Jag skickade just in min absolut kaxigaste jobbansökan hittills. Så här löd den ungefär:
Hej,
Det här kan vara både den kortaste och längsta ansökan du någonsin fått.
Med vänliga hälsningar
Johan Berner
För att vinna måste man våga!
Månad: april 2014
Profylax II
För att läsa om vår första kväll på Rundosund, klicka här: Profylax
”Positiv distraktion” ska det stå, se del I.
Igår var det dags att återvända till Lill-Babs glada gäng. Vägen dit blev dock aningen mer komplicerad den här gången, då det för femtielfte gången den här månaden inträffat ett vagnfel på sträckan Lund-Malmö och alla tåg stod stilla. Emily hade dock varit proaktiv och kollat upp detta redan innan vi gav oss hemifrån så vi spatserade oavkortat ner till Bankgatan och tog en buss därifrån. Bussen var naturligtvis fylld till både brädden och bredden och under det enda lediga sätet visade det sig ligga en stor hund som ägaren omtänksamt placerat där för att undvika fotavtryck i pälsen och uppätna medpassagerare. Efter lite palaver, där vi inte var pådrivande, reste sig dock en annan passagerare och erbjöd sin plats till den höggravida.
På bussen träffade vi även min PM, Caitlin Mooney, som alltid dyker upp i större folksamlingar. Hon skulle på filmpremiär och lyckades på den korta resan sprida ett av filmskaparens övriga alster via mail till två personer, varav en var en total främling, och den andre var jag. Jag har inte vågat titta på filmen ännu. Den heter ”Internetporren”. Premiären hon skulle på var för filmen ”Lokalvårdaren” och jag väntar med spänning på en recension.
Trots logistikstrulet steg vi in i lokalen prick klockan 18, och vi var absolut inte sist. Whiteboarden från första kvällen var återskapad till min smala lycka, eftersom jag då glömt fotografera den. Nu fick jag en ny chans.
Fokus på kvällen var att få ut bebisdockan ur yllelivmodern med minsta möjliga besvär. Först pratade vi om besvärliga förlossningar, eftersom det alltid är det man hör mest om. En lugn förlossning utan komplikationer är ändå det vanligaste, men dessa utgör ju sällan intressanta kafferastanekdoter. Lill-Babs berättade hur vanligt det var med kejsarsnitt och hur dramatiskt det kan verka och sen tog hon upp andra komplikationer som kan förekomma och som fick det att krypa i huden på även mig, men sedan pratade hon ner oss igen och lugnade sällskapet med att om det mot förmodan skulle bli någon komplikation så vet barnmorskorna och förlossningsläkarna vad de ska göra. Allas pulser gick ner och det blev dags för andnings- och massageövningar.
Vi lärde oss att andas djupandning, mellanandning och kortandning och vi partners vi fick veta att det var viktigt att vi både andades och masserade i takt. Det är vi som är andningsdirigenterna, och om vi skenar iväg och börjar flåsa så följer modern efter. Någon frågade hur en skulle veta vilken andning en skulle använda. Lill-Babs sa att när modermunnen är öppen 0-4 cm så passar det med djupandning, 4-8 cm så är mellanandningen bäst och 8-10 cm gör kortandningen susen. Men problemet är ju, tillade Lill-Babs, att det är svårt att se hur mycket modermunnen är öppen från där en står och leds. Någon frågade om det inte fanns en app för det.
Ja, jag erkänner. Det var jag.
Vi fick lära oss tryckmassage, smärtlindringsmassage och tryckvågsmassage och så var det dags att ta fram pilatesbollarna. Mödrarna lutade sina magar och armbågar på dessa och sedan fortsatte vi massera ståendes bakom dem. Utanför panoramafönstret gick folk förbi men de var finkänsliga nog att inte stanna och stirra när vi gjorde ”shaking the apples”.
1989 på våren mönstrade jag för att försöka komma så lindrigt undran som möjligt i lumpen. Vid ett moment skulle vi mäta handstyrka och jag fick ett joystickliknande föremål i handen som jag uppmanades att trycka allt jag kunde. Fastän min låga ambition så tog jag i från tårna och efter en liten stund sa malajen som var koncentrerad på mätaren att jag kunde börja när som helst.
