företog oss en mörk höstkväll. Det är ju synd att säga att vi smälte in som två herrar i rock och hatt bland alla jeansjackor och täckjackor på Norsborgs Pizzeria, för övrigt en av de bästa pizzerior jag haft glädjen att frekventera.

Kram på dig, Johan! Och tack för den tekniska supporten med denna blogg.

Dagens vän-repris 38: Fredrik Frostengren

Fredrik får ursäkta, men för mig kommer han alltid vara Zwampen. Så kallades han när jag lärde känna honom i slutet på 80-talet. Zwampen sjöng i Andreas Ohlssons band Obsession of Time (kan ett bandnamn vara mer 80-talssynt?) och jobbade på Skivlagret vid Lilla Torg, så han var ju ett välkänt ansikte långt innan vi började hänga.
Fredrik blev vår ljudtekniker. Han skötte ljudet under The Forbidden Show (som efter alla turer med ändrade manus och sedvanligt repetitionskaos blev en riktigt lyckad föreställning, en av våra bästa) och jag tror även att han skötte ljud och ljus på Emiren året efter (men där kan jag ha fel).

Men allra mest minns jag våra skånska resor. Som när vi anfölls av lokalbefolkningen på en mörk strand i Brantevik, eller när jag höll på att köra ihjäl oss allihop på väg till ett gig i Trelleborg. Det hade varit rock’n’roll, men mest hade det varit bra snopet.
Det får anses vara preskriberat nu, och ingen skadades.

Fredrik är fortfarande en teknisk guru, han har alltid koll på det senaste. Efter lång tids bortavaro dök vi upp i varandras liv igen för ett par år sen (Facebooks förtjänst förstås) och nu har vi både firat en midsommar och ett nyår ihop. Det har varit genuint kul att ses igen, och han är sig precis lik, bara lite gråare runt tinningarna.

Fredrik är mycket bestämd i sina politiska åsikter, bland annat är han så kritisk till Sverigedemokraterna så att några mindre kritiska gemensamma bekanta började spekulera i om han gått med i Afa. Mycket otänkbart tok har man hört, men det var nog något av det värsta.

Kram på dig, Fredrik!

Dagens vän 2/7: Henry Aspenryd

Mina Othello-år började gå mot sitt slut, men jag visste nog inte i maj 2004 att Stockholms EGP skulle bli min sista någonsin. Jag öppnade i stor stil med fem raka segrar och ledning i ensamt majestät, men sedan var det roliga slut. En EGP går i elva ronder, och jag förlorade de sista sex. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

En som spelade sin första EGP på samma gång var Henry…

Men vad fan?! Nu har jag gjort det igen! Litat så på mitt minne att jag inte gjort en ordentlig faktakoll. Tråkigt med tanke på att jag tänkt ut en så bra infallsvinkel på berättelsen. Vi får börja om från början.

Den här historien skulle egentligen berättats långt tidigare, men eftersom Henry är mer finkänslig än sin sambo Veronica och låter sig bli överhoppad i kronologin utan protest så får jag bita i faktamissens sura äpple idag. Det var alltså redan på första Stockholm EGP någonsin, våren 2003, som jag stiftade första bekantskapen med Henry. Sverige var en starkt växande Othello-nation vid den tiden och det brukar betyda att landet får en EGP.

Det oerhört nördigt laddade antalet 42 spelare hade samlats i Stockholms Schacksalonger, och jag började turneringen starkt med fyra raka segrar, sedan gick det lite knaggligare men jag presterade väl. Dock inte bäst i familjen för när allt brickdammet lade sig så stod broder Nils namn i historieböckerna som den första vinnaren av Stockholm EGP. Henry gjorde sin första turnering någonsin och presterade en minst sagt hyfsad debut med sex segrar av elva i det tuffa fältet. Hans första tävlingsmatch någonsin var för övrigt mot turneringssegraren, så mycket djupare kunde han inte ha kastats i.

