Dagens vän-repris 38: Fredrik Frostengren

Fredrik får ursäkta, men för mig kommer han alltid vara Zwampen. Så kallades han när jag lärde känna honom i slutet på 80-talet. Zwampen sjöng i Andreas Ohlssons band Obsession of Time (kan ett bandnamn vara mer 80-talssynt?) och jobbade på Skivlagret vid Lilla Torg, så han var ju ett välkänt ansikte långt innan vi började hänga.
Fredrik blev vår ljudtekniker. Han skötte ljudet under The Forbidden Show (som efter alla turer med ändrade manus och sedvanligt repetitionskaos blev en riktigt lyckad föreställning, en av våra bästa) och jag tror även att han skötte ljud och ljus på Emiren året efter (men där kan jag ha fel).

Men allra mest minns jag våra skånska resor. Som när vi anfölls av lokalbefolkningen på en mörk strand i Brantevik, eller när jag höll på att köra ihjäl oss allihop på väg till ett gig i Trelleborg. Det hade varit rock’n’roll, men mest hade det varit bra snopet.
Det får anses vara preskriberat nu, och ingen skadades.

Fredrik är fortfarande en teknisk guru, han har alltid koll på det senaste. Efter lång tids bortavaro dök vi upp i varandras liv igen för ett par år sen (Facebooks förtjänst förstås) och nu har vi både firat en midsommar och ett nyår ihop. Det har varit genuint kul att ses igen, och han är sig precis lik, bara lite gråare runt tinningarna.

Fredrik är mycket bestämd i sina politiska åsikter, bland annat är han så kritisk till Sverigedemokraterna så att några mindre kritiska gemensamma bekanta började spekulera i om han gått med i Afa. Mycket otänkbart tok har man hört, men det var nog något av det värsta.

Kram på dig, Fredrik!

Dagens vän 2/7: Henry Aspenryd

Mina Othello-år började gå mot sitt slut, men jag visste nog inte i maj 2004 att Stockholms EGP skulle bli min sista någonsin. Jag öppnade i stor stil med fem raka segrar och ledning i ensamt majestät, men sedan var det roliga slut. En EGP går i elva ronder, och jag förlorade de sista sex. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

En som spelade sin första EGP på samma gång var Henry…

Men vad fan?! Nu har jag gjort det igen! Litat så på mitt minne att jag inte gjort en ordentlig faktakoll. Tråkigt med tanke på att jag tänkt ut en så bra infallsvinkel på berättelsen. Vi får börja om från början.

Den här historien skulle egentligen berättats långt tidigare, men eftersom Henry är mer finkänslig än sin sambo Veronica och låter sig bli överhoppad i kronologin utan protest så får jag bita i faktamissens sura äpple idag. Det var alltså redan på första Stockholm EGP någonsin, våren 2003, som jag stiftade första bekantskapen med Henry. Sverige var en starkt växande Othello-nation vid den tiden och det brukar betyda att landet får en EGP.

Det oerhört nördigt laddade antalet 42 spelare hade samlats i Stockholms Schacksalonger, och jag började turneringen starkt med fyra raka segrar, sedan gick det lite knaggligare men jag presterade väl. Dock inte bäst i familjen för när allt brickdammet lade sig så stod broder Nils namn i historieböckerna som den första vinnaren av Stockholm EGP. Henry gjorde sin första turnering någonsin och presterade en minst sagt hyfsad debut med sex segrar av elva i det tuffa fältet. Hans första tävlingsmatch någonsin var för övrigt mot turneringssegraren, så mycket djupare kunde han inte ha kastats i.

Mitt och Henrys första möte över ett bräde kom först ett år senare i näst sista ronden av min sista EGP någonsin. Den uppmärksamme läsaren kan nu utläsa hur det gick utan att jag berättar det i klartext.

Henry blev snabbt en viktig kugge i det svenska Othello-maskineriet. Naturligtvis fann han även kärleken bland brickorna, en äkta nörd plägar göra det. Henry har representerat Sverige i VM fem år i rad 2006-2010 och hans bästa placering är 20:e från Oslo 2008. Hans och mitt öde i SM överensstämmer på så vis att vi aldrig vunnit, men varit bra nära ett par gånger. Henry har 2 silver och 4 brons på prishyllan hemma.

