Sommarteatern 1984 bestod av två föreställningar. Den ena var ”stora gruppens” redan nämnda uppsättning av Skattkammarön. Den andra framfördes av juniorgrupperna och hette Sömngröten. Pjäsen var ett egengruppligt komponerat stycke om en häxa som terroriserade en skog full med djur som inte visste någon råd. Men så en dag kom tre män som sökte efter äventyret till skogen. De kom invandrande mellan kulisserna och ropade: ”Äventyret! Hallå? Äventyret?” vilket jag fann som stor humor redan på den tiden. Djuren och äventyrarna slog sig ihop, sjöng en sång och lagade en gröt med sömnmedel i som häxan lurades att äta.God natt! Elna spelade björnhona.

Sommaren 1985 blev den sista sommarteatern, och den här gången var det en storsatsning. Den lokalt kände jazzmusikern Arne Castell hade skrivit originalmusik till en barnmusikal baserad på Elsa Beskows inte så kända saga Kungen som bytte bort minnet. Sångtexterna och regin stod Elsa Lakholm-Svensson, vår dramalärare, för. Och det var klistriga texter det! Jag kan än idag utan nån som helst eftertanke sjunga min och flera andra låtar utantill.
Jag spelade själva kungen, och Elna var prinsessan. Andreas var trollet Stordunk, och Katja spelade Mellandunk. Även Lilldunk tillhör fortfarande vänkretsen, men hennes Dagens Vän-inläggs reprisering ligger ännu ett par dagar fram i tiden.

Hela turnéveckan kom att fyllas av intriger. Regissören och ledaren för föräldraföreningen slutade dra jämnt nånstans mitt i, vilket resulterade i att regissören inför sista föreställningen helt sonika bestämde sig för att peta ordförandens dotter ur ensemblen! Eftersom jag och hon alternerade i huvudrollen som kung fick jag ett telefonsamtal kvällen före att jag skulle göra kungen, och jag protesterade klädsamt (men jublade naturligtvis själviskt inombords, jag ville ju inget hellre än att showa och få bekräftelse) men det hade jag inget för (som tur är).
Dagen efter visade det sig dock att inte alla var informerade om petningen. Faktiskt så var det bara jag. Och på så vis var det jag som fick äran att meddela den petade huvudrollsinnehavaren om regissörens beslut, nån timme före föreställning.

Jag sjöng falskt, föräldraföreningen upplöstes, grupperna drabbades av massavhopp.Och sommarteater blev det aldrig mer. Men det var kul så länge det varade. Och Elna var lysande och väldigt prinsesslik hela tiden.

Nuförtiden bor Elna i Härnestad en bit utanför Åhus. Hon har en affär på Åhus Torg som heter Boktryck & Papper, gå gärna dit om ni har vägarna förbi Åhus. Hon är väldigt engagerad i Åhus Historia och är en av de mest aktiva i den Facebook-grupp som avhandlar detta ämne, en av mina absoluta favoritgrupper på Fejan.

Kram på dig, Elna!

Terje tillhörde det norska teamet och var också resurstekniker, d v s att han var en som en kunde fråga i särskilt kniviga fall. Det var Terje som tidigt lärde mig termen RTFM-problem, vilket betyder ”Read The F-ing Manual”-problem. Förvånansvärt många som ringer in till teknisk support frågar om saker som står på en av de första sidorna i bruksanvisningen.

Motsvarigheten för banksupport är alla de som ringer och på allvar frågar: ”Jag har fått brev av er! Vad står det i det?”

Terje är en väldigt tvärsäker person, han gör intryck av att veta det mesta och ibland visar det sig vara sant också. Oftast, faktiskt. Han hade i alla fall ett väldigt tekniskt kunnande och en skön stil i sitt sätt att förmedla denna till kunder och kollegor. Han var väldigt intresserad av mitt Scrabble-spelande och kunde diskutera språk ganska ingående. Speciellt irriterad var han på den då aktuella norska stavningsreformen som skulle innebära att alla ord ska stavas som de låter. Enligt Terje skulle den nya norska stavningen av cowboy vara ”kåvvbåjj”. (Bara 2 google-träffar, jag är skeptisk.)

Terje hade svårt för auktoriteter som brast i kunskap, och jobbar du på ett callcenter är det oftast till ganska stort men. Det är ganska gott om struthåriga mellanchefer i branschen och statistiken går före allt annat. Det kunde gå ganska hett till på utvecklingssamtalen. Ändå blev Terje kvar ett tag, han gillade ju jobbet så pass mycket ändå.

Det var länge sedan jag hade någon kontakt med honom, och hans Facebook-konto har kommit och gått genom åren. Nu är det aktivt och tittar man på det så inser man att Terje lite oväntat är en riktigt duktig tårtbagare samt att han minst sagt håller liv i fotointresset och skickligheten. För några år sedan berättade han att han flyttat tillbaka till Norge, men nu verkar flyttlasset gått andra vägen igen. Han bor i Belgium, i Kortrijk, en mellanstor stad i Väst-Flandern.

