Dagens vän-repris 28: Jenny Månström

Från Järpen kom en flicka och anslöt sig till vår teatergrupp Nebulosa nån gång 1988. Vi var mitt i repetitionerna av Kong Christians nattmössa, och Jenny hoppade genast in i några småroller och konspirationer som kan läsas om i tidigare avsnitt av denna serie. Hon imponerade stort på mig, och därför fick hon titelrollen i mitt förstlingsverk Snövit II. Intrigen var enkel, Snövit väcks av prinsen, men han faller henne inte på läppen utan hon stannar hos dvärgarna som har decimerats i både antal och rikedom. Snart får dock den elaka styvmodern reda på att Snövit överlevt och plötsligt är hela sagovärlden (samt diverse berättare, korpidrottare och tv-kockar) indragna i en fullkomligt snurrig historia som på nåt mysko vis gick ihop. Och jag måste medge en sak, jag minns inte hur det slutade, men jag tror Snövit stack med stålarna. Manuset tillät en hel del improvisation och det kom till stor hjälp när dekoren oväntat rasade på sista föreställningen.

Kul hade vi i alla fall och det gav mersmak för framtiden.
Vi har varit och spelat teater i Halmstad och Göteborg tillsammans. I Göteborg satte vi upp Den girige, där Jenny spelade en domare av nåt slag. Hennes fantastiska felsägning av ordet ”skräckstämning”, ”Vi ska inte skapa allmän sexstämning här!” blev en instant classic.

Jenny började sedermera leda egna barngrupper och utbildade sig vidare inom teaterkonsten. Numera har hon lämnat scenen och jobbar runt omkring den istället. Hon jobbade bl a ett tag som publikutvecklare på Malmö Stadsteater, och Malmö Stadsteater låg mittemot min arbetsplats, så en dag möttes vi där på Kalendegatan. Och först hajade jag till lite, för på senaste tiden har Jenny tyvärr spelat en roll i mitt liv som inte är så avundsvärd.
Jenny är nämligen Dödens Budbärare. Två gånger har hon fått den sorgliga uppgiften att berätta för mig att en god vän till mig har dött, och det ska hon veta att hon gjorde det på ett väldigt bra och finkänsligt vis båda gångerna.

Men den här gången hade alla överlevt. Jenny presenterade mig för sitt sällskap som den person som gjorde att hon valde teaterbanan. Och det, Jenny, gjorde mig oerhört stolt. Du verkar ha hittat rätt, och om jag har varit till hjälp i den processen så har mitt liv fått ännu mer mening. Numera är Jenny projektledare på ABF, och jag är ju rätt säker på att det är ett teaterprojekt av något slag.

Kram på dig, Jenny! Tack för alla skratt, all gråt, alla konstiga improvisationsövningar och speciellt stort tack för att du utvecklade mig till att gå och se Min Vän Fascisten på Malmö Stadsteater!

När morskan är borta dansar farsan på borden

Vi var på dubbla barnmorskebesök idag och vid ett av dem togs ett CTG där vi lämnades ensamma i rummet i 20 minuter. När jag såg mig om i rummet hittade jag en gammal sing-a-long-bandspelare och bestämde mig för att dra en låt.

En sån här önskade jag mig som liten!

En sån här önskade jag mig som liten!

På Öckerö loge hörs techno och dunk...

På Öckerö loge hörs techno och dunk…

Emily mumlade något om transponder och undrade sedan vad det var för konstig bebis som var logga till Philips CTG-remmar. Dessa hade spänts över hennes mage. Jag betraktade bebisen i fråga och kunde inte riktigt se problemet, det var en väldigt gullig bild, lite lik Apan faktiskt….

010

Men det här var ju vad Emily såg från sitt håll:

010 (2)

Och till slut, är det verkligen förenat med god ton och giltigt säkerhetstänk att spänna fast höggravida kvinnor vid apparater med varningstexter som dessa?