Kram på dig, Henry! Well played!

Dagens vän-repris 37: Petronella Gottholdsson

Petronella är tillsammans med en annan av Nils gamla korridorkompisar, Johannes, och hon var också där på den där första korridorfesten i mitt liv.

Jag har inte så många minnen som inkluderar Petronella, dessvärre. Vi umgicks inte så mycket under studenttiden. Det blev ett par korridorfester och lite senare deltog vi (väl?) båda i av Nils & C:o arrangerade skattjakter i Lund. (Jfr Knally i Uppsala.)
Och så minns jag att familjen Gottholdsson-Järemo ett tag hade två fiskar som hette Bengt och Kaj Lundin, och det uppskattar ju en gammal GAS-expert som undertecknad.

Och så minns jag naturligtvis den där varma, flugfyllda kvällen 2010, långt efter all studenttid, på Nils och Heléns sommarställe utanför Flen. Petronella är en väldigt varm och intagande person som man lätt får kontakt med, och där och då blev hon den första ”utomstående” som jag berättade att jag just blivit tillsammans med en underbar kvinna vid namn Emily för.

Kram på dig, Petronella!
(Det här blev lite tunt, jag uppmanar återigen herrar Nils Berner och Joakim Persson att agera gästskribenter och fylla på med fler fina minnen.)

Dagens vän 1/7: Martin Fransen

This text will follow in English.

Martin är en holländsk Othello-spelare som jag vad jag förstår endast träffat en gång i mitt liv, och det var i mars 2004 på det årets holländska EGP i Bussum. Det var en av Martins första turneringar och en av mina sista. (Fr o m idag så kommer den att bli hågkommen för att den sammanföll med Emilys 25-årsdag, något som jag naturligtvis inte hade en aning om då.) Vi möttes inte i den turneringen och har således aldrig mötts över ett turneringsbräde. Jag är dock rätt säker på att vi spelat över internet, antagligen på Kurnik, en polsk Othello-sajt.

Medan min tand började bli slö blodades Martins i snabb takt. Tio år senare har Martin spelat 150 turneringar till. 15 turneringar per år är väldigt mycket! Martin har spelat 47 EGP-turneringar (sanslöst!) men ännu inte fått äran att representera sitt land i VM. En sann entusiast, i meritlistan hittar jag t o m ett deltagande i Nordiska Mästerskapen ett år. Vilket land spelade du för då, Martin?

När han inte spelar Othello (men det verkar han ju göra hela tiden) så jobbar han som möbelsnickare. Martin bor i Haarlem, Nederländerna.

Tack för den antagna matchen, Martin!

 

Martin is a Dutch Othello player I what I understand only met once in my life, at the 2004 EGP in Bussum. It was one of Martin’s first tournaments and one of my last. (The tournament took place on my fiancee Emily’s 25th birthday, a fact I only just now became aware of, naturally.) We didn’t play during that tournament and has logically never met over a tournament board, but I am pretty sure we have played online, probably at Kurnik, a polish Othello site.

While my flame was fading, Martin’s had just ignited. 10 years later Martin has played 150 Othello tournaments. 15 tournaments a year is really a lot! Martin has played 47 EGP:s (47? O. M. G.) but hasn’t had the honor to represent his country in the WOC yet. Sooner or later that is bound to happen. When looking at his merits I surprisingly find a start in the Nordic Championships one year. Did you play for Sweden, Denmark or Norway, Martin?

When he doesn’t play Othello (which he seems to do ALWAYS) he works as a intertior draftsman. He lives in Haarlem in The Netherlands.

Thanks for the assumed game, Martin!

Dagens vän-repris 36: Joakim Persson

Jocke och jag bodde på samma studentkorridor ett par månader i början av hösten 1990, men jag hade träffat honom ett par gånger innan dess. På denna korridor bodde nämligen också broder Nils Berner, och det är han och Jocke som är de riktiga polarna i den här historien.
Min första korridorfest i Lund ägde rum på hösten 1989 och det var naturligtvis på L2V, där Nils och Jocke bodde. Därför placeras han här i kronologin.