Den historien kom nu tillbaka med full kraft när jag precis som förra veckan fick i uppgift att göra Emily så illa jag orkade genom att nypa henne i låret, med ett riktigt ”hästabett”. Vis av hur försiktig jag var förra veckan tog jag i för kung och fosterland och belönades bara med en fundersam rynka mellan Emilys ögonbryn. Jag bytte grepp och tog ny sats, men Emily förblev oberörd. Vid tredje försöket sa hon: ”Sådärja, där hittade du aj-läget. Det blir bra!” men jag misstänker att hon bara sa så för att göra mig glad.
Alla de andra mödrarna skrek av smärta medan männen knep och andades och Lill-Babs dirigerade med distinkta handrörelser.
Efter ett tag sa Lill-Babs att det var bra och sedan med ett leende: ”Tjejer! PBT!” Payback Time! Nu var det våra lår som skulle nypas, och jag förberedde mig på en pärs, eftersom jag vet hur ambitiös Emily är i allting hon tar sig för. Det visade sig dock att vi passar ännu bättre ihop än jag trodde. Vi får väl hyra in en fast hand för Åsa-NIsse om det skulle behövas.
Sedan var det slut och alla paren fick berätta hur den här kursen hade ändrat deras inställning. Någon sa att hon nu var mer nervös än tidigare men att det bara var bra, men de flesta, vi inräknade, hade lugnats betydligt och kände sig redo för det fantastiska äventyret.
Men en sak är säker, om det blir någon mer gång så är det jag som ska börja träna knipmusklerna. I händerna, alltså.
Apan kommer med ett konstruktivt förslag
Sälj!
Ibland har jag tilltalats av tanken på att ha en affär. Första gången jag nämnde detta tittade Emily konstigt på mig, men eftersom det snabbt framkom att jag menade butik så ändrade hon sig fort.
Jag har alltid varit predikant och missionär för det jag tror på. Vill jag ha igång Scrabble-spel på min ort så startar jag en Facebook-grupp och letar upp en passande lokal, tycker jag en viss hemelektroniktillverkare är bra så rekommenderar jag alla att köpa den, och sist men inte minst; tror jag på mig själv så startar jag en blogg med enda syfte att få andra att göra det också!
Men det är just tron på produkten som är primär för mig! Jag skulle kunna sälja min egen mormor, om jag fortfarande hade någon, men bara om jag tyckte om henne! Min yrkesbana började i mitten av 80-talet i en glasskiosk i Åhus som nått visst nationellt rykte, nämligen Tre Toppar. Där såldes på den tiden Åhus Glass och bakom det företaget stod min morbror och hans barn. Redan på den tiden var det viktigt med kontakter.
Glass trodde jag stenhårt på, och dessutom var den inte svårsåld ens om det regnade. Åhusborna är galna i sin glass och en lång kö såg jag som en utmaning.
Under studietiden i Lund var behovet av extra inkomster stort så jag sökte mig till ett telefonförsäljarföretag. Första passet blev jag placerad i en fyrklöver med tre andra säljare och vi fick ringlistor till nyblivna mödrar på vilka vi skulle sälja Barnens Bokklubb för Richters förlag och erbjuda ett välkomstpaket med två valfria paket, bl a Mini-Hopp i Sagolandet. Jag minns den boken bäst för det var den jag valde att lägga fram som första exempel. Bamse trodde jag nämligen också stenhårt på. Det gick ganska bra, men mest fick jag suckar och barnskrik i örat. Är det en medveten taktik av bebisföräldrar att låta battingarna svara när det är Okänt Nummer? Det lär jag snart bli varse.
Mitt emot mig satt en kvinnlig säljare och började varje samtal med ”Hej jag heter Ann-Marie och jag ringer från Ritschers förlag.” Ratsch filibombombom, tänkte jag och fortsatte med mitt. En vill ju inte visa sig som en besserwisser i onödan och ingen verkade ju rätta henne. När hon hållit på en timme insåg jag dock vem det var som drabbades värst av det här, nämligen jag själv, reste mig upp och påpekade för henne att förlaget hette Richters. Hon hävdade att det var det hon sa och fortsatte ritscha passet ut.