011

Dagens vän 24/4: Ulrica Palm

Jag har glömt exakt när det var jag träffade Ulrica första gången, men jag minns att det var hemma hos familjen Åkerman och Nathalie var inte så gammal, men ändå så gammal att hon kunde springa omkring och tjata om någon figur som kallades ”flaxakillen” eller nåt liknande. Och så var det sommar. Efter en del turer kom jag fram till att det måste ha varit 2003 när jag var hemma i Skåne på semester.

Nåväl, Ulrica är förlovad med en av mina bästa Trelleborgs-vänner, den godmodige Anders Kristiansson. Han har inte Facebook men förtjänar ett inlägg i alla fall, så jag hoppas Ulrica ursäktar om jag ägnar en stor bit av utrymmet till honom.

När jag började hänga i Trelleborg i början av 90-talet var Anders nästan alltid med. Det var tradition att fira nyår i hans lägenhet och många mytomspunna händelser har höljts i ett barmhärtigt dunkel sedan dessa högtider. Men en historia som tarvar sin berättelse är den om Anders och monsterraketen. En nyårsafton hade Anders köpt en riktigt maffig pjäs som skulle bli kvällens höjdpunkt. Det var mycket fuzz inför avskjutningen och peppen var på topp. När det så blev dags för tolvslag ville dock inte skräpet brinna av. Den annars så jovialiske Anders raseriutbrott tog nästan dataanimerade proportioner och flera tillhyggen användes för att i begynnelsen försöka tända raketen i alla fall, men på slutet var det nog mest hämnd i sinnet på den försmådde dynamitarden. En riktigt sedelärande berättelse hade slutat med en olycka, men den här gången hade Anders tur.

Vid ett annat tillfälle var Anders och hälsade på mig uppe på min studentkorridor i Lund. Han blev en väldigt populär gäst och när han skulle åka hem så skulle han vara lika väluppfostrad som alltid så han ville gå runt och säga hejdå till alla. Min korridorgranne Belinda, som verkligen var otroligt vacker, var inne på sitt rum, men Anders knackade på och vi tyckte vi hörde ”Kom in!” Vi kan ju inte rå för att Belinda stod i duschen. Med öppen dörr.

Sen kom dagen då Anders flyttade in i Jonas och Katharinas gamla lägenhet utan att berätta det för mig. Jonas och Katharina hade flyttat till huset mittemot och stod och skrattade på sin balkong när jag stod vilsen och förvirrad utanför trapphuset. Vid det besöket fick jag för första gången höra att Anders träffat någon. Denna någon visade sig vara Ulrica.

Och på den vägen är det. Anders och Ulrica flyttade ihop och skaffade två barn, men än har de inte knutit hymens band. Ringmärkta är de, så bröllop lär väl stå vilket årtionde som helst. Jag väntar med spänning på inbjudan, som du förstår, Ulrica, så kan det bli ett ganska underhållande tal…

Jag och Ulrica har träffats ett par gånger, Vi är inte nära bekanta, men hon verkar uppskatta och ta bra hand om Anders, se till att han inte spiller på sig och så, så hon får många pluspoäng i min bok.

Kram på dig, Ulrica! Och hälsa fästmannen med en klapp på gumpen. 😉

Sagan om Bauhaus I – Lådans föräldraskap

007

Ett gästabud stod i Lund, där studenterna bor. Studenter är ett folkslag som består av små varelser med alldeles för lite pengar och alldeles för mycket fritid. Flera av dem klär sig i overall, men de flesta syr sina egna kläder eller köper från Myrorna. Gemensamt är dock de vita mössorna som de tar på sig framåt vårkanten där de oftast står blåfrusna och hävdar att utomhussäsongen börjat. Studenter påminner således en del om smurfer.