En anekdot finns det dock i mitt liv som sällan berättats, men som Jocke (och hans livskamrat Camilla) var i högsta grad inblandade i. Det hela skedde under spääxet Sokrates.
Hela bastun på Krischan var full med spääxare, vi hade haft en lyckad föreställning och stämningen var hög. Och vad gör spääxare som är i stämning, om inte börjar ordvitsa? Självklart. Vid den här tiden var snus-klubban ett hett godis i spääxkretsar, någon där i bastun gjorde en klassisk avstavningsförskjutning och plötsligt var vi igång med att fantisera ihop vad snusk-lubbning betydde. Det måste ha med att springa naken på allmän plats att göra, så mycket var självklart. Vi var många som provade detta genom att springa ett varv nakna runt nationshuset. Allmän gamman uppstod.
Någon föreslog att det här kunde vara en verksamhet i olika grader, där första graden var att springa runt nationshuset. Vad skulle andra graden utgöras av, tro…

En bit uppåt Tornavägen låg på den tiden det populära Rolles Gatukök. Varför inte springa runt detta etablissemang? föreslog någon. Jaaa, ropade en hel hög och lämnade återigen bastun. I nästan samlad tropp rusade vi ut på Tornavägen som Gud skapat oss. Nästan samlad tropp, för jag hade varit omdömeslöst försiktig nog att stanna och ta på mig ett par skor. Jag kom alltså sättandes en bra bit efter alla andra.
Då mötte jag Jocke och Camilla.

Kram på dig, Jocke! Hoppas att ni inte fick bestående men.

Dagens vän 26/6: Jenny Olsson

Sist in, först ut.

Jenny la till mig som Facebook-vän i morse, och eftersom jag lärde känna henne via Spääxet på 90-talet, så får jag helt enkelt skriva hennes inlägg med en gång.

Jag hörde talas om Jenny första gången på hösten 1995 när jag återkom till ensemblen och vi satte upp jubileumsföreställningen Erik XIV. Jenny hade varit med i Spääxet tidigare men just den där terminen pluggade hon utomlands har jag för mig. Redan till våren var hon tillbaka och spelade teatralisk piga med förkärlek för lejon. Den våren utspelade sig en liten Maktkamp på Falcon Spääx. Enligt vissa var jag aktuell att bli vald till ny spääxförman, och det blev jag mycket smickrad över att få reda på. Ännu hade jag inte insett att jag inte är någon övertygande ledartyp, så jag tackade för förtroendet och ställde upp. Min huvudmotståndare var Jenny, och som tur var för Spääxet och mig så valdes hon istället.

När vi åkte på sedvanlig spääxturné till Kristianstad 1996, spääxet hette Linné och turnén är ett av mina absolut roligaste minnen, stod alltså Jenny inför ett år som spääxförman och vid ett tillfälle frågade jag nyfiket om vad nästa års spääx skulle handla om. Det där är ju alltid jävvlett hämlett, men Jenny sa självsäkert att jag aldrig skulle kunna gissa vad, men att hon kunde ge en ledtråd; Sjukhus!

”Jaha”, svarade jag, ”är det nåt om Florence Nightingale då?”

Jag var dekorchef under spääxet Florence kommande höst, och vårt fantastiska team tillverkade underbara ting. Speciellt tacksamt var det att sista akten skulle utspela sig på British Museum och vi fick spåna ganska fritt. Klart vi gjorde ett dinosaurieskelett i papier maché!

Jenny var ju inte bara förman och en sjuhelsickes sponsorraggare, hon stod också på scen och gestaltade så skilda saker som drottning Victoria och den högra halvan av ett siamesiskt tvillingpar med oanade danstalanger. Dessutom spelade hon trumpet i bandet. Så är det att vara spääxare, man kan, vill och bör rycka in på vilken position som helst, både där man behövs och inte behövs.

Jenny gjorde spikrak karriär på Kristianstad Nation och var till och med Qurator ett år. För mina icke-akademiska läsare kan det översättas med nationschef på sätt och vis.

