Den här texten följer i svensk översättning.

Torben, Henrik‘s brother, yet another unbeatable Dane. He was also there in June 1984 but I never played him in that tourney. He ended up in 10th place, right behind his good friend Erik.

He also grew better alarmingly fast. But once in the early years he and his friend Erik needed a little extra effort. This story will sound very strange for the modern Othello player, so I start with some explanation. And before I start I will firmly point out that nowadays I don’t think the young boys did anything wrong. If a system is at fault, it’s part of the game to use that.

It happened now and again in the 80s that we didn’t use the Monrad pairing system. Instead we were divided into round-robins and qualified for play-offs and finals. This was the times before the advanced computer programs. No WZebra, no Thor base. No opening libraries and not even a fraction of the statistic material you youngsters is served today. We hardly had boards! And the tourneys took place in small cardboard boxes on the motorway! Well,you get my drift….
Once upon a time in Malmö, we played such a round-robin tourney, and Torben, Erik and Nils was in the same ”heat”. I don’t remember if Nils played fast or if he had a bye in the last round, but the young Danes played each other and they had calculated exactly what the result had to be for

1) they were both to advance to the finals
2) the loser in the game shouldn’t lose too much precious rating points

The result had to be 47-17 to one of them (I’ve forgot who) absolutely not smaller, and preferrably not bigger either. And how they thought, and counted! Calculators up! We were furious! Our young idealistic (and envious) minds had never seen such blatant cheating! We left the tourney in protest.
In retrospective I must admit that their tactic of course was both elegant and impressive. It wasn’t their fault we had a crappy tournament system.
And as a small consoliation they miscounted by one disc, so the loser lost two unnecessary rating points. Those two points still counts to this day, thanks to another crappy system, the Nordic Othello Rating List. 😉

Torben played to WOCs, 1989 and 1993 and ended up on 11th place both times. Not bad at all!

Torben has also left the Othello scene, his last tournament was in December 2007. He lives in Århus on Jutland, and has a wife and two kids. And he works for Danske Bank, a very interesting employer! *hint hint*

Thanks for the games, Torben!

 

Torben, Henriks bror, ännu en oslagbar dansk. Han var också där i Greve i juni 1984, även om vi aldrig möttes. Han slutade 10:a just efter sin gode vän Erik.

Han blev också mycket bättre alarmerande fort. Men en gång under de tidiga åren behövde han och Erik lite extra ansträngning. Följande historia lär låta egendomlig för dagens Othelloturneringsspelare, så jag börjar med en förklaring. Jag vill också tydligt påpeka att jag nuförtiden inte tycker att de två pojkarna gjorde något fel. Är ett system uppåt väggarna är det en del av spelet att utnyttja det.

Det hände sig på den tiden att inte alla turneringar spelades enligt Monrad-systemet. Allt som oftast delades vi in i grupper och kvalspelade till finaler och play-off. Det här var tiden före avancerade datorprogram. Det fanns inget WZebra, ingen Thor-databas. Det fanns inga öppningsbibliotek och inte bråkdelen av allt det statistiska material ungdomarna nuförtiden har att röra sig med. Vi hade knappt bräden! Och hade vi bräden så var de små och rangliga! Och turneringarna spelades i små skokartonger på motorvägen….ja, ni fattar principen….

Det var en gång i Malmö. Torben, Erik och Nils hade hamnat i samma grupp. Jag minns inte om Nils spelade fort eller om han stod över sista omgången, sånt kan ju hända vid udda antal spelare, De båda danskarna spelade mot varandra och hade avgörandet helt i sina unga händer. De hade räknat ut det exakta resultatet som krävdes för att

1. de skulle gå vidare båda två,
2. förloraren i matchen inte skulle förlora för många värdefulla rankingpoäng

Resultatet var tvunget att bli 47-17 till nån av dem (jag har glömt vem), absolut inte mindre och allra helst inte större heller. Och som de tänkte, och räknade! Miniräknare fram! Familjen Berner var rasande! Våra unga, idealistiska (och avundsjuka) sinnen kokade inför detta uppenbara ”fusk”! Vi lämnade turneringen i protest!

I efterhand måste jag medge att deras taktik naturligtvis både var elegant och imponerande. Det kan inte varit lätt att hålla alla siffrorna och dragen i huvudet så pass bra. De kunde ju inte rå för att vi hade ett sugigt tävlingssystem. Och som en liten tröst visade det sig att de räknade fel på en bricka och resultatet blev 48-16 istället, vilket innebar att förloraren straffades med två extra rankingpoängs förlust, ett avdrag som lever kvar till samma storlek än i denna dag, tack vare ett annat sugigt system, den nordiska Othello-rankinglistan.