Nästa pass fick jag ett nytt uppdrag. Nu skulle jag sälja motortidningar! Mitt motorintresse var redan då obefintligt och säljandet blev helt utan hjärta och hjärna. Eftersom jag insåg att jag gjorde tidningsförlaget en otjänst att som så pass inkompetent kontakta presumtiva kunder gick jag till teamledaren och frågade om jag kunde få sälja något annat. Det gick inte för sig alls, så då bad jag vänligen om att få säga upp mig och lämnade in mitt headset.
Har du mitt intresse, så har du min dedikation! Min effektivitet och servicekänsla gör mig till en utmärkt säljare, även om mitt CV inte visar så mycket erfarenhet inom området.
Läs mig! Köp mig! Sprid mig!
När som helst nu
Botaniska trädgården i Lund var översållad av prakt. Narcisserna flödade och körsbärsträden stod i blom. Magnolior doftade och rhododendronen var i princip överblommad redan. Emily stannade plötsligt till och såg fundersam ut.
”Hade du tänkt blogga under förlossningen?”
Och jag lovade dyrt, heligt och ärligt att det tänkte jag absolut inte göra. Så nu vet ni det, allihopa. Om det är så att jag inte bloggat på låt oss säga en timme, så kan det bero på att vi är på BB. Därför är det bäst att ni går in på bloggen minst en gång i timmen fr o m nu för att säkert vara uppdaterade på utvecklingen. Minst en gång i timmen, alltså! Då var det bestämt? Utmärkt!
I morgon blir det en späckad bloggdag, med utförlig rapport från kvällens andra och avslutande profylax, dagens vän och dito-repris och därtill tänkte jag redogöra för hur jag känner inför möjligheten att jobba som säljare, något som är väldigt vanligt förekommande i platsannonserna just nu. Och så kanske det blir något spontant överraskningsinlägg också.
Om jag inte är och blir pappa förstås. Man kan aldrig veta….
Dagens vän-repris 20: Torben Vallund
Den här texten följer i svensk översättning.
Torben, Henrik‘s brother, yet another unbeatable Dane. He was also there in June 1984 but I never played him in that tourney. He ended up in 10th place, right behind his good friend Erik.
He also grew better alarmingly fast. But once in the early years he and his friend Erik needed a little extra effort. This story will sound very strange for the modern Othello player, so I start with some explanation. And before I start I will firmly point out that nowadays I don’t think the young boys did anything wrong. If a system is at fault, it’s part of the game to use that.
It happened now and again in the 80s that we didn’t use the Monrad pairing system. Instead we were divided into round-robins and qualified for play-offs and finals. This was the times before the advanced computer programs. No WZebra, no Thor base. No opening libraries and not even a fraction of the statistic material you youngsters is served today. We hardly had boards! And the tourneys took place in small cardboard boxes on the motorway! Well,you get my drift….
Once upon a time in Malmö, we played such a round-robin tourney, and Torben, Erik and Nils was in the same ”heat”. I don’t remember if Nils played fast or if he had a bye in the last round, but the young Danes played each other and they had calculated exactly what the result had to be for
1) they were both to advance to the finals
2) the loser in the game shouldn’t lose too much precious rating points
The result had to be 47-17 to one of them (I’ve forgot who) absolutely not smaller, and preferrably not bigger either. And how they thought, and counted! Calculators up! We were furious! Our young idealistic (and envious) minds had never seen such blatant cheating! We left the tourney in protest.
In retrospective I must admit that their tactic of course was both elegant and impressive. It wasn’t their fault we had a crappy tournament system.
And as a small consoliation they miscounted by one disc, so the loser lost two unnecessary rating points. Those two points still counts to this day, thanks to another crappy system, the Nordic Othello Rating List. 😉
Torben played to WOCs, 1989 and 1993 and ended up on 11th place both times. Not bad at all!
Torben has also left the Othello scene, his last tournament was in December 2007. He lives in Århus on Jutland, and has a wife and two kids. And he works for Danske Bank, a very interesting employer! *hint hint*
Thanks for the games, Torben!