Jenny bor i Malmö och jobbar inom skolan. Självcentrerad som jag är måste jag naturligtvis fråga om hon är eller känner några svenskalärare?

Kram på dig, Jenny! Välkommen till vänkretsen!

Dagens vän-repris 35: Jan Lundqvist

Jan dök för första gången upp i mitt liv hösten 1989 när Österängskolans teaterförening, Teater Till Förfogande, drog igång sin verksamhet. Han, som jag, var lärarbarn med båda föräldrarna i Österängskolans lärarstab och det visade sig snabbt att vi hade ännu fler gemensamma nämnare. Han blev snart en av mina bästa vänner.

En gång genomförde vi världens bästa bus. Teater Nebulosa (som Jan ganska snart blev en del av) hade stängt in sig på Degeberga församlingshem för att öva på The Rocky Horror Show (det var innan vi fått nobben från upphovsrättsinnehavarna) och på kvällen passade vi även på att titta på några filmer, bl a kultrullen UHF med Wierd Al Yanchovic, i vilken en scen förekommer där några maffiakillar går fram till ett förråd med texten ”Supplies” på dörren och när de öppnar den hoppar ett japanskt karategäng ut och ropar: ”Sulplise!”
Dagen efter när vi skulle ställa in en stor mängd stolar i förrådet slog vi till. När jag och Jan ställt ifrån oss de stolar vi tagit in i förrådet (fler var på väg) gick vi inte ut, utan stängde bara dörren och väntade. Och så, när nästa person öppnade dörren stod vi där och ropade: ”Föllåd!”

Tänk alla sommarkvällar i Tivoliparken med varsin flaska vin och en gitarr (Jans, med en bild på Regina Lund i fodralet)! Åh, dessa filosofiska mästerstycken som skapades där.

En gång gav Jan mig det absolut sämsta raggningsråd jag någonsin fått. Han tyckte att det var en god idé att om jag var intresserad av någon så skulle jag bara gå fram till denna och säga som det var. Som första grej liksom. Det allra sämsta med det rådet var att jag ofta fick för mig att det var jättebra just före stängningsdags. Jag kan avslöja att det aldrig funkade! Åtminstone inte för mig, för Janne var det en annan sak. Han hade en förunderlig förmåga att dra till sig de fagraste möer.

Jan följde med till Krischanstaspääxet förstås. Han gjorde en klassisk roll som spärrvakt vid världsutställningen i Paris i spääxet Eiffel, en spärrvakt som talade en oväntat bred kristianstadsdialekt för att vara fransman. Och lösskäggen han påklistrades i både Karl Martell och Leonardo! Ojoj.

En långsam förmiddag satt vi på Stortorget i Lund och hade en av våra segare baksmällor att bekämpa. Med oss hade vi en bundsförvant som hette Joachim. Denne kläckte följande idé: Varför inte ta och köpa en Bamse-tidning och en flaska Tipp-Ex, stryka över all text och ersätta med snusk? Självklart ska vi göra det! Så föddes Bajse, världens kåtaste björn. Med sina vänner Lille Prutt och Analman reste han världen runt och förförde sin omgivning. Den minimala rest av anständighet vi hade kvar hindrade oss nätt och jämnt att gå tillbaka till Coop och ställa tillbaka det färdiga alstret i tidningsstället.

Och sedan flyttade vi till Stockholm, inte tillsammans naturligtvis, men ganska samtidigt. Stamhaket blev Slussen Hiltons bar. Vilka existenser vi sprang på där i loungen! Och vilka existenser vi var själva, får jag väl medge…

En dag kom Janne på ett annat kul bus för långa tunnelbanefärder. Man kunde ladda upp en bild, av någon anledning var det viktigt för Jan att det skulle vara bögporr, på sin telefon och när man sedan satt på tunnelbanan kunde man skicka denna bild till någon som glömt slå av sin Bluetooth. Självfallet var detta väldigt roligt, det visade sig faktiskt vara lite för roligt. Första försöket visade sig drabba en ung tjej som satt bredvid oss i vagnen. När det surrade till i hennes telefon tog hon genast upp den, tittade på bilden och sa sedan till sin väninna: ”Asså, jag blir så trött när sånt här händer!” Dagens ungdom vet verkligen inte att uppskatta ett gammaldags busstreck. Vi kom hastigt på att vi skulle gå av i Axelsberg.

