Jag har fått bekräftat att det var sommaren 1986 som det dök upp en glad norrman på Greve Othello Cup första gången. Vidar visade sig snabbt vara en stor spelentusiast och blåste liv i norsk Othello. Han har betytt minst lika mycket för norsk Othello som Benkt Steentoft gjort för svensk.

Under några glada 90-talsår var det tradition för lunda-Othello-spelarna att bila upp till Vidars farfars brors campingplats utanför Kristiansand för två dagars Othello-festival med kringarrangemang i form av straffsparksläggning och tipsrunda m m. Jag var bara med en gång, men det var en härlig erfarenhet, med alla dessa talangfulla unga Othello-spelare som poppade upp som svampar ur jorden där i väster. Justvik, Våje, Vehusheia, Holm, Holm, Holm, Holm, Holm och allt vad dom hette.

Vidar har spelat 5 Othello-VM för Norge, med en 19:e plats som bästa resultat.

Liksom Benkt spelar Vidar alla spel i hela världen. Jag vågar inte ens försöka räkna upp alla spel han tävlat och tävlar i. Han arrangerar spelveckor där det arrangeras turneringar i alla spel man kan tänka sig.

Klem på deg, Vidar!

Linda spelade om inte Lilldunk så i vart fall en av de många trollungar som förekom i Kungen som bytte bort minnet. Hon hängde sen med i teatergrupperna i flera år och var en av de allra mest talangfulla och roliga av oss. Hon var en mycket övertygande dvärg Kloker i mitt förstlingsverk Snövit II, och det var inte bara för att hon var och är något kortvuxen. Efter det tvekade jag inte utan tilldelade henne rollen som tant Sofia i ”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad”.

Vi har varit i Göteborg tillsammans och spelat en egendomlig dragshow-variant av Molières Den Girige där nästan alla mansroller spelades av kvinnor och flera kvinnoroller spelades av män. Linda fick hålla sig till sitt kön i rollen som den väna Marianne medan jag iklädde mig rollen som kopplerskan Frosine. Och greve Anselme, i cykelbyxor, ledartröja och hårdrocksperuk.

Och så har vi ju den där gången på Åhus bibliotek, när vi spelade en pjäs som hette I Kong Christians nattmössa av Annmari Asker. Jag var själve kongen (igen!) och i en scen skulle jag öppna ett tomt dokument och låtsas läsa det och sedan upprört säga att det var en förfalskning och riva sönder det mycket dramatiskt. På sista föreställningen hade dock en sammansvärjning ägt rum i kulisserna. Linda och några andra i ensemblen hade gjort vissa tillägg i dokumentet, små kommentarer om folk i publiken, en karikatyr av mig, en liten hälsning, för att jag skulle bryta ihop på scenen. Och det hade säkert lyckats utmärkt om det inte varit för att jag också hade mina sammansvurna. Jag befann mig på scen hela föreställningen, men just innan scenen där jag skulle läsa dokumentet hör jag en teaterviskning från byxorna (nej, inte mina byxor, det heter så, draperierna vid sidan av scenen) ”De har skrivit på dokumentet!”
Jag kunde alltså förbereda mig lite innan Linda kom in på scenen i rollen som bondmora anklagad för stöld (eller nåt liknande) åtföljd av Jenny Månström (vars inlägg snart kommer i repris) i rollen som den anklagande adelsmannen, jag fick dokumentet i min hand, öppnade det och fann det mycket lustigt och humoristiskt. Damen på första bänk hade faktiskt väldigt stora bröst, exempelvis. Men karikatyren var inte speciellt lik. Jag fick behärska mig till det yttersta för att upprört säga det var en förfalskning och sedan….vika ihop det snyggt och prydligt och sticka ner det i ena stöveln.
Enligt manus skulle sedan den bondmoran benådas av kongen och därför kasta sig tacksamt ner på marken. Så skedde men efteråt verkade hon inte vilja resa på sig. Linda hade brutit ihop och låg i en liten hög på golvet och skakade av skratt.