Torben, Henriks bror, ännu en oslagbar dansk. Han var också där i Greve i juni 1984, även om vi aldrig möttes. Han slutade 10:a just efter sin gode vän Erik.
Han blev också mycket bättre alarmerande fort. Men en gång under de tidiga åren behövde han och Erik lite extra ansträngning. Följande historia lär låta egendomlig för dagens Othelloturneringsspelare, så jag börjar med en förklaring. Jag vill också tydligt påpeka att jag nuförtiden inte tycker att de två pojkarna gjorde något fel. Är ett system uppåt väggarna är det en del av spelet att utnyttja det.
Det hände sig på den tiden att inte alla turneringar spelades enligt Monrad-systemet. Allt som oftast delades vi in i grupper och kvalspelade till finaler och play-off. Det här var tiden före avancerade datorprogram. Det fanns inget WZebra, ingen Thor-databas. Det fanns inga öppningsbibliotek och inte bråkdelen av allt det statistiska material ungdomarna nuförtiden har att röra sig med. Vi hade knappt bräden! Och hade vi bräden så var de små och rangliga! Och turneringarna spelades i små skokartonger på motorvägen….ja, ni fattar principen….
Det var en gång i Malmö. Torben, Erik och Nils hade hamnat i samma grupp. Jag minns inte om Nils spelade fort eller om han stod över sista omgången, sånt kan ju hända vid udda antal spelare, De båda danskarna spelade mot varandra och hade avgörandet helt i sina unga händer. De hade räknat ut det exakta resultatet som krävdes för att
- de skulle gå vidare båda två,
- förloraren i matchen inte skulle förlora för många värdefulla rankingpoäng
Resultatet var tvunget att bli 47-17 till nån av dem (jag har glömt vem), absolut inte mindre och allra helst inte större heller. Och som de tänkte, och räknade! Miniräknare fram! Familjen Berner var rasande! Våra unga, idealistiska (och avundsjuka) sinnen kokade inför detta uppenbara ”fusk”! Vi lämnade turneringen i protest!
I efterhand måste jag medge att deras taktik naturligtvis både var elegant och imponerande. Det kan inte varit lätt att hålla alla siffrorna och dragen i huvudet så pass bra. De kunde ju inte rå för att vi hade ett sugigt tävlingssystem. Och som en liten tröst visade det sig att de räknade fel på en bricka och resultatet blev 48-16 istället, vilket innebar att förloraren straffades med två extra rankingpoängs förlust, ett avdrag som lever kvar till samma storlek än i denna dag, tack vare ett annat sugigt system, den nordiska Othello-rankinglistan.
Torben spelade två VM, 1989 och 1993 och slutade 11:a i båda. Det är inte illa alls!
Torben har också lämnat Othello-scenen, hans sista turnering var i december 2007. Han bor i Århus på Jylland med fru och två barn. Och han jobbar på Danske Bank, en mycket intressant arbetsgivare! *hint hint*
Tack för matcherna, Torben!
Dagens vän 16/4: Raf de Backer
This text will follow in english.
Det var inte bara skandinaver på Canon Helpdesk, såklart. Helpdesken täckte även Tyskland, Storbritannien, Benelux och Italien så det var en stor apparat. Lite längre in mot mitten av apparaten satt Raf de Backer, en belgare med oanade talanger. Bl a visade han sig förstå och tala norska, varför har jag glömt.
Raf var en som man kunde och borde gå till när det körde ihop sig. Han hade koll på nätverken och telefonväxlarna och när han reste sig och kom bort till oss i andra delen av rummet visste vi att vi först skulle få det lugnt ett stund, men sedan skulle det ringa mer än nånsin. Eller så kom han bara över för att öva sin norska.
När sedan verksamheten för alla andra länder utom Skandinavien började flyttas till Bukarest var Raf en av dem som skickades dit för att göra sig själv och kollegorna onödiga. Jag vet inte om det var han eller någon annan som påstods ha sagt till rumänerna att det var viktigt att de lyssnade noga på vad som sades, för inom några år förväntades de repetera detta för ett nytt team i Bangalore.
