Författare: Banjo-Herren

Banjo-Herrenhttps://banjoherren.wordpress.comEn arbetssökande pappa och husägare. Bloggar för att få jobb. Följ mig på Twitter för att hålla er uppdaterade: @banjoherren
Profilbild för Banjo-Herren

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?

Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Världens bästa mamma

Hur mycket en än siktar på att bli Världens Bästa Pappa, är det ingen idé att ens försöka konkurrera med Världens Bästa Mamma. En lär sig också snabbt att det är många som aspirerar om titeln, för det är många som blir mamma bara de ser en bebis. Bästa exemplet är väl när vi presenterade Signe där hon låg i Emmaljungan för en av mina trognaste läsare och denna sedan successivt, diskret och fullkomligt omedvetet under det fortsatta samtalet började tränga bort mig från min position som förare.

Eller en annan bekant som envist hävdar att hon inte tycker om barn, men blir i det närmaste okontaktbar för övriga om Signe vänder blicken mot henne. Supergull på den!

Och det här kan låta hårt och bittert, men som bekräftelsetörstande pappa är det ingen idé att försöka plocka poäng på att ta hand om sin dotter på mingel, för alltid finns det något att föreslå förbättringar på. Ska du inte hålla mer på det här viset? Är hon kall? Är hon varm? Sitter hon inte lite för långt ner? Eller upp? Var har du mamma idag, lilla vän? Tja, hon och farfar är väl hemma hos sig i Åhus båda två! Jaså, du pratade med Signe…

Frågar någon nånsin en mamma var barnet har pappa idag?

När VBM förstod att hon var gravid började hon planera allting som behövde planeras (och lite till) och läsa allting som behövde läsas (och mycket till). Hon hör som en jakthund och ser som en falk. I vanliga fall är det jag som brukar se mönster i beteenden och händelser, men nu är det hon som är kung, drottning, president och presidentfru. Det kan inte dyka upp en endaste fläck på Signes kropp utan att mamma noterar och artbestämmer. Och på en kälke långt efter försöker pappan hålla sig åtminstone på samma sida om horisonten.

Tack vare flyttfirman fick vi en ny säng (mer om detta äventyr i morgon) och denna säng har gjort underverk för min nattsömn. Det är lögn att väcka mig med mindre än fysiskt våld. VBM vaknar alltid först, och eftersom hon dessutom står för den mesta maten så blir ofta nattsömnen väldigt orättvist fördelad. Men i natt fick jag min chans!

Halv fyra på natten inser jag att Signe ligger och hummar i sin spjälsäng. VBM har precis matat och lagt henne, så mätt och glad och fast inställd på att en ny dag börjat verkar hon vara. Jag ser fönstret (i tiden alltså) och hoppar beredvilligt upp. Solen lyser från klar bebishimmel där i spjälsängen och det nya sällskapet uppskattas till fullo. Lite förbryllad verkar Signe vara inför att pappa (eller trögmutanten som har antagit pappas utseende) verkar gå omkring med ögonen nästan stängda, men hon inser snabbt att jag förmodligen skulle uppskatta en liten uppvisning, så hon börjar dansa Riverdance. Liggande.

”Tack, älskling!” mumlar VBM i sömnen, och jag blir uppmuntrad att ta upp Michael Flatleys efterträdare för en liten svängom, även om jag byter stil till kasedans. Signe skrattar med hela ansiktet, det här måste ju bevisa att det är dag i alla fall, även om den här dagen verkar mörk! Vi tar ett par turer upp och ner för trappan, hennes favoritsysselsättning, och sedan ger vi oss ut i köket för att brassa lite Nan Pro 1, eftersom Signe börjar visa tecken på att det är dags för en stänkare. När Nan:en är färdigbrassad har den förmodade hungern dock gått över och Signe går över till sitt andra stora intresse, basilika. Ovanför pappas axel, i köksfönstret, står en halv kruka basilika och Signe verkar bekymrad över var den andra halvan tagit vägen! Den var ju här igår! Den andra halvan står i kylskåpet i krämform, men det kan ju inte Signe veta.

Vi leker sitt-leken, och t o m stå-leken (och nej, alla Signes mammor, jag låter henne naturligtvis inte stödja på benen!) och sedan försöker vi med nappflaskan igen. Signe tar två sug men blir sedan upprörd! Blä! Yl! Upp och ner för trappan ett par gånger till. Åskmolnet drar bort, men ännu ingen slockning i sikte. Vilken rolig dag vi har, pappa! Pappa, visst har vi en rolig dag? Jaha, nu sitter han med ögonen stängda igen, det vet vi ju alla vad som behövs då. O hey, matey! Stampelistamp…

Jag provar nappflaskan igen. Det är inte populärt! Efter några ytterligare turer i trappan chansar jag på att lägga tillbaka henne i spjälsängen, men hur ska barnet kunna sova om det skrattar så där hela tiden? Dessutom får jag inte loss mina tummar ur de två skruvstäd som Signe forfarande är helt omedveten om att hon har längst ut på armarna.