Klem, Terje! Jag vet att du förstår svenska så du får ingen översättning.

Sommarteatern var ett projekt som genomfördes under tre somrar 1983-1985 och gick ut på att våra dramagrupper slogs ihop och satte upp en pjäs som skickades på turné i Kristianstads kommun. Exotiska platser som Tollarp och Degeberga besöktes och det var helt vansinnigt kul. 1983 hade vi spelat Det blåser på månen och jag hade dubblerat i rollerna som major Rytter och herr Högman, och för dem som inte känner till storyn så kan jag förklara att herr Högman var en giraff. Jag spelade tack och lov framdelen, bakdelen spelades av den numera välkände dramatikern Lukas Svensson.
1984 var det dags för Skattkammarön, och i rollen som den djärve ynglingen Jim Dawkins återfanns Katja. Själv spelade jag doktor Livesey. (Jag tar faktiskt för givet att ni är bekanta med historien, om inte; Bli det!)
Redan på premiären höll Katja på att stryka med. En kuliss blåste omkull (vi spelade utomhus) och Katja fångade den skickligt med bakhuvudet. Hon fick föras av scen, en (annans) förälder utan fingertoppskänsla bräkte ”Trä mot trä gör ingen skada!” och sedan fortsatte den hjältemodiga som om inget hänt. Hon glömde några repliker, men det var inte så farligt. Jag fick visa mig duktig när jag som doktorn fick hitta på lite ledande repliker för att Katja skulle komma ihåg sina. Som ”Har ni fått några nya gäster här på värdshuset?” och ”Jaha, vad är det för en då? Någon sorts sjökapten, kanske?”

Katja stannade kvar i branschen och var med i Teater Nebulosas (som vi kallade oss) alla succéer. Hon var en av dem i fåtalet som kunde sjunga och fick därför ledande roller i våra musikalprojekt. Hon framförde bland annat en grovt opassande sång jag skrivit på temat ung kärlek. Den innehöll både överdrivna beskrivningar av menstruation och uppmaning till pedofili. Den skäms jag fortfarande över, men Katja höll god min.

Jag glömmer aldrig hur hon tog hand om mig en av de otaliga gånger i tjugoårsåldern som jag fick mitt hjärta krossat. Hon fångade upp mig där jag föll, satte mig varligt ner på gräset i Tivoliparken och så pratade vi om livet tills jag ville behålla det.

En annan sak som jag aldrig kommer glömma var den sista föreställningen på ”Nya folk och rövare i Kamomilla stad”. Alla var på ett otroligt tramshumör för att det snart var slut och hittade på alla möjliga skämt. Katja överraskade sin motspelerska med att ha på sig steppskor och börja steppa mitt i ett raseriutbrott.

It was the best of times, it was the worst of times….

Katja har inte lämnat scenen. Hon är numera professionell dansare, även om skador i nacke och rygg ställt till det för henne. För ett antal år sedan anslöt hon till mormonkyrkan och nu bor hon i Göteborg.

Kram på dig, Katja! Hoppas nästa gång vi ses blir ett lite gladare sammanhang än senast. (Den historien får anstå till en annan dag och en annan vän…)

This text will follow in english.

På danska linjen satt från början bara två personer, så jag som skåning antogs vara så pass dansk att jag fick ta samtal på den linjen också. De två danskarna var den buttre men hjärtegode Frank König, som lämnat Facebook och därför tyvärr inte får något inlägg om sig, även om han var min mångårige bowlingpartner, och Kasper Bedsted. Kasper var mycket intresserad av film och med tiden tapetserade han sitt kontorsbås med ”testutskrifter” av olika filmaffischer, till den sparsamma ledningens milda ogillande.

Kasper följde gärna med ut på en afterwork, en gång hamnade vi på ett bisarrt ställe som var inrett som en gravkammare, men de mest minnesvärda kvällarna var de återkommande träffar danskarna hade på Hairy Canary, och som jag som hedersdansk ibland fick följa med på. Hairy Canary var bäst i Bryssel på att blanda Long Island Ice Tea och detta uppskattade vår lilla grupp till fullo. Vissa kanske skulle säga till fyllo…men det gick för det mesta väldigt städat till.

Kasper var över huvud taget inte någon som hetsade upp sig så det märktes. Ett återhållet skratt eller en road blick fick en nöja sig med som bekräftelse. När vi samtalade föredrog vi att prata engelska med varandra, så blir det ju lätt mellan danskar och svenskar. Han gjorde alltid ett tryggt och pålitligt intryck på mig, och värnade om sin integritet. Han blev kvar relativt länge på Canon, men slutade i alla fall något år före mig, och gifte sig kort därefter med sin Jeanne.

Kram på dig, Kasper! Och skål!

In the beginning of the project there were only two agents on the Danish lines, som I had to, being a Scanian and supposed to understand Danish better than other Swedes, help out by taking Danish calls. The two Danes were the grumpy but gold hearted Frank König, who has left Facebook and therefore sadly doesn’t get his own story, even though he was my bowling partner for years, and Kasper Bedsted.