I studenternas värld bor även människorna i stor utsträckning. Flera av människorna härstammar från studenterna och det är om fyra sådana denna saga handlar. En människa som hette Johan och hans trolovade Emily bodde i ett trångt palats mitt i studentdalen. De hade själva studentblod i båda sina blodomlopp, Emily mycket mer än Johan. De väntade ett barn som kunde komma när som helst.

Ända från andra sidan fylket kom ett äldre människopar farande i sin ståtliga vagn. De var Johans föräldrar, även de en gång studenter. De älskade att komma till sin gamla hemdal, men med åren hade de börjat våndas över resan. Landsvägens umbäranden och den stora, växande världen utanför avskräckte de gamla. De hade dock ett viktigt ärende, de skulle frakta gåvor från Johans människobroder och hans maka, som bodde långt bort i ett främmande fylke. Bland människorna finns en uppskattad sedvänja att vid nytillskott i släkt och bekantskapskrets skrapa ihop saker ens barn inte använder längre och smidigt bli av med som gåvor till den nya familjen.

Vädret var vackert och de gamlas resa gick bra. Fadern ställde vagnen i ett lider under stadens bibliotek, ett trångt och kyffigt lider med en stor bokdroska blockerandes den normala flyktvägen, men fadern, som innerst inne var en väldigt tillförsiktsfull person tänkte att det skulle nog lösa sig med tiden.

Ute på vägen träffade de snart på sin son och svärdotter in spe och omständliga välkomstceremonier inleddes. Fadern och modern hade propsat på att få bjuda på ett tidigt gästabud på en av dalens finare värdshus och Emily hade vidtalat värdshusvärden på Mat & Destillat att reservera sitt stadigaste och bästa bord. Snart satt den lilla familjen och frossade i Biff a la Lindström och röding och alla möjliga tillbehör och godsaker någon kan tänka sig. Fadern berättade nostalgiska historier om när han i sin ungdom köpt bakelser just på det här värdshuset, men då hade det bara varit ett enkelt konditori, döpt efter den park som var studenternas mötes- och festplats. Det talades mycket om det kommande barnet och alla fröjdades.

När sista biffbiten försvunnit ner i människornas belåtna munnar la Johan ner gaffeln och harklade sig för att på så sätt annonsera att det var dags för ett litet tal.

”Föräldrar!” sa han. ”Nu när ni ändå är här så skulle jag och Emily vilja be er om en liten tjänst. Jag hoppas att ni vill följa mig till den stora handelsplatsen för byggmateriel, det storvulna Bauhaus? Vi åstundar en större mängd flyttlådor, och i Bauhaus skattkammare finns de allra mäktigaste och kraftfullaste lådor världen skådat. Så står det skrivet!” sa han och citerade eposet Råd&Rön:

När färden går mot nya bopålar

Mot villa, eller lägenhet med balkong

Då är det bäst att en inte snålar

För vad betyder några extra stålar

När sol och regn faller på din flyttkartong

Då stämmer det som Bauhaus kväder i sin sång

When it’s got to be good – It’s got to be Bauhaus!

Det blev andäktigt tyst runt bordet medan betydelsen av alvjingeln sjönk in. Människorna insåg att något stort höll på att hända, att en spännande resa och ett äventyr stod för dörren. En efter en reste de sig och svor att följa med vartän färden skulle leda.

Först gick fadern och Johan för att hämta vagnen i lidret. Eftersom studentdalen är en farlig och osäker bygd att färdas med vagn i för den som inte är van bad fadern sin son att ta tömmarna. I lidret tornade ännu den mörka, skräckinjagande bokdroskan upp sig framför utgången men med faderns list lyckades de till slut smita ut, efter att ha lämnat några daler i pant i den magiska vaktmaskinen. Mörkret vek undan och våra hjältar styrde ut i vårsolen. De hämtade upp modern som fortfarande var lite ängslig.

”Vet du verkligen vart vi ska?”

”Jajamän!” utropade Johan självsäkert. ”Mot Nova och handlarnas tempel!”