Mitt och Henrys första möte över ett bräde kom först ett år senare i näst sista ronden av min sista EGP någonsin. Den uppmärksamme läsaren kan nu utläsa hur det gick utan att jag berättar det i klartext.

Henry blev snabbt en viktig kugge i det svenska Othello-maskineriet. Naturligtvis fann han även kärleken bland brickorna, en äkta nörd plägar göra det. Henry har representerat Sverige i VM fem år i rad 2006-2010 och hans bästa placering är 20:e från Oslo 2008. Hans och mitt öde i SM överensstämmer på så vis att vi aldrig vunnit, men varit bra nära ett par gånger. Henry har 2 silver och 4 brons på prishyllan hemma.

Kram på dig, Henry! Well played!

Dagens vän-repris 37: Petronella Gottholdsson

Petronella är tillsammans med en annan av Nils gamla korridorkompisar, Johannes, och hon var också där på den där första korridorfesten i mitt liv.

Jag har inte så många minnen som inkluderar Petronella, dessvärre. Vi umgicks inte så mycket under studenttiden. Det blev ett par korridorfester och lite senare deltog vi (väl?) båda i av Nils & C:o arrangerade skattjakter i Lund. (Jfr Knally i Uppsala.)
Och så minns jag att familjen Gottholdsson-Järemo ett tag hade två fiskar som hette Bengt och Kaj Lundin, och det uppskattar ju en gammal GAS-expert som undertecknad.

Och så minns jag naturligtvis den där varma, flugfyllda kvällen 2010, långt efter all studenttid, på Nils och Heléns sommarställe utanför Flen. Petronella är en väldigt varm och intagande person som man lätt får kontakt med, och där och då blev hon den första ”utomstående” som jag berättade att jag just blivit tillsammans med en underbar kvinna vid namn Emily för.

Kram på dig, Petronella!
(Det här blev lite tunt, jag uppmanar återigen herrar Nils Berner och Joakim Persson att agera gästskribenter och fylla på med fler fina minnen.)

Dagens vän 1/7: Martin Fransen

This text will follow in English.

Martin är en holländsk Othello-spelare som jag vad jag förstår endast träffat en gång i mitt liv, och det var i mars 2004 på det årets holländska EGP i Bussum. Det var en av Martins första turneringar och en av mina sista. (Fr o m idag så kommer den att bli hågkommen för att den sammanföll med Emilys 25-årsdag, något som jag naturligtvis inte hade en aning om då.) Vi möttes inte i den turneringen och har således aldrig mötts över ett turneringsbräde. Jag är dock rätt säker på att vi spelat över internet, antagligen på Kurnik, en polsk Othello-sajt.

Medan min tand började bli slö blodades Martins i snabb takt. Tio år senare har Martin spelat 150 turneringar till. 15 turneringar per år är väldigt mycket! Martin har spelat 47 EGP-turneringar (sanslöst!) men ännu inte fått äran att representera sitt land i VM. En sann entusiast, i meritlistan hittar jag t o m ett deltagande i Nordiska Mästerskapen ett år. Vilket land spelade du för då, Martin?

När han inte spelar Othello (men det verkar han ju göra hela tiden) så jobbar han som möbelsnickare. Martin bor i Haarlem, Nederländerna.

Tack för den antagna matchen, Martin!

 

Martin is a Dutch Othello player I what I understand only met once in my life, at the 2004 EGP in Bussum. It was one of Martin’s first tournaments and one of my last. (The tournament took place on my fiancee Emily’s 25th birthday, a fact I only just now became aware of, naturally.) We didn’t play during that tournament and has logically never met over a tournament board, but I am pretty sure we have played online, probably at Kurnik, a polish Othello site.

While my flame was fading, Martin’s had just ignited. 10 years later Martin has played 150 Othello tournaments. 15 tournaments a year is really a lot! Martin has played 47 EGP:s (47? O. M. G.) but hasn’t had the honor to represent his country in the WOC yet. Sooner or later that is bound to happen. When looking at his merits I surprisingly find a start in the Nordic Championships one year. Did you play for Sweden, Denmark or Norway, Martin?