Kasper was a big film enthusiast and over time he covered his cubicle with ”test prints” of movie posters, to the economic management’s mild displeasure.

Kasper gladly joined an after work. Once we ended up in a joint designed as a crypt, but the most memorable evenings were the ones at The Hairy Canary. The Danish team met and honored the fact that The Hairy Canary mixed the best Long Island Ice Tea in Brussels. Sometimes I joined, being an honorary Dane. There could be quite a lot of drinks….but we handled it (most times) with style.

Kasper was not a man of big reactions. A held back laughter or a amused blink was the acknowledgement you could expect. When we talked we kept to the English language, as it so often gets when it comes to Swedish and Danes. He made a stable and reliable impression on me, and guarded his integrity well. He stayed quite a while on the Canon project, left it maybe a year before me, and got married to his Jeanne not long after that.

Hugs to you, Kasper! And cheers!

Det är underligt, det där med vissa Facebook-vänner. Vissa lägger man till som lite av en självklarhet, man tycker att dem har man ju känt hela sitt liv, och sedan kommer man på att jo, men har vi egentligen nånsin känt varandra?

Så är det med Carl. Vi har egentligen bara träffats och gjort nåt tillsammans en gång i livet, och jag kan för mitt liv inte komma på exakt när det var, men det borde varit 1984, eller senast 1985. Sedan dess har vi bara existerat i varandras periferier. Ändå kändes det självklart att lägga till honom på Facebook.

Det vi gjorde den där gången var att spela tillsammans i kommunala musikskolan. Jag spelade piano, han spelade tvärflöjt, och vi tussades ihop för att framföra ett stycke som jag naturligtvis glömt vilket det var på en uppvisning, som jag svagt har för mig ägde rum i Åhus församlingshem. Jag minns inte hur det gick eller lät, men det brukade gå bra på den tiden, så jag antar succé. En rolig episod från förberedelserna inför framträdandet har dock etsat sig fast. Jag cyklade hem till Fredrik, som han då kallades (och ju fortfarande heter) och det spöregnade. Jag kom fram, knackade på och när Fredrik öppnade sa jag skämtsamt: ”Får man landstiga här?”
Då hör vi Fredriks mamma från köket: ”Ja, du kan visa lite i vardagsrummet!”
Det visade sig att hon hört fel och tyckte jag frågade om jag fick dammsuga där. Tydligen var det vanligt med dammsugarförsäljare i kvarteren runt vattentornet på den tiden.

Sedan den sannolika succén, kanske på församlingshemmet med det okända stycket, har våra existenser tangerat varandra fortlöpande. Carl gick i Andreas Ohlssons klass, jag bodde ett tag granne med hans mormor, o s v, men nåt mer umgänge har det inte blivit. Ändå känns det som vi känner varandra.

Carl bor numera i Åhuskärr, har två barn och är enligt ryktet skivbolagsdirektör. Det är inte alls illa pinkat det!

Kram på dig, Carl Fredrik, och hälsa mamma!

Efter lunch den första dagen anslöt ännu en medlem till vårt team. Alex hade varit på intervju ganska sent och fick inte reda på att han fått jobbet förrän samma morgon, så därför blev han lite sen till introduktionen, vill jag minnas.

Alex är en äventyrare med bergsklättring som specialitet som nu kommit till ett av Europas plattaste land. Han bytte säkerhetsselen mot headset och blev snabbt en skicklig supporttekniker som brydde sig mer om kundnöjdheten än effektiviteten. Han visade sig vara en jäkel på att spela Risk, och även i övrigt en ytterst sympatisk person.

En gång firade vi jul ihop. Det låter mysigare än vad det är, Canon Sverige bestämde helt enkelt att de ville ha kundtjänsten öppen på julafton så att alla skulle kunna få hjälp att komma igång med sina nya julklappar. Jag och Alex anmälde oss som frivilliga och så satt vi där och gjorde ingenting en hel arbetsdag. Naturligtvis var det ingen som trodde att kundtjänst skulle vara öppen på julafton! De enda som ringde var kollegor som åkt hem till Sverige över helgen och nu tyckte att vi åtminstone kunde få höra lite av Kalle Anka, eller bara ville höra hur det gick alternativt retas. Vid lunch åkte Alex medhavda snaps fram och när arbetsdagen tog slut vid fem så rumlade vi salongsberusade ut i julaftonsnatten och jag gick direkt till flygbussen. Vid midnatt var jag hemma hos föräldrarna i Åhus. En mycket speciell jul. Kommande jular gjorde Canon inte om det felbeslutet.

Alex stannade nåt år på projektet och gick sen vidare mot horisonten och nya berg att klättra. Han flyttade småningom hem till Sverige där han bl a sysslat med import av ägg. Vi träffades över en lunch en gång, och så var vi gäster på samma bröllop en annan gång. Själv gifte sig Alex med sin Karine, som han redan var tillsammans med under Bryssel-tiden. De har numera tre barn. Alex engagerar sig mycket i välgörenhet och lånar ut pengar till tredje världen via KIVA, en mycket behjärtansvärd verksamhet.

Kram på dig, Alex!