I Stockholm träffade Jan sin blivande fru. De flyttade till Göteborg, gifte sig och fick två barn. Äntligen verkade det som Jan hade hittat rätt.

Det är nu det blir så jävla svårt att fortsätta. Det blir så jävla svårt att förstå. Plötsligt gick allt helt enkelt på tok. Det blev skilsmässa, Jan strulade till det. Livet blev rock’n’roll igen. Sommaren 2008 mailade han mig och tyckte att jag skulle hänga med till Roskildefestivalen för gamla tiders skull. Han hade alltid velat dra med mig dit, men jag har aldrig varit lika tänd på livemusik som han. Så jag tackade nej igen. Han åkte med några andra, som vanligt.

Den tredje augusti 2008 skrev han på Facebook: ”Jan Lundqvist has left the building”.
Begravningen var förödande vacker och det absolut sorgligaste jag nånsin upplevt. Han blev 34 år.

Jag saknar dig fortfarande, Janne. Förlåt för att jag inte förstod.

Dagens vän 25/6: Claus Pedersen

This text will folllow in English.

Claus var ännu en Canon-dansk. Han tillhörde gänget som träffades regelbundet på The Hairy Canary och som togs under den väldige Frank Königs vingars skugga, Nu frestas jag att låta historien halka in och börja handla om Frank istället, men eftersom han tyvärr lämnat Facebook så blir det kapitlet aldrig skrivet.

Claus och jag umgicks inte så mycket, faktiskt. Det blev naturligtvis en hel del afterwork, inte bara på Hairy Canary. Minns jag helt tokigt om jag säger att Claus lämnade TechTeam ett tag för att sedan komma tillbaka?

Det känns alltid lika pinsamt när de här inläggen blir korta. Åren på TechTeam har en tendens att flyta ihop emellanåt. Det var ju minst sagt inte så själsligt utvecklande. Tur då att det fanns glada, trevliga och kunniga medarbetare som Claus att dränka sorgerna med.

Claus bor fortfarande i Bryssel. Han jobbar fortfarande på ScanSource, och det känns nästan skönt att åtminstone någon av de nomadiserande nordiska Canon-själarna har funnit sin plats i livet.

Kram på dig, Claus! För säkerhets skull får du inlägget i engelsk översättning också.

Claus was another Canon Dane. He was part of the Hairy Canary gang, and was taken under the wings of the great Frank König.Here I am tempted to let this blog turn into a story about Frank, but since he has left Facebook, that will remain a chapter never written.

Claus and I did not hang out that much, actually. Naturally there were the usual afterworks, not only at The Hairy Canary. Is my memory failing me if I claim that Claus left Tech Team fo a while only to return some months later?

It’s always a little embarassing when the blogs run short. The Tech Team years tend to blend into each other from time to time. It wasn’t the most intellectually stimulating job one could find, if you see what I mean. Lucky for me there were happy, nice and clever colleagues like Claus to help one drown one’s sorrows.

Claus still lives in Brussels, and he’s still at ScanSource. It’s nice to see that at least one of the nomadic Scandinavian souls of TechTeam found his place in life after all. 😉

Here’s a hug for you, Claus! Did you need the translation?

Dagens vän-repris 34: Lena Holmgren

Det var stor oro i Teater Nebulosa hösten 1989. Vår eviga ledare Elsa hade sagt upp sig i protest mot repetitionslokalens utseende och det var osäkert om grupperna skulle fortsätta.
Så en dag nåddes vi av beskedet att Kristianstad kommun anställt en ny dramapedagog. Det var en stor händelse, för det blev reportage i Kristianstadsbladet (C4:an i folkmun, men lika ofta kallad A4:an eftersom det var ungefär så mycket text som var läsvärt i varje nummer) om denna erfarna Hollywood-skådis som nu skulle börja lära barn spela teater i stan.
Som övertygade Elsa-anhängare var vi skeptiska till nykomlingen till en början, men vi ändrade oss illa kvickt!