Äventyret hade börjat. Ingen kunde ana hur det skulle sluta.

Fortsättning följer i Sagan om Bauhaus II – Sagan om de två adresserna

Två materiella fjät närmare

Idag blev Åsa-Nisses ankomst än mer påtaglig när mina föräldrar kom ner till Lund med en bil full av bebisgrejor från min brorfamilj. Den ofattbara framtiden blir fattligare och fattligare.

Genial babyfunkis!

Genial babyfunkis!

Den som kom på det här modellen på skötbord måste vara miljardär nu. Så fullkomligt enastående elegant och platsoptimerande. Och att skönheten är Mumin-mönstrad gör den inte mindre vacker och praktisk.

Kusinmobil

Kusinmobil

Emily konstaterade att de två bebisarna längst till vänster i barnvagnsmobilen till utseendet påminner om Åsa-Nisses kusiner Tora och Gabriel. Om den tredje symboliserar Eskil utklädd till Pippi Långstrump eller Åsa-Nisse själv återstår att se. Helt bedårande är den i alla fall.

Imorgon ska jag berätta den sanslösa historien om Bauhaus. Ädlaste bloggmaterialguld har utformat sig under denna min lediga dag. Ses i morgon, och sov gott allihopa!

Dagens vän-repris 27: Giorgos Papaspiropoulos

(Idag går jag verkligen loss på mina mest svårstavade vänner…..den här gången behövde jag två försök för att få rätt på förnamnet.)

En dag i Österängskolans aula fick jag mitt första minne av Giorgos, långt innan han blev ”en liten skum man med skägg” för en hel spääxvärld.
Jogge hade inte ännu odlat skägg, men han hade redan odlat sin andra stora talang. och den visade han upp när han satte sig vid pianot i aulan den där dagen. Jag har för mig att det var vid julavslutningen 1987. Som han spelade!

Några år senare dök han upp i Gillis, Kristianstad Nations gillestuga, och det tog ett tag innan jag kopplade ihop den mycket klädsamt skäggige mannen med virtuosen från Österäng. Men polletten trillade snabbt ner så fort han satte sig vid klaviaturet.
Det var alltid ännu lite mer fest när Jogge satte sig och drog igång introt till spääxets festslagnummer Nu ska vi festa.

En annan hjälteinsats var när han under spääxet Florence ackompanjerade Avslöjad-arian, och för varje bis så spelade han lite fortare. Publiken ville inte ge sig så till slut så gick han bara ut på scenen och bugade.

En sak som kanske inte alla som känner honom vet är att han är en sån där person som kan ”knäcka” med hela kroppen. När spääxet en gång var på turné i Växjö gav han en specialföreställning där han började med att knäcka fingerlederna, sedan handlederna, armbågarna, axlarna…och redan där var jag ett nervvrak av rysningar. När han sedan började knäcka med var och en av ryggkotorna ända ner till…ja, ni vet vad jag menar…gick obehaget motvilligt över i förundring.

En karaktär i spääxet Sokrates är döpt efter Jogge. Det var en liten skum skeppsredare från Rhodos som aldrig stod på scen men hette Papaspiropoulos ändå. Jogge stod dock på scenen i det spääxet med talroll, mig veterligen enda gången. Han frågade oraklet i Delfi varför träd satt ihop på mitten när både löv och grenar fördelade sig i varsin ände. Svaret var att om det inte hade varit så så hade trädet inte varit ett träd, utan en skog. Självklart. Vad oraklet egentligen sa hade Jogge lärt henne, det var grekiska för ”en lång stor kuk av trä”.

En dag överraskade han mig genom att titta tillbaka på mig när jag satt och tittade på Jeopardy. Det är mycket roligare att titta på Jeopardy om en känner de tävlande.

Odödliga repliker som i och för sig är extremt interna men ändå måste nämnas i min berättelse om Jogge är ”Ao ja, sicket fosk!” och ”Laaaars!”