VBM rör sig lite och säger halvt i sömnen: ”Har du försökt med lite mat?”

Självklart har jag det, försöker jag låta bli att säga på ett förnärmat sätt och lyckas nästan. Men VBM har redan somnat igen. Skeptiskt tar jag till flaskan en sista desperat gång.

Suuuuuuuuuug. Suuuuuuuug. Suuuuuuuug. Gäsp….

Fem minuter senare sover Signe förstås.

Världens bästa mamma. Quod Erat Demonstrandum.

Banjo-Herren kommer ifatt sitt förflutna

014

Här följer den bokrecension som jag skrivit och fått publicerad på Bokomaten!

Jag har blivit recenserad ett par gånger, oftast i min egenskap av medlem av en ensemble av något slag. Vissa recensenter för vissa landsortstidningar (läs Norra Skåne) tar sitt uppdrag på djupaste allvar medan andra recensenter för vissa andra landsortstidningar (läs Kristianstadbladet) går på föreställningen fram till paus, går sedan hem och gissar ihop en text för att inte missa kändisbuggen med Arvingarna på Stora Torg. Det  är ju en väldigt frestande fälla att falla i, så när jag nu fick i uppdrag att skriva den här recensionen, beslöt jag mig för att åtminstone komma från Norra Skåne, oavsett hur usel och platt boken månde visa sig vara.

Ett av mina stora intressen genom tiderna har varit Melodifestivalen. På min hårddisk har jag samtliga bidrag från svenska uttagningen som någonsin getts ut på skiva, plus några som fulkopierats i live-versioner. Går vi vidare till den stora Europa-finalen Eurovision Song Contest så har jag lyckats skrapa ihop samtliga bidrag genom tiderna utom fyra. Om någon därute mot förmodan skulle sitta på en inspelning av någon av följande är jag beredd att betala bra, för vad är en samling om den inte är komplett?

Trots denna på gränsen till sjukliga nördighet har jag aldrig varit något större ABBA-fan.Jag är född 1971 och på så vis årsbarn med ABBA. ABBA och jag gick på lekis tillsammans, för där rådde det ABBA-feber. Postrar och hopprepsmickar i varje vrå, men jag lät mig inte imponeras. När jag spelade skivor var det mestadels Tintin-skivor. Trots den musikalfan som jag är har jag aldrig sett Chess eller Kristina från Duvemåla och att höra och se Pierce Brosnan sjunga ”When all is said and done” i ”Mamma Mia!” väckte inte någon vidare nyfikenhet. Jag var följaktligen tämligen okunnig om ABBA när jag slog upp ”ABBA – The photo book”.

För en trivia-junkie som jag är den här boken ett absolut mästerverk! Bilder på helt sanlösa outfits blandas med vardagsscener och mellan bilderna återges hela ABBA:s karriär i anekdotform, allt från Bennys första scenframträdanden med Elverkets Spelmanslag till hur Agnetha nuförtiden går ut och dansar kasedans inkognito.

Allting avhandlas i en strikt kronologi som tilltalar en historieberättare som mig. Två av författarna, Jan Gradvall och Petter Karlsson, är två av mina favoritjournalister och har en skicklig anekdotteknik. En kan roa sig med att försöka gissa vem som skrivit vilka delar av boken, för någon sådan detaljerad förteckning bjuds en inte på. Bra!

033

Några favorithistorier:

Anledningen till varför ABBA hade så spektakulära scenkläder var rent skattetekniska. Hade de scenkläder som absolut inte kunde användas utanför scenen så räknades de som arbetskläder och var avdragsgilla!

En gång i New York blev hela gänget nekade att gå på en hipp nattklubb för att Tomas Ledin glömt sitt legg. Detta måste vara första belägg för när Tomas Ledin förstört allas kväll, och detta alltså långt innan han skrev ”En del av mitt hjärta”!

När ABBA skulle spela i Royal Albert Hall i London fick biljettbokarna ta emot 3,5 miljoner biljettförfrågningar. De hade kunnat ge 625 konserter innan behovet hade mättats. Det blev två.

När ABBA skulle fotografera omslaget till ”Super Trooper” hade de hyrt in två cirkusar som statister. Det visade sig dock att de båda cirkusarna var fiender och ena cirkusen drog innan några bilder hann tas. ABBA ringde runt till sina kompisar som fick komma och klä ut sig. Så nån stans på omslaget kan den skarpsynte tydligen skymta Björn Skifs. Och vad jag har letat!