Torben spelade två VM, 1989 och 1993 och slutade 11:a  i båda. Det är inte illa alls!

Torben har också lämnat Othello-scenen, hans sista turnering var i december 2007. Han bor i Århus på Jylland med fru och två barn. Och han jobbar på Danske Bank, en mycket intressant arbetsgivare! *hint hint*

Tack för matcherna, Torben!

This text will follow in english.

Det var inte bara skandinaver på Canon Helpdesk, såklart. Helpdesken täckte även Tyskland, Storbritannien, Benelux och Italien så det var en stor apparat. Lite längre in mot mitten av apparaten satt Raf de Backer, en belgare med oanade talanger. Bl a visade han sig förstå och tala norska, varför har jag glömt.

Raf var en som man kunde och borde gå till när det körde ihop sig. Han hade koll på nätverken och telefonväxlarna och när han reste sig och kom bort till oss i andra delen av rummet visste vi att vi först skulle få det lugnt ett stund, men sedan skulle det ringa mer än nånsin. Eller så kom han bara över för att öva sin norska.

När sedan verksamheten för alla andra länder utom Skandinavien började flyttas till Bukarest var Raf en av dem som skickades dit för att göra sig själv och kollegorna onödiga. Jag vet inte om det var han eller någon annan som påstods ha sagt till rumänerna att det var viktigt att de lyssnade noga på vad som sades, för inom några år förväntades de repetera detta för ett nytt team i Bangalore.

Raf var som jag minns det kvar långt efter att jag lämnat TechTeam. Han lyckades inte rationalisera bort sig själv helt, tydligen. Nu har han dock gått vidare och jobbar på Oracle. Han är gift med en rumänska, och han är också en av mina ytterst få internationella LinkedIn-kontakter.

Kram på dig, Raf! Även om du nog förstår det mesta så bjuder jag på en översättning nedan.

There weren’t just Scandinavians on Canon Helpdesk, of course. It also covered Germany, United Kingdom, Benelux and Italy (and for a short while Spain, didn’t it?) It was quite a big machinery and a little closer to the middle of it than us Raf sat. He was a Belgian with a lot of hidden talents, when of them being understanding Norwegian. Why he knew that language has by now slipped my mind.

Raf was the one you could and should go to if the shit had hit the fan. He was the network technician and also kept an eye on the switchboards. When he rose and started to go over to our side of the office, we knew that we probably were looking forward to some moments of dead air, and then long queues. Or that he wanted to practice his Norwegian.

When business later was moved to Romania, for all countries but Scandinavia, Raf was one of them who were sent to Bucarest to train the new teams and by that make themselves dispensable. I don’t know if it was him or someone else who told the Romanians to listen up carefully, since they probably would be expected to repeat every word some years later to a team in Bangalore.

Raf stayed at TechTeam long after I left. He didn’t manage to dispens himself after all. Today he works at Oracle, though, and he is one of my few international LinkedIn contacts.

A big hug to you, Raf!

Denna text kommer följa i svensk översättning.

In June 1984 it was time for my first Othello tournament on foreign ground. I went all the way to Copenhagen where sixteen players had met up for the first Greve Othello Cup, a tournament which is still held annually!

We were divided into four groups with four players in each group and a single round-robin commensed. My group consisted of my father, a hairy Dane called Henrik Fliis and Erik. Henrik and Bengt was seeded.
That roundrobin was a great success for the Berners, Bengt won and I joined him to the quarter finals on second place. In my first game I met young Erik, and I won comfortably 55-9. That was the last time any game was in any way easy against that guy. Already after lunch he had learned the game (one minute to learn, a lifetime to master, you remember) and mastered the competition brilliantly, winning the play-off round and ending up at 9th place. I remember the young man’s spectacular victory lap around the premises. Obviously someone was hooked.

Quite fast that young man grew even better, and soon he was almost as unbeatable as Karsten. He has been top ranked in Northern Europe and his best result in the World Othello Championships is 5th place! He is also one of the few players who wiped me off the board in a tournament game, 64-0! That hurts!

You seldom see him at a tournament table anymore, and I actually don’t know much about what he’s doing nowadays.

Thanks for the games, Erik! I hope all is well.

 

I mitten av juni 1984 åkte jag för första gången utomlands för att spela Othello. Färden gick ända till Köpenhamn och den första Greve Othello Cup, en turnering som fortfarande arrangeras årligen (och spelas av samma personer, kan jag få intrycket av när jag tittar på bilder)!