Kram på dig, Jogge! Din musikalitet har jag alltid varit lite avundsjuk på.

Dagens vän 23/4: Krzysztof Szyszko

This text will follow in english.

Nu tror ni säkert att jag ljuger, men jag lyckades faktiskt stava rätt till Krzysztofs namn redan i första försöket! Denna min mest z-späckade vän hade gjort succé i Scrabble-världen, men det var i Othello-världen jag mötte honom.

Krzysztof Szyszko är en glad och frodig polack som arbetar som läkare, och faktiskt gjort så på Lunds Universitetssjukhus om jag inte minns helt fel. Det kan ha varit i Ystad också. Han dök upp på Amsterdams EGP i juni 2003 som far till den lovande polske spelaren Lukasz och satte sig direkt själv vid spelborden. Han satt kvar i sju år. Hans sista turnering var polska mästerskapen i september 2010, efter imponerande 18 spelade EGP:er. Ett sånt turnerings-cv kräver en del resande, ska ni veta.

Vi har aldrig mötts på ett bräde och kanske växlat endast några ord på någon turnering, men jag minns honom som väldigt intresserad och verkligen inte den personlighet som jag associerar till läkaryrket. Lite mer som en go och glad busschaufför. En stor entusiast är han i alla fall, inte bara för Othello. Han reser runt i världen mycket och delar med sig rikligt av sina roliga resebilder på Facebook. Alltid roligt att följa, även om det kan vara svårt att förstå de polska bildtexterna.

Bamsekram på dig, Krzysztof Szyszko! (Yes, jag gjorde det igen!)

 

I bet you think I’m lying now, but I am so proud to have managed to spell Dr Szyszko’s name right at the first attempt! This my most z-sprayed friend would make an enormous hit in the Swedish Scrabble sphere, but instead we met through Othello.

Krysztof Szyszko is a big, happy polish doctor, and he has actually worked at Lunds Universitetssjukhus, if I’m not mistaken. Maybe it was in Ystad.He showed up at Amsterdam EGP in June 2003 being a father of the promising young player Lukasz Szyszko. But the big man sat down at the tournament board himself from the start. And stayed there for 7 years. His last tournament was the Polish Championships in September 2010, and by then he had played 18 EGP:s. A tournament resumé like that takes quite the amount of travelling, be sure of that.

We never met on a board and maybe only changed a few words during a lunch break through the years (my international career ended only one year after his started) but I remember him as very interested and absolutely not the personality I associate to a doctor. More like a jolly bus driver. 🙂 He’s a big enthusiast nevertheless, not only for Othello. He travels around the world and shares a lot of funny pictures from his trips on Facebook. Always amusing, even though he polish captions can be hard to understand mostly.

A big swedish hug to you, Krzysztof Szyszko! (Yes, nailed it again!)

Utvecklingssamtal – eller Den barfota mannen som bott i ett hål i hela sitt liv

Hej och välkommen till detta utvecklingssamtal mellan mig och dig.

Nu har jag ju skrivit för dig i en månad och du har läst så mycket du orkar, det förstår jag! Och tro inte att jag är otacksam, varje insats räknas och älskas! Jag är till stor del till för att underhålla dig på det sätt jag förmår. Jag har sällan gjort något så roligt som detta, och av alla mina bloggar är det här den bästa. Och det vill inte säga lite med tanke på att min förra blogg gav mig en familj i förlängningen!

Men samtidigt driver jag den här bloggen som en resultatinriktad rörelse. Mitt önskade resultat är att nå ut vitt och brett, att ordet ska spridas i hela Skåne: Här sitter det en kreativ, produktiv, effektiv man i sina bästa år och väntar på drömjobbet! Någon därute, kanske inte du men någon som känner någon du känner har det kanske? Kanske du känner nån i Dals-Långed som känner nån i Prag som råkar känna någon på Lilla Fiskaregatan i Lund som just nu behöver en skribent eller administratör eller intervjuare? Det kan du inte veta, och jag vet det ännu mindre. Hitte jag den annonsen på Monster (jajamän, jag behärskar t o m konjunktiv!) och skickade in en ansökan skulle jag snabbt drunkna i en flod av andra ansökningar, många av typen ”jag måste, förmedlingen tvingar mig” och min chans att tränga igenom och framstå tydligt mot den gråa massbakgrunden förminskas.