Jag  var faktiskt övertygad om att Agnetha, Björn, Benny och Annifrid skulle stå mig upp i halsen efter genomläsningen, men det blev tvärtom. Efter lite spotifyande inser jag att det finns så mycket mer av ABBA utöver hitsen! Ta bara den smått bisarra ”Put on your white sombrero” som exempel. Funkar utmärkt för en kökstango med dottern i Babybjörn medan kaffet blir klart.

Så nu sticker jag ut och köper ett hopprep och platådojor. Jag har massvis att ta igen.

– Banjo-Herren

 

PS. I min egen blogg avhandlar jag inte så mycket böcker. Den handlar om mitt liv som pappa, husägare, scrabblare och arbetssökande. Hjärtligt välkomna på ett litet besök. Ni kan också gilla och följa bloggen på Facebook, då missar ni inga nya inlägg. Min intention är att skriva ett par inlägg om dagen, men den lilla dottern på tre månader får allt som oftast andra planer för mig. Och just det, min fast anställda fotomodell, apan Åsa-Nisse, vill som avslutning puffa för sin absoluta favoritbok. Och så vill han hälsa till Alejandro Fuentes Bergström. DS.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

 

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!

Dagens vän 7/8: Johan Grenner

Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!

Världens bästa pappa

”Är du också vårdutbildad?” frågade mig barnsköterskan imponerat.

Vad hade då föranlett denna hennes fråga? Hade jag tagit ett blodprov? Hade jag ställt en diagnos? Hade jag kanske bara satt på ett plåster?

Nej, det oväntade stordåd jag utfört var helt enkelt att bry mig om mitt barn. Signe var ett par dagar gammal och stod fortfarande i sin egenskap av för tidigt född under uppsikt på neonatalavdelningen på SUS Lund. Eftersom det är praktiskt för en bebis (och människa i allmänhet) att andas på rätt sätt var hon kopplad till en syresättningsmätare som gav signal så fort syresättningen av blodet gick under 80%. Nu hade denna maskin börjat pipa, och min reaktion hade varit att luta mig över min dotter och försöka lugna henne till att andas med lugna tag. Vilket jag också tyckte mig lyckas med, för maskinen slutade omgående att pipa.

Senare fick vi reda på att nästan alla larm berodde på mätarfel, så min vårdinsats var förmodligen bara ”lyckad” p g a slumpen.

Det hörde visst till ovanligheterna att papporna engagerade sig så många vitten. Jag betvivlade att detta kunde vara sant, nog ingriper väl en fader om ens avkomma förmodas befinna sig i fara? Så jag började se mig omkring och insåg att de flesta föräldralassen i neonatalvården drogs rätt ojämnt. Värst var en lirare som satt och läste Metro när han var på besök hos fru och handflatestor dotter. När samma kille avlöste sin fru så att hon fick åka hem och sova hemma en natt så satt han med sin dator och såg på film. När frun kom tillbaka erkände hon att hon inte hunnit tvätta all smutstvätt som hopat sig under hennes bortavaro. Det gjorde inget, försäkrade maken och läste vidare.

När jag förstod att det var dags att bli pappa så var det som ni vet en nästan livslång dröm som gick i uppfyllelse. Jag bestämde mig för att bli världens bästa pappa! Det dumma med att föresätta sig en sån sak är att det är dömt att misslyckas, eftersom ens referensmaterial oftast är något begränsat, och dessutom finns det ingen officiell instruktionsbok.Det bästa med att föresätta sig en sån sak är att en lättare avslutar sin resa mot stjärnorna i en klart acceptabel trädtopp.

Jag älskar att vara med Signe. Jag älskar att leka med henne, mata henne och trösta henne. Jag älskar att upptäcka såna saker som att hon blir lugn av att bäras i trappor, att mönster är det mest fascinerande som finns och att hon har börjat föra när vi dansar. En stund med Signe är aldrig en uppoffring, det är väl använd tid lagd på att bygga en människa. Ändå känner jag ofta hur mina medmänniskor, såväl män som kvinnor, gör sig lustiga över och t o m i vissa fall beklagar mig för det faderliga ok jag har att bära. Det jämställda föräldraskapet har några generationer kvar till att bli norm.

Men jag medger att jag har ett par orättvisa fördelar när det kommer till mina möjligheter att prestera en fadersroll. Dels har jag ju inget tidskrävande jobb att gå till, och dels fick jag det delade ansvaret i bröstmjölken.