Lena Holmgren är ren kärlek. Det finns få personer i världen som jag aldrig nånsin hört säga något på allvar elakt om en annan människa. Hon var alltid positiv och uppmuntrande, oavsett om det gällde en teaterprestation (gav hon nån kritik så var den alltid konstruktiv), en livskris (det var Lena man pratade med) eller en spådom i tarotkort (jag blev aldrig nån demonregissör, men det är okej).

Det där med erfarenheten av Hollywood är fortfarande höljt i dunkel dock. Hot Shots II gick på teve för ett tag sedan, och hon ska vara med i en scen där på en tågstation, men jag lyckades inte få syn på henne den här gången heller. Och så känner/kände hon Sly i Dallas, JR:s sekreterare alltså.

Hon fixade jobb på Kulturhuset Barbacka åt oss allihop som ville. Och de flesta av oss fick även lön, det var bara jag som insåg efter en veckas arbete att jag inte var anställd egentligen. Men det var inte Lenas fel.

Och så har vi gjort långfilm tillsammans! Lenas pojkvän från USA dök upp i våra liv med ett manus om Jesu återkomst till jorden. Jag spelade Sankte Per, Andreas Ohlsson Paulus, Jenny Månström en frälst själ i himmelriket vid namn Anne, Jan Lundqvist, som nästa kapitel handlar om, spelade sadistisk fader utan musiköra (dock ej Gud Fader, även om den karaktären också saknade musiköra) och Lena så till slut en pilsk nunna. Efter många omtagningar och omskrivningar så blev det en film till slut, men nej, den finns inte på IMDb, men borde ge oss alla ett ganska bra Bacon-index, med tanke på den där scenen på perrongen i Hot Shots II.

Lena, jag (och säkert alla andra i Nebulosa) älskar dig! Och förlåt mig och Janne för alla bisarra uppringningar mitt i natten. Puss och kram!

Dagens vän 24/6: Tomasine Beckman Edén

När nu Dagens vän gör comeback inleder vi med en gammal vän, men en splitter ny Facebook-vän.

Det var på våren 1992 som Tomasine provade in till spääxet och slog knock på oss från början. Här hade vi fått in en helt fenomenal röst i ensemblen! Hon debuterade som den spartanska prinsessan Icatuna som vet både hur det ligger ihop och hänger till i spääxet Sokrates. Objektet för Icatunas heta kärlekslåga var Aristoteles och den rollen gjordes av Patrik, vars efternamn Tomasine efter en tid tog.

Tomasine var oerhört mångsidig i Spääxet. Hon stod på scen och sjöng, särskilt minnesvärt är hennes glansnummer från spääxet Linné om att aldrig få höra något snuskigt, hon skrev manus och sångtexter, och hon var även en skicklig och dedicerad sminkös. Jag minns när hon var min sminkös i spääxet Karl Martell och stod redo med omsminkning så fort jag steg av scenen. Min hud reagerade alltid väldigt fuktigt på strålkastarljuset och Tomasine satte en ära i att hennes konst skulle bevaras åtminstone föreställningen ut.

Våren 1992 var en hård tid för mig. Min första studentperiod höll på att krascha och brinna och jag hade lite för lätt för att ta några snapsar för mycket på festerna. Jag betedde mig osnyggt mot många och när jag några år senare gjorde ny entré i ensemblen så kunde jag inte låta bli att känna det som att bl a Tomasine, med viss rätt, hade ett horn i sidan till mig. Långsamt men säkert har jag gjort mig av med denna känsla, inbillad eller inte, och nu för tiden betraktar jag Tomasine som en mycket god och lättpratad vän. Hon var ett ovärderligt stöd för mig och Emily under våra tio dagar på neonatalavdelningen i maj, då hon har gått igenom den skärselden inte bara en utan två gånger. Hennes erfarenheter var guld värda för oss och för det har hon min eviga tacksamhet.

Kram på dig, Tomasine!