Raf var som jag minns det kvar långt efter att jag lämnat TechTeam. Han lyckades inte rationalisera bort sig själv helt, tydligen. Nu har han dock gått vidare och jobbar på Oracle. Han är gift med en rumänska, och han är också en av mina ytterst få internationella LinkedIn-kontakter.
Kram på dig, Raf! Även om du nog förstår det mesta så bjuder jag på en översättning nedan.
There weren’t just Scandinavians on Canon Helpdesk, of course. It also covered Germany, United Kingdom, Benelux and Italy (and for a short while Spain, didn’t it?) It was quite a big machinery and a little closer to the middle of it than us Raf sat. He was a Belgian with a lot of hidden talents, when of them being understanding Norwegian. Why he knew that language has by now slipped my mind.
Raf was the one you could and should go to if the shit had hit the fan. He was the network technician and also kept an eye on the switchboards. When he rose and started to go over to our side of the office, we knew that we probably were looking forward to some moments of dead air, and then long queues. Or that he wanted to practice his Norwegian.
When business later was moved to Romania, for all countries but Scandinavia, Raf was one of them who were sent to Bucarest to train the new teams and by that make themselves dispensable. I don’t know if it was him or someone else who told the Romanians to listen up carefully, since they probably would be expected to repeat every word some years later to a team in Bangalore.
Raf stayed at TechTeam long after I left. He didn’t manage to dispens himself after all. Today he works at Oracle, though, and he is one of my few international LinkedIn contacts.
A big hug to you, Raf!
App app app….
Om apan själv får välja
En gång i början av det här projektet hävdade jag att jag var full av idéer till olika appar. Många av de här idéerna är enligt mig och den lilla skara som jag berättat dem för så pass bra att det vore dumt att avslöja dem allihopa här på bloggen innan jag tagit patent, men eftersom jag samtidigt värnar om mina medmänniskor och vill framhäva min kreativitet så har jag beslutat att bjuda på ett par. Se det som ett litet smakprov.
Den första är en gammal idé som jag faktiskt tillägnade mitt första riktiga blogginlägg någonsin. Jag kallar den för CPS, eller Cooking Positionins System. Egentligen var det tänkt som en feature på framtidens spisar, men den borde kunna funka bra som app också. Jag kopierar från Banjo-Herren:
Bilar har ju GPS (Global Positioning System). Tänk om man skulle kunna köpa spisar med CPS (Cooking Positioning System)! På ett tangentbord slår du in vilken rätt du vill laga och från en databas hämtas så receptet fram. En röst (Mat-Tinas?) berättar för dig i perfekt kronologisk ordning vad du ska göra. Den räknar naturligtvis också ut hur lång tid det kommer ta att laga rätten i fråga, med tanke på hur många portioner eller hur stora satser som ska bakas/stekas/kokas/wokas. ”Om fem minuter knäcker du ett ägg…”
Spisen skulle ha designerade och/eller kalibrerade kokkärl så at den hela tiden höll koll på hur mycket man lägger i grytor/järn/pannor m h a viktsensorer. På detta sätt skulle spisen kunna räkna ut hur lång tid råvarorna behöver tillagas. Hur välstekt man vill ha en eventuell biff får man förprogrammera med en s k ”enkel knapptryckning”.
CPS:en levereras med svensk husmanskost och det franska, italienska och tyska köket färdiginstallerat i databasen. Man kan köpa till asiatiska recept och allt man vill.
Och till sist det bästa av allt; skulle man göra fel så ska CPS:en snabbt räkna ut hur man fortfarande kan lyckas med att servera ett lyckat mål fastän man druttade i för mycket salt eller blandade ihop salvia och muskot. Det som började som en ratatouille blev till slut en Janssons frestelse!
Jag tycker fortfarande det är genialt men inser att där finns en hel del fallgropar i tänket. Inget som jag gärna skulle hjälpa till med att klura ut lösningen på dock.
