Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!

Dagens vän 7/8: Johan Grenner

Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!

Dagens vän-repris 45: David Göhlman

David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!

Dagens vän-repris 44: Per Frithiof

Eller Kapelle, som vi spääxare känner honom som.
Kapelle var kapellmästare i Spääxet under mina två första år. Ville man hänga med honom på repen fick man se till att ha en sång att repa. Då som nu satt bandet hela spääxperioden i eget rum och övade och körde sitt race. Men det fanns ett annat sammanhang där bandet dominerade.
På den tiden hade spääxarna inte lika mycket att göra hela tiden, ambitionsribban höjs ju hela tiden och scenerierna blir mer och mer avancerade för varje föreställning som sätts upp. På 80-talet och tidigt 90-tal hade spääxet tid att spela hockeyspel.
Det fanns en väldigt prestigeladdad hockeyspelsstege och spelet stod alltid uppställt i ett speciellt rum. Det fanns till och med en ishockeychef. Det var härliga tider, precis som nu, fast på ett annat sätt och förr, vilket automatiskt gör det bättre.

På den tiden var bandet också mycket mindre än nuförtiden. Jag har för mig att det var fyra pers som skötte musiken under Lincoln. Piano (ett riktigt, som senare slogs sönder under mycken gamman), gitarr, bas och trummor. Till Sokrates tillkom i viss mån blås. Men det var bra drag ändå, under Kapelles proffsiga ledning. Bandet körade ibland och under Lincoln fick de t o m göra gästspel på scenen, som privatdetektiver hos Pinkerton. Kapelle var Skärlock Holmes, med rosa peruk. Det var roligt.

Och så var det ju Kapelle som drog igång traditionen med att spela Tiger Rag före föreställning! När Tiger Rag drar igång blir det automatiskt fest och skoj, en av de bästa låtarna i världshistorien.

Kapelle fortsatte inom skrået och blev musiklärare. Han jobbar på Spyken.

Kram på dig, Kapelle!

Dagens vän 4/8: Johanna Bergström

Johanna Oscarsson kom med sin första turneringsvinst i ryggen till SM 2004. Hon hade precis vunnit den tidens skånska motsvarighet till ABC Cup, Konsonantcupen i Malmö. På nätet var hon väl känd som Jojo, och det var och är vad alla scrabblare som känner henne också kallar henne.

Hennes första SM blev väl ingen succé rent spelmässigt, med en slutlig 57:e plats av 60, men hon avskräcktes inte av detta. Hade hon redan då fått upp ögonen för den där långe, tillbakadragne killensom hette Gustaf men som alla kallade för Birger? Jag minns inte hur det var, jag var ännu inte så inkapslad i Scrabble-bubblan.

Jag har revansch att utkräva på Jojo! Vi har bara mötts en enda gång på bräde i en turnering och då vann hon övertygande. Men denna revansch känns avlägsen med tanke på våra respektive livs utvecklingar.

Den 27 juni 2008 gifte Johanna och Gustaf sig och sedan började väl hela Scrabble-världen vänta och förvänta sig tillökning. Men det tog tid och så en dag flyttade familjen till Polen med syfte att adoptera lilla Wiktoria. I morgon är det precis ett år sedan de flyttade hem till Göteborg igen alla tre, och snart går flyttlasset igen! För att inte tala om att tvillingarna föds när som helst. Sedan blir det nog lögn att få Jojo till tävlingsbrädena på ett bra tag. Det var svårt redan innan dess, det var fyra år sedan hon spelade utanför Göteborg senast och ens där så är det i regel bara egenarrangerade turneringar som gäller.

Men kanske vi ses bredvid brädet en kort stund under SM till hösten? Du får ju komma på besök en liten stund i alla fall?

Kram på dig, Jojo! Och LYCKA TILL med ALLT!

Dagens vän-repris 43: Robert Vass

Så kom då min första kollationering. Spääxet hette, som alla minnesgoda läsare vet, Lincoln. Nuförtiden går kollationeringar till som så att flera personer sitter och växelläser det som är klart av manuset, i bästa fall alla repliker, men väldigt sällan några sånger. På Lincolns kollationering var det andra bullar. Där satt Robert Vass och drog hela manuset. Själv. Och alla sångerna var redan klara också, och jag tror han sjöng dem också. Kanske hoppade han över operaariorna? Och jag har aldrig skrattat så mycket på en kollationering nånsin. Nyhetens behag, javisst, men Lincoln är ett väldigt bra spääxmanus.

Det var Robert Vass som var med och startade Krischansta Nations Spääx tillbaka i 1985. Tänk vad mycket skratt, känslor, kärlek, intriger och inte minst kvalitetsunderhållning det blivit av denna skapelse!

Jag kommer aldrig att glömma Roberts beskrivning av hur det skulle kännas att spääxa. Det skulle vara som när man sitter på toaletten under en släktmiddag och har glömt låsa, och så plötsligt flyger dörren upp och där står mostrar och fastrar och svågrar och ser en på toaletten. Det är då det är dags att LE!

Och sen kommer jag aldrig att glömma hans synopsis till filmen ”4 M, 1 KV & 1 HKPT” men den historien får stanna mellan oss som satt på expen den där sena timmen.

Det går inte heller att berätta om Robert utan att nämna barnspääxet och -boken Prinsessan Pullinutt, som han skrev ihop till en familjedag på Draco, men som sedan fick eget liv och satts upp av Krischanstaspääxet i otaliga omgångar. En av spääxets allra största succéer. Tack Robert för det!

Robert Vass är genuint rolig. Allt han säger låter som en vits, och det är en fröjd att sitta och bara lyssna på denne herres svada.

Kram på dig, Robert!