Det är därför jag tjatar och tjatar om det här med att läsa, dela och gilla. Redan där är du säkert redan jätteduktig. Du har t ex orkat läsa den här texten så här långt, det är det inte alla som har!

Nu tänker jag börja prata i liknelser. Det brukar vara effektfullt och pedagogiskt.

En man sitter på en parkbänk. Han är barfota. Det snöar. Mannen har bott hela sitt liv i ett hål i marken med Svenska Akademins Ordlista som talbok, inläst av författaren, som enda sällskap. Han vet inget om moderna bekvämligheter, men i morse bulldozrades plötsligt taket på hans hål bort och en helt ny värld kom i dagen. Han kravlade upp ur hålet och fann sig vara i en park. Eftersom han lyssnat på sin talbok visste han alla ord i svenska språket, men inte deras betydelser.

Det börjar bli kallt om fötterna och han undrar så vad som kan göras åt detta. En äldre dam går förbi och får syn på den barfota mannen som sitter och fryser, och tänker att han skulle behöva ett par skor! Hon går fram till honom och säger: ”Jag gillar skor, då blir fötterna varma. Skoförsäljaren borta på affärsgatan säljer skor, dom gillar jag.”

Mannen blir genast intresserad men vet ju inte vad en skoförsäljare eller en affärsgata är, bara att de finns och vilken ordklass de är, substantiv, och kvinnan går iväg utan att säga mer. Snart kommer en medelålders man gående, stannar vid parkbänken, tittar på den barfota mannen. Den barfota tittar nyfiket på den nyanländes fötter. ”Jag ser att du beundrar mina skor”, säger den nyanlände. ”Visst är de snygga?! Och vattentäta med, bra så här när det snöar! Jag har köpt dem hos skoförsäljaren borta på affärsgatan. Vill du kanske prova dem?” Och eftersom barfota mannen bott i ett hål i hela sitt liv och inte vet att det är sjukt suspekt att gå omkring och erbjuda sina skor till folk så tackar han ja. Oj, vad sköna fötterna plötsligt känns! Men sen måste den andre gå till konditoriet och köpa lussebullar och ber om att få tillbaka sina skor. Vilket han också får, man behöver inte vara oförskämd bara för att man bott i ett hål. Han hinner inte ens fråga vad en skoförsäljare är eller var en affärsgata kan finnas.

Samtidigt går en ung flicka ner för affärsgatan i staden. Utanför en skoaffär läser hon en skylt. ”Världens bästa skor bortskänkes om du kommer hit barfota!” Det låter så fruktansvärt komiskt det där att flickan skrattar rakt ut och börjar ropa till alla hon möter: ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” Hon möter en äldre dam och ropar till henne. Damen skrockar och säger: ”Det var trevligt, jag gillar skor!” Flickan möter en medelålders man med en påse lussebullar i handen och ropar även till honom. ”Jag har redan skor från den affären”, svarar mannen . ”Visst är dom snygga? VIll du ha en lussebulle?” Flickan, som INTE bott i ett hål i hela sitt liv, tackar nej och går lite fortare när hon fortsätter. Ut i parken springer hon, och där ser hon på avstånd en man på en parkbänk. ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” ropar flickan till den främmande mannen på bänken. ”Jag ÄR barfota!” säger mannen. ”Men kom då!” ropar flickan, ”Jag visar dig dit!”