Varför jag stoppade ner brevet i stöveln, undrar kanske en hel hög? Jo, i nästa scen skulle de två ”hjärnorna” bakom sabotaget komma in i rollerna av blivande drottning Kirsten Munck (nej, alla spääxare, hon kom INTE ut ur ett paket!) och dennes hagalna moder Ellen Marsvin. En hård förhandling skulle äga rum om Kirstens hemgift och när den var över improviserade jag genom att fråga om vi var överens. Fru Marsvin såg nervös ut och försökte med ett ”ja….” varvid jag böjde mig ner, drog fram dokumentet ur stöveln och krävde skriftligt. Man såg koncepterna ramla ur hennes händer för ett ögonblick och sedan samlade hon ihop rösten så mycket så att hon i alla fall kunde väsa ”Odjur!” (utanför manus) och storma ut. Hade vi gett föreställningen fler gånger hade vi nog behållit den scenen.

Kram på dig, Linda! Det var en härlig tid, och tack för alla politiska diskussioner, även om det verkar som det skett någon sorts rockad mellan oss på äldre dar.

This text will follow in English.

På de holländska linjerna satt en ung belgare vid namn Joost. Det uttalas Schååst, om någon undrade. Joost var mycket fotointresserad redan då. Han hade en lite kärv humor och var kanske inte den mest lättpratade, men hängde gärna med ut på en runda efter jobbet.

Om jag inte minns helt fel slutade Joost på Canon ett tag men kom tillbaka, vilket bara visar hur fotointresserad han är, med tanke på att det fanns en anledning att det finns en Facebook-grupp som heter ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. Jag vill inte påstå att företaget behandlade oss illa, men om vi stannade kvar på kontoret efter arbetstid blev vi genast misstänkta för att vilja stjäla. Speciellt jag, antar jag, eftersom jag hade nyckeln till lagret. En gång försvann en av de billigaste och populäraste kamerorna därifrån och ledningen tvingade oss som var lageransvariga att gå runt till alla anställda och kräva att få leta igenom deras skrivbord. När vi inte hittade den utan helt släppte saken, vi såg det som självklart att antingen kom kameran fram eller så var den hjälpnings- och spårlöst förlorad, fick vi först en avbasning av projektledaren och sedan avslöjade han att det var han som tagit kameran för att testa oss.

Men den där historien handlar ju inte om Joost. Faktiskt har jag inga riktigt bra historier om honom, vi hade inte jättemycket kontakt. När han la till mig på Facebook mindes jag honom som en trevlig och rolig person som jag gärna håller fast vid. Och så tar han ju så fantastiska bilder numera, när han går och utbildar sig till professionell fotograf på Narafi, ett foto- och filmuniversitet i Belgien.

Kram på dig, Joost!

On the dutch lines of the Canon Helpdesk project a young belgian by the name of Joost sat. (It’s pronounced ”schoost”, if anyone wondered.) Joost was very interested in photography already back then. He had a kind of rough humour and he was maybe not the most talkative in the gang, but he didn’t hesitate to take an after work once and again.

If I’m not mistaken, Joost quit TechTeam but later returned, and that says a great deal about how interested in photography he is. There’s a reason there’s a Facebook group called ”Ex TechTeam people – Former TechTeam employees, nowadays happier people”. I don’t want to claim that company treated us badly, but if we stayed in office after working hours we were immediately suspected of theivery. Especially me, I guess, since I had the keys to the storage room.

Once one of the simpler and most popular cameras disappeared, and the project manager forced the storage managers, me and a guy named Steve, to go around to all our co-workers and demand to search their desks and bags. When the camera wasn’t found and we let the whole thing rest in the assurement that either the camera would return or else be lost forever without a trace, the project manager took us into his office and gave us a sharp lecture, just to in the end reveal that he was the one who had taken the camera to test us.

But that story wasn’t in any way about Joost. Actually I can’t come up with any great stories about him, we weren’t that close. When he added me on Facebook I remembered him as a funny and genuinely nice friend who I would like to keep. And I like his pictures, the one he takes during his education to be a professional photographer at Narafi, a well reknowned photo and film university in Belgium.

Hugs, Joost! And cheers!