Mina föräldrar brukar ibland diskutera vad de egentligen gjorde för fel som föräldrar. Jag kan komma på ett par saker, men jag väljer att inte hemfalla åt sådan skuldanalys utan vara stolt över vad de gjorde helt rätt istället. Jag upplevde min barndoms föräldrar som helt jämställda, de delade lika på alla sysslor, och om det var någon som gjorde en sak lite oftare så berodde det på personlig expertis snarare än någon dammig könsroll. Mina föräldrar tvingade inte in mig i några stereotypa hobbyer, jag spelade teater när andra pojkar spelade innebandy, när mina killkompisar lekte ficklampskrig i Kronoäspet kunde jag sitta och väva eller brodera korsstygn eller måla. Men mest läste jag serier och böcker förstås. Och jag fick all uppmärksamhet jag ville ha, varken mer eller mindre. Det var inte alltför vanligt på 70-talet, och är det nog inte nu heller.

Så det där med Världens Bästa Pappa, om det är någon som ska lyckas med det så är det väl jag, eftersom jag vet vad det är för ett rekord jag har att slå?

Och nu börjar uppvisningen igen, för domaren ligger och jollrar på nedervåningen och jag har tagit timeout alldeles för länge. Vi hörs snart igen.

Dagens vän-repris 45: David Göhlman

David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!

Dagens vän-repris 44: Per Frithiof

Eller Kapelle, som vi spääxare känner honom som.
Kapelle var kapellmästare i Spääxet under mina två första år. Ville man hänga med honom på repen fick man se till att ha en sång att repa. Då som nu satt bandet hela spääxperioden i eget rum och övade och körde sitt race. Men det fanns ett annat sammanhang där bandet dominerade.
På den tiden hade spääxarna inte lika mycket att göra hela tiden, ambitionsribban höjs ju hela tiden och scenerierna blir mer och mer avancerade för varje föreställning som sätts upp. På 80-talet och tidigt 90-tal hade spääxet tid att spela hockeyspel.
Det fanns en väldigt prestigeladdad hockeyspelsstege och spelet stod alltid uppställt i ett speciellt rum. Det fanns till och med en ishockeychef. Det var härliga tider, precis som nu, fast på ett annat sätt och förr, vilket automatiskt gör det bättre.

På den tiden var bandet också mycket mindre än nuförtiden. Jag har för mig att det var fyra pers som skötte musiken under Lincoln. Piano (ett riktigt, som senare slogs sönder under mycken gamman), gitarr, bas och trummor. Till Sokrates tillkom i viss mån blås. Men det var bra drag ändå, under Kapelles proffsiga ledning. Bandet körade ibland och under Lincoln fick de t o m göra gästspel på scenen, som privatdetektiver hos Pinkerton. Kapelle var Skärlock Holmes, med rosa peruk. Det var roligt.

Och så var det ju Kapelle som drog igång traditionen med att spela Tiger Rag före föreställning! När Tiger Rag drar igång blir det automatiskt fest och skoj, en av de bästa låtarna i världshistorien.

Kapelle fortsatte inom skrået och blev musiklärare. Han jobbar på Spyken.

Kram på dig, Kapelle!

Dagens vän 4/8: Johanna Bergström

Johanna Oscarsson kom med sin första turneringsvinst i ryggen till SM 2004. Hon hade precis vunnit den tidens skånska motsvarighet till ABC Cup, Konsonantcupen i Malmö. På nätet var hon väl känd som Jojo, och det var och är vad alla scrabblare som känner henne också kallar henne.

Hennes första SM blev väl ingen succé rent spelmässigt, med en slutlig 57:e plats av 60, men hon avskräcktes inte av detta. Hade hon redan då fått upp ögonen för den där långe, tillbakadragne killensom hette Gustaf men som alla kallade för Birger? Jag minns inte hur det var, jag var ännu inte så inkapslad i Scrabble-bubblan.

Jag har revansch att utkräva på Jojo! Vi har bara mötts en enda gång på bräde i en turnering och då vann hon övertygande. Men denna revansch känns avlägsen med tanke på våra respektive livs utvecklingar.

Den 27 juni 2008 gifte Johanna och Gustaf sig och sedan började väl hela Scrabble-världen vänta och förvänta sig tillökning. Men det tog tid och så en dag flyttade familjen till Polen med syfte att adoptera lilla Wiktoria. I morgon är det precis ett år sedan de flyttade hem till Göteborg igen alla tre, och snart går flyttlasset igen! För att inte tala om att tvillingarna föds när som helst. Sedan blir det nog lögn att få Jojo till tävlingsbrädena på ett bra tag. Det var svårt redan innan dess, det var fyra år sedan hon spelade utanför Göteborg senast och ens där så är det i regel bara egenarrangerade turneringar som gäller.

Men kanske vi ses bredvid brädet en kort stund under SM till hösten? Du får ju komma på besök en liten stund i alla fall?

Kram på dig, Jojo! Och LYCKA TILL med ALLT!