When he doesn’t play Othello (which he seems to do ALWAYS) he works as a intertior draftsman. He lives in Haarlem in The Netherlands.

Thanks for the assumed game, Martin!

Förr och nu

Saker kan göras på olika sätt.

Låt oss säga att vi sitter och äter frukost. Emily tittar ut genom fönstret och konstaterar att vädret är vackert, varför inte fortsätta frukosten utomhus?

På Klostergatan i Lund sker då följande: Vi börjar plocka ihop frukostens olika delar och stoppa i diverse kärl. Kaffet hälls i en termos, teet i en annan.Signe påkallar vår uppmärksamhet och berättar att hennes blöja behöver bytas. En av oss tar hand om det medan den andra diskar undan och börjar packa picknickkorgen istället. Plastbestick och fat i liknande material, koppar, filt, skärbräda, saltkar och pepparkvarn, servetter. När blöjbytet är klar tackar Signe för hjälpen och påpekar med ett finkänsligt illvrål att hon faktiskt är lite småhungrig också. Vet att för bebisar är att vara småhungrig och hotas akut av svältdöden i det närmaste synonyma företeelser. Eftersom Emily just ammat behöver vi således göra i ordning bröstmjölksersättning och sätter vatten på värmning. Sedan börjar vi packa skötväskan som måste med när vi lämnar lägenheten. Extrablöjor, våtservetter, ombyte, regnkläder, nappar, mat, nappflaska, extra filt, extra tjock filt, extra tunn filt, Minifom, D-droppar, nödproviant för föräldrar, solhatt samt isdubbar och frälsarkrans för alla eventualiteter. Nu är Signes mat klar. Hon har naturligtvis berättat oavbrutet att hon är hungrig under hela processen. En av oss sätter oss med SIgne i soffan och stoppar nappflaskan i munnen på henne, varvid hon suger tre tag och sedan somnar. Den omatande i paret ger sig på att packa kylväskan med mjölk, fil, smör, pålägg, frukt och ägg. Signe vaknar och kommer på att hon var hungrig och tar tre sugtag igen för att sedan omedelbart somna. Varje vakenperiod innebär ett drickande av 5 ml vätska. Signe äter åtminstone 130 ml per mål. Medan detta pågår packar den ”lediga” föräldern solkräm, korsordstidning och leksaker. Leksakerna ska alltså de vuxna ha, det gäller att behålla barnasinnet för att kunna föra över det på ätteläggen.

Äntligen är vi alla tre färdiga och kan ta oss ut ur lägenheten. Barnvagnen står fastlåst längst ner i trapphuset och pappa springer upp och ner för de tvånalv spiraltrapporna för att få med allt och göra i ordning fordonet. Mamma byter blöja på Signe igen och det visar sig att det krävs ett helt klädbyte. Pappa klämmer tummen när han monterar barnvagnen. Det blöder bara lite. Hela familjen går i samlad tropp ner för trapporna. Signe läggs i vagnen och hypnotiseras omedelbart av det rutiga mönstret på vagnens insida. Pappa kommer på att han glömt telefonen. Upp och ner för spiraltrapporna och efter det kommer mamma på att hon också glömt telefonen. Sen är det Signes tur att komma på att hon var lite mer hungrig. När familjen ett långt ögonblick senare äntligen kommer ut på Klostergatan och går den kilometerlånga promenaden till Botan eller Stadsparken eller annan grön plätt så inser de att det var ju tur att de kom ihåg regnkläderna. Familjen går hem igen och börjar laga middagen, som det plötsligt blivit hög tid för.

 

Låt oss nu se vad som händer om det fina vädret upptäcks när vi sitter och äter frukost i Staffanstorp.

Vi tar våra frukosttallrikar och går ut genom altandörren.

 

Staffanstorp – Klostergatan  1-0.