En annan idé fick jag härom veckan när jag fått ny bowlingväska och skulle göra mig av med den gamla. Var slänger jag en sådan? Den består av alla möjliga material, både brännbart och icke brännbart, och något grovsoprum existerar inte på vår gård. Då föddes idén med Sop-appen! I den anger du vad du vill slänga och så visar appen på en karta var närmsta passande ställe finns! Med vägbeskrivning om det är långt. Någon myndighet bör väl ha en förteckning över alla offentliga miljögårdar, återvinningsstationer och helt vanliga soptunnor i samhället? Kanske skulle du t o m ha möjlighet att bara fotografera det du vill slänga och så gör appen en bildanalys och kommer med förslag?
OK, jag medger att det där sista var lite over the top….men nu förstår ni vad det är för en hjärna ni har att göra med. Behöv den! Sprid den! Här är mitt CV!
Apan bjuder på en rebus som avslutning!
Blöjpremiär
Morgonen började med en aning stympad frukost, eftersom jag hade glömt att gå och handla i går kväll, yster av all statistik. Frukosten hemma hos oss är annars av det ordentligare slaget, en bastant frukost är den bästa knuffen från huvudkudden. Varje dag stiger jag från mitt nattläger och ställer mig att hacka fruktsallad med minst fyra olika sorters frukt, oftast äpple, banan, apelsin och päron. Ibland, och då menar jag oftast, lyxar vi till det med melon, mango eller vindruvor/russin. På sistone har jag efter långt motstånd kapitulerat och bjudit in röd grapefrukt i rutinen, och det har jag inte behövt ångra. Är grapefrukterna sötare nuförtiden än de var när jag växte upp?
Nåväl, eftersom såväl citrusfrukterna som bananerna sinat i fruktskålen åt vi halv frukost och sedan kommenderade jag ut mig själv på en tidig shoppingtur. Just när jag skulle lämna lägenheten stack Emily åt mig en rabattkupong.
25 SEK rabatt på Pampers New Baby blöjor!
Tanken svindlade, än är det en månad kvar till BF, och jag undrade vimmelkantigt om de inte var lite tidigt.
”Nja, tänk om Åsa-Nisse får feeling i eftermiddag och så står vi där blöjlösa!” sa Emily som om det inte skulle vara ett fullständigt absurt och panikartat scenario. Jag medgav att det skulle vara olägligt och kände hur jag växte som människa. Bytt blöjor har jag gjort förut, men aldrig köpt. Dags för blöjpremiär, således!
Blöjhyllan på ICA Malmborgs i Lund står i en oväntad undanskymdhet, men när jag cirkulerat ett par varv, för en riktig karl frågar ju inte efter vägen och dessutom ville jag ju inte putta ner någon i den genusfällan att göra sig lustig över att en medelålders man inte kan hitta blöjhyllan, så återfanns den allra längst bort mittemot självscanningsincheckningen, en plats jag passerar vid varje besök.
Jag hade väl anat att blöjor fanns i olika storlekar, i det att bebisar följer samma koncept. Nu gällde det således att välja rätt. Storlek 1, minsta storleken angavs passa till 2-4 kg. Storlek 2 till 3-6 kg! Förbluffad undrade jag hur mycket bebisar bajsar egentligen!?
Ah. Det är alltså bebisens vikt som avses. Då fick det bli storlek 2.
Det är någonting med statistik
Jag kan bli som besatt av den. Redan i småskolan förde jag statistik, jag satt och räknade hur många gånger Kalle Anka förekom i varje tidning, eller ännu värre, hur många gånger bokstaven Ä förekom per pratbubbla. Jag vet inte varför det blev just Ä, det kanske bara var lagom stort antal. Eller så hejade jag helt enkelt på Ä. När jag sedan började spela Scrabble var romansen över.
Som nybliven Facebook-sideadministratör översköljs jag av statistik varje minut, och jag sitter och stirrar och anar trender och uppdaterar för att se de senaste siffrorna. Det är nästan så jag glömmer skriva inlägg.
Ni skulle bara veta hur mycket visningsstatistiken förbättras för varenda gång någon gillar eller delar ett inlägg. Ett ogillat inlägg kan ligga på 12 visningar efter 24 timmar, medan ett inlägg som bara en gillat oftast når 75 visningar. Så fungerar alltså Facebooks system med topphändelser, det har jag ju varit inne på förut, det påpekandet är på gränsen till att få tjatstatus snart.