Sexton spelare mötte upp och delades upp i fyra grupper om fyra i vilka alla mötte alla. I min grupp återfanns förutom jag min far, en hårig dansk som hette Henrik Fliis och debutanten Erik. Bengt och Henrik var seedade. Den gruppen blev en stor framgång för familjen Berner, Bengt vann och jag följde med till kvartsfinalerna som andre man. I första omgången mötte jag Erik och vann komfortabelt med 55-9. Det var sista gången någon match kändes lätt mot den pågen! Redan efter lunch hade han lärt sig spelet (”One minute to learn, a lifetime to master” var som bekant sloganen för spelet) och bemästrade motstånden till den grad att han vann placeringsrundan och slutade nia. Jag minns fortfarande den unge mannens spontana ärevarv runt lokalen när niondeplatsen var klar. Någon var uppenbarligen fast!

Ganska snabbt blev ynglingen bättre och bättre. Snart var han lika oslagbar som Karsten. Han har varit topprankad på nordiska rankinglistan och som bäst femma i VM! Och han är en av få, om inte den enda, spelare som slagit mig med 64-0 i en tävlingsmatch. Sånt svider!

Vi ser honom sällan vid spelborden längre, kanske någon enstaka Greve Cup nåt år, och jag har tyvärr dålig koll på vad han sysslar med nuförtiden.

Tack för matcherna, Erik! Kram på dig och hoppas allt är väl!

Det annonserades att vi snart skulle få förstärkning i teamet av en person som jobbat på Canon Helpdesk när den fortfarande låg i Stockholm. Ovärderlig erfarenhet för ett splitternytt team. Ett par dagar senare infann sig Pedram på kontoret. Han hade tagit chansen till lite internationell erfarenhet, sökt jobbet på Canon från Sverige och när han fick det packat väskan och dragit ner. Det här var en riktig go-getter! Pedram visade sig vara en utmärkt pedagog och speciellt behärskade han konsten att bekräfta kunden så att den kände sig sedd, hörd och duktig.

I början bodde Pedram på ett lägenhetshotell som TechTeam fixat, men snart så var han tvungen att hitta något eget. Det är inte speciellt svårt att hitta lediga lägenheter i Bryssel, det är i princip bara att ta en promenad och titta efter brandgula skyltar med texten A LOUER, att hyra. Det brukar gå flera på varje kvarter. Dock hade jag upptäckt den ekonomiska framsidan med att ha en inneboende och föreslog Pedram att han skulle flytta in, vilket han gärna gjorde. Det blev att vi bodde ihop i tre månader, jag på loftet och Pedram bakom köket. När jag väl klargjort att det inte var okay att springa omkring spritt språngande naken i lägenheten så gick sambolivet som en dans.

Pedram var helt makalös på att knyta kontakter. Han gick ut på stan och varenda gång lärde han känna någon ny som han och vi andra började umgås med. Sämre var han på att lära sig franska, men det glashuset ska jag inte kasta för stora stenar i. Vi lärde oss i alla fall ett par glosor: concombre, baguette, cassé, de sucre. Ytterst sällan fick vi anledning att använda meningar där gurksmörgåsen låg i bärkassen tillsammans med sockret, så vi använde glosorna i första hand som invektiv och kraftuttryck.

Kraftuttrycken kom väl till pass när vi började lära oss spela bowling. Mången belgare höjde nog på ögonbrynen när de där svenskarna började skrika efter franskbröd så fort klotet gick i rännan, men kul var det.

Pedram är ingen jätte, och jag och övriga kollegor kunde ofta inte låta bli att skoja med honom om detta faktum. Alla skämten var inte lika roliga, men Pedram tog allt med ett skratt. Ingenting kom åt den säkre, lille iraniern med det vinnande sättet. Jag antar att man är van vid skämt om ens ringa längd när man jobbar extra som basketdomare.

Jag glömmer aldrig den kvällen då vi var ute i Bryssels centrum och gick rakt in i Helmut Lotti och Cliff Richard. De båda väloljade smörsångarna gav gratiskonserter på Grand Place i rena Rhapsody in Rock-stilen, mitt i natten. En häftig överraskning.

Pedram försökte få andra tidigare kollegor att också flytta ner, men det slutade inte så väl och dessa kollegor blev ganska illa behandlade av TechTeam. Pedram själv var också lite missnöjd med sitt nya liv och bestämde sig för att återvända till Sverige. Vi vinkade av honom en vinterdag i januari 2004. Väl hemma träffade han ganska snart sin blivande fru Jessica och ett, tu, tre var han flerbarnsfar. Vi har träffats en del gånger sedan jag också flyttade hem och en gång försökte jag hjälpa honom till en plats på Handelsbanken. Det blev dock inget av det, och nu jobbar han som IT-tekniker på Håbo kommun av alla platser. Det låter lantligt och mysigt.

Kram på dig, Paddy! Hoppas allt är väl där i Håbo.