Och sen levde den barfota mannen (som inte var barfota längre utan nu bara var en spritt naken man i världens bästa skor), flickan och skoförsäljaren lyckliga i alla sina dagar ända tills i morgon. (Ja, det är då dom kommer krocka med glassbilen. *internt spääxskämt*)

Hänger ni med? Alla de där människorna gjorde på något sätt reklam för skor, och alla sätten var framgångsrika och uppskattade, men olika mycket.

Det är jättebra att gilla. Det är ännu bättre att dela. Jag blir glad för allt. Men allra bästa och varaktigaste hjälpen ni kan ge mig är det jag nu ska beskriva. Detta gäller bara de av läsarna som har Facebook, ni som inte har Facebook får naturligtvis också tipsa folk om min blogg, men där har jag inte kommit på en lika lätt metod som den jag nu ska beskriva.

Gå in på Banjo söker jobb!:s Facebook-sida. Om du går in via vanliga internet så hittar du under omslagsbilden en ruta som berättar hur många av dina vänner som redan gillar sidan. Om du går in via appen (iPhone) så får du scrolla ner en bit, men listan med vilka vänner som gillar sidan, dyker snart upp.

Under den uppgiften står det ”Bjud in vänner att gilla den här sidan” och sedan följer en rullgardinsmeny där alla dina vänner som inte gillar sidan eller inte blivit inbjudna att gilla sidan finns valbara, med dekorativ och funktionell knapp med texten ”Bjud in” vid sidan om sig. Klicka på alla ”Bjud in”-knappar i listan! Om du tycker det känns lite pinsamt så kan du sålla ut dem som inte förstår svenska, det ska jag faktiskt medge att jag gjorde själv. Även de få minderåriga jag har i min FB-krets slapp inbjudan. Och de enstaka avlidna.

Det tar inte lång tid alls, ens om du har hundratals vänner. Jag bjöd in mina vänner på knappt en minut och jag har 370. Ni behöver aldrig göra det igen.

När du gjort det så meddela mig på något sätt, här på bloggen eller via Facebook eller ring mig gärna om ni har mitt nummer, så ska jag skriva en liten välkomstgrej till dem på Facebook-sidan så de förstår vad det är de har blivit inbjudna till. Hör gärna av dig av annan anledning också, t ex om du vill diskutera hur illa den där liknelsen egentligen haltar.

För någonstans, ingen vet var, sitter det en person som behöver just mig på just sin arbetsplats. Det kan vara en vän till dig. Eller till din vän. Eller till den vännens….ja, ni fattar principen. Jag säger som min coach Malin: Diskvalificera inte dig själv, och diskvalificera inte ditt kontaktnät!

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig!

Kärlek till alla! Tack för samtalet!

 

 

Dagens vän-repris 26: Margareta Albrektsson

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om när jag träffade Margareta för första gången, men det borde ha varit nån gång i trakten runt 1987-1988.
Margareta är kusin Ottos fru. Hon har satt fyra barn till världen, varav hon fick hjälp av Otto med de två senaste.

Margareta är en fantastiskt kreativ person. Hon målar tavlor och har utställningar men gör också sina egna födelsedags-, jul- och tackkort, och ett av dessa tackkort hängde länge på anslagstavlan hemma i det bernerska köket. Jag kan försöka mig på att berätta historien bakom.
Jag tror det var nåt reklamutskick familjen Albrektsson fått. Det innehöll ett pussel som skulle pusslas ihop till ett T, men tricket var att man behövde tänka lite utanför lådan. Hela familjen slet sitt hår (sägs det) och blev både uppgivna och ilskna över att det inte lyckades. Enligt legenden kommer då moster Lena på besök och löser det på ett kick. Familjefriden återställd och Lena fick en skämtteckning med hela familjen i olika stadier av upplösningstillstånd runt köksbordet och pusslet liggande retligt olöst på detsamma.