Idag har statistiken skjutit i höjden och det är den näst bästa dagen någonsin för bloggen. I skrivande stund har 240 unika besökare läst. Inlägget ”Att bli far” har delats av flera och min stora tacksamhet går ut till Markus och Lina Lundgren och min älskling Emily som delat det liksom till alla som gillat det på mina och andras sidor. Jag är överväldigad!
Även stort tack till min bloggkollega Annelie Gredander Lado för hennes bidrag till ordskatten. Samarbete över bloggränserna gynnar samtliga inblandade. 😉
Bra statistik betyder fler läsare, så ni förstår ju varför jag uppmanar er till att trycka Gilla om ni tycker nåt är bra. Det sporrar mig till ännu högre kvalitet! Och om ni inte tycker nåt är bra och tycker jag borde ändra detta, så skriv för allt i världen ett inlägg på Facebook-sidan. Jag vill ha så mycket dialog som möjligt med mina läsare!
Ni är min energikälla! Kärlek till er alla!
Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig! Sprid mig!
Och så tjatspurtar vi med mitt CV! God natt!
Dagens vän-repris 19: Erik Lund Jensen
Denna text kommer följa i svensk översättning.
In June 1984 it was time for my first Othello tournament on foreign ground. I went all the way to Copenhagen where sixteen players had met up for the first Greve Othello Cup, a tournament which is still held annually!
We were divided into four groups with four players in each group and a single round-robin commensed. My group consisted of my father, a hairy Dane called Henrik Fliis and Erik. Henrik and Bengt was seeded.
That roundrobin was a great success for the Berners, Bengt won and I joined him to the quarter finals on second place. In my first game I met young Erik, and I won comfortably 55-9. That was the last time any game was in any way easy against that guy. Already after lunch he had learned the game (one minute to learn, a lifetime to master, you remember) and mastered the competition brilliantly, winning the play-off round and ending up at 9th place. I remember the young man’s spectacular victory lap around the premises. Obviously someone was hooked.
Quite fast that young man grew even better, and soon he was almost as unbeatable as Karsten. He has been top ranked in Northern Europe and his best result in the World Othello Championships is 5th place! He is also one of the few players who wiped me off the board in a tournament game, 64-0! That hurts!
You seldom see him at a tournament table anymore, and I actually don’t know much about what he’s doing nowadays.
Thanks for the games, Erik! I hope all is well.
I mitten av juni 1984 åkte jag för första gången utomlands för att spela Othello. Färden gick ända till Köpenhamn och den första Greve Othello Cup, en turnering som fortfarande arrangeras årligen (och spelas av samma personer, kan jag få intrycket av när jag tittar på bilder)!
Sexton spelare mötte upp och delades upp i fyra grupper om fyra i vilka alla mötte alla. I min grupp återfanns förutom jag min far, en hårig dansk som hette Henrik Fliis och debutanten Erik. Bengt och Henrik var seedade. Den gruppen blev en stor framgång för familjen Berner, Bengt vann och jag följde med till kvartsfinalerna som andre man. I första omgången mötte jag Erik och vann komfortabelt med 55-9. Det var sista gången någon match kändes lätt mot den pågen! Redan efter lunch hade han lärt sig spelet (”One minute to learn, a lifetime to master” var som bekant sloganen för spelet) och bemästrade motstånden till den grad att han vann placeringsrundan och slutade nia. Jag minns fortfarande den unge mannens spontana ärevarv runt lokalen när niondeplatsen var klar. Någon var uppenbarligen fast!
Ganska snabbt blev ynglingen bättre och bättre. Snart var han lika oslagbar som Karsten. Han har varit topprankad på nordiska rankinglistan och som bäst femma i VM! Och han är en av få, om inte den enda, spelare som slagit mig med 64-0 i en tävlingsmatch. Sånt svider!
Vi ser honom sällan vid spelborden längre, kanske någon enstaka Greve Cup nåt år, och jag har tyvärr dålig koll på vad han sysslar med nuförtiden.
Tack för matcherna, Erik! Kram på dig och hoppas allt är väl!
Banjo-Herren söker jobb igen! 