Margareta är inte bara fantastiskt kreativ utan fantastisk på alla sätt och vis, alltid glad och trevlig och intresserad av vår stora och brokiga släkt. Hon har gått igenom en tuff tid nyligen, men är helt återställd och tillbaka i gammal god form! Vi träffades så sent som på Lenas 75-årsfest för en och en halv månad sedan.

Men som en liten avslutning av det här avsnittet vill jag även hylla slagfärdigheten hos min underbara Emily. Sommaren 2011 var hela släkten inbjuden till Blekinge för att fira kusin Olas femtioårsdag. Jag och Emily hamnade mitt emot Otto och Margareta vid ett av borden, och detta var första gången Emily figurerade som min flickvän i släktsammanhang. Under middagen frågar Margareta Otto, med hänsyftning på ett litet kusinbarn i lekisåldern som satt just bakom oss: ”Otto, hur gammal är den där lilla flickan?”. Emilys svar kom blixtsnabbt: ”Jag har just fyllt 32.”

Kram på dig, Margareta! Och hälsa så gott till Otto och resten av familjen.

Dagens vän 22/4: Anette Brander

This text will follow in english.

Som ni kanske minns så berättade jag att jag i början av projektet på Canon fick ta en del danska samtal. Det gick sådär, men jag pratade någon sorts hittepå-danska som säkert förstods men som naturligtvis inte uppskattades fullt ut. Det var en lättnad när danska linjerna fick förstärkning av Signe och Anette.

Pedram tog snart de två unga danskorna under sina små vingars skugga och eftersom han bodde hos mig blev det naturligt att även jag ganska snabbt lärde känna Anette. Signe gick en kort karriär på TechTeam till mötes, med ett ganska grymt och bryskt avsked som slutpunkt, men Anette blev kvar länge, kanske lite längre än hon själv hoppats.

Anette bodde i en lägenhet i min stadsdel tillsammans med några andra danskor. Det var faktiskt så att värdinnan, en äldre dam som hyresvärdar ofta är i Bryssel, föredrog och nästan uteslutande hyrde ut till just danskor. Varför har jag glömt, men det var i alla fall inte så att hon var danska själv.

Efter att vi slutat jobba tillsammans höll vi kontakten via mail och senare Facebook, och när jag på påsken 2007 gjorde ett återbesök i Bryssel så råkade Anette också vara i stan och kunde närvara på en improviserad 36-årsfest. Sen dess har vi inte setts, Anette har flyttat runt i Europa en del, om jag hängt med i alla turer, men nu är hon tillbaka i hemlandet sedan en tid. Hon bor i Köpenhamn, precis som Henna Välikangas. Hm, var det någon som tänkte återträff…,

Kram på dig, Anette. Jag funderade på att översätta det här inlägget till hittepå-danska, men det är inget skriftspråk, så det får bli engelska istället.

As you may remember I told you before about how I took danish calls in the beginning of the Canon Helpdesk project. I used some kind of make-believe-danish which was understood but not always appreciated. It was a big relief when the danish lines was strengthened with the talents of Signe and Anette.

Pedram soon took the two danish girls under his small wings and since he lived with me I too naturally soon got acquainted with them. Signe’s career on TechTeam was short with an abrupt and cruel end, but Anette stayed long. Maybe a little longer than she herself had hoped for.

Anette shared an apartment with a couple of other danish women. Actually the land lady, en old woman as so many landlords in Brussels are, preferred and almost erxclusively signed female danish tenants. I have forgotten why, I only remember that she wasn’t danish herself.

Since we stopped working together we kept in touch via mail and later Facebook, and when I took a comeback tour to Brussels in Easter 2007, Anette happened to be in town and could attend an improvised 36th birthday party. We haven’t met since, Anette has moved around across Europe quite a bit, if I don’t remember it wrong, but now she is back in the mother land. She lives in Copenhagen, just as Henna Välikangas. Did someone say reunion….?

Hugs to you, Anette! At first I planned to write this in make-believe danish, but that’s not a written language. So I used